beautifulsoul

Detta har hänt:

På vägen tog jag upp min mobil och skickade iväg ett sms till Zayn.

”saknar dig redan”

Jag la ner telefonen igen och suckade tungt.

---

NAIMA:
Jag kunde höra tusentals tjejer skrika utanför byggnaden jag befann mig i. Niall satt lugnt och spelade på gitarren han höll i och Liam nynnade till ljudet. Ljudet av tjejernas skrik blev mer tydligt för varje minut som gick. Jag antog att de bara blev fler och fler. jag hörde dörren öppnads och Louis kom in och satte sig på stolen framför spegeln. Han hade blivit noggrant fixad och alla hårstrån låg perfekt placerade. Han kollade på klockan.

 

-          Kvart över sex. Sa han.

-          Snart dags. Sa Niall och de tre kollade på varandra.

-          Dags för vad? Sa jag nyfiket.

-          Byte av byggnad. Svarade Liam.

Jag spärrade upp ögonen och stirrade på honom.

-          Byta… byggnad?

Alla tre nickade och jag kände mitt hjärta slå. Vi skulle alltså ta oss ut ur byggnaden som var omringad av skrikande tjejer, tänkte jag, tjejer som hatade mig, tänkte jag sedan. Tjejer som hatade mig för de trodde jag och Zayn var tillsammans. Jag skakade på huvudet, jag kommer dö.

Dörren öppnade sig igen och en stor man kom in i rummet med Harry och Zayn bakom sig.

-          Det är dags. Sa han med sin mörka röst.

Jag tog ett djupt andetag och reste mig upp ur soffan och mötte Zayns blick, men jag tittade snabbt bort. Jag gick istället fram till Louis och tittade på osäker på honom.

-          Det kommer gå bra, sa han och putade till mig i sidan.

Jag tittade på honom utan att svara.

-          Och om det inte gör det, vet du att jag kommer på din begravning.

Han log och nu var det jag som puttade honom i sidan.

-          Skitkul, sa jag ironisk.

-          Om du är nära döden, kommer jag rädda dig, alltid. Sa han.

Vi gick ut ur rummet och gick igenom korridorerna i byggnaden, som hade tonade fönster och det ända vi kunde se var tjejer med skyltar som otåligt stod utanför den andra byggnaden.

Vi kom fram till dörren där vi skulle gå ut, vakterna hade satt upp grinar vi skulle gå igenom, så det var alltså skydd emellan oss och tjejerna, jag pustade ut och kände mig en aning lättad.

Dörrarna öppnade och killarna gick ut med livvakten precis bredvid dem, och bredvid han, kom jag. Tjejerna skrek mer när killarna kom ut och blixtrar från kamerorna lyste upp gatan. De flesta var ganska lugna, sen vad det dem som grät, och så var det dom värsta, dom som försökte ta sig över staketet…

De andra vakterna jobbade hårt för att få bort tjejerna, och för att hålla dom någorlunda lugna. Jag såg Harry och Liams ryggtavlor försvinna in i den andra byggnaden innan jag insåg att alla fem var borta.

Jag kände paniken komma när jag insåg att jag stod själv emellan tusen avundsjuka tjejer. Jag svalde hårt och kände någon ta tag i min arm, jag kollade upp och såg att en av vakterna hade tagit tag i mig. han lyfte lätt upp mig för att föra bort mig bakom staketer, jag började andas snabbt och skrek till vaken att släppa ner mig och försökte lirka loss mig själv, men han hade ett stark grepp runt min kropp. Hur kunde jag låta Zayn övertala mig att följa med på det här? Tänkte jag.

En vecka tidigare.

En vecka hade gått sen jag var i köpcentret. Jag hade inte haft någon lust att gå ut på flera dagar. Jag satt inte, och gjorde ingenting. Leo hade försökt få ut mig flera gånger, men jag hade ingen energi kvar till att göra något, jag ville inte att samma sak skulle hända igen.

-          Sånt som händer när man blir tillsammans med kändisar, hade Leo sagt.

Jag fnyste till när jag tänkte på det. Som att han någonsin hade vart i ett förhållande med någon som var känd.

-          Tror inte vi är tillsammans, hade han fått som svar varje gång.

Egentligen trodde jag att vi var det, men jag visste inte helt säkert.

Jag satt vid köksbordet och hörde mobilen vibrera, jag tittade ner för att till min förvåning se Zayns namn på displayen. När man talar om trollen, tänkte jag. Zayn hade aldrig ringt upp när han sa att han skulle, jag hade bara fått ett sms någon enstaka gång under tiden han hade vart borta.

-          Hej! Utbrast han på andra siden luren när jag svarade.

-          Hej, sa jag lite mer lugnare än honom.

Vi små pratade lite innan han fortsatte.

-          Vi kommer hem till London nästa fredag, vår sista konsert är där.

-          Det ska bli jättekul att se dig igen, svarade jag.

-          Ja, jag kan inte vänta, så därför undrade jag en sak…

-          Ja?

-          Skulle du vilja komma och vara med oss bakom scenen innan? Annars måste vi vänta till lördag. Fortsatte han.

-          Eh, på konserten? Bland alla fans? Svarade jag lite osäkert.

Han vart tyst och väntade på svar.

-          Zayn, jag kan inte, Era fans gillar inte direkt mig.

-          Dom känner ju inte dig, då kan dom ju inte hata dig.

-          Eh, sa jag. Det tror jag nog dom kan.

-          Dom kommer ju inte vara bakom scenen i alla fall, sa han. Snälla.

Jag svalde hårt.

-          Så, lova att  vi inte kommer hamna i en klump bland alla era galna tjejer.

-          Lovar, sa han.

-          Okej då. Sa jag motvilligt.

IDAG:
tårarna började rinna ner för min kind när vakten närmade sig staketet. Då kände jag ännu en arm ta tag i min.

-          Hon är mer oss.

Jag kollade ner och fick syn på Louis. Vakten kollade tveksamt på honom och släppte sedan ner mig på marken igen. Tjejerna skrek nu ännu mer.

Louis la armen runt mig och vi gick snabbt in till den andra byggnaden.

-          Tack Louis, sa jag när vi kom in.

-          Jag lovade ju att rädda dig från döden, svarade han med ett leende.

Jag torkade tårarna på kinderna och skrattade till.

-          Dom är helt galna, sa jag till dom.

-          Eh, ah! Sa Liam och Niall i kör.

Jag skakade på huvudet och pustade ut ännu en gång.

Harry, Niall, Louis och Liam började gå iväg och Zayn kom fram till mig.

-          Är du okej? Frågade han.

-          Mm, sa jag kallt, innan jag gick iväg, jag kände hur hans blick följde mig.

vi gick ikapp de andra innan Liam plötsligt kastade sig åt sidan. Vi alla kollade på honom.

-          Vad gör du? Frågade jag honom.

Han pekade framåt utan att säga något, där framme, stod fyra tjejer, som på något sätt hade lyckats ta sig in i lokalen. Jag svalde hårt, inte igen, tänkte jag.

Harry öppnade snabbt en dörr som fanns till vänster och vi alla hoppade in. Rummet var litet, mörkt och kallt.

-          Tror inte dom såg oss, sa han.

Vi väntade kvar i rummet, vi var där i kanske fem minuter, innan de bestämde sig att gå ut igen. Liam gick och drog ner handtaget för att öppna dörren, men inget ljus spred sig i rummet.

-          Den är låst, sa han.

Niall reste sig snabbt från golvet.

-          Vadå låst!? Den kan ju inte vara låst?

Han gick fram till dörren och Liam flyttade på sig. Han tryckte ner dörren och när den inte öppnade sig började han banka hårt på den.

-          Niall ta det lugnt, utbrast Louis.

-          Ta det lugnt? Vi är fast här inne och du vill att jag ska ta det lugnt?

Louis såg förvånad ut.

-          Vi ringer någon så kommer dom och hämtar oss, sa Harry.

Han plockade upp mobilen ur fickan och svalade hårt.

-          Jag har ingen mottagning, sa han.

-          Det borde du ju ha, du hade ju det precis utanför!? Sa jag.

Även Louis tog upp sin mobil, men skakade på huvudet.

-          Inte jag heller.

-          Jag har! Utbrast Liam.

 Han ansikte lystes upp ur mobilen och han började knappa på den när det plötsligt blev svart.

-          Neej, sa Niall desperat.

-          Den dog, sa Liam snopet.

-          Dåligt batteriii, sa Louis.

-          Louis, inte läge för att skämta, sa Harry alvarligt.

-          Den dog, dog den verkligen? Sa Niall med panik i rösten.

Liam bet sig i läppen och nickade på huvudet.

-          VARFÖR LADDADE DU DEN INTE DÅ? Skrek Niall till honom och det blev helt tyst i rummet.

-          Niall, sätt dig, sa Zayn som inte hade sagt något under hela tiden.

Niall gjorde som han sa och satte sig bredvid Zayn på golvet. Han andades djupt.

-          Andas, sa Zayn lugnt.

Då slog det mig, att jag inte hade förstått.

-          Niall, är du rädd för mörker?

-          Eh, en aning, sa han.

-          Det är lugnt, vi blir inte kvar här länge. Sa jag till honom och svalde hårt.

Hoppas jag.

En stund senare hade vi äntligen fått lite lugn i Niall, och han satt nu tätt intill Liam. Harry och Louis hade en högljudd konversation i andra delen av rummet och vi andra satt tysta. Jag ville verkligen inte vara här, inlåst i ett rum med Zayn.

-          Naima, ska du prata med mig? avbröt hans röst mina tankar.

Jag satt tyst.

-          Du kan ju i alla fall berätta varför du inte tänker prata med mig? fortsatta han.

Jag kollade på de andra som nu satt helt tysta med alla ögon på oss.

Jag suckade och ryckte på axlarna, kunde han inte bara låta mig vara?

---

uh, trouble in paradise?

ellleeeeer?
vad tror ni kommer hända? :D

hoppas iaf att ni gillade det! pussssss !

---