beautifulsoul

Det högg till ännu en gång och Jessica blev suddig, innan allting blev svart.

JESSICA:

Jag tassade långsamt in i Naimas sovrum. Hon låg fortfarande kvar i samma ställning som hon gjorde när jag hade vart inne hos henne sist. Det var mörkt i rummet men lite ljus spred sig in mellan persiennerna. När jag kom fram till henne kollade jag ner i koppen med varm choklad som jag ställt på bordet tidigare, men den var fortfarande orörd. Jag bet mig hårt i läppen, det gjorde ont i mig att se henne såhär.

-          Naima, hur är det?

Hon rörde sig lite under täcket och mumlade lite. Hon låg vänd mot väggen med täcket uppdraget mot huvudet. Hon hade legat inne på sitt rum i tre dagar, utan att tända lampan och hon hade knappt ätit. ljuset spred sig i rummet och jag vände mig om där Leo stack in huvudet. Jag mötte hans blick och skakade lite på huvudet. Han kom in i rummet och la armen runt min axlar.

-          Naima, är du hungrig? Frågade han.

-          Ne.

-          Du har ju inte ätit på hela dagen, sa han utan att få ett svar.

Jag vände och började gå mot öppningen och gick in i köket och Leo kom efter mig. jag satte mig på ena stolen och Leo ställde sig mot diskbänken. Jag satte armbågarna i bordet och satte händerna framför ansiktet och kände hur tårarna började rinna bakom dom och hur de föll ner för min kind. Leo kom fram till mig och jag la sin varma hand på min rygg.

-          Är du okej?

Jag skakade på huvudet som svar, jag hade verkligen försökt vara stark framför både Leo och Naima de sista dagarna, men nu kunde jag inte hålla tårarna inne längre.

-          Det gör ont i mig när hon mår såhär, fick jag fram.

-          Jag vet, det är samma för mig, sa han lugnt.

Han höjde handen och torkade bort en tår som rann ner för min kind.

-          Även om det inte känns så nu, så kommer hon bli bättre, hon är stark, vi båda vet det, eller hur?

Jag nickade nu på huvudet istället och Leo gav mig en kram, han höll om mig länge innan han släppte taget. När han släppt hämtade han en bit papper och gav den till mig och jag torkade mig under ögonen. Han kysste mig på kinden och satte sig bredvid mig vid bordet och la hans hand på min.

-          Tycker du att jag ska ringa Zayn? sa han efter en stund.

Jag satt tyst en bra stund efter han sagt det, innan jag nickade på huvudet.

-          Ja, det kanske är för det bästa.

LEO:

Jag satt kvar vid bordet när Jessica gick för att ta en dusch. Jag plockade upp min mobil från fickan och öppnade min kontakbok och bläddrade ner till jag såg Zayns namn på displayen. Jag funderade en stund på Naima, jag ville inte göra henne mer ledsen än hon redan var men jag tyckte Zayn hade rätt att veta. Jag klickade på hans namn på skärmen och signalerna började pipa i luren innan de avbröts av hans röst på andra sidan luren.

-          Hallå?

-          Hej, det är Leo.

Det blev tyst i luren, bara ett lågt brus hördes.

-          Jag är i studion, kan jag ringa upp?

-          Det är faktiskt ganska viktigt.

-          Har det hänt något? Sa han med oro i rösten.

-          Ja, jo, det har det.

Jag började genast ångra att jag ringde upp, men det var försent att ändra sig nu, jag var tvungen att säga det.

-          Mår Naima bra?

Jag svalde hårt.

-          Hon mår bra, eller, fysiskt mår hon bra men hon är ganska nere.

Jag berättade sedan för honom vad som hade hänt.

-          Jag kommer, sa han och la på innan jag hann säga något mer.

ZAYN:

Jag la snabbt på och reste mig upp från stolen och började småspringa mot utgången, jag andades tungt och jag kände mitt hjärta slå fort.

-          Zayn vart ska du? Sa Liam när jag sprang förbi honom.

-          Jag kommer tillbaka! Ropade jag.

Strax efter öppnade jag dörren och ställde mig vid vägen. Jag stäckte ut handen för att få tag på en taxi, men ingen stannade. Jag fick syn på en till och nästan hoppade ut i gatan för att den skulle stanna.

-          Taxi!!

Även denna körde förbi mig och jag kände hur ilskan steg inom mig.

-          Vadfan! Skrek jag högt och flera blickar vändes mot mig.

Jag började sedan springa genom stan, och mitt hjärta slog snabbare än vad det gjorde förut, jag saktade ner farten en aning för att få in mer luft i lungorna, men jag stannade aldrig helt. En stund senare stod jag utanför Naimas dörr och Leo kom och öppnade.

LEO:

Jag kollade långsamt på Zayn där han stod och andades tungt, han vilade händerna mot knäna och stod framåt lutad.

-          Vill du ha lite vatten? Frågade jag och han nickade snabbt.  

Jag stod och kollade på Zayn när han tömde glaset på vatten. Han ställde glaset på köksbänken och bet lite på nageln och kollade lite oroligt på mig.

-          Hon är på sitt rum, men det är inte säkert att hon kommer säga något, hon har vart ganska tyst sen det hände, sa jag.

Han stod kvar en stund.

-          Kommer hon bli bra? Frågade han och jag nickade som svar.

-          Det är vanligt med tidiga missfall, speciellt hos unga, en del vet inte ens att de är med barn när de får det. men hon kommer bli bra, men docktorn sa att hon kanske kommer känna ilska eller sorg ett tag efter, men det är såklart skillnad från person till person.

Jag såg hur hans ögon var spegelblanka och de fylldes med vätska innan han började tassa iväg mot Naimas rum.

NAIMA:

Jag hörde dörren öppnas igen, kunde de inte bara låta mig vara? Jag hade ju sagt att jag inte ville ha något, jag ville bara vara ensam. Jag hörde fotstegen komma närmare och hur de stannade precis framför min säng.

-          Hej, hur mår du?

Rösten gjorde så att jag stelnade till, jag låg helt stilla utan att röra mig, det var helt tyst i rummet, men jag hörde mina egna andetag tydligt. Jag kände hur han satte sig ner i sängen vid mina fötter, och jag svalde hårt.

-          Förlåt, viskade han.

Jag drog ner täcket en bit, men inte alls långt, även fast jag inte svarade fortsatte Zayn prata:

-          Jag vet inte vad som hände med mig, men jag blev…

Jag låg spänt och väntade på det sista ordet.

-          Rädd.

Tårarna började snabbt rinna ner och jag snyftade till.

-          Jag också, svarade jag.

Det var det längsta jag hade sagt på tre dagar, jag la handen ovanför täcket och han tog tag i den och jag satte mig upp i sängen och mötte hans blick. Han lutade sig mot mig och vi kramade om varandra utan att säga något. Jag la mig sedan ner i sängen igen, och Zayn la sig ner bredvid mig. vi höll fortfarande varandra i handen och jag kände mig tryggare än vad jag hade gjort på ett bra tag.

-          Tack, sa jag.

-          För vad?

-          För att du kom.

Han vände på huvudet och kollade in i mina ögon.

-          Alltid, svarade han.

Han log och jag vände mig ifrån honom och fick syn på Zayn som stod och kollade ner på oss, jag kollade mot Harry som inte verkat märka något och när jag kollade upp igen, var Zayn borta…

När jag vaknade till kisade jag med ögonen i det ljusa rummet. Jag vände mig om för att titta ner på Jessica, men hennes säng var inte där. Jag satte mig hastigt upp i sängen och kollade mig runt i det okända rummet. I ögonvrån såg jag att någon ställe sig i dörröppningen och när jag mötte personens blick sken han upp.

-          God morgon! Utbrast han glatt.

Jag drog täcket närmare mig själv och höll benen mot min kropp.

-          Harry… vart är vi?

-          Hos Niall! Det vet du ju? Det som hände igår…

Han vart tyst och kollade på mig och jag började tänka efter vad som hade hänt, men jag kunde inte minnas något.

-          Och vart är Niall? Frågade jag.

-          Hos mig! minns du inget från igår?

Jag svalde hårt och spärrade upp ögonen på honom och han mötte min blick och även han spärrade upp ögonen, han förstod alltså vad jag tänkte.

-          Nej, gud nej, inget sånt.

Jag kände mig lättad och andades lugnt ut.

-          Så… vad var det som hände igår?

-          Vi gick hit när allt folk kom i tappen. Du somnade framför teven så jag bar in dig hit, och Niall somnade i vår soffa så jag lät dig ligga kvar.

-          Låter som jag har hamnat i någon dålig tv serie, sa jag och han skrattade till.

Jag kollade ner och såg t-shirten jag hade på mig.

-          Så det är Nialls..?

-          Nej, det är min, sa han.

Jag fick tillbaka minnet en aning och minns att det var den tröjan han hade haft på sig på kvällen.

Under konversationen hade han kommit närmare och han satt nu mittemot mig i sängen, med hans huvud nära mitt. Jag svalde hårt och reste mig snabbt.

-          Eh, jag måste gå. Sa jag och samlade snabbt ihop mina saker innan jag sprang ut ur Nialls lägenhet.

När jag kom in till oss satte jag mig vid köksbordet, jag kunde känna lukten av Harry från hans tröja. Men jag valde att fortfarande ha den på mig. jag satte armbågarna i bordet och lutade huvudet mot dom. Efter en stund kom Jessica och Leo in tillsammans, vilket dom hade varit de här dagarna, men det var bra att Leo tog hand om Jessica nu när jag hade så mycket annat att tänka på.

-          Omg omg omg omg omg omg. Sa hon snabbt.

 Jag visste precis vad hon pratade om och innan jag hann öppna munnen hade hon börjat prata om allt som hade hänt på kvällen innan.

-          Och Louis var såå rolig, precis som jag hade föreställt honom att vara, och Niall med dialekten, han är ju för söt.

Jag kände hur mitt huvud dunkade i takt till varje ord hon sa.

-          Jessica, andas. Sa Leo när jag äntligen fick chansen.

Hon vart tyst en stund innan hon fortsatte:

-          Vart tog du vägen föresten? Zayn kom och fråga Liam vart du var, men han visste inte, Zayn visste nog inte att jag var Jessica heller, då hade han kanske sagt något till mig?

Hon pratade så snabbt att den del ord försvann, och en del hörde jag inte vad hon sa. Nu reagerade även Leo på det hon sa.

-          Ja, vart tog du vägen? Sa han fundersamt.

-          Jag gick.

De båda kollade på varandra innan Jessica fortsatte.

-          Själv?

Jag nickade på huvudet.

-          Och vart har du varit hela natten? Fortsatte Leo

Jag kände att jag inte orkade svara på alla frågor.

-          Är det här ett förhör eller? Sa jag istället för att svara på dom.

Hon skakade snabbt på huvudet och jag reste sig för att gå mot mitt rum.

-          Snygg t-shirt förresten, sa Leo när jag gick, men lite för liten för att vara Zayns va?

Jag ignorerade honom och fortsatte bara gå förbi.

-          Leo, var inte dum, hörde jag Jessica säga innan hon kom fram framför mig.

Hon stannade mig.

-          Bry dig inte om Leo, sa hon.

-          Han är som han brukar. Det var ju inte direkt såhär jag hade velat att din resa hit skulle vara, Jessica.

Hon ryckte på axlarna.

-          Det är lugnt! Jag har ju bara vart här i fyra dagar! Vi hinner ha kul tillsammans.

-          Och om någon kan få mig på bättre humör är det du, så vad vill du göra? Frågade jag.

-          Äta glass! Svarade hon med ett leende på läpparna.

En stund senare, hade vi bytt om och gått ut, det var skönt med den friska luften, den behövdes. Jessica la armen om mig och vi gick lugnt ner för gatan. Det var skönt att hon var här nu, hon behövdes.

-          Vad sa Zayn när du berättade? Frågade Jessica efter en stund.

-          Han sa inte så mycket, men han svimmade i alla fall inte som Leo.

Hon började le stort.

-          Vad är det mellan dig och Leo egentligen? Sa jag sedan.

-          Inget.

-          Ser ut att du blir ganska glad av inget, sa jag.

-          Det skulle bli konstigt, sa hon.

-          Varför det?

-          Äsch, strunt samma, sa hon och ökade takten i hennes steg.

Efter ett tag stannade hon hastigt och tittade med stora ögon på det hon hade framför sig.

-          Jag vill! Utbrast hon och pekade på den stora byggställningen som fanns framför oss.

Hon ställde sig i kö och jag tog hennes saker.  Jag kollade nervöst upp mot henne när hon klättrade på steglen och fick sina fötter fastspända i linan. Jessica hade alltid vart mer framåt än mig, och hade alltid vågat lite mer.

Jag stod länge och tittade på henne när hon stod och pratade med killarna uppe i ställningen. Jag kände det göra ont i magen, antagligen var jag mer nervös än Jessica själv.

Hon ställde sig sedan med ryggen bort från ställningen och hoppade rakt ner. När hon hoppade andades jag hastigt in luft. Precis innan hon nuddade marken lyfte selen upp henne igen och jag kunde höra hennes skratt. Jag skakade på huvudet.

-          Galning, sa jag högt för mig själv.

När Jessica sedan var på sin väg bort mot mig, kände jag det hugga till i magen och jag lutade mig hastigt framåt.

-          Är du okej Naima? Frågade hon.

Det högg till ännu en gång och Jessica blev suddig, innan allting blev svart.

-          Kommer ni eller? Ropade jag från hallen.

Leo och Jessica kom småspringandes ut i hallen.

-          Looking good, sa jag och nickade lite samtidigt som jag tittade på de båda.

De kom fram till mig och vi alla trängdes framför den lilla spegeln i hallen innan vi gick ut från lägenheten och började gå upp mot Harry och Louis lägenhet. De skulle ha en liten fest för att deras att deras nya singel hade blivit nummer ett i UK. Vi gick långsamt upp för trapporna samtidigt som jag diskret försökte få Jessica att förstå att hon skulle vara lugn när hon träffade personerna som hon snart skulle träffa.

-          Okej, vem du än träffar nu Jessica, ta det lugnt, lova.

-          Självklart, det är väll bara dina kompisar?

-          Precis, helt normala killar, la Leo till.

-          Kommer Zayn? frågade hon sedan och kollade osäkert på mig.

Jag nickade på huvudet.

-          Tänker du berätta om allt? Fortsatte hon senare.

-          Jag vet inte, sa jag samtidigt som jag ryckte på axlarna.

Vi kom fram till sista våningen och jag ringde på dörren och Harry öppnade. Han kom snabbt fram och gav mig en kram. Jag kollade på Jessica som hade spärrat upp ögonen och stirrade på honom.

-          Det här är min kompis från Sverige, hon heter Jessica.

Hon stod där och nickade lite på huvudet. Jag harklade mig och satte en armbåge i sidan på henne.

-          Ja, hej ! sa hon och sträckte fram handen som Harry tog tag i.

-          Kom in! Sa han och vände sig om för att gå in i lägenheten igen.

När han vänt sig om vände hon långsamt på huvudet.

-          Harry Styles, började hon och pekade i riktningen som Harry försvunnit i.

Jag nickade lite lätt på huvudet.

-          Harry Styles, från one direction, är på den här festen.

-          Han har hand om den här festen, rättade Leo till.

-          Harry Styles, rörde. Min. hand.

Både jag och Leo nickade i takt.

-          Kommer du klara av att gå in? Frågade jag henne och hon nickade på huvudet.

-          Två sekunder, svarade hon och tog ett djupt andetag och spärrade upp ögonen igen.

-          Zayn är din pojkvän.

Både Leo och jag nickade igen.

-          Louis, Niall och Liam är också här, så se till att lugna ner dig ordentligt.

Hon skakade snabbt på huvudet.

-          Du får förklara massor sen, sa hon.

-          Kommer ni eller? Hörde jag Harrys röst som nu hade kommit tillbaka i sikt.

Jessica nickade och vi gick in.

Jag träffade Niall, Louis och Liam där inne, men Zayn syntes inte till. Jag gratulerade dom till förstaplatsen och presenterade Jessica. Jag kände på mig hur över exalterad hon var över att träffa dom, men hon höll sig någorlunda lugn vilket överaskade mig.

Jag stod och pratade med Liam när jag plötsligt kände två händer på mina axlar, jag vände mig om och fick syn på Zayn.

-          Vart har du vart hela kvällen? Frågade jag.

-          Lite överallt, fick jag som svar.

Han stod ganska långt ifrån mig och hans blick flackade.

-          Vad? Frågade jag.

Han skakade på huvudet.

-          Inget. Sa han snabbt.

-          Något är det ju.

Han bet sig lite i läppen och tog tag i min hand och drog med mig in i Harrys sovrum där det var tomt på folk.

-          Vad? Frågade jag igen.

Zayn pillade upp mobilen från fickan och visade den för mig. bilden han visade mig fick mig att tappa andan.

-          Förklara, sa han allvarligt.

Jag fortsatte kolla på bilden, bilden på mig där jag köpte testet.

-          Vem tog den där? Sa jag lågt.

-          Det spelar ingen roll. Förklara.

-          Jag gick till apoteket och köpte testet.

-          Varför? Sa han

-          För att jag behövde ta ett.

Jag kände hur det lugna inom mig började försvinna och jag blev mer irriterad, men Zayn höll sig lugn.

-          Var det de här du skulle berätta här om dagen?

Jag nickade på huvudet och Zayn skakade på sitt.

-          Det är ju ditt ansvar också, Zayn. Du vet väll förfan hur barn blir till? Sa jag och höjde rösten

Han kollade på mig utan att svara.

-          Är du med barn eller inte?

Jag svalde hårt och nickade lite lätt på huvudet samtidigt som tårarna började rinna ner för min kind.

-          Tror det.

Zayn satte sig långsamt ner i Harrys säng. Hans ögon var helt blanka, och det såg ut som att även han skulle börja gråta.

-          Tror?

-          Den kan ju ha fel, svarade jag osäkert.

-          Hur ska du göra då? Sa han lågt, utan att kolla på mig.

-          Jag är sexton, det blir inte bra. Jag snyftade till men Zayn rörde sig inte ur fläcken.

Han satt och stirrade in i väggen utan att säga något, jags kulle precis öppna munnen, när Louis kom in i rummet.

-          Har ni sett… wow, vad håller ni på med? Sa han och kollade förvånat på oss båda.

Jag började snabbt gå ut och puttade undan Louis som stod i dörröppningen, jag sprang ut ur lägenheten för att ingen skulle se mina tårar.  När jag kom ut i trapporna stannade jag och hämtade lite luft, och började långsamt gå ner. På våningen under hörde jag en röst bakom mig.

-          Naima, vänta! Jag vände mig om och fick syn på Harry.

Jag stannade och vände mig bort mot honom och torkade tårarna på kinden. Innan jag vände mig mot honom igen.

-          Är du okej? frågade han like oroligt.

Jag nickade och fick fram ett ”mhm”.

-          Ska du gå redan?

-          Jag är inte på humör för att festa… så, jag går ner till mig. men grattis till förstaplatsen, sa jag och pressade fram ett leende.

Jag började gå, men han tog tag i min arm och stannade mig och kom fram och gav mig en kram och jag fortsatte gråta mer än förut, han lät mig stå kvar och gråta ut mot hans axel.

-          Förlåt, sa jag efter ett tag.

-          Helt okej, sa han.

Jag sjönk ner och satte mig på ena trappsteget och Harry satte sig bredvid mig och torkade min ena tår med tummen.

-          Tack Harry, för allt.

Han log och jag vände mig ifrån honom och fick syn på Zayn som stod och kollade ner på oss, jag kollade mot Harry som inte verkat märka något och när jag kollade upp igen, var Zayn borta…

Jag satt helt stilla vid skrivbordet och stirrade på den avlånga kartongen. Jag bet mig hårt i läppen och kollade bort mot Jessica som fortfarande sov, innan min blick föll tillbaka på kartongen. I ögonvrån såg jag min mobil lysas upp och höga vibreringar hördes. Jag slängde min över den för att inte Jessica skulle vakna. Jag kastade en blick mot henne men hon andades fortfarande tungt. Jag höll upp mobilen framför mig och läste smset jag fått.

”promenad?”

”kommer ut nu” svarade jag snabbt.

Jag tog fram en bit papper och en penna och skrev en lapp till Jessica.

”kommer snart hem!”

Jag gick sedan ut i hallen och tog på mig skorna, öppnade dörren och gick ut där Zayn redan stod och väntade.

-          Vad snabb du var, sa jag.

-          Eller var det du som var långsam?

Han kom fram och gav mig en kram.

-          Ska vi? Sa han och nickade mot utgången.

Jag nickade och vi började gå ut. Ute sken solen och Zayn och jag gick länge bredvid varandra utan att säga något.

-          Du är så tyst, började han efter ett tag.

-          Jag vet inte vad jag ska säga.

-          Så du har ingenting speciellt att berätta? Frågade han misstänksamt.

Jag svalde hårt och såg kartongen med testet framför mig och skakade snabbt på huvudet. Vi fortsatte gå men efter ett tag tog jag tag i hans hand och stannade honom.

-          Jo, det var en grej, började jag.

-          Okej, sa han och kollade på mig.

-          Kommer du ihåg… eh, den där…

Jag blev avbyten av att Zayn snabbt kollade ner, bredvid honom stod en liten blond tjej och ryckte i hans jacka.

-          Är du Zayn? frågade hon.

Han nickade lite lätt på huvudet och tjejen log stort.  

-          Får jag ta ett kort? Frågade hon sedan och Zayn nickade igen.

Han ställde sig bakom henne och de båda log mot kameran som flickans mamma höll i.

-          Jag gillar dig men mest gillar jag Liam, sa hon efter kortet.

Jag log brett vilket även Zayn gjorde. Han sträckte upp hans hand och tjejen gav honom en high five innan de sa hejdå. Zayn var verkligen bra med barn, tänkte jag, vilket fick allt att kännas mycket jobbigare.

-          Vad var det du skulle säga förut? Frågade han när vi hade gått en bit,

Jag skakade på huvudet och tittade ner i marken.

-          Äsch, det var inget, kan vi börja gå hem? Jessica har nog vaknat.

Han nickade på huvudet och vi började gå hemåt.

När vi kom in gick jag tyst in till oss. Jag hörde ljud från vardagsrummet och började gå mot det rummet. När jag kom fram såg jag Leo och Jessica sitta i soffan med varsin filt. Jag himlade med ögonen och gick långsamt ut ur rummet igen innan de märkte att jag kommit hem. Jag gick in på mitt rum och satte mig i sängen. Efter ett tag kom Jessica in i rummet.

-          Hej! Sa hon förvånat, när kom du hem?

-          Ett tag sen.

-          Jag och Leo kollar på film, du kan ju komma med om du vill?

Jag skakade snabbt på huvudet.

-          Men gå du, sa jag log.

Han kom närmare och satte sig bredvid mig i sängen.

-          Jag kom hit för att va med dig, sa hon.

-          Har du… du vet? Hon nickade bort mot skrivbordet.

-          Nepp, inte än.

-          Hur känns det?

Jag ryckte på axlarna.

-          Jag är rädd. Fick hon som svar.

Hon la armen om mig och vi satt tysta en bra stund men vi avbröts av ett kurrande.

-          Hungrig? Frågade jag henne och hon nickade snabbt på huvudet.

Vi gick ut i köket och fixade lite att äta, jag stod och lutade mig mot diskbänken när Leo kom rusandes in i köket.

-          Vad fan är det här? Sa han arg och höll upp kartongen framför mig.

Jag spärrade upp ögonen och stirrade på den

-          Du är sexton år, Naima, sexton. Fortsatte han.

 jag vände mig mot Jessica som skakade på huvudet.

-          Jag har inte sagt något, jag lovar.

Leo fortsatte kolla på mig och jag försökte komma förbi honom så jag kunde gå ut från köket, men han lät mig inte komma förbi.

-          Svara, vad är det?

-          Kan du inte läsa eller? Skrek jag till honom. Och vad fan gjorde du på mitt rum!?

-          Jag letade efter er. Men hittade lite mer än vad jag ville.

-          Leo ta det lugnt… hörde jag Jessica säga, men Leo släppte mig inte med blicken.

-          Har du tagit testet?

Jag skakade på huvudet och han sträckte fram testet.

-          Ta det och gör det.. nu.

Jag svalde hårt och skakade på huvudet.

-          Naima, Nu.

-          Du kan inte tvinga mig Leo.

-          Du måste göra det före eller senare, gå och gör det.

Jag slet testet ut ur hans hand.

-          Visst. Sa jag surt och gick mot toaletten.

Jag låste in mig på toaletten och satte mig på toalettlocket, där satt jag länge och stirrade in i väggen. Jag kunde känna mitt hjärta slå, men efter ett tag började jag öppna kartongen och läste instruktionerna, jag tog ett djupt andetag och gjorde vad som stod.  

En stund senare låste jag upp toalett dörren och gick ut i köket där Leo och Jessica satt och väntade på varsin stol runt bordet. Jag ställde mig i dörröppningen och Leo tittade upp från bordet, jag mötte hans oroliga blick och bet mig i läppen innan jag öppnade munnen för att berätta…

Detta har hänt:
jag tog en kaka och stoppade den i munnen, Harry och Zayn fortsatte spela sitt tevespel. Jag var ganska trött på att vara den enda tjejen i gänget, men snart skulle Jessica komma hit, det var bara en månad kvar och jag
 längtade


Jag kollade upp mot den stora skärmen och läste av den. När mina ögon kommit ner en bit stannade jag. Planet från Sverige hade precis landat, jag slängde en blick mot pappa, jag kände att jag inte kunde stå still och började hoppa lite på stället där jag stod. Jag kände också hur det kittlade till i magen, jag var riktigt nervös. Jag vart lika besviken varje gång dörren för ankomna plan öppnades. Ansiktet jag väntade på kom aldrig. Jag kollade på klockan och gäspade, det var tidigt på morgonen

-          Jaså, är det välkomnandet man får? En gäspning?


Jag kollade upp och mötte Jessicas blick. Utan att säga något kastade jag mig i hennes armar och hon torkade tåren som rann ner för min kind. Så småning om släppte vi varandra och Jessica hälsade på pappa med en kram. Jag tog en av hennes väskor och vi började bege oss ut från flygplatsen, vi babblade på om allt och ingenting. Pappa gick tyst bredvid oss och lyssnade på oss när vi gick och pratade snabbt och i munnen på varandra. Han suckade tungt.

-          Bäst att du vänjer dig pappa, det kommer vara såhär tre veckor.

Jessica och jag titta på varandra och skrattade lite lågt.

-          Så vi kommer ha två pratiga barn hos oss…

Jag slutade snabbt le och kände hur allvarlig jag blev och pappa stannade upp.

-          Gumman, jag vet att du inte är ett barn, jag skojade bara.

-          Det var inte det, sa jag surt.

Pappa och Jessica tittade frågandes på varandra. Jag fortsatte gå mot utgången utan att säga något. Det enda jag kunde tänka på var barn…

Vi kom fram till bilen och båda jag och Jessica hoppade in i baksätet.

-          Jaha, välkommen till London Jessica, sånt här väder är det ganska ofta här, sa pappa och kollade bak på henne.

Jag hörde Jessica svara honom, men jag hörde inte vad. Regnet smattrade mot fönsterrutan när vi körde från flygplatsen, jag satt och stirrade ut genom det och bet lite nervöst på tumnageln. Jag förflyttade sedan handen mot magen och la den där. Jag tog ett djupt andetag och rös av tanken jag hade i huvudet.

SEX VECKOR TIDIGARE:

Jag och Zayn satt bredvid varandra i hans säng och kollade på teve. Jag kollade på honom uppifrån och ner flera gånger och kunde inte hjälpa mig för att le. Jag mötte tillslut hans blick.

-          Vad? Sa han och kollade lite nyfiket på mig.

Jag ryckte på axlarna.

-          Vet inte.

Jag vände mig mot teven igen och det var tyst mellan mig och Zayn, det enda vi kunde höra var musik från teven. Jag kände mig iakttagen och kunde inte hålla mig för skratt, som snabbt verkade smitta av sig på Zayn.

Zayn satte sig lite upp och lutade sig över mig och satte sina händer i sidan, han började sedan röra fingrarna och kittla mig i där, jag kunde inte ligga still och började snabbt röra mig runt i sängen, samtligt som jag skrattade så jag knappt kunde andas.

-          Sluta, fick jag fram mellan skratten.

Han slutade sedan och jag gav honom en snabb kyss. Han tog upp fjärrkontrollen och stängde av teven och det blev mörkt i rummet, det enda som ljus som fanns var svagt och kom från en liten lampa bredvid sängen. Han fortsatte luta sig över mig utan att våra läppar slutade röra varandra. Våra ögon möttes sedan, och vi låg och kollade på varandra länge. Jag bet mig lite nervöst i läppen och sträckte mig för att släcka lampan…

”baby you light up my world like nobody else, the way that you flip your…”

Jag ryckte till av en väl igenkänd melodi, jag kollade upp mot radion, och kände ett litet leende sprida sig, men det försvann snabbt när jag insåg att radion var avstängd.  Jag tittadepå Jessica som rotade upp mobilen från fickan. Jag tittade på henne och min mun öppnades långsamt.

-          Hej mamma… ja, jag är framme nu, flygresan gick jättebra, jag lovar, jag smsar ikväll. Puss. Älskar dig.

Hon kollade på mig och visade mobilen.

-          Mamma, sa hon.

Jag nickade lite mot henne och fick syn på hennes bakgrund som visade fem igenkända ansikten. Jag skakade lite lätt på huvudet, nej, tänkte jag.. Jessica la ner mobilen igen.

-          Så, berätta om killen.

Hon kollade nyfiket på mig och jag mötte pappas blick i backspegeln. Han gillade inte hela grejen med pojkvännen och allt sånt, och då visste han inte ens vad Zayn jobbade med. Jag kollade på Jessica igen.

-          Han är jättesnäll, sa jag. Verkligen omtänksam och allt sånt.

Jag mötte återigen pappas blick, och den här gången log han lite mot mig.

-          Jag måste träffa honom, sa Jessica snabbt.

Och jag nickade lite.

-          Jepp, det kommer kanske komma som en chock, sa jag väldigt tyst för mig själv.

-          Va? sa hon.

-          Nej, inget.

Vi fortsatte småprata lite och svängde in på vår gata, vi tog med Jessicas saker in och jag visade runt henne i lägenheten. När vi gick in i köket kom Leo ut och Jessica slängde sig i hans armar och Leo log stort.

-          Jessica and Leo sitting in a tree, k i s s i n g, retades jag med dom.

De släppte varandra och Jessica drog med mig ut från köket.

-          Kul, sa hon, verkligen. Hon kollade allvarligt på mig men jag fortsatte le och hon brast ut i skratt.

-          Det var åtta månader sen, fortsatte hon.

-          Det hände, var mitt svar.

-          En gång, för åtta månader sen, släpp det.

Jag la armen runt hennes axlar och vi bestämde oss för att gå ut en sväng så jag kunde visa henne runt området.

Vi kom sedan fram till en korsning.

-          Det var här jag och Zay… jag kom på mig själv.

-          Vi träffade, rättade jag till det.

-          Du och killen? Frågade hon nyfiket. Heter han Zayn?

-          Ja och ja. Svarade jag.

Hon log stort och jag drog handen genom håret innan jag började gå och bytte samtalsämne innan hon hann fråga något mer, eller ens nämna one direction.  

Jag tyckte det var ganska konstigt, hon verkade vara ett fan. Men hon uppförde sig som hon brukade, som att hon inte visste något eller hade sett bilderna på mig och Zayn.

-          Vad har ni haft för er då? Sa hon och flinade samtidigt som hon lyfte snabbt på ögonbrynen.

-          Sluta. Sa jag generat.

Hon skrattade och jag stannade utanför en affär. Hon kollade upp på skylten och sedan ner på mig igen.

-          Apoteket? Sa hon.

Jag nickade långsamt som svar.

-          Jo, det är en grej jag måste berätta, började jag och hon kollade på mig.

-          Vådå? Ni gjorde det och nu måste du gå in här och köpa ett test? Skojade hon.

Jag svalde hårt och tittade allvarligt på henne och hennes leende försvann.

-          Seriöst? sa hon lågt.

Utan att svara gick jag upp för de tre trapporna och öppnade dörren till apoteket, jag hörde Jessica komma tassandes efter mig…

-          Nej, Zayn, du gör fel, fick jag fram emellan fnissningarna.

Jag tog decilitermåttet ifrån hans hand och började mäta upp socker.

-          Du gör ju precis samma sak som jag, men jag antar att du gör rätt? Sa han och log mot mig.

Jag kollade på honom och log stort.

-          Precis!

-          Berättade jag att min kompis kommer hit förresten?

Han skakade på huvudet.

-          Nej, när då?

-          Om en månad, säkert att jag inte berättade?

Han fortsatte skaka och stoppade ner fingret i skålen för att smaka på degen.

-          Stannar hon länge?

-          Tre veckor, innan skolan i Sverige börjar.

Han nickade nu på huvudet.

-          Ska bli kul att träffa henne, sa han och log.

Hans leende smittade av sig, och jag började röra runt i degen. Zayn stoppade ner handen igen för att smaka på mer.

-          Gott? Frågade jag honom och han nickade på huvudet som svar.  

-          Smaka, Sa han och höll en klick deg framför munnen på mig.

Jag öppnade munnen men istället för att stoppa in degen i munnen tryckte han upp den bredvid. Jag fnissade till.

-          Vad gör du?

Han bet sig i läppen och hans ögon såg ut att vara fulla med bus. Han tog sedan upp en klick till och kastad den på mig.

Jag gjorde samma sak som honom och slängde en bit deg på honom, innan jag visste ordet av det hade kriget startat. Vi sprang runt i hela köket och kastade deg på varandra.  Jag hukade mig ner för att ta skydd bakom en av stolarna och kollade efter Zayn som inte längre syntes till. Helt plötsligt kände jag hans händer hålla fast mig och han la mig ner på golvet, han satte sig över mig och höll fast mina händer över mitt huvud. Jag kunde inte sluta skratta och var andfådd från att sprungit omkring som en galning.

-          Ger du dig? Sa han.

Jag nickade på huvudet eftersom jag ändå inte kom loss ur hans grepp. Han släppte mina armar men satt fortfarande på mig. han tog handen bakom ryggen och jag förstod vad han höll på med.

-          Zayn, nej!

Han skrattade till och tog fram degen som han hade bakom ryggen, och tryckte ner den i mitt ansikte och jag låg fortfarande och skratta. Han slutade och böjde sig över mig och gav mig en kyss innan han reste sig och sträckte fram handen för att hjälpa mig upp. När vi båda stod upp tog han ett grepp runt om kring mig och började kolla sig runt i rummet.

-          Du inser väl att du måste hjälpa mig att städa här sen va?

Jag kollade runt om kring mig, det såg ut som ett bombnedslag, en del stolar var välta och det var deg överallt. Jag log och vände mig mot honom.

-          Du började.

Vi släppte varandra och började städa i Zayns kök.  När vi var klara ställde sig Zayn vid köksbänken igen.

-          Ska vi göra ett nytt försök eller?

Jag nickade glatt på huvudet.

-          På riktigt den här gången, svarade jag.

När degen var klar ställde vi plåten på ugnen. Zayn hoppade upp bänken och satte sig.

-          Fixar du resten? Frågade jag och nickade bort mot kakorna

Han nickade på huvudet.

-          Visst.

-          Kommer du göra rätt? Sa jag och log retsamt mot honom.

-          Jag ska sätta in kakorna och sedan ta ut dom, inte en chans att jag inte kommer lyckas.

Jag log och nickade på huvudet.

-          Om du säger det så. Jag går hem och duschar, för någon här, sa jag och harklade mig på skoj, har gjort så att jag behöver det.

Han skrattade och drog mig närmare och gav mig en sista kyss innan jag gick ut i hallen.

-          Glöm inte att ställa in kakorna i ugnen nu! Ropade jag.

-          Eh, nej!

-          Du hade redan glömt eller hur?

-          Eh, ja!

Jag skratta och gick ut genom dörren och hoppade ner för trapporna

ZAYN:

När Naima hade gått satte jag in kakorna i ugnen. Jag läste i receptet att kakorna skulle vara inne i femton minuter. Då hinner jag också ta en dusch, tänkte jag.  Jag hoppade in i duschen och efter det gick jag in till mitt sovrum för att ta på mig lite nya kläder. Jag skulle precis ta på mig tröjan när det ringde på dörren.

Jag gick ut i hallen och öppnade och möttes av Harrys ansikte.

-          hej! Sa han. Vad gör du?

-          Kom precis ut ur duschen.

Han nickade lite innan han fortsatte.

-          Det luktar lite bränt.

Jag spärrade upp ögonen och stirrade på honom.

-          Shit! Utbrast jag.

Jag sprang ut i köket och kollade på klockan, kakorna skulle ha tagits ut för tio minuter sen. Jag öppnade ugnsluckan och röken från ugnen spred sig i köket. Jag tog snabbt ut gallret med dom svarta kakorna och ställde dom ovanpå spisen. Samtidigt gick brandlarmet.

-          Nej!

Jag kollade bort mot Harry som stod i dörröppningen till köket, han bet sig i läppen och jag kunde se över hela hans ansikte att han var på väg att börja skratta.

-          Lite hjälp? sa jag och kollade på honom.

Han gick fram mot fönstret och öppnade det och jag stod och vevade med en kökshandduk fram och tillbaka under brandlarmet som tillslut slutade pipa.

Jag kollade på Harry och vi båda brast ut i skratt.

-          Hur kommer det sig att du inte kände att det luktade bränt?

Jag kollade på honom.

-          Jag vet inte.

Jag kollade på kakorna och kände på dom.

-          Dom är stenhårda.
- och svarta, fylde han i.

Jag kollade på honom igen och vi båda började skratta ännu mer.

-          Jag har en idé, sa jag och han kollade nyfiket på mig.

Jag gick ut i hallen och satte på mig skorna och tryckte ner handtaget.

-          Du kanske ska ta på dig en tröja innan du går, sa han.

Jag skakade på huvudet, jag hade helt glömt bort.

-          Lite virrigt idag hörru, sa han.

En stund senare var vi redo och gick ut från porten.



NAIMA:

Jag öppnade Zayns dörr och gick in. I vardagsrummet satt han och Harry och spelade teve spel. Jag satte mig emellan dom.

-          Gick det bra med kakorna? Frågade jag honom.

Han nickade på huvudet och Harry började skratta. Jag kollade på honom och lyfte på ögonbrynen.

-          Okej? Sa jag.

-          Ska du inte hämta kakorna, Zayn? sa han och kollade på Zayn.

-          Jo, Harry, det ska jag.

Zayn reste sig upp och gick ut i köket innan han kom tillbaka med en liten korg i handen. Han ställde ner den på bordet som stod framför oss.

-          Dom vart ju jättefina! Sa jag. Helt perfekta, alla har exakt samma form, det är ju som att de är… köpta.

Jag kollade på honom och log.

-          Det hände en liten olycka med de riktiga kakorna, sa han.

-          en liten, liten, liten, fyllde Harry i.

-          väldigt liten, sa Zayn.

-          äsch, köpte är ändå godare. Sa jag.

jag tog en kaka och stoppade den i munnen, Harry och Zayn fortsatte spela sitt tevespel. Jag var ganska trött på att vara den enda tjejen i gänget, men snart skulle Jessica komma hit, det var bara en månad kvar och jag längtade.

Sa ju att jag skulle lägga ut nästa kapitel idag. Tyvärr har mitt internet slutat fungera. Men det kommer förhoppningsvis snart komma igång igen. Jag har kapitlet färdigskrivet så fort internet hoppar igång kommer jag lägga ut det. Nu undrar ni kanske hur jag kan blogga nu? Jag skriver från telefonen, men har ingen lust att skiva ett helt kapitel på den, vilket jag hoppas ni förstår. Nu håller jag tummarna för att internet snart är tillbaka. Ta hand om er sålänge! Xx puss

Detta har hänt:

-          Du kan ju i alla fall berätta varför du inte tänker prata med mig? fortsatta han.

Jag kollade på de andra som nu satt helt tysta med alla ögon på oss.

Jag suckade och ryckte på axlarna, kunde han inte bara låta mig vara?

En vecka tidigare:

Jag satt framför teven och väntade på att programmet skulle börja. Jag tog en snabb titt på klockan som visade fem i sju. Killarna skulle ikväll vara med i en intervju på tv som jag hade tänkt se. Klockan tickade på och programmet började. Programledaren presenterade killarna som kom ut och satte sig på varsin stol i studion. Jag lyste upp när jag fick syn på Zayn. Även fast han bara hade vart borta i en vecka, saknade jag honom.  Han hade en röd tröja och blåa jeans på sig och håret var lika fixat som alltid, han var riktigt snygg.
  

Efter en bit in i intervjun var jag törstig och bestämde för att springa ut i köket och hämta ett glas vatten. Precis när jag rest mig upp ur soffan fråga kvinnan som höll i intervjun:

-          Har ni någon speciell som stulit ert hjärta eller har tjejerna därute fortfarande en chans?

Jag vände mig om, backade långsamt och satte mig ner i soffan igen. Min blick fastnade på Zayn och lång borta hörde jag Liam säga något i stil med att han var upptagen. Zayn bara satt där, helt normal, utan att säga något. Kvinnan vände sig sedan mot honom.

-          Du då Zayn? började hon, singel?

Han lyfte lite snabbt på ena ögonbrynet och bet sig i läppen.

-          Kanske, svarade han.

-          Lite hemlighetsfullt svar där, sa hon innan hon fortsatte: så, den här tjejen.. vem är hon?

Kameran förflyttade sig lite och filmade nu en stor skärm. Min mun öppnades och huvudet snurrade till. Där var det, mitt ansikte, på live tv som sändes över hela UK.

-          Ni ser ju rätt tajta ut, fortsatte hon.

Han skakade på huvudet och i ögonvrån såg jag Niall och Liam kolla på varandra, men jag släppte aldrig blicken från Zayn. På ett sätt ville jag att han skulle säga som det var, men ändå visste jag inte.

-          Vi är bara vänner. Svarade han henne efter ett tag.

-          Som håller hand, sa hon.

-          Det är inget mellan oss. Svarade han snabbt.

Min mun stängdes och jag suckade. Jag vart besviken på svaret, även fast jag inte trott att jag skulle bli det. Jag tog upp fjärrkontrollen och stängde snabbt av teven, jag ville inte se mer. Jag satte händerna framför ansiktet innan jag la mig ner i soffan. Tankarna snurrade runt i huvudet på mig. Sa Zayn bara det där för att han inte ville att alla skulle veta, eller hade han inte samma känslor för mig som jag hade för honom? Just nu ångrade jag att Zayn igår hade fått övertala mig att komma till konserten på fredag. Men jag var tvungen, jag hade ju lovat.

Idag:

Zayn satt och kollade på mig. Utan att jag svarade på hans senaste fråga. Jag sneglade bort mot Louis som gav mig en blick. Han tyckte alltså att jag skulle berätta för Zayn, nu ångrar jag mig att jag berättade det för Louis. Jag skakade långsamt på huvudet och kollade mot de andra.

-          Ja, de måste lyssna, det är inte som att de kan gå någonstans. Sa Zayn.

Jag svalde hårt, det var som att han kunde läsa mina tankar.

-          Jag… jag vet inte, sa jag.

Det var jobbigt när de alla satt och kollade på mig.

-          Jag såg intervjun, sa jag snabbt.

Han kliade sig lite i huvudet och bet sig i läppen, han tog ett djupt andetag och öppnade munnen för att säga något.

-          Det är lugnt, sa jag. Innan han hann säga något, det är lugnt om du inte gillar mig, men du hade kunnat sagt det till mig, fortsatte jag.

Han skakade på huvudet.

-          Det är inte så Naima, jag gillar dig, verkligen, sa han och jag kollade för första gången på honom och la huvudet på sned.

Jag sneglade ännu en gång bort mot Louis, som ivrigt nickade på huvudet. Precis då, ryckte någon i handtaget till rummet och Niall flög upp.

-          Hallå!? Ropade han och knackade lite på dörren.

Dörren öppnades och ljus spred sig i rummet. Niall hoppade ut och kramade personen som stod utanför. Jag reste mig upp och följde efter Liam och Harry ut. När jag gick förbi Zayn kollade jag ner på honom, han såg rätt besviken ut. Louis gick fram till honom, sträckte fram handen och hjälpte honom upp.

-          Det kommer, ge henne lite tid, sa Louis till honom lite tyst.

Jag log och nickade lite på huvudet för mig själv.

Niall gick bredvid deras livvakt och pratade snabbt, han berättade om vad som hade hänt och varför de var inlåste i rummet.

-          Vi har letat, svarade livvakten. Ni har ganska bråttom nu, det är snart dags.

Killarna gick och satte sig några soffor i ett annat rum, var och en fick sina mikrofoner inkopplade. Jag ställde mig lite längre bort och ställde mig bakom en vägg där jag inte såg killarna längre. Jag lutade mig mot väggen och slöt ögonen. Jag kände en liten vindpust fläkta till av att någon gick förbi, jag öppnade ögon och möttes av Zayns blick. Han stod nära, bara några centimeter ifrån mig, jag svalade hårt, han ögon var så fina. Jag andades in lite luft och kände hans parfym. Jag släppte min blick från hans och kollade ner i marken. Jag kände hans fingrar under min haka och han förde mitt huvud upp så jag mötte hans blick igen. Han kom lite närmare och pressade sina läppar mot mina. Han la armarna runt min midja och jag kysste honom tillbaka innan han tog sedan ett steg tillbaka och tog min hand, han la den med handflatan uppåt och efter det, la han en liten ask i den. Stämningen var fortfarande ganska spänd, men han öppnade munnen för att säga:

-          Jag köpte den här till dig, sa han.

-          Zayn! hörde jag Harrys röst inifrån det andra rummet.

Han log mot mig innan han vände och gick därifrån. Jag kollade ner på asken, och öppnade den. i den låg ett halsband, med formen av ett litet silverhjärta. Jag bet mig i läppen och kollade fram bakom väggen, jag mötte Zayns blick när han stod och fick sin mikrofon fixad, jag log mot honom drog handen över hjärtat som nu hängde runt min hals…

Detta har hänt:

På vägen tog jag upp min mobil och skickade iväg ett sms till Zayn.

”saknar dig redan”

Jag la ner telefonen igen och suckade tungt.

NAIMA:
Jag kunde höra tusentals tjejer skrika utanför byggnaden jag befann mig i. Niall satt lugnt och spelade på gitarren han höll i och Liam nynnade till ljudet. Ljudet av tjejernas skrik blev mer tydligt för varje minut som gick. Jag antog att de bara blev fler och fler. jag hörde dörren öppnads och Louis kom in och satte sig på stolen framför spegeln. Han hade blivit noggrant fixad och alla hårstrån låg perfekt placerade. Han kollade på klockan.

-          Kvart över sex. Sa han.

-          Snart dags. Sa Niall och de tre kollade på varandra.

-          Dags för vad? Sa jag nyfiket.

-          Byte av byggnad. Svarade Liam.

Jag spärrade upp ögonen och stirrade på honom.

-          Byta… byggnad?

Alla tre nickade och jag kände mitt hjärta slå. Vi skulle alltså ta oss ut ur byggnaden som var omringad av skrikande tjejer, tänkte jag, tjejer som hatade mig, tänkte jag sedan. Tjejer som hatade mig för de trodde jag och Zayn var tillsammans. Jag skakade på huvudet, jag kommer dö.

Dörren öppnade sig igen och en stor man kom in i rummet med Harry och Zayn bakom sig.

-          Det är dags. Sa han med sin mörka röst.

Jag tog ett djupt andetag och reste mig upp ur soffan och mötte Zayns blick, men jag tittade snabbt bort. Jag gick istället fram till Louis och tittade på osäker på honom.

-          Det kommer gå bra, sa han och putade till mig i sidan.

Jag tittade på honom utan att svara.

-          Och om det inte gör det, vet du att jag kommer på din begravning.

Han log och nu var det jag som puttade honom i sidan.

-          Skitkul, sa jag ironisk.

-          Om du är nära döden, kommer jag rädda dig, alltid. Sa han.

Vi gick ut ur rummet och gick igenom korridorerna i byggnaden, som hade tonade fönster och det ända vi kunde se var tjejer med skyltar som otåligt stod utanför den andra byggnaden.

Vi kom fram till dörren där vi skulle gå ut, vakterna hade satt upp grinar vi skulle gå igenom, så det var alltså skydd emellan oss och tjejerna, jag pustade ut och kände mig en aning lättad.

Dörrarna öppnade och killarna gick ut med livvakten precis bredvid dem, och bredvid han, kom jag. Tjejerna skrek mer när killarna kom ut och blixtrar från kamerorna lyste upp gatan. De flesta var ganska lugna, sen vad det dem som grät, och så var det dom värsta, dom som försökte ta sig över staketet…

De andra vakterna jobbade hårt för att få bort tjejerna, och för att hålla dom någorlunda lugna. Jag såg Harry och Liams ryggtavlor försvinna in i den andra byggnaden innan jag insåg att alla fem var borta.

Jag kände paniken komma när jag insåg att jag stod själv emellan tusen avundsjuka tjejer. Jag svalde hårt och kände någon ta tag i min arm, jag kollade upp och såg att en av vakterna hade tagit tag i mig. han lyfte lätt upp mig för att föra bort mig bakom staketer, jag började andas snabbt och skrek till vaken att släppa ner mig och försökte lirka loss mig själv, men han hade ett stark grepp runt min kropp. Hur kunde jag låta Zayn övertala mig att följa med på det här? Tänkte jag.

En vecka tidigare.

En vecka hade gått sen jag var i köpcentret. Jag hade inte haft någon lust att gå ut på flera dagar. Jag satt inte, och gjorde ingenting. Leo hade försökt få ut mig flera gånger, men jag hade ingen energi kvar till att göra något, jag ville inte att samma sak skulle hända igen.

-          Sånt som händer när man blir tillsammans med kändisar, hade Leo sagt.

Jag fnyste till när jag tänkte på det. Som att han någonsin hade vart i ett förhållande med någon som var känd.

-          Tror inte vi är tillsammans, hade han fått som svar varje gång.

Egentligen trodde jag att vi var det, men jag visste inte helt säkert.

Jag satt vid köksbordet och hörde mobilen vibrera, jag tittade ner för att till min förvåning se Zayns namn på displayen. När man talar om trollen, tänkte jag. Zayn hade aldrig ringt upp när han sa att han skulle, jag hade bara fått ett sms någon enstaka gång under tiden han hade vart borta.

-          Hej! Utbrast han på andra siden luren när jag svarade.

-          Hej, sa jag lite mer lugnare än honom.

Vi små pratade lite innan han fortsatte.

-          Vi kommer hem till London nästa fredag, vår sista konsert är där.

-          Det ska bli jättekul att se dig igen, svarade jag.

-          Ja, jag kan inte vänta, så därför undrade jag en sak…

-          Ja?

-          Skulle du vilja komma och vara med oss bakom scenen innan? Annars måste vi vänta till lördag. Fortsatte han.

-          Eh, på konserten? Bland alla fans? Svarade jag lite osäkert.

Han vart tyst och väntade på svar.

-          Zayn, jag kan inte, Era fans gillar inte direkt mig.

-          Dom känner ju inte dig, då kan dom ju inte hata dig.

-          Eh, sa jag. Det tror jag nog dom kan.

-          Dom kommer ju inte vara bakom scenen i alla fall, sa han. Snälla.

Jag svalde hårt.

-          Så, lova att  vi inte kommer hamna i en klump bland alla era galna tjejer.

-          Lovar, sa han.

-          Okej då. Sa jag motvilligt.

IDAG:
tårarna började rinna ner för min kind när vakten närmade sig staketet. Då kände jag ännu en arm ta tag i min.

-          Hon är mer oss.

Jag kollade ner och fick syn på Louis. Vakten kollade tveksamt på honom och släppte sedan ner mig på marken igen. Tjejerna skrek nu ännu mer.

Louis la armen runt mig och vi gick snabbt in till den andra byggnaden.

-          Tack Louis, sa jag när vi kom in.

-          Jag lovade ju att rädda dig från döden, svarade han med ett leende.

Jag torkade tårarna på kinderna och skrattade till.

-          Dom är helt galna, sa jag till dom.

-          Eh, ah! Sa Liam och Niall i kör.

Jag skakade på huvudet och pustade ut ännu en gång.

Harry, Niall, Louis och Liam började gå iväg och Zayn kom fram till mig.

-          Är du okej? Frågade han.

-          Mm, sa jag kallt, innan jag gick iväg, jag kände hur hans blick följde mig.

vi gick ikapp de andra innan Liam plötsligt kastade sig åt sidan. Vi alla kollade på honom.

-          Vad gör du? Frågade jag honom.

Han pekade framåt utan att säga något, där framme, stod fyra tjejer, som på något sätt hade lyckats ta sig in i lokalen. Jag svalde hårt, inte igen, tänkte jag.

Harry öppnade snabbt en dörr som fanns till vänster och vi alla hoppade in. Rummet var litet, mörkt och kallt.

-          Tror inte dom såg oss, sa han.

Vi väntade kvar i rummet, vi var där i kanske fem minuter, innan de bestämde sig att gå ut igen. Liam gick och drog ner handtaget för att öppna dörren, men inget ljus spred sig i rummet.

-          Den är låst, sa han.

Niall reste sig snabbt från golvet.

-          Vadå låst!? Den kan ju inte vara låst?

Han gick fram till dörren och Liam flyttade på sig. Han tryckte ner dörren och när den inte öppnade sig började han banka hårt på den.

-          Niall ta det lugnt, utbrast Louis.

-          Ta det lugnt? Vi är fast här inne och du vill att jag ska ta det lugnt?

Louis såg förvånad ut.

-          Vi ringer någon så kommer dom och hämtar oss, sa Harry.

Han plockade upp mobilen ur fickan och svalade hårt.

-          Jag har ingen mottagning, sa han.

-          Det borde du ju ha, du hade ju det precis utanför!? Sa jag.

Även Louis tog upp sin mobil, men skakade på huvudet.

-          Inte jag heller.

-          Jag har! Utbrast Liam.

 Han ansikte lystes upp ur mobilen och han började knappa på den när det plötsligt blev svart.

-          Neej, sa Niall desperat.

-          Den dog, sa Liam snopet.

-          Dåligt batteriii, sa Louis.

-          Louis, inte läge för att skämta, sa Harry alvarligt.

-          Den dog, dog den verkligen? Sa Niall med panik i rösten.

Liam bet sig i läppen och nickade på huvudet.

-          VARFÖR LADDADE DU DEN INTE DÅ? Skrek Niall till honom och det blev helt tyst i rummet.

-          Niall, sätt dig, sa Zayn som inte hade sagt något under hela tiden.

Niall gjorde som han sa och satte sig bredvid Zayn på golvet. Han andades djupt.

-          Andas, sa Zayn lugnt.

Då slog det mig, att jag inte hade förstått.

-          Niall, är du rädd för mörker?

-          Eh, en aning, sa han.

-          Det är lugnt, vi blir inte kvar här länge. Sa jag till honom och svalde hårt.

Hoppas jag.

En stund senare hade vi äntligen fått lite lugn i Niall, och han satt nu tätt intill Liam. Harry och Louis hade en högljudd konversation i andra delen av rummet och vi andra satt tysta. Jag ville verkligen inte vara här, inlåst i ett rum med Zayn.

-          Naima, ska du prata med mig? avbröt hans röst mina tankar.

Jag satt tyst.

-          Du kan ju i alla fall berätta varför du inte tänker prata med mig? fortsatta han.

Jag kollade på de andra som nu satt helt tysta med alla ögon på oss.

Jag suckade och ryckte på axlarna, kunde han inte bara låta mig vara?

NAIMA:

Regnet öste fortfarande ner men jag och Zayn hade bestämt oss för att gå hem i alla fall. Vi vandrade långsamt bredvid varandra utan att prata. Det var kallt ute och klänningen satt klibbat mot min kropp. Zayn tog tag i min hand och jag kände hur värme spred sig i kroppen. Jag log för mig själv och tittade upp på honom. I ögonvrån fick jag syn på hur en man med paraply hoppade fram med en stor kamera som genast började blixtra. Min första rektion var att släppa Zayns hand, vilket även verkade vara hans.

-          Fortsätt bara gå, sa han snabbt och jag gjorde precis vad han sa.

Vattnet plaskade under mina fötter när vi småsprang genom de små gatorna. Zayn svängde sedan hastigt in på en mindre gränd och tittade bakom sig där ingen syntes till. Han pustade ut och lutade sig mot tegelväggen. Jag kollade på honom och kunde inte hålla mig för skratt.

-          Okej…? Sa jag långsamt och Zayn kollade på mig med ett leende.

-          Vadå, sånt som händer varje dag eller? Sa jag ironiskt när han inte svarade.

Han fortsatte kolla på mig.

-          Seriöst? sa jag lite mer allvarligt när han ännu en gång inte svarade.

-          Ja, jo, jag brukar springa ett halvt maraton genom London varje dag för att komma ifrån fotograferna, svarade han med samma ironi i rösten som jag hade tidigare.

-          Så det är därför du andas så tung nu? Sa jag och log retsamt mot honom.

han fnyste till, log, skakade på huvudet och la armen om mig innan vi började gå hem igen.

När vi senare hade kommit hem stannade vi utanför min lägenhetsdörr.

-          Jag måste gå upp till mig och packa, sa han sedan.

-          Måste du åka?

Han nickade.

Han hade tidigare på kvällen berättat att han och de andra skulle åka på en kort turné i hela England under två veckors tid.

Han kysste mig igen och gav mig en sista kram innan han vände sig om och började gå upp för trapporna, halvvägs upp vände han sig om och jag höjde handen för att vinka, utan att säga något.

När Zayn försvann suckade jag tungt samtidigt som jag öppnade dörren.

-          Hallå! Hörde jag Leo ropa från hans rum.

När jag gick igenom lägenheten började jag tänkte på kvällen och kunde inte hjälpa att le. Jag ställde mig i Leos dörrhål, fortfarande med det stora leendet på läpparna. Han snurrade ett varv på stolen han satt på och kollade på mig.

-          Vad du ser ut! Var det första han sa.

Han nickade bort mot spegeln och jag gick fram till den och spegelbilden fick mig att skratta. Mitt smink hade runnit och det våta håret hängde ner över ansiktet och axlarna. Jag sneglade bort mot Leo i spegelbilden.

-          Du ser glad ut i alla fall, sa han.

Jag nickade snabbt.

-          Måste gå, sa jag och gick ut från hans rum.

Jag gick in i badrummet och tog en dusch, innan jag bestämde mig för att gå och lägga mig.

Innan jag somnade tänkte jag på Zayn igen, just nu var det bara mitt tak emellan oss, och det gjorde ont i mig när jag tänkte på att vi inte skulle ses på två veckor.

-          Jag får väl göra det bästa av det, sa jag för mig själv.

Jag vaknade dagen efter runt halv elva, för att hålla mig sysselsatt bestämde jag mig för att gå en runda i köpcentret igen. Jag gjorde mig i ordning innan jag gick ut.

Jag tog extra lång tid på mig att gå, så alla affärer skulle hinna öppna innan jag kom.

Väl framme gick jag in i första bästa affär. Jag älskade den och om jag fick välja, skulle jag bo i den, jag fortsatte gå vidare i andra affärer, men en halvtimme senare bestämde jag mig för att gå tillbaka till affären jag började i.

Jag gick fram till ett bord med jeans, jag tog upp ett par och höll upp dom framför mig, när jag sedan la ner dom på bordet igen fick jag syn på tre tjejer i min egen ålder. De stod och stirrade, men ibland vände de sig om till varandra för att viska något. Jag försökte ignorera dem, men kunde inte hjälpa att snegla mot deras håll. De släppte mig inte med blicken, vad är det med dom? Tänkte jag.

Jag kände det vibrera i min ficka och jag plockade snabbt upp telefonen. På displayen läste jag Zayns namn och jag svarade.

-          Hallå, sa jag.

-          Hej, eh… har du varit inne på twitter idag? Frågade han.

Han lät nervös.

-          Eh, nej, är du okej? Frågade jag honom.

-          Folk pratar om oss, Naima. Svarade han.

-          Shit, sa jag lågt innan jag fortsatte: redan?

-          Bilderna från igår har kommit ut, svarade han.

Jag suckade och kollade bort mot tjejerna igen, nu förstod jag varför de stirrade.

-          Om folk frågar, vad ska jag säga? Frågade han.

-          Välj du, sa jag.

Det vart tyst.

-          Okej, är du hemma nu? Frågade han sedan.

-          Eh, ah, drog jag till med.

Jag ville inte att Zayn skulle fråga mer om bilderna och jag ville verkligen inte berätta om tjejerna.

-          Men jag måste gå, vi kanske kan prata senare? Frågade.

-          Visst, jag ringer, puss.

Jag la på utan att svara. Jag kollade upp mot tjejerna som nu hade förflyttat sig, men deras blickar var kvar på samma ställe, på mig.

jag fick ögonkontakt med tjejen i mitten, och såg hennes läppar röra på sig, jag läste dom.

-          Bitch.

Jag drog efter luft, jag kände mig yr och att jag var tvungen att ta mig ut ur affären, jag la ner alla saker jag plockat på mig på bordet och rusade ut från affären, jag kunde inte andas, jag gick ut från köpcentret och drog efter luft.

Fem minuter senare stod jag kvar utanför köpcentret. Jag andades nu lite lugnare. I ögonvrån såg jag tre tjejer igen och vände huvudet mot dom, det var samma tjejer som tidigare, de tittade på mig igen och skrattade högt. Jag skakade på huvudet och började bege mig hem igen.

På vägen tog jag upp min mobil och skickade iväg ett sms till Zayn.

”saknar dig redan”

Jag la ner telefonen igen och suckade tungt.

-          Jag vill inte ha Naima, jag ska prata med Zayn snart, sa jag till honom och han log,
Men egentligen visste jag inte vad jag ville, jag suckade tungt och fastnade med blicken på teven igen…

En timme senare satt jag fortfarande i soffan. Jag tänkte på det Louis hade sagt. Jag kollade på telefonen och bet mig i läppen. Jag tog sedan upp den och slog in Zayns nummer utan att trycka på den gröna luren. Jag suckade tungt och la ner telefonen bredvid mig igen. Jag reste mig upp och gick ut i hallen, jag öppnade dörren och gick ner en trappa. När jag stod utanför Zayns dörr tog jag ett djupt andetag innan jag knackade tre gånger på hans dörr. Jag hörde mina egna andetag när jag stod och väntade på att dörren skulle öppnas. Dörren öppnade och när Zayn fick syn på mig la han armarna i kors och lutade sig mot dörrkarmen.

-          Hej, sa jag lågt.

Han fortsatte kolla på mig utan att säga ett knyst.

-          Du, fortsatte jag. Det där jag sa i Italien… jag vet inte vart det kom ifrån.

-          Din mun, sa han surt.

Jag nickade. Vad skulle jag säga nu då? Tänkte jag.  Min nickning övergick till att jag skakade långsamt på huvudet.

-          Jag gillar henne verkligen, fortsatte Zayn.

Jag började nicka igen.

-          Och jag gör inte det, sa jag.

Han kollade upp på mig.

-          Inte? Sa han och la huvudet på snedden.

Jag skakade på huvet.

-          Det är precis det jag inte gör, sa jag och svalde hårt.

Det tog emot lite att säga det, en del av mig gillade nog Naima i alla fall, men det skulle jag aldrig säga till Zayn, speciellt inte nu när han pratade med mig igen. Jag kollade upp på Zayn som nu hade börjat le.

-          Är vi okej eller? Frågade jag honom och han nickade på huvudet och jag kände mig otroligt lättad.

-          När ska du ge henne överraskningen då? Fortsatte jag sedan.

-          Ikväll, svarade han och log. Jag skulle behöva din hjälp faktiskt.

Jag nickade snabbt och fortsatte.

-          Ska du berätta vad det är nu eller? Sa jag och blinka snabbt med ögonen.

Han lyfte på ögonbrynen och började berätta.

NAIMA:

Jag satt vid mitt skrivbord och kollade upp mot klockan som visade halv sex. Jag suckade tungt och min blick fastnade utanför fönstret, det såg ut att vara varmt ute. Jag satte armbågen i bordet och lutade kinden mot handen. Jag suckade igen, jag var riktigt uttråkad. Leo var ute med tjejen han hade träffat och pappa och Jaslene var ute och varken Harry eller Zayn ville träffas.

Jag hörde ett svagt knackande. Jag ändra min ställning till sittande. Ljudet blev högre och jag insåg att det var någon som knackade på dörren. Jag lämnade mitt rum och små sprang fram till dörren. När jag öppnade stod en kvinna utanför. Hon såg ut att vara i 30års åldern och hade långt blont hår. Hon sträckte fram ett vitt kuvert som jag tog emot.

-          Läs det på en gång, sa hon och innan jag hann svara hade hon vänt och var på väg ut från trappuppgången.

Märkligt tänkte jag men gjorde som hon sa och öppnade kuvertet redan i hallen.

”redo för överraskningen? Börja följa kartan klockan sex”

Jag läste innehållet två gånger innan jag tog fram pappret som låg under. Jag log för mig själv och förstod att brevet var från Zayn.

Jag skuttade glatt in till mitt rum igen och började riva i garderoben. Jag tog fram en klänning som jag tycket var somrig. jag tog en sista titt i garderoben, kanske skulle jag ta shorts? Jag visste ju inte vad vi skulle göra. Efter beslutsångesten valde jag klänningen och jag gick fram till spegeln och plattade håret och sminkade mig. Jag tog en sista till i spegeln och log. Jag kollade på klockan som visade fem i sex. Var snabb jag var, tänkte jag. Jag gick ut i badrummet och borstade tänderna, i fall att.

Jag gick ut i hallen och tog på mig skorna, tog kartan och gick ut från lägenheten. När jag kom ut från porten tog jag en titt på kartan och spärrade upp ögonen, åt vilket håll ska den vara? Tänkte jag. Och insåg att vårt hus var inritat, jag vred på kartan och log stolt att jag hade lyckats att komma på det, Zayn visste ju hur dåligt lokalsinne jag hade, han hade säkert redan listat ut att jag skulle bli sen.

Jag började gå mot övergångstället i närheten av vårt hus när jag kollade bakom mig, jag fick syn på en kille med lockigt hår, och tänkte på Harry. Jag kollade fram igen men vände snabbt på huvudet ifall det var Harry som stod bakom mig, men när jag tittade bak var det bara främmande ansikten jag fick syn på. Jag ryckte på axlarna och fortsatte gå.

Kvart över sex var jag framme där kartan slutade, jag befann mig då i en park, och en bit framför mig fick jag syn på någon som satt på en filt med tända ljus runt om sig. Jag gick långsamt fram mot personen som reste sig upp. När jag kom fram fick jag se vem det var, Zayn. Jag kunde inte hjälpa mig för att le stort. Han sträckte fram sin hand mot mig och jag tog tag i den. han förde mig närmare honom så vi nästan nuddade varandra, men inte riktigt, jag kollade in i hans bruna ögon.

-          Du hittade, sa han och log.

-          Tycker du inte det var lite riskabelt att ge mig en karta som jag skulle följa? Svarade jag honom. Tänk om jag hade gått vilse.

-          Jag vet, sa han. Det var därför jag bad Harry att gå efter dig hela vägen, svarade han och log retsamt.

-          Så då är jag inte helt galen om jag tyckte att jag såg honom?

Han skakade på huvudet, och höll mig fortfarande i handen.

-          Var fin du är, sa han.

Jag kollade ner i marken, och kände att jag rodnade.

-          Tack, sa jag och kollade upp igen.

Sen vart det knäpptyst och jag fick svårt att hålla mig för skratt, våra ansikten var centimeter ifrån varandra. Och jag fnissade till och Zayn log.

-          Ska vi sätta oss? Frågade han sedan

Jag nickade och vi satte oss ner på filten där Zayn hade fixat picknick. Där satt vi i flera timmar och pratade och skrattade. Det började skymma och värmen försvann, vi lindade in oss i filtarna och la oss ner på marken. Vid nio var det ganska mörk, men ändå inte, det blev inte riktigt mörkt ute sommaren här, precis som i Sverige. Himlen var inte lika klar längre och det såg ut som att det skulle börja regna när som helst. Vi låg kvar bredvid varandra när jag kände dropparna komma och det dröjde inte länge tills regnet öste ner. Zayn ställde sig upp och tog tag i min hand och hjälpte mig upp. Vi började springa mot ett stort trädd som fanns mitt i parken, men vi släppte aldrig varandras händer. När vi väl kom fram och stod under trädet var vi dyngsura, vi kollade på varandra och började skratta. När vi sedan slutat skratta drog Zayn min nära honom igen, jag tog ett djupt andetag genom näsan och kände hur gott Zayn luktade. Jag log och kollade rakt in i hans ögon igen. Denne gång tystnaden uppstod förde vi våra ansikten nära varandra och våra läppar möttes.

Uhh, i can feel the love is in the air !
Kapitel 13 already? crazy !

Tack för alla fina kommentarer på förra inlägget! kul att ni svarade på frågan ! :D
(jag fick typ en hjärtattack när jag insåg att jag faktiskt hade 23 kommentarer ! galet glad ! :))

x