beautifulsoul

Jag nickade på huvudet, jag visste inte vad jag skulle svara, just nu var jag bara glad över att vara i min mammas famn, och jag försökte njuta av tiden med henne. Jag antar att skräcken över att förlora henne igen alltid skulle finnas kvar. Även om jag bara skulle träffa henne för en dag...

En veckade hade gått och ännu en gång stod jag på den lilla flygplatsen, denna gång med någon ny. Jag kramade om mamma en sista gång och gjorde mig redo för att säga hejdå. Jag gjorde det snabbt, så jag fick det överstökat, fast överstökat på ett bra sätt. Jag kramade om henne och vi sa hejdå innan jag vände mig om för att börja gå mot säkerhetskontrollen. Jag log för mig själv när jag lämnade henne bakom mig, det känns bra, det kändes bra att jag hade lärt känna henne igen och det kändes bra att jag visste att vi skulle ses igen. När jag kom fram in genom säkerhetskontrollen satte jag mig ner vid fiket jag, pappa och Leo hade suttit vid när vi skulle till London första gången. Jag köpte en macka och en juice och satte mig ner vid ett bord och tänkte tillbaka på de senaste månaderna. Jag skrattade lågt för mig själv och skakade på huvudet när bilden från när jag hade träffat Zayn för första gången. Men jag log ännu mer när jag på vår första kyss i regnet på Zayns hemliga date. Jag förflyttade min hand från bordet och drog den lätt över det hjärtformade halsbandet han hade gett mig.

I högtalaren hörde jag en kvinnlig röst säga att vi nu kunde börja gå på planet. Jag reste mig upp, tog min väska och började gå mot min gate…

2 och en halv timme senare:

Jag såg allting därnere bli större och större. Det pirrade till i min mage, även fast jag bara hade varit borta från Zayn i en vecka längtade jag riktigt mycket efter att få se honom igen.

Planet dunsade sedan ner i marken och ett svagt ljud av applåder hördes. Jag himlade med ögonen och kände att det ända jag ville var att träffa honom igen. Planet stannade in och alla reste sig upp för att snart gå av. När vi sedan stod och väntade på väskorna stampade jag otåligt med foten i golvet, jag visste att han stod därute, jag ville bara springa dit och krama om honom. Det blev mindre och mindre folk kvar i salen jag befann mig i. tillslut kom den röda väskan utrullandes på bandet. Jag gick fram och började rulla den efter mig och ökade stegen snabbt för att komma ut så snabbt som möjligt. När jag kom ut till den stora delen av flygplatsen vad det ett hav med olika ansikten, men inget vad det jag letade efter. Jag kollade mig noga omkring utan att få syn på Zayn. Jag sjönk ihop och suckade tungt. Jag började gå långsamt mot utgången, han hade ju lovat att han skulle vara här, tänkte jag. 

Jag tittade mig om en sista gång, och längstbort i ett hörn stod han. Han såg lika förvirrad ut som jag gjorde.  Jag log stort för mig själv och började gå fram mot honom, när han fick syn på mig smittade mitt leende av sig på honom. När jag kom fram hoppade jag upp i hans famn och vi kramades som länge.

Jag släppte taget om honom och mötte hans blick.

-          Jag har saknat dig, sa han.

Jag bet mig i läppen och kysste honom.

-          Jag har saknat dig också.

Jag kollade bakom honom och mitt leende försvann snabbt. Bakom honom stod tre resväskor, två stora och en liten.

-          Ska du någonstans? Frågade jag misstänksamt.

Han kollade ner i marken och svalde hårt och jag kände en klump i magen växa, men han kollade efter det upp och log mot mig.

-          Zayn? Vad?

-          Jag ska ingenstans, vi ska. 

Jag lyfte på ögonbrynet och kollade undrande på honom.

-          Och vart ska vi…? Frågade jag.

-          Är du beredd?

-          Kan du bara berätta vart vi ska? Sa jag nyfiket.

-          Nej, inte ännu.

Jag rynkade på ögonbrynen, vad fan höll han på med?

Zayn log mig och tog mig i handen och vi började gå längre in i flygplatsen.

13 TIMMAR SENARE:

Jag vakande upp av att den staka solen lyste in i rummet. Jag vände mig om i sängen och öppnade ögonen helt, Zayn låg inte kvar. Jag tittade på klockan, 07.54. jag vart förvånad över att jag sovit så länge som jag hade gjort, med tanke på tidsomställningen. Precis nedanför klockan fick jag syn på en lapp. Jag log när jag läste orden. Jag satte mig upp och veckade upp lappen helt för att läsa vad som stod inuti.

”kom ut när du vaknat”

Jag ställde mig upp, klädde på mig klänningen som låg längst upp i resväskan och satte upp håret i en bulle med en sidofläta instoppad. Jag gick in i badrummet och borstade tänderna snabbt. Jag gick sedan ut i rummet igen och öppnade bakdörren som ledde mig ut. Jag fick syn på det klarblå vattnet och kände värmen stryka mina armar. Jag fick syn på Zayn och skakade på huvudet när jag såg vad han höll på med. Jag sprang ut och stängde dörren bakom mig. Den varma sanden brände under fötterna och ljudet från de små vågorna gjorde mig lugn. När jag kom fram till Zayn tog jag tag i hans hand och kollade ner på bordet bredvid honom.

-          Du är helt galen, sa jag och skrattade samtidigt som jag skakade lite på huvudet.

-          För att jag fixade frukost? Sa han och log snett.

-          Elleeerr.. för att du fixade en resa till Hawaii utan att berätta något. 

-          Jag ville överaska dig, idag var det exakt ett halvår sedan vi träffades för allra första gången.

Jag log stort, att han kom ihåg det, jag gjorde knapp det. Han gjorde sedan en gest till att sätta mig ner och jag slog mig ner vid bordet. Jag dog en bit anans och kollade mig omkring, jag njöt av det jag såg, och när jag mötte Zayns blick slog mitt hjärta ett extra slag, jag var kär i honom, på riktigt.

Efter frukosten umgicks vi på stranden. Vi låg på varsin handuk och pratade, jag berättade om mamma, och om Sverige. Han verkade riktigt glad för min skull, och det värmde verkligen mitt hjärta.

Vi tog en promenad längst strandkanten efter det, hand i hand, han stannade upp mig men släppte inte min hand, vi stod nära varandra och jag mötte hans bruna, varma ögon, vi båda log mot varandra.

-          Jag älskar dig Naima, mycket, sa han.

Jag bet mig i läppen och log ännu mer.

-          Älskar dig också.

Han böjde sig fram och kysste mjukt mina läppar. En varm stöt spred sig i kroppen, jag kunde inte bli lyckligare än så här. Vi fortsatte gå hand i hand och jag kände att jag aldrig ville släppa taget…

Vi kysstes igen och jag njöt av att vara i Zayns närhet, att få vara i hans armar och kyssa hans läppar och veta att jag skulle få göra det fler gånger än denna…

---

Ännu en gång stod jag utanför det stora röda huset. Här hade jag stått så många gånger man inte kan räkna till, och även fast jag inte stått här på ett halvår kändes det som att det var igår jag stod här senast. Allt såg precis likadant ut, ja, det hänge tillochmed samma gardiner i fönsterna. Jag gick långsamt fram till dörren och knackade på tyst, men ökade hårdheten på knackningarna för varje slag. När jag slutat tog det bara en kort stund innan dörren öppnades från andra sidan. Kvinnan med det stora, blonda, lockiga håret lös upp när hon såg mig stå utanför dörren.

-          Naima? Hej, Jessica sa inte att du skulle komma, det är så kul att se dig igen!

Hon kom fram och gav mig en stor kram och efter det backade hon men hade kvar händerna på mina armar.

-          Hej, Jessica visste inget, ingen visste, sa jag och log mot henne. Är hon hemma? Fortsatte jag sedan.

Han skakade på huvudet.

-          Nej tyvärr, hon är ute med Anna och Sandra, från gamla klassen, dom har du väll inte glömt, sa hon och skrattade.

Jag skakade på huvudet, nej, det hade jag inte glömt, och nej, det var inget roligt skämt, tänkte jag.

-          Då kanske jag kommer tillbaka senare, sa jag, och.. säg inte till Jessica att jag var här, okej?

Hon log stort och nickade på huvudet.

-          Självklart inte, det är klart att du vill överaska henne själv, men det var verkligen kul att se dig igen Naima.

Jag nickade och övervägde om jag skulle säga ”dig med”, men struntade i det och vände mig istället om och lämnade Jessicas hus bakom mig. När jag tog det sista steget utanför deras uppfart kände jag att det verkligen var den sista gången jag lämnade den. Det stack till i ögonen och jag anstränge mig för att tårarna inte skulle komma forsandes. Jag vände mig snabbt om.

-          Hejdå, sa jag lågt.

Jag skakade löst på huvudet och fortsatte gå längst gatan. Kylan från utsidan trängde sig in genom jackan. Jag drog upp den i halsen och ökade stegen. Jag kunde se bilden framför mig, Jessica, Anna och Sandra som satt och skrattade i Annas säng. Hon hade bytt sida lätt, tänkte jag. När jag fortfaranade bodde kvar var Anna och Sandra de värsta vi skulle kunna tänka sig att vara kompisar med och gjorde allt för att få dom att se sämre ut än oss. Vibrationen i min ficka avbröt mina tankar. Jag tog upp mobilen och log stort innan jag svarade.

-          Hej!

-          Hej älskling, hur går det?

-          Det går… jag vet inte, inte som planerat i alla fall.

-          Kom din faster och mötte dig förut?

Jag nickade på huvudet innan jag kom på att Zayn inte kunde se mig.

-          Ja, sa jag efter en lång fördröjning.

-          Ni nickade igen, eller hur?

Jag fnös till.

-          Eh, nej.

-          Eller?

-          Okej, kanske.

Jag hörde Zayn skratta på andra sidan luren och jag skakade på huvudet.

-          Du känner mig för väll, sa jag.

Långt bort hörde jag Zayn säga något, men min uppmärksamhet var nu inne på något annat. Längre bort på gatan kom det någon, jag kände igen det, gångstilen, håret som svängde, det var precis som förr.

-          Jag…måste gå, tror jag, sa jag i telefonen till Zayn.

-          Är du okej?

-          Ja, jag mår bra, men någon jag känner är här.

-          Ringer imorgon, sa han.

Jag la på utan att svara och fortsatte kolla på presonen som kom gående mot mig. var det verkligen hon? När jag kommit närmre henne såg jag, det var hon. Ögonen, håret och läpparna hade inte ändrat sig ett dugg. När jag mötte hennes blick stannade hon upp och kollade på mig precis som jag kollade på henne?

-          Naima?

Jag nickade på huvudet.

-          Är det verkligen du? Fortsatte hon och jag fortsatte nicka på huvudet.

-          Jag har inte sett dig på så väldigt länge.

Jag kände mig stum, det fanns egentligen så mycket jag ville säga henne, men visste inte hur jag skulle säga allt.

-          Vi har flyttat, sa jag som svar på hennes tidigare mening.

-          Jaså, är det i närheten?

Jag skakade på huvudet.

-          Till England, jag pappa och Leo, vi har bott där i ett halvår nu.

Hon nickade långsamt. Vad gjorde hon här egentligen?

-          Jag bor längre ner på gatan nu, träffar du fortfarande Jessica? Frågade hon.

Hon hade missat en hel del, inte bara på de senaste sex månaderna, hon hade missat allt.

Jag skakade på huvudet som svar på hennes senaste fråga.

-          Jag är hemma själv, vill du följa med på middag? Frågade hon.

Jag tvekade en sekund, men nickade efter ett tag, jag följde henne ner för gatan och gick in i ett av husen. Jag önskade att jag hade satt på mig något bättre, jag ville visa henne vad hon hade missat alla dessa år. Jag granskade mig i spegeln, jag såg ganska okej ut i alla fall. Jag följde efter henne in i köket och satte mig vid bordet och hon började med maten, jag kände mig väldigt ombekväm och kunde inte förstå varför jag hade låtit mig själv att följa med hit. Vi småpratade lite och när maten var klar satte hon sig ner mittemot mig.

-          Hur mår Leo? frågade hon.
-          Han mår bra, han trivs verkligen i England, pappa mår också bra.

Hon nickade på huvudet.

-          Och du då? Trivs du?

Jag tänkte efter en stund.

-          Du vet när man åker bort för att komma ifrån något, och när man är borta inser man hur mycket man egentligen uppskattar det man är ifrån?

Hon nickade.

-          Precis så känns det. jag trodde inte att jag gillade att vara där borta, men nu när jag är här saknar jag det, och jag saknar de jag brukar umgås med.

-          Jaså? Någon speciell? Sa hon och log finurligt mot mig.  

Jag kollade ner i bordet och log stort.

-          Så det finns någon, sa hon som att hon precis hade listat ut den svåraste gåtan någonsin.

-          Vad heter han? Fortsatte hon.

-          Zayn.

Jag log stort och jag berättade om Zayn och de andra, Adrian, Cody och tillochmed Vanessa.

Vi satt och pratade i timmar.

-          Jag har saknat er något så ortroligt, sa hon, Jag har mått så dåligt över att inte tagit kontakt med er tidigare, och när jag inte gjort det ville jag inte göra det över huvud taget, jag ville inte att ni skulle ta mer avstånd än vad vi redan hade.

-          Du skulle ha gjort det, svarade jag snabbt.

Hon nickade huvudet och det blev tyst en stund.

-          Jo, mamma… började jag.

Jag avslutade snabbt och tänkte efter, jag kanske inte skulle ha kallat henne mamma? Hade det kanske vart bättre att sagt hennes namn? Hon kollade på med tårfyllda ögon, de smittade av sig och jag bet mig hårt i läppen. Hon ställde sig upp och kom mot mig, lutade sig fram och gav mig en stor kram. Här stod vi och grät, klockan var halv tolv på kvällen och jag stod i min mammas famn och grät. Jag skakade på huvudet, dagen hon lämnade oss trodde jag aldrig att det här skulle hända. Jag hade inte ens vågat tänka den tanken förut.

-          Du har blivit vacker, Naima, riktigt vacker, och som du har vuxit upp, sa hon med gråten i halsen. Jag önskar verkligen att jag hade hållit kontakten, och jag ber så mycket om ursäkt för att jag inte gjort något tidigare.

Jag nickade på huvudet, jag visste inte vad jag skulle svara, just nu var jag bara glad över att vara i min mammas famn, och jag försökte njuta av tiden med henne. Jag antar att skräcken över att förlora henne igen alltid skulle finnas kvar. Även om jag bara skulle träffa henne för en dag...

Näst sista deleeeen på novellen!

ska försköka skriva den sista på söndag!
har faktiskt lite seperationsångest från the Naima&Zayn story :((
så mysiga ju! hah

förlåt, min uppdatering har var sämst, ja, jag är medveten om det! vad har det gått, en vecka? skärpning på mig.
iaff, har kommit på en braa ide till nästa novell! :D ska föröska börja skriva den nästa vecka när det är lov! :D
den kommer bli lite annourlunda, tror jag! :D
Och jag har FETT med problem till att komma fram till vem den ska handla om! kommer säkert sluta med att jag drar lott!

och juste, innan jag glömmer: några ville att jag skulle ha en tävling om typ "huvudpersonen" jag känner att det kan bli lite svårt, just huvudetpersonen, men jag hade tänkt att ta in en läsare i den! spännande! :D vi får se hur det blir!

jaha, vad långt det här blev, nästan längre än novellen! hah, hejdå!

UPDATE: Kapitelet kanske inte kommer idag, det kan komma imorgon istället (måndag). såärrre. har lov och har tänkt ha lite kul! inte sitta vid datan 24/7, hope you don't mind.

Jag tror jag ska avrunda den nuvarande novellen och börja om helt på en ny.
Känns som att jag har helt slut på nya ideer till denna och har därför börjat tröttna lite, men jag vill verkligen fortsätta skriva!

Om jag bestämmer mig för att göra det, kommer ni bli fett ledsna och sluta läsa då? hah, just want to be sure att jag har er kvar!

Frågor som ni kan fundera på: 

- Vem vill ni att det ska handla om? 
- Ska jag fortsätta skriva på svenska, eller ska det de säger vara på engelska? (jag ångrar mig faktiskt att jag inte gjorde det denna gång!)

Nu måste ni faktiskt svara! Annars kommer jag sitta här helt förtvivlad och måste bestämma allt själv...  


Hur känner ni för det här? bra eller dålig ide?

BTWWWWW, träffade någon av er killarna igår?
min kompis var sååååhäääääär nära att vinna NRJ tävlingen! hennes namn lästes upp men vi vart tyvärr inte första samtalet, better luck next time, right? :))

Hoppas ni får en bra alla hjärtans dag! 
puusss!

Detta har hänt: 

Jag tänkte göra det som jag gjorde med Louis, göra det snabbt, som att dra bort ett plåster.

Zayn kollade frågandes på mig, han såg orolig ut, vilket jag förstod, om det var han som satte sig ner med mig och sa sådär skulle jag helt klart vara orolig. Men nu var det inte han som satt där och behövde prata med mig, det var jag, det var jag som var tvungen att komma med nyheterna. Jag mötte hans blick för att börja berätta allt från början…

Från en början tog det emot, jag visste inte varför, kanske för att det hade blivit en sån stor grej av det hela, något som det egentligen inte behövt bli. Jag slet min blick från golvet och tittade upp på Zayn igen.

-          Var det något viktigt? Du gör mig faktiskt lite nervös, började han.

Viktigt och viktigt, tänkte jag.

-          Du måste lova mig en sak innan jag börjar, sa jag utan att svara på hans fråga.

-          Visst, vad är det?

-          Bli inte arg…

Han kollade undrandes på mig, hans blick visade tydligt att han snabbt blev orolig över det jag just sagt.

-          Jag… eh.

Jag visste inte hur jag skulle formulera mig. Jag mår dåligt och har tänkt åka hem till Sverige ett tag,  hejdå vi ses, hade nog inte var så populärt. Att ha honom sittandes framför mig med den där blicken gjorde inte saken lättare heller.

-          Jag känner att jag inte riktigt trivs här längre, började jag, jag passar varken in i skolan och för det mesta känner jag mig ganska ensam. Ni jobbar mycket och Leo har skaffat sig sitt nya liv med sina nya vänner och jag saknar mitt gamla liv med mina gamla vänner. Det beror såklart inte på dig, för jag älskar dig verkligen och jag vill att du ska veta det. Men jag har bestämt mig för att åka hem till Sverige ett tag…

Han kolla på mig under tystnad. Jag önskar att han kunde säga något. Han släppte sedan min blick, reste sig upp ur soffan.

-          Zayn, snälla stanna så jag kan få förklara klart, ropade jag efter honom. Du lovade att inte blir arg, fortsatte jag. Men innan jag visste ordet av det smällde ytterdörren igen och tystnaden la sig som ett lock i rummet.

 Jag satte händerna framför ansiktet och kände hur tårarna började rinna bakom dem. Rummet blev helt plötsligt kallt och tystnaden var läskigt tyst. Han lovade, tänkte jag. Om jag ändå bara hade fått prata klart hade han inte rusat ut som han gjorde. jag tog ett djupt andetag, jag hade tre veckor på mig att förklara, jag skulle få min tid innan jag åkte.

13de oktober:

Bilen började långsamt lämna korsningen vi stod i. tre veckor hade gått, men Zayn hade lyckats undvika att prata med mig, tillochmed oss alla. Jag skakade på huvudet och kände hur Leo hade fäst blicken på mig.

-          Långt bort i tankarna? Frågade han.

Jag ryckte på axlarna.

-          Lite kanske. Jag kan bara inte fatta att han undvek mig i tre veckor.

-          Inte jag heller, det är så olikt honom.

-          Jag ville bara att han skulle lyssna en sista gång, det har blivit en för stor grej av allt bara för att han vägrar att lyssna på någon av oss.

Han nickade på huvudet, pappa satt tyst fram i bilen, jag visste vad han tänkte, att han hade haft rätt hela tiden, jag kunde se det över hela hans ansikte. Att han ens hade mage att tänka så nu.

En vecka tidigare, 6te oktober:

Jag gick mot skolans utgång efter sista lektionen. Bakom mig kom någon springandes och tog tag i min arm för att stanna upp mig. Jag vände mig om och fick syn på Cody, han log stort och höll upp ett vitt papper med tre stora röda bokstäver längst upp i högra hörnet.

-          Du är bäst! Sa han med andan i halsen.

Han gav mig en stor kram och innan jag hann reagera på vad som just hade hänt började han hoppa upp och ner som ett barn på julafton.

-          Mamma kommer sätta upp det här på kylen, sa han glatt och fortsatte hoppa.

-          Cody, stå till! Sa jag skrattandes och han ställde sig rakt upp och ner framför mig.

-          Mitt första MVG, sa han stolt.

Mitt leende försvann när jag fick syn på Adrian bakom Cody, han gick med bestämda steg genom korridoren och i handen hade han ett vitt papper.

-          Antar att han inte fick MVG, sa Cody precis innan Adrian stannade framför oss båda.

-          Är det här sant? Sa han sur och gav pappret till mig.

Jag läste reden med text två gånger och suckade tungt.

-          Vem gav den till dig? Frågade jag honom.

-          Den låg i mitt skåp, sa han, fortfarande surt.

-          Vad är det? sa Cody nyfiket och drog lappen ur handen på mig.

Han tittade ner på den innan han tittade upp på mig igen.

-          Vilken jäkla bitch, sa han.

-          Ursäkta? Jag står här, försvarade jag mig.

Han kollade på mig och log ett snett leende.

-          Inte du, det är Ambers handskrift, sa han och stäckte lappen till Adrian.

Jag sneglade ner på pappret och läste raden med texten igen.

”en svensk borta, en svensk kvar, säg hejdå till din lilla vän Adrian, hon blir inte kvar länge till”

-          Är det sant? Frågade Adrian igen, dock lite lugnare.

Jag nickade på huvudet.

-          Vänta, va!? utbrast Cody. Vi hade ju precis.. du vet, sa han och pekade på de röda bokstäverna på hans papper.

-          Du vill ju bara ha kvar henne för hon är smart, sa Adrian surt och vänte sig mot Cody.

-          Och vad fan vet du om det?

Det såg ut som att de snart skulle slå till varandra, jag bestämde mig för att gå emellan dom och stoppa bråket innan det hann börja.

-          Okej, det räcker, skärp er, ser ni vad ni håller på med eller?

De tog ett steg ifrån varandra och båda kollade på mig.

-          Jag har andra problem att tänka på, jag behöver inte två bråkande småungar som slås också.

Jag vände mig ifrån dem och lämnade skolan bakom mig.

13 oktober:

LOUIS:

Jag satt i soffan och trummade snabbt med fingrarna på låret. Jag bet lite på nageln och flyttade mig otåligt runt i soffan, jag kollade på klockan, Naima var säkert på flygplatsen nu. Jag kunde inte låta det här hända. Jag reste mig snabbt upp ur soffan och skyndade mig ner till Zayns lägenhet. Jag plingade på dörren. Jag hörde mina egna djupa andetag när jag hörde hans steg på andra sidan dörren. Han öppnade sedan dörren långsamt. Han var inlindad i en filt och höll en kopp te i handen. När han fick syn på mig vände han sig om igen och gick in i lägenheten. Jag följde efter honom in och stängde dörren efter mig.

-          Är du sjuk? Frågade jag när han hade lagt sig ner i soffan.

Han skakade på huvudet utan att svara. Min blick fastande sedan på teven. Jag lyfte ena ögonbrynet när jag såg vad han kollade på. En svartvit film där en man och en kvinna stod och grälade.

-          Är du seriös? Frågade jag honom.

-          Det passar in, sa han kort och snabbt.

Jag satte mig i soffan bredvid honom.

-          Och du tänker inte göra något åt det? stoppa filmen och spola tillbaka bandet?

-          Fyndigt Louis, verkligen, påminner mig faktiskt om något annat… åh, vänta, vår låt!

-          Jag tycker att den passar in! Sa jag glatt.

Han skakade långsamt på huvudet.

-          Det är nog för sent nu.

Jag kunde se på honom att han ångrade sig.

-          Det är aldrig försent, aldrig.

Jag log en aning mot mig och det kändes bra, jag visste att han skulle ändra sig.

NAIMA:

När vi hade kommit fram till flygplatsen hoppade jag ut ur bilen. Leo tog min väska och vi all tre gick tysta bredvid varandra in i den stora byggnaden. Vi checkade in min väska och gick långsamt mot säkerhetskontrollen.

-          Har du biljetten och passet med dig? Frågade pappa.

-          Nej, jag tror jag glömde det efter du hade påmint mig efter den 20nde gången, sa jag och log mot honom.

-          Ville bara vara helt säker, sa han.

Jag stannade till när vi kom fram till säkerhetskontrollen. Jag tog ett djupt andetag och mötte Leos blick, han log stort.

-          Vi ses snart, sa jag och kramade om honom hårt.

Jag mötte sedan pappas nervösa blick.

-          Det kommer gå bra pappa, andas.

Han log och kramade om mig.

Jag gick iväg en bit och såg pappa och Leo vända sig om för att gå iväg. Nu är du helt ensam Naima, helt ensam, tänkte jag. Tillslut försvann de båda ur sikt. Jag suckade tungt och fortsatte gå längre in i kön för att snart gå igenom säkerhetskontrollen. Jag kollade tillbaka ut bland folkmassan, i fall att jag skulle se Pappa och Leo igen, men det var bara ett hav av okända ansikten, nästan.

Jag böjde mig under snörena som bildade kön och lämnade den bakom mig. Jag gick långsamt mot honom, såg jag verkligen rätt? Var det verkligen han? Jag nickade för mig själv, det var han.

-          Vad fick dig att ändra dig?

Han log stort och närmade sig mig utan att säga något, och strax efter det böjde han sig fram och kysste mig länge. Jag mötte sedan hans blick och kunde inte hjälpa mig för att le. Här stod jag som en idiot och log, mitt på flygplatsen, men jag var lycklig, riktigt lycklig.

-          Så då ska åka? Frågade han.

Jag nickade.

-          Men jag kommer tillbaka snart igen.

-          Snart? Vadå om en månad? Sex månader? Vad är snart?

-          En vecka, berättade inte Louis det för dig?

Han seriösa ansikte sprack och han brast ut i skratt.

-          En vecka!?

-          Ja, över skollovet, det var därför du inte skulle bli arg, för jag visste att jag inte skulle få prata klart.

-          Fattar du hur mycket du har plågat mig?

-          Det är ju inte jag som har låst in mig själv så jag inte kunnat få kontakt med något.

Han fortsatte le och skakade på huvudet.

-          Jag älskar dig, jättemycket.

-          Jag älskar dig med Zayn.

Vi kysstes igen och jag njöt av att vara i Zayns närhet, att få vara i hans armar och kyssa hans läppar och veta att jag skulle få göra det fler gånger än denna…

Han lutade sig tillbaka i soffan och jag suckade. Jag skulle aldrig ha sagt något. Jag skulle inte sagt något för jag inte hade något svar på det, tror jag. När jag satt här och tittade mig omkring kände jag att jag nog hade bestämt mig i alla fall, jag visst vad jag vill göra…

---

En månad senare, 13 oktober.

Jag satt tyst i sängen och kollade mig runt omkring mig själv. Jag tog ett djupt andetag och kramade om en av kuddarna hårt. Min blick fastnade sedan på min resväska som stod mitt i rummet, snart dags, tänkte jag för mig själv. jag kollade ner på telefonen som låg bredvid mig i sängen och funderade på om jag skulle prova ringa honom igen, att i alla fall prova att göra ett försök till. Mina tankar avbröts av att det knackade på dörren och Leo kom in. Han stod i dörrhålet länge, innan han kom in och satte sig bredvid mig.  Han kollade ner i min hand och suckade.

-          Har han hört av sig?

Jag skakade långsamt på huvudet.

-          Det kommer nog, fotsatte han.

Jag fortsatte skaka på huvudet och kände hur mina ögon började fyllas med vätska.

-          Den här gången tror jag inte att han gör det, svarade jag.

-          För att?

-          Han vart så himla arg, eller besviken… jag hann inte ens prata klart innan han hade lämnat rummet.

Jag svalde hårt och Leo torkade bort en tår. Han la en arm runt mina axlar och jag lutade mitt huvud mot hans axel.

-          Jag vill bara inte skiljas som ovänner.

Det började plötsligt vibrera i min hand, jag tog hastig upp den och höll mobilen nära ansiktet, men la besviket ner den i sängen igen när jag såg namnet på displayen.

-          Vem var det?

-          Adrian.

Han nickade på huvudet.

-          Jag kommer sakna dig, sa han.

-          Vi kommer ju ses igen.

-          Jag vet, känns bara som att det kommer bli tomt.

-          Du får väll umgås med Vanessa.

-          Vanessa är inte du, sa han snabbt.

Jag mötte hans blick och vi kramade om varandra länge.

-          Jag kommer sakna dig också, viskade jag lågt.

-          Du är fortfarande helt säker på att du vill det här va? sa han efter en lång stund.

Jag nickade på huvudet, men helt säker var jag inte, men jag kunde inte ändra mig nu, allt var bokat och fixat, det var för sent för att dra sig tillbaka.

3 veckor tidigare, 20 september:

Jag var riktigt nervös när jag stod utanför Louis och Harrys dörr. Jag knackade löst på, en del av mig önskade nog att de inte skulle höra den knackningen, men jag visste att jag skulle bli tvungen att säga det någon gång. Jag tog ett djup andetag när jag hörde någon gå mot dörren på andra sidan, så de hade hört mig, tänkte jag. Kort efter det öppnade Louis dörren. Hans stora leende smittade lätt av sig och även att jag hade jobbiga saker att berätta kunde jag inte hjälpa mig för att stå där och le i alla fall.  Jag gick sedan efter honom in i lägenheten.

-          Är Harry hemma?

Louis vände sig om och skakade på huvudet.

-          Han är ute med Liam. Är du hungrig?

jag skakade på huvudet

-          Nej tack, det är bra.

Han nickade på huvudet och satte sig ner vid bordet mittemot mig. Jag kollade rakt in i väggen snett bakom honom och tog ett djupt andetag,

-          Naima… är du okej?

Jag kollade nu på honom istället och nickade på huvudet som svar på hans fråga.  

-          Jag har bestämt mig, sa jag snabbt.

Jag bestämde mig för att göra det snabbt, dör då var det gjort och jag kunde inte ångra mig.

Louis kollade spänt på mig för att få höra på det som skulle komma efter.

-          Jag åker tillbaka till Sverige.

Han sjönk ihop i stolen, suckade tungt och fäste blicken i bordet.

-          Har du berättat för Zayn?

Jag skakade på huvudet.

-          Nej inte ännu, jag är rädd för hur han ska reagera. Man vet ju aldrig, svarade jag,

-          Så du är helt hundra?

Jag tänkte efter en lång stund innan jag nickade mot honom.

-          Helt säker.

-          När åker du då? Fortsatte han.

-          Tre veckor, exakt.

Jag kunde se på honom att han var besviken och jag ville inte ens föreställa mig hur Zayn skulle känna efter jag berättat för honom...

13 oktober:

Jag satt kvar i sängen en lång stund efter att Leo gått. Den kändes precis som det gjorde när jag satt i sängen hemma i Sverige när vi skulle åka hit, men det blev ju bra i alla fall. Jag kollade på klockan, det var dags att åka. Jag reste mig upp ur sängen och gick fram till resväskan, jag tittade ännu en gång på mobilen, även fast jag visste att jag inte fått ett nytt medelande. Jag suckade tungt och gick ut ur mitt rum med väskan rullandes efter mig.  I hallen kramade jag om Jaslene och Leo en sista gång.

-          Vi ses snart, sa jag och de båda nickade instämmande.

-          Älskar dig.

Jag mötte Leos ledsna blick.

-          Älskar dig med.

Jag öppnade dörren och vände mig för att vinka en sista gång. Jag gick sedan ut efter pappa och hoppade in i bilen. Han började långsamt backa ut från parkeringen när han plötsligt stannade igen och bilen gjorde en långsam gungande rörelse. Dörren på andra sidan öppnades hastigt och Leo hoppade in och satte sig i sätet bredvid mig.

-          Jag följer med, sa han snabbt.

Jag lyfte på ögonbrynen och kollade chockat på honom.

-          Till Sverige?

Han la huvudet på sned och kollade konstigt på mig.

-          Till flygplatsen, svarade han.

Jag skakade på huvudet.

-          Du kanske skulle varnat innan, pappa körde nästan över dig, sa jag på skoj och mötte pappas blick i spegeln.

-          Gjorde jag ju inte! försvarade han sig.

-          Eller? Fyllde Leo i.

-          Okej, kanske lite, men du mår ju bra, eller hur Leo? sa pappa och log stort.

-          Jag mår fint.

Jag skrattade till, dom är galna, men helt underbara, tänkte jag. 

 

Pappa gjorde därefter ännu ett försök att backa ut från parkeringen, denna gång utan att någon stoppade honom. Vi körde några kvarter och stannade vid ett rödljus. Jag log stort för mig själv när jag såg vilken korsning det var. Det var här jag och Zayn hade träffats för allra första gången, korsningen där jag hade vänt mig och surt anklagat honom för att vara en stalker. Jag skakade på huvudet åt tanken, jag hade tyckt han var världen största idiot den dagen. Killen jag brydde mig mest om nu var i mina ögon en idiot första gången jag träffade honom, killen som var den mest omtänksamma och snällaste människan, det var ju inte direkt kärlek vid första ögonkastet.

Jag tänkte på sist vi sågs, hur han bara hade smällt igen dörren framför näsan på mig, utan att jag ens hunnit prata klart med honom, hade han bara hört hela mig sida av historien kanske han inte hade vart så arg nu… han hade förstått.

20 september:

Jag knackade på Zayns dörr när jag kommit ner från Louis. denna gång knackade jag hårdare på dörren, jag fick för mig att nu när jag berättat det en gång skulle det bli lättare att berätta det igen. Men när Zayn sedan öppnade dörren och mötte min blick, försvann den inställningen helt.

Han lutade sig fram och kysste mig och gav mig en gest att gå in i lägenheten. Jag gick in och satte mig ner i soffan. Zayn kom efter och satte sig tätt intill mig.

-          Vi behöver prata, sa jag.

Jag tänkte göra det som jag gjorde med Louis, göra det snabbt, som att dra bort ett plåster.

Zayn kollade frågandes på mig, han såg orolig ut, vilket jag förstod, om det var han som satte sig ner med mig och sa sådär skulle jag helt klart vara orolig. Men nu var det inte han som satt där och behövde prata med mig, det var jag, det var jag som var tvungen att komma med nyheterna. Jag mötte hans blick för att börja berätta allt från början…

Detta har hänt: 

Harry reste sig då upp, gick mot dörren och smällde igen den bakom sig. Jag mötte Louis flackande blick, det var som att han visste något som han ville säga, men egentligen inte fick. Mina tankar avbröts av att min mobil vibrerade i fickan. Harrys namn kom upp med stora bokstäver på displayen.

”vi måste prata”

---

Jag lämnade studion bakom mig och gick långsamt fram på gatan. Det hade börjat mulna och jag kände att regnet hängde i luften. Längre fram på gatan såg jag Harry stå och vänta. Jag tog ett djupt andetag och ökade takten i mina steg och tillslut stod jag framför honom. Jag försökte undvika hans blick, men det slutade med att jag titta in i ögonen på honom i alla fall. Jag bestämde mig för att gå direkt på sak.

-          Vad var det du ville prata om?

Han harklade sig.

-          Jag ville be om ursäkt… för allt.

-          Du behöver inte Harry, det är lugnt.

Jag tittade bort, på andra sidan gatan gick två unga tjejer och viftade men händerna samtidigt som de kollade på Harry, jag log för mig själv.

-          Är du säker? Fortsatte han.

Jag ryckte till och kollade på honom igen.

-          Helt säker.

Det mullrade till och regnet började falla snabbt från himlen. Harrys lockar försvann och hans blöta hårt hände ner i ansiktet på honom.

-          Jag antar allt det var allt spänt som släppte.

-          Som att vädret styrdes efter ditt liv, eller vadå? Sa jag och kollade på honom.

Han ryckte på axlarna och skrattade

-          Det var inte alls konstigt Harry, inte alls.

Han puttade mig löst i sidan och vi började gå hemåt.

När jag kommit innanför dörren tog jag av mig de blöta kläderna och bytte till ett par andra varma. Jag gick sedan in till Leos rum och satte mig i hans säng.

-          Hej, sa jag för att få hans uppmärksamhet.

Han snurrade runt på stolen och kollade på mig.

-          Hej, pappa undrade om du hade tänkt mer på… du vet, det där.

Jag ryckte på axlarna.

-          Vet inte, jag vill åka, men ändå inte.

-          Du har ju fortfarande lite tid kvar att tänka.

Jag nickade på huvudet, jag var trött på att tänka, jag önskar att jag bara kunde göra, men det kunde jag inte. Jag bet mig i läppen och suckade tungt, tillslut skulle jag bli tvungen att välja i alla fall.

ONSDAG MORGON:

 Jag hade kommit till skolan lite tidigare idag. Skolgården var tom, nästan. Det regnade fortfarande smått och dimman låg svagt över marken. Under taket, på en av skolans bänkar satt Cody. Jag gick långsamt fram mot honom, men stannade precis framför. Han satt och stirrade rakt ut på ingenting, hans ögon var spegelblanka och han huttrade av kylan en aning.

-          Finns det plats för en till? Frågade jag honom lugnt.

Han ryckte på axlarna och jag satte mig ner bredvid honom. Han hade fortfarande inte flyttat blicken.

-          Är du okej? fortsatte jag och han ryckte på axlarna igen.

Jag nickade lätt på huvudet, vi satt tysta en lång stund innan jag bestämde mig för att avbryta tystnaden.

-          Har du vart här länge? Du ser kall ut.

-          Ett tag kanske, jag vet inte längre. Jag dumpade Amber.

Jag spärrade upp ögonen och kollade chockat på honom.

-          Hon tänkte bara på sig själv, hon kommer inte ens ihåg att det var den dagen igår, fortsatte han.

-          Den dagen?

-          Tre år sen igår.

-          Tre år sen vad?

-          Min pappa dog.

Jag svalde hårt, jag visste inte om att Codys pappa hade dött, bara att han inte bodde hemma. Cody torkade en tår som rann ner han kind. Nu släppte han äntligen blicken, men han vred huvudet åt hållet ifrån mig.

-          Det var det Leo sa på festen eller hur?

Han nickade på huvudet och jag skakade på mitt.

-          Så vad hände?

-          Han var militär i Afghanistan.

Jag svalde hårt, jag visste inte vad jag skulle säga, jag kände hur kylan började krypa in under jackan.

-          Ska vi gå in? Köpa en varm choklad i kafeterian eller nått?

För första gången kollade han på mig och han nickade på huvudet och ställde sig upp.

När vi satte oss i kafeterian gick Adrian förbi på utsidan, han höjde handen för att vinka och kollade sedan på Cody och spärrade upp ögonen.

-          Vadfan, läste jag på hans läppar.

Jag gav honom en blick att gå, men istället kom han fram till vårt bord.

-          Hej Naima, och kolla vem har vi här? Cody?

-          Adrian, ge dig.

Han gav mig en undrande men samtidigt irriterande blick. Utan ett ord vände han sig om igen och gick därifrån.  Jag himlade med ögonen när han hade lämnat kafeterian.

Dagen gick ganska snabbt, allt gick tillbaka som det var innan morgonen, det var som att det aldrig hade hänt. Cody hängde med sina kompisar och jag var med Adrian. Klockan ringde ut och vi hade slutat för dagen. Jag stod vid mitt skåp när Adrian kom och ställde sig bredvid mig.

-          Vill du ta en fika? Frågade han med ett leende på läpparna.

-          Lessen, kan inte, måste hem direkt.

-          Varför? Frågade ha n nyfiken? Ska du på en romantisk date med Zayn?

-          Nej, en kompis fyller år. Men vi ses imorgon, hejdå!

Jag gick snabbt ifrån honom och ut genom skolan. Jag sprang fram till busshållspratsen och hann precis med bussen som gick. Jag hoppade av vid sista hållplatsen och gick den lilla biten hem. när jag gått in genom porten jag snabbt in till mig och hämtade den lilla presenten jag hade köpt, innan jag gick ut från lägenheten igen. Jag gick upp en trappa och plingade på Nialls dörr. Jag hörde honom komma springandes på andra sidan och snart hade han öppnar dörren.

-          Grattiissss! Sa jag och gav honom en kram.

Han tog emot presenten och min kram och studsade vidare in i lägenheten igen.

-          Lite hyper idag Niall, för mycket socker i tårtan? Ropade jag efter honom och hörde hur han skrattade ute i vardagsrummet.

Jag tog av mig skorna och gick in i vardagsrummet där de andra redan var. Liam kollade seriöst på mig när jag kom in.

-          Hyper idag…? Sa han, Naima, han är alltid hyper.

Jag log och satte mig bredvid honom och Louis i soffan. Louis böjde sig fram mot mig och viskade i mitt öra:

-          Har du tänkt något mer på det där vi pratade om?

-          Måste vi ta det just nu? Sa jag och gav honom en blick.

Han lutade sig tillbaka i soffan och jag suckade. Jag skulle aldrig ha sagt något. Jag skulle inte sagt något för jag inte hade något svar på det, tror jag. När jag satt här och tittade mig omkring kände jag att jag nog hade bestämt mig i alla fall, jag visst vad jag vill göra…

detta har hänt: 
Jag kollade upp och mötte Louis undrande blick, jag svalde hårt.

-          Att jag kanske åker tillbaka till Sverige…

---

-          Vad tog så länge? Frågade han glatt

Jag log lite generat och kollade snabbt bort.

-          Du har förändrats, sa jag och kollade på honom igen.

Han ryckte lite på axlarna.

-          Du då! Har du kollar dig i spegeln de senaste två åren?

Jag fortsatte le mot honom när det vart knäpptyst, man skulle kunna höra en nål falla i golvet.

-          Har du fortfarande kontakt med Jessica? Avbröt han tystnaden med.

Jag suckade tungt, jag hade hellre velat ha tystnad än det här.

-          Eh… nej, inte direkt, det rann ut i sanden ganska snabbt.

Jag bestämde mig för att inte nämna vad som egentligen hade hänt, vi hade ju precis träffats. Jag öppnade mitt skåp som var ett par ifrån hans. Jag tog ut mina böcker och kollade ner i hans famn.

-          Shit vad dum jag känner mig.

Han kollade upp från skåpet och mötte min blick igen.

-          Snälla säg att vi inte har haft matte ihop sen vi började? Sa jag och kände hur jag skämdes, hur hade jag inte kunnat se honom?

Han skakade på huvudet.

-          Faktiskt, så är det min första dag på matten idag, jag bytte.

Jag andades lättat ut.

-          Ska vi gå? Fortsatte han och nickade bort i korridoren.

Jag nickade glatt på huvudet och gick fram bredvid honom.

I skolan hemma i Sverige hade jag och Adrian nästan aldrig pratat trots att vi hade gått tillsammans sen vi var små. Han var en av dom som gick till skolan för att han var tvungen, men han hade nog hellre lagt sin tid på att spela fotboll.

-          Trivs du här då? Frågade han  mig efter ett tag.

Jag ryckte på axlarna.

-          Ibland, det var ganska jobbigt att börja om helt, men det funkar antar jag, känns lite svårt att träffa nytt folk och så.

-          Det blir bättre.

Jag la huvudet på sned?

-          När? När blev det bättre för dig?

Han tänkte efter länge innan han vände sig mot mig.

-          Förra tisdagen.

Han började le stort och jag puttade honom lite löst i sidan.

-          Kul, verkligen jätteroligt.

Efter mattelektionen delade vi på oss, men bestämde att ses vid lunch igen. Jag gick glatt mot mitt skåp för att hämta böckerna till nästa lektion. Jag kände mig sprallig, glad för att jag hade hittat Adrian och för att jag äntligen hade hittat någon som skulle göra mig sällskap vid lunchen.

När jag kom till Engelska lektionen var klassrummet redan fullt med andra elever. Jag satte mig ner ensam längst fram. Jag kollade mig omkring och fick syn på Codys kompisar, men Cody var inte där, synd, tänkte jag och log ett leende för mig själv. När lektionen ringde ut gick jag snabbt till skåpen, jag kände magen kurra. När jag fick syn på Adrian saktade jag in, han stod och hade en djup konversation med en annan kille. De skrattade högt och slutade inte prata. Jag kände mig lite besviken, kanske hade jag förväntat mig för mycket? Jag kände hur jag sjönk ihop och vände för att gå till matsalen ensam…igen.

-          Naima!, vänta?

Jag hörde Adrians röst och hur han kom springandes bakom mig, han la sin hand på min axel och öppna munnen för att prata:

-          Jag trodde vi skulle äta tillsammans?

Jag mötte han blick och log stort. Glädjen kom genast tillbaka när vi gick bredvid varandra till matsalen. Vi satte oss vid ett litet bord långt in i rummet. Bakom Adrian såg jag hur Amber kom åt vårt håll, hon hade håret utsläppt och det svängde fram och tillbaka mot hennes rygg när hon gick.

-          Nemen kolla, är det inte svenskarna vid samma bord?

Adrian himlade med ögonen och skakade på huvudet och vände sig mot henne. Han drog snabbt efter luft när han fick syn på henne.

-          Herregud Amber, vad har du i ansiktet? Sa han med en tillgjord nervös röst.

Jag kollade på honom samtidigt som jag försökte hålla mig för skratt. Jag såg paniken växa i Ambers ögon.

-          Den är enorm! Fortsatte han.

Han kollade snabbt på mig och jag fattade på blicken han gav mig att hjälpa till.

-          Ja, jag ser den ända härifrån! Utbrast jag högt!

Amber började panikslaget vifta med händerna i luften.

-          MEN TA BORT DEN DÅ! Skrek hon till sina tjejer som stod tysta bakom henne.

-          Tyvärr Amber, den där kommer inte gå att ta bort. Fortsatte Adrian.

Amber vände sig snabbt och gick med raska steg ut ur matsalen. Adrian vände sig om igen och när jag mötte hans blick brast vi båda ut i skratt.

-          Du anar inte hur länge jag velat göra det där! Sa jag till honom mellan skrattattackerna.

-          Lika skönt varje gång! Svarade han.

-          Då vet du inte ens det värst, sa jag och han kollade nyfiket på mig.

-          Hennes syster är tillsammans med mig bror och Cody nitade min honom på en fest.

Han kollade överraskat på mig.

-          Seriöst?

Jag nickade på huvudet.

-          Låter lite som Romeo och Julia, dom är hopplöst förälskade men familjerna hatar varandra.

Jag skrattade till, jag hade inte tänkt på det förut. Vi avbröts av att jag kände hur mobilen började vibrera i fickan. Jag tog upp den och läste Zayns namn på displayen.

”Hej snygging, kommer du förbi studion när du slutat? Puss”

-          Vilket leende, sa Adrian och jag kollade upp, vem är den lycklige?

Jag bet mig i läppen samtidigt som jag log.

-          Zayn.

Han lyfte på ena ögonbrynet och log stort, men han log inte åt mig, jag sneglade bakom mig där en kille kom gåendes mot oss.

-          Naima, det här är Adam, sa Adrian när killen kommit fram till bordet.

Jag sträckte fram handen och presenterade mig. Adrian och killen stod och småpratade och jag passade på att svara på Zayns sms.

”självklart, älskar dig, puss ”

Adam stod nära Adrian. De pratade tyst och diskret till varandra, tillochmed jag hade svårt att höra vad de sa. Adrians ögon glimtade mer än vanligt och det var då det slog mig. När Adam lämnat bordet mötte jag Adrians blick igen. Jag log glatt mot honom utan att få ett gensvar av honom.

-          Vad? Sa han.

-          Och vem var det då? Sa jag och lyfte på ögonbrynet.

-          En kompis.

-          Kompis?

Han nickade på huvudet.

-          Okej, om du säger det så.

Han svalde hårt.

-          Det är okej du vet, det är ingenting att skämmas över, fortsatte jag.

Han kollade ner i bordet.

-          det är inget, okej?

-          okej, sa jag utan att protestera.

Han kollade på klockan.

-          Ska vi gå? Vi börjar snart.

Jag fortsatte nicka och ställde mig upp tog mina saker och följde efter honom ut från matsalen. Jag slutade tidigt på tisdagar, jag gick till skåpet efter lektionen, tog mina saker och lämnade skolan. Jag hoppade av bussen utanför killarnas studio och ringde på dörrklockan. Dörren öppnades inifrån och jag hoppade glatt in. Niall stod inne i den lilla glasburen med hörlurarna på sig, när han såg mig vinkade han glatt.

Zayn satt på en stol bredvid soffan där de andra satt. Jag gick fram till honom och kramade honom hårt.

-          Har du haft en bra dag? Frågade han.

Jag nickade på huvudet.

-          Jättebra faktiskt.

Jag såg hur hans ögon lyste upp och han log stort mot mig. Jag släppte greppet jag hade om honom och satte mig bredvid Louis i soffan.

-          Träffade du den svenska killen? Frågade han glatt.

De andra tittade skumt på oss.

-          Svensk kille? Frågade Liam nyfiket.

-          Jag fick reda på att en kille som gick på min skola i Sverige gå här nu.

-          Är han trevlig? Fråga Zayn.

-          Supersnäll, vi har aldrig riktigt pratat förut, men jag fick verkligen ett bra första intryck.

-          Och dom där blåa ögonen är fööööööör fina, retades Louis.

Jag fnittrade till.

-          Ja, fast bruna är såklart finare, sa jag och blinkade mot Zayn som log.

-          Ja... fast, vi alla vet ju att du pratade om mig nu, sa Liam på skoj. Mina ögon är ju.. ni vet, himmelska, det har vi ju hört x antal gånger, eller hur Harry? Sa han och slog till honom i sidan med armbågen.

-          Lägg av, sa han surt och Liams leende försvann snabbt.

Liam kollade undrandes på oss, alla tre ryckte på axlarna i takt. Alla satt tysta en lång stund efter det. Både Louis och Zayn pillade på sina telefoner och Liam satt och rullade tummarna när Niall kom ut ur glasburen med ett stort leende på läpparna.

-          Hej hallå! Sa han och slängde sig på godiskkålen som stod på bordet.

Han svalde långsamt ner en godis innan och jag såg på honom att han kände av hur stämingen var.

-          Har någon dött eller? Frågade han.

Jag skakade på huvudet som svar på hans fråga.

Harry reste sig då upp, gick mot dörren och smällde igen den bakom sig. Jag mötte Louis flackande blick, det var som att han visste något som han ville säga, men egentligen inte fick. Mina tankar avbröts av att min mobil vibrerade i fickan. Harrys namn kom upp med stora bokstäver på displayen.

”vi måste prata”

Detta har hänt:

Jag Stannade när jag kommit upp, precis innan jag tryckte ner handtaget till Zayns lägenhet ångrade jag mig. jag släppte det, bet mig i läppen och bestämde mig för att gå upp till Harry innan. Inget han kunde säga skulle kunna vara värre än det han sa på sjukhuset, hoppas jag…  

Jag knackade tre gånger på Harrys dörr. Jag stod sedan spänt och väntade på att han skulle öppna på andra sidan. Mitt hjärta slog hårt och jag stampade lite otåligt med foten i golvet. Efter ett tag hörde jag steg närma sig bakom dörren. Jag fixade snabbt till håret och handtaget till dörren trycktes ner långsamt. Jag mötte Harrys gröna ögon och hans ansikte lös upp. Utan att säga något gav han mig en gest med handen att stiga in i lägenheten. Jag gick tyst förbi honom och satte mig på en stol i köket. Han kom efter mig men stannade i öppningen till köket. Han lutade sig mot kanten på dörrkarmen och fäste sin blick på mig.

-          Ska du eller jag säga något? Sa jag för att avbryta tystnaden mellan oss.

-          Du sa just något, svarade han följt med ett leende.

-          Ska du inte fråga varför jag är här? Sa jag glatt.

Han lyfte nyfiket på ena ögonbrynet och kom närmare mig.

-          För att du saknade mig? sa han flörtigt och blinkade med ena ögat.

Jag kollade seriöst på honom.

-          Så det är så du får alla tusentals tjejer på fall? Sa jag på skoj tillbaka.

-          Genom att säga att jag saknar dom? Det kan ju bli lite konstigt om man aldrig har träffat dom.

-          Du vet vad jag menar, det är något med den där… blinken.

Han log belåtet.

-          Fungerar det på dig? Sa han och började luta sig mot diskbänken istället.

Jag la huvudet på sned samtidigt som jag skakade på det och gav honom en seriös blick.

-          Harry…

-          Jag skojade, det var ett skämt, sa han och skratta till.

Jag gjorde ett tillgjort leende mot honom, men jag kände att det faktiskt inte var ett skämt, han ville veta det på riktigt.

-          Så varför är du här? Fortsatte han, antagligen för att byta samtalsämne.

Jag började direkt ångra att jag frågat frågan från första början, för jag hade inget vettigt svar att svara tillbaka.

-          Jo… Niall fyller ju år snart, jag tycker vi borde hitta på något roligt, hittade jag snabbt på.

Harry verkade köpa det, han nickade instämmande på huvudet.

-          Ja, det låter som en jättebra idé, svarade han glatt.

-          Du kan ju kanske fundera på något, om det finns något speciellt, sa jag och reste mig upp.

Han nickade på huvudet igen.

-          Jag borde gå, jag ska ner till Zayn.

Jag såg direkt hur glöden i hans ögon försvann men han följde mig ut i hallen för att säga hejdå.

LOUIS:

Jag reste mig långsamt upp ur min säng, huvudet dunkade fortfarande hårt. Att aldrig huvudvärken kunde försvinna. Jag närmade mig dörren och skulle precis sätta foten i utanför rummet när jag hörde röster från hallen, Harrys kände jag igen på en gång och förstod på en gång att det var Naima han pratade med när jag hörde hennes röst. Jag kände att jag var tvungen att tjuvlyssna, jag kunde inte hjälpa att undra varför hon var här. Det verkade som att jag hade kommit försent i alla fall. De sa bara hejdå. Jag stack ut huvudet en bit och såg hur dom stod mitt emot varandra och hur Harry böjde sig fram för att ge Naima en kyss på kinden.

Jag andades hastigt in luft och drog mig tillbaka in i rummet. Tusen tankar gick snabbt igenom mitt huvud. Båda Harry och Zayn stod mig nära hjärtat och jag gillade verkligen Naima. Men jag kände hur jag blev irriterad på Harry, kunde han inte bara respektera att Naima var med Zayn?

Jag gick sedan för att lägga mig i sängen igen men kunde inte släppa tankarna. Det som jag tänkte mest var att hur det en slutade kommer någon få sitt hjärta krossat…

ZAYN:

Jag satt mittemot Naima vid köksbordet, hon såg ut att vara långt borta i tankarna. Hon satt med armbågen i bordet och lutade huvudet mot handen. Med den andra handen trummade hon med fingrarna i löst i bordet.

-          Är du okej? sa jag och kollade frågandes på henne.

Hon harklade sig och satte sig upp i en rakare ställning, men sjönk snabbt tillbaka och lutade sig mot stolens ryggstöd.

-          Mhm, svarade hon lågt.

Jag kollade oroligt på henne, hon verkade inte okej, jag märke på henne att något störde henne.

-          Stannar du ikväll?

Han skakade på huvudet.

-          Jag måste till skolan lite tidigare imorgon, jag kom nästan för sent i morse.

Jag nickade på huvudet, reste mig upp och gick fram för att kyssa henne i pannan.

NAIMA:

Jag mötte Zayns bruna ögon när han lutade sig ifrån mig. Jag fick sämre samvete hela tiden. Jag ångrar att jag gick upp till Harry tidigare, och jag ångrar att jag lät honom få mig på fall som han gjorde. Jag iakttog Zayn noggrant när han hällde upp en glass vatten. Jag fick inte samma fjärilar i magen när Harry kysste mig som när Zayn gör det. jag var kär i Zayn, jag önskade att Harry bara kunde inse det och släppa mig. Jag reste mig upp från stolen och gick fram för att ge Zayn en kram.

-          Jag måste gå.

-          Du kom ju precis.

-          Jag vet, men jag är trött.

Han nickade förstående på huvudet och lutade sig fram för att kyssa mig.

-          Du vet att jag älskar dig, sa han.

-          Älskar dig med.

Jag stängde försiktigt igen Zayns lägenhetsdörr och hade precis satt första foten i trappen när jag hörde någon komma bakom mig.

-          Naima!

Jag vände mig om, även om jag hörde vem det var.

-          Louis, Hej.

Jag vände mig om igen för att gå ner till mig, jag orkade inte prata mer, jag ville bara lägga mig ner i sängen.

-          Jag behöver prata med dig, kan vi gå upp?

Jag suckade tungt och tvekade en stund.

-          Harry är inte där, fortsatte han.

Jag stelnade till, så han visste det om Harry?...

Senare:

Ännu en gång satt jag på stolen i Harry och Louis kök. Louis stod med ryggen mot mig och fixa varsin kopp te till oss. När han var klar vände han som om och satte sig mittemot mig vid bordet. Vi satt och pratade en lång stund, och för första gången på länge skrattade jag riktigt mycket. Det var det bästa med Louis, hur jobbigt allting än allting var kunde han alltid få en att le.

-          Jag såg dig och Harry förut, sa han plötsligt. I Hallen, la han till.

Jag nickade.

-          Allt blev bara så komplicerat när jag flyttade hit, mer komplicerat än vad jag ville att det skulle bli.

Han tog en stor klunk av sitt te.

-          Saknar du Sverige?

Jag nickade snabbt.

-          Varje dag, hela tiden. Jag saknar Jessica, mina klasskompisar, du vet, allt var okomplicerat.

-          Där kom vi tillbaka till det komplicerade.

Jag nickade mer, det var ju sanningen.

-          Det har blivit så komplicerat här att jag inte ens vet om jag vill vara kvar.

-          Och vad betyder det?

Jag tog ett djupt andetag, skulle Louis bli den första jag sa det till? Jag hade inte ens sagt det till Zayn, jag var rädd för att säga det högt, det var något vi bara hade pratat om inom familjen.

Jag kollade upp och mötte Louis undrande blick, jag svalde hårt.

-          Att jag kanske åker tillbaka till Sverige…

Detta har hänt:
Jag tänkte efter länge, jag kände verkligen igen hans ögon. Jag började gå långsammare, utan att släppa tankarna med de blåa ögonen. Jag stannade plötsligt upp, drog ut lurarna ur öronen och vände mig om för att skynda mig hem igen, nu vet jag vem det var!...

Jag skyndade mig in i mitt rum och öppnade en av lådorna, lådorna som innehöll de gamla sakerna från Sverige, hela mitt svenska liv nerpackat i en låda. Jag hade länge undvikt att öppna lådorna för jag visste att när jag gjort det skulle alla minnena med Jessica komma upp till ytan igen, minnena jag försökt begrava ner och glömma i flera veckor. Jag suckade tungt och fortsatte leta igenom alla papper som låg nerpackade. Precis som jag hade fått för mig, där längst ner i lådan låg den, den gamla skolkatalogen från skolan i Luleå.

Jag tog upp den och kollade på den länge utan att öppna det. Jag satte mig ner på stolen framför mitt skrivbord och la försiktigt ner katalogen framför mig. jag öppnade den långsamt och tittade på bilderna från första sidan, en blandad mix av bilder på eleverna och skolan. Jag svalde hårt och bläddrade snabbt fram till slutet av katalogen. ”klass 8 A” läste jag längst upp på sidan. Jag kollade igenom de väl igenkända ansiktena på bilden, men fastnade på två på sista raden, jag och Jessica satt tätt intill varandra. Vi lutade oss mot varandra och hon höll ett stadigt grepp om mig. Jag fick en plötslig flachback av dagen då bilden togs…

-          Du där i röd tröja, du kan sätta dig på den stolen längst ut på kanten, sa fotografen.

 Han pekade på mig och sedan på en av stolarna.

-          Och du, i den andra röda tröjan, kan sätta dig på stolen längst ut fast på andra sidan, fortsatte han.

Båda jag och Jessica la armarna i kors och skakade bestämt på våra huvuden.

-          Aldrig, vi ska sitta bredvid varandra, sa Jessica surt till fotografen som kollade snopet på oss båda.

-          Nej, du ska sitta där och du där, sa han och pekade på samma stolar som tidigare.

-          Vi sitter alltid bredvid varandra, sa jag för att försvara oss.  

Jessica nickade instämmande på huvudet och fotografen suckade tungt.

-          Då klarar ni nog av att vara ifrån varandra i fem minuter, svarade han.

Vi rörde oss inte ur fläcken, vi stod bestämt kvar på samma ställe som tidigare och protesterade som två små barn i trotsåldern. Fotografen kliade sig lite i bakhuvudet, samtidigt som han la huvudet på sned. Jag sneglade mot Jessica och lyfte lite på ena ögonbrynet, vi båda visste att han snart skulle ge sig.

-          Snälla, kan ni bara…? Sa han och pekade på stolarna igen.

-          Sätta oss? Visst, sa Jessica drygt, tog min hand och drog med mig till två av stolarna i mitten. Vi satte oss ner och Jessica log nöjt.

Jag kunde se på fotografen att han blev mer och mer irriterad, men började slutligen placera ut de sista stolarna till resten av klassen.  

Jag skakade på huvudet av tanken, alltid jag och Jessica som skulle göra livet jobbigt för alla andra. men jag kunde inte låta bli att le, vi hade alltid lika kul när vi gjorde det.  Jag kollade på våra ansikten igen, vi såg glada ut, men framför allt, vi såg tajta ut. Det gjorde ont i hjärtat på mig och jag insåg hur mycket jag faktiskt saknade Jessica.  Jag skakade på huvudet och torkade tåren som rann ner för mig kind, hon har gått vidare, gör samma sak, tänkte jag och bläddrade snabbt bort sidan. Jag kollade vidare på klass 8C. jag kollade noggrant på allas ansikten, även här fastnade jag för ett ansikte, inte ens i katalogen kunde man missa de blå ögonen, jag visste att det var han. Jag bläddrade med fingret ner till namnen, Adrian Henriksson.

Jag nickade för mig själv, det var han. Jag var säker, de där ögonen gick inte att ta fel på. Jag lutade mig tillbaka i stolen, jag visste att han hade flyttat från Luleå, men inte att han hade flyttat hit.

Jag stängde igen katalogen igen och reste mig upp för att lägga tillbaka den i lådan. När jag lagt ner den och började långsamt stänga igen lådan igen, men ångrade mig strax innan den stängdes igen helt. Jag öppnade upp den igen och började plocka ut alla saker som fyllde den. Jag bläddrade långsamt igenom alla bilder. De flesta på mig och Jessica, jag tog upp en av mina favoriter och höll den framför mig. det var jag och Jessica på vårt hemliga sälle, dit vi alltid gick när någon av oss var arg, ibland bara för att prata, men oftast bara för att komma ifrån allt.

Tårarna rann nu ner för mina kinder, jag torkade bort dom med tröjärmen och snyftade till. Jag la ner bilderna igen, reste mig upp från golvet och öppnade dörren för att gå ut, jag behövde frisk luft.

När jag öppnade porten fick jag Zayn som stod på utsidan.

-          Jag trodde du hade slutat, sa jag och nickade mot cigaretten han höll i.

-          Jag hade det, sa han och ryckte på axlarna.

Jag la huvudet på sned och kollade oroligt på honom.

-          Zayn, snälla, lova att det där är din sista.

Han bet sig i läppen, slängde ner den på marken och stampade på den.

-          Lovar.

Jag log smått mot honom och han kom fram för att ge mig en kram. Han kollade på mig med en bekymrad blick.

-          Är du okej? det ser ut som att du har gråtit.

Jag skakade på huvudet.

-          Jag är okej.

-          Säkert?

Jag nickade och han la armen över mina axlar och vi gick in igen.

-          Jag måste bara gå in och fixa en grej, jag kommer snart, okej? sa jag precis när vi skulle gå förbi min dörr.

Zayn nickade på huvudet och log mot mig.

-          Jag väntar däruppe.

Jag gick in till mig och tassade igenom lägenheten, jag tog ett djupt andetag och knackade på Leos dörr.

-          Kom in, ropade han från andra sidan.

Jag öppnade och gick in och satte mig på hans säng. Han vände sig om på stolen och mötte mig blick.

-          Jag tycker verkligen att du ska be om ursäkt till Cody, började jag.

Han kollade bort och satte armarna i kors.

-          Leo? upprepade jag flera gånger innan han tillslut tittade på mig igen.

-          Varför? Det är inte han som måste gå runt med en fet lila ring runt ena ögat.

-          Nej, men det är han som måste gå runt och ta emot massa skit från folk hela tiden, hur kunde du ens ta upp det du sa? Fattar du inte att det måste vara jobbig för honom?

Han kollade ner i marken.

-          Leo!? kolla på mig, jag pratar med dig.

Han suckade tungt och kollade upp ännu en gång.

-          Du har aldrig vart såhär förut? Vad hände med den omtänksamma Leo som alltid tänkte på allas bästa?

-          Han…drack? Svarade han långsamt.

Mitt seriösa ansiktsuttryck lättade upp en aning när han sa det

-          Så… ska du göra någonting åt det?

Han tvekade en stund men nickade lätt på huvudet.

Jag log nöjt mot honom innan jag reste mig upp och började gå ut från hans rum, innan jag han ut hela vägen stoppade han mig.

-          Juste, innan jag glömmer, Harry var här, han verkade vilja prata med dig, något var tydligen väldigt viktigt.

Jag bet mig i läppen och stängde Leos dörr bakom mig. Fan, jag som hade tänkt undvika honom, tänkte jag. Jag suckade tungt och gick mot Zayns våning, fortfarande med Harry i tankarna. Jag Stannade när jag kommit upp, precis innan jag tryckte ner handtaget till Zayns lägenhet ångrade jag mig. jag släppte det, bet mig i läppen och bestämde mig för att gå upp till Harry innan. Inget han kunde säga skulle kunna vara värre än det han sa på sjukhuset, hoppas jag…  

Jag vaknade upp på morgonen av att klockan på alarmet på min mobil ringde. Jag satte mig nyvaket upp i sängen. Jag kollade över axel och såg att det var Zayn som låg bredvid mig. jag andades lättat ut, det var alltså bara en dröm, tänkte jag.

Jag reste mig upp och gick in till badrummet för att ta en dusch. 45 minuter senare stod jag framför spegeln och flätade klart mitt hår. Jag granskade mig själv i spegeln och bestämde mig för att sätta på lite rouge på kinderna.

Jag lämnade badrummet och gick in till sovrummet där Zayn fortfarande låg i sängen.  

-          Jag går nu, började jag.

-          Mm.

-          Hejdå.

-          Mm.

Jag skakade lite på huvudet och gick ut från rummet igen. Jag tog mina saker och lämnade Zayns lägenhet…


Senare:

Jag kollade panikslaget på klockan när jag rusade över skolgården. När jag kom in i skolan sprang jag till mitt skåp och hämtade snabbt mina böcker. Jag smällde igen skåpsdörren och fortsatte springa genom skolans korridorer. Jag öppnade dörren till klassrummet och alla blickar vändes åt mitt håll. Läraren tittade snabbt på klockan innan även hon vände sig mot mig.

-          Naima, precis i tid.

Jag log mot Mrs. Jones samtidigt som jag försökte att inte se för andfådd ut. Jag kollade mig runt i det fulla klassrummet för att hitta någonstans att sitta. Jag fick syn på en ledig plats i mitten av klassrummet och gick fram för att sätta mig.

-          Hej.

jag kollade ner på Cody som satt på stolen bredvid den tomma. Precis innan våra blickar möttes tittade jag bort. Jag satte mig surt ner bredvid honom och Mrs. Jones började prata.

-          Ja, har ni fått någonting gjort på arbetet som ska vara klart på fredag? Frågade hon klassen utan att få ett svar från någon av oss.

-          Okej, eh, ja… då är det väll bara att sätta igång nu då, fortsatte hon och log stort.

Jag suckade tungt och önskade att hon bara kunde sluta le sådär. Alla började sedan flytta runt i klassrummet och satte sig i sina arbetspar. Jag satt tyst och skakade pennan fram och tillbaka i handen.

-          Naima, tänker du säga något eller?

Jag skakade långsamt på huvudet och la armarna i kors. Jag kunde höra honom sucka och i ögonvrån såg jag hur han bet sig i läppen.

-          Jag fattar inte varför du är så arg på mig, fortsatte han.  

Jag rynkade på ögonbrynen och vände mig mot honom.

-          Jag fattar inte att du just sa det där.

Jag vände mig bort från honom igen och kände hur han kollade på mig, jag vände då ännu en gång mig om så jag nu satt vänd mot honom.

-          Vem fan tror du att du är? Går runt och låtsas som att inget har hänt? Du är ett svin Cody, inte bara mot mig, utan alla runt om kring dig.

Han kollade chockat på mig och jag insåg att jag höjt rösten. Resten av klassen kollade nu upp från deras böcker och hade ögonen fastklistrade på oss istället, även Mrs. Jones satt tyst och lyssnade på vår konversation. Jag sjönk ner lite i stolen och kollade ner i boken igen, Cody gjorde detsamma och efter ett tag gjorde resten av klassen också det.  

-          Naima, kom igen, viskade han tyst.

-          Jag kom till biblioteket för att du bad mig, och vad fan tänkte du när du slog till Leo? viskade jag tillbaka.

Han tittade bort.

-          Hur mår han?

Jag kollade storögt på honom, så nu bryr han sig?

-          Jättebra faktiskt, jag har en mörklila ögonskugga hemma som matchar perfekt.

Han kollade skamset ner i böckerna..

-          Stolt över dig själv? frågade jag lika surt som förut.

Han skakade på huvudet.

-          Verkligen inte, jag vart bara så arg.

-          Så du tog första bästa och slog till personen?

-          Första bästa? Vad Har Leo sagt egentligen?

Han rynkade på ögonbrynen och kollade snett på mig, innan han fortsatte berätta.

HARRY:

Jag tog av mig de stora hörlurarna och kollade ut genom glasfönstret. Zayn satt i soffan bredvid Liam. Han höll telefonen framför ansiktet och knappade snabbt på den, jag kände på mig att det var Naima han skrev till. Jag kunde inte hjälpa mig själv från att känna mig avundsjuk på honom. Han kollade upp och mötte min blick och log stort. Jag pressade fram ett leende mot honom, men det tog emot.

Bilder från intervjuer spelades upp i mitt huvud. En av de vanligaste frågorna vi får är vad som skulle hända om vi gillade samma tjej. Vi svarade alltid samma sak, att det aldrig skulle hända. Men nu hade det hänt, vi gillade samma tjej.

Mina tankar avbröts av att Mike, killen som hjälpte oss i studion gav mig ett tecken.

-          Harry, börja om där du slutade.

Jag nickade och satte på mig hörlurarna igen. Jag ångrar mig att jag sa något till henne, jag hade verkligen klantat till det. Jag kunde inte släppa Naima, jag ville, men kunde inte. Jag blev arg på mig själv, Zayn var en av mina bästa vänner. Varför kan jag inte bara släppa henne?

NAIMA:

När jag kom hem från skolan gick jag direkt in till oss och smällde igen dörren bakom mig. jag stampade mig igenom lägenheten och öppnade Leos dörr.

-          Leo, vad fan!?

Han kollade snopet på mig.

-          Vad?

-          Snälla säg att det Cody sa till mig i skolan inte stämmer.

Han kollade snabbt bort och vart helt tyst, jag vart chockad. Jag skakade på huvudet. Det är inte sant.

-          Leo, berätta…nu.

-          Jag drog ett dåligt skämt, han vart arg och den här kom på besök, sa han och pekade på blåtiran.

-          Ett dåligt skämt? Leo det där var inget dåligt skämt, det där var inte ens i närheten av roligt.

-          Så nu försvarar du honom? Vem sida är du på?

-          Ingens längre. Just nu tycker jag bara att du verkligen har gjort dig förtjänt av den där blåtiran.

Jag vände ryggen mot honom och lämnade hans rum bakom mig innan han hann svara, jag ville inte höra mer.

Jag tog på mig mina ytterkläder igen och gick ut för att få lite luft. Jag satt i lurarna i öronen och höjde volymen. Rihannas röst dunkade i takt till mina steg.

 En bit in på promenaden mötte jag dom igen, de blå ögonen. Våra blickar möttes och jag följde honom med blicken tills han hade gått förbi. Jag tänkte efter länge, jag kände verkligen igen hans ögon. Jag började gå långsammare, utan att släppa tankarna med de blåa ögonen. Jag stannade plötsligt upp, drog ut lurarna ur öronen och vände mig om för att skynda mig hem igen, nu vet jag vem det var!...

-          Jag kan inte sluta tänka på dig, jag har fortfarande samma känslor som jag hade när du flyttade hit, viskade han tyst i mitt öra.

Jag stelnade till, jag visste inte vad jag skulle säga. Harry ställde sig upp igen och jag mötte hans gröna ögon. Han vände sedan om och jag såg hans ryggtavla försvinna ut från dörröppningen.

Jag suckade tungt och stirrade upp i det vita taket igen…

Det var sent på kvällen när jag fick komma hem. Orsaken av att jag fallit ihop som jag gjorde var en blandning av stress och utmattning. Nu kände jag mig bättre men doktorn hade bett mig att fortfarande ta det lugnt.

När jag kommit hem till lägenheten gick jag in till köket där Leo stod och hängde mot diskbänken.

-          Shit, sa jag högt när jag fick syn på honom.

-          Snyggt va? sa han ironiskt.

Leos öga var inringad av en lila blåtira. När jag tänkte tillbaka på gårdagen mindes jag bara ispåsen, inte att han hade blåtiran.

-          Gör det ont? Frågade jag.

Han ryckte lite lätt på axlarna.

-          Lite, det var ju inget dåligt slag direkt.

Framför mig spelades bilden upp igen. Hur Cody hade kommit fram från ingenstans, höjt handen och slagit till Leo som snabbt hade fallit i golvet.

-          Han är en idiot, sa jag och Leo nickade instämmande.

-          Vem är en idiot? Hörde jag Jaslene säga bakom mig.

-          Vanessas lillasysters pojkvän, började Leo

-          Och min historia partner, fyllde jag i.

-          Han som gav dig den där? Frågade hon och pekade på Leos öga.

-          Precis, sa han och nickade.

Jag kände hur det vibrerade till i fickan och jag pillade upp min mobil.

”kommer du upp?”

Jag log stort och lämnade köket och sprang upp till Zayns lägenhet. Jag hörde att teven var på och gick mot vardagsrummet, till min förvåning fick jag syn på både Louis och Harry sitta i soffan bredvid Zayn. Mitt leende försvann snabbt, jag kände mig en aning besviken, jag hade helst velat vara ensam med Zayn.

Jag mötte snabbt Harrys blick, den fick mig att stelna till och jag kollade snabbt bort. Jag satte mig ner bredvid Zayn som tog min hand och lutade sig fram för att kyssa mig, jag kunde inte hjälpa att snegla mot Harry som besviken kollade ner i knät.

-          Vi beställde mat åt dig också, i fall att, sa Louis glatt och nickade mot de små kartongerna som stod på bordet.

Jag sträckte mig efter en av kartongerna samtidigt som Harry gjorde det samma och han råkade lägga sin hand på min. Jag ryckte snabbt bort den och harklade mig lite diskret.

-          Ta den du, sa jag snabbt och sträckte mig efter en annan.

Utan att kolla visste jag att han tittade på mig, jag kunde känna det. Jag öppnade kartongen och lutade mig tillbaka i soffan. Louis och Zayn började då ha en djup diskussion om vilken film vi skulle se. Jag himlade snabbt med ögonen och reste mig upp, valde en film och satte i den i dvd spelaren innan jag gick tillbaka och satte mig i soffan. Louis kollade märkligt på mig.

-          Ni kunde ju inte bestämma er och jag visste vad jag ville se.

Louis skulle precis öppna munnen för att protestera när Harry avbröt honom:

-          Louis, låt henne välja film, du väljer ju alltid.

Jag log stolt och nickade mot Louis som tillslut gav sig.

Efter filmen slutade var klockan halv 11 och Louis reste på sig.

-          Ska vi gå? Frågade han och kollade på Harry som nickade på huvudet.

Han reste sig upp och de båda började långsamt lämna vardagsrummet. Även fast jag inte ville mötte jag Harrys blick när han gick förbi, men den här gången lät jag bli att släppa den. Jag höjde handen lite för att vinka hejdå. När de gått suckade jag tungt, jag kände mig förvirrad, jag visste inte hur jag kände längre.

-          Hur är det?

Jag ryckte till och kollade på Zayn och pressade fram ett leende.

-          Bra, lite trött bara.

-          Stannar du här? Fortsatte han sen.

Jag nickade på huvudet utan att säga något och gick in och la mig i Zayn säng. Efter en stund kom han och kröp ner hos mig. Zayn somnade snabbt efter det, men jag låg länge och stirrade upp i taket. Allt jag kunde tänka på var Harrys gröna ögon. Tillslut kände jag hur jag började slappna av och kopplade bort allt.

Jag vakande morgonen därpå av att ljuset sken stark in i rummet. Zayn låg inte kvar i sängen så jag satte på mig ett par pyjamasbyxor och en morgonrock över bh:n och gick ut i köket.

-          Harry?

Han kollade upp och jag mötte hans ögon igen. Jag stängde igen morgonrocken över brösten och la armarna i kors för att den skulle hålla sig där.

-          Gormorgon! Jag har gjort frukost, sa han och pekade på bordet.

Jag kollade osäkert på honom och sedan på bordet innan jag gick fram till det och satte mig vid bordet.

-          Du är medveten om att du har lagat frukost i Zayns lägenhet, eller hur?

Han nickade och log stort.

-          Jo, det hade vart ganska svårt att missa.

-          Varför har du gjort frukost i Zayns lägenhet?

Han rykte på axlarna.

-          Jag behövde prata med dig.

Han satte sig ner på stolen bredvid mig och kollade mig djupt in i ögonen. Vi satt tysta en lång stund innan han böjde sig framåt, men utan att böja mig undan mötte jag upp hans läppar och kysste honom länge. Vi ställde oss upp och gick ut ur köket, samtidigt som vi fortfarande kysstes. Harrys andning blev mer intensiv när vi närmade oss Zayns sovrum.

Jag kopplade bort allt under tiden. Min morgonrock åkte sakta upp och Harry förflyttade sina händer ner runt min midja. Han öppnade långsamt dörren till sovrummet, men stannade i dörrhålet, slutade kyssa mig och mötte min blick.

-          Jag älskar dig Naima, jag vill att du ska veta det.

Jag drog Harry närmare mig och kysste honom ännu en gång…

Jag satte mig hastigt upp i sängen. Regnet piskade hårt mot fönstret. Jag andades tungt och långsamt och jag var alldeles kallsvettig. Zayn vaknade till och vände sig mot mig.

-          Drömde du mardrömar?

Jag ryckte på axlarna.

-          Jag… vet inte riktigt.

Jag la mig ner igen och kröp nära intill Zayn som la en arm runt om mig. jag rös av obehag när jag tänkte på drömmen, men kunde inte hjälpa att undra hur det hade vart om Harry var den som låg bredvid mig nu…  

Jag gick in på rummet för att leta fram något att ha på mig till kvällen, men avbröts av att det ringde på dörren. Jag skyndade mig ut och öppnade. Där stod personen jag hade tänkt undvika.

Zayn.

---

Mitt hjärta slog hårdare och hårdare för varje slag, det kändes som att det snart skulle hoppa ut bröstkorgen på mig. Zayn stod nervöst och trummade med fingrarna på låret och han verkade ha svårt att fokusera blicken på mig. Men han mötte tillslut min blick och tog ett djupt andetag.

-          Kan jag komma in? Frågade han sedan.

Jag nickade lite lätt på huvudet och flyttade mig åt sidan så Zayn kunde komma in, jag stängde igen dörren bakom honom och lutade mig sedan ryggen mot den. Han hade nu vänt sig mot mig, men stod med ett rejält avstånd. Han gnuggade handflatorna sakta mot varandra och tog ett steg närmare. Säg det bara, få det överstökat, tänkte jag och mötte Zayn bruna ögon.

ZAYN:

Jag tog ett djupt andetag och mötte Naimas blick ännu en gång, hon kände nog på sig att jag inte var som jag brukade, kom igen Zayn, gör det bara. Ta hennes hand och säg det.

Niall, Harry och Louis skratt ekade i mitt huvud när jag tänkte på det. Jag blev arg på mig själv, att jag ens hade låtit Niall övertala mig till att öva på honom innan jag gick hit, bilen från tidigare spelades snabbt upp i mitt huvud…

-          Okej, kör! Sa Niall högt.

Jag närmade mig honom, mötte hans oseriösa blick och tog tag i hans hand. I ögonvrån såg jag Louis och Harry sitta i soffan och flina som idioter, vilket även Niall såg och alla tre brast ut i skratt.

 Jag suckade tungt och kollade på Liam som satt en bit ifrån de andra i soffan.

-          Bry dig inte om dom Zayn, sa han med sin seriösa röst.

 Niall slutade plötsligt skratta och blev seriös, han låtsades slänga med håret och la arm om min nacke, han blickade snabbt med ögonlocken.

-          Zayn, var det något du ville säga? Han pratade med en tillgjord, väldigt ljus röst.

De tre brast igen ut i skratt och jag ilsknade till på riktigt. Jag skakade på huvudet, tog tag i Nialls arm och fick honom att släppa mig.

-          Skitkul, verkligen, ni är så roliga ibland, skrattar så mycket att jag knappt kan stå upp längre, sa jag surt men låg ton i rösten.

Jag lämnade rummet efter det, bakom mig hörde jag hörde hur de blev tystare, men att de fortfarande viskade till varandra.

Jag ryckte till av att Naima knäppte med fingrarna framför ansiktet på mig.

-          Är du okej?

Jag nickade långsamt mot Naima som nu hade kommit närmare. Nialls skratt ekade fortfarande inne i mitt huvud och jag kände hur mina handflator blev fuktiga, jag drog dom mot mina jeans innan jag tog ännu ett steg närmare Naima och tog hennes hand. Kom igen Zayn, du är halvvägs. Jag försökte släppa Nialls skratt, han skrattade ju åt allt, det var inget speciellt.

-          Det va en grej… började jag. jag.. eh…

Jag mötte hennes blick igen, tog ett djupt andetag och log lite lätt.

-          Jag älskar dig, Naima.

Hon var tyst och stod längde och tittade på mig, innan hon släppte blicken och återgick till att hänga mot dörren utan att säga något. det var det här jag var rädd för, jag skulle aldrig ha sagt något.

NAIMA:

Det kom verkligen som en chock, det kändes som att benen skulle vika sig under mig, men jag kände mig ändå otroligt lättad. Jag ställde mig upp igen och log mot Zayn, närmade mig honom och kysste hans läppar länge. Jag var glad, riktigt glad, fjärilarna i magen fick mig alldeles sprallig. Jag njöt av Zayns kyss, njöt av att vara i hans närhet och jag njöt av att det inte var den sista gången.

-          Jag älskar dig med, sa jag och kysste honom ännu en gång.

-          Wow, vad tog det, två och en halv månad? Kom igen, vi vände oss om och fick syn på Leo som log stort innan han tog en ny tugga på sin knäckemacka.

Han himlade lite med ögonen på skoj och lämnade efter det rummet. Jag kollade upp på Zayn som småskrattade. Jag skakade på huvudet och kramade om honom riktigt hårt.

 Senare hemma hos Vanessa:

Jag vinglade ut ur köket till det stora vardagsrummet, jag kollade på klockan och ansträngde mig hårt för att se vad den var, halv ett.

Det var mer folk här nu än vad det var när vi kom, det var fortfarande en stor dansande klunga i mitten av rummet. Jag ställde ner mitt glas på en av tvbänkarna och jag bestämde mig för att det räckte nu. Jag lutade mig sedan mot bänken och tittade på allt folk. Jag mötte Ambers blick, men kollade snabbt bort. Jag insåg då att jag stod på samma ställe som när vi hade träffats tidigare…

Kvart i åtta:

Jag, Leo och Zayn hade precis kommit in till vardagsrummet hos Vanessa, helt från ingenstans kom hon springandes mot oss och slängde sig i Leos armar, hon gav även mig en snabb kram. Till sist vände hon sig mot Zayn, hon kollade på honom länge innan hon utbrast:

-          Zaaaayyyyn! Hon gav honom en lång kram och Zayn spärrade chockat upp ögonen.

När Vanessa sedan gick iväg för att presentera Leo för hennes vänner lutade jag mig fram mot Zayn.

-          Känner du henne? Frågade jag misstänksamt.

Han skakade på huvudet.

-          Har aldrig sett människan.

Vanessa kom tillbaka och jag ställde mig rakt upp igen.

-          Naima, det här är min syster Amber och hennes pojkvän, sa han och pekade på de två som stod bredvid henne.

-          Naima?

Det är inte sant, tänkte jag. Jag mötte Codys blick, han såg lika förvånad ut som jag säkert gjorde. Bredvid honom stod Amber, Codys flickvän och Vanessas syster, den blonda tjejen med sitt egna bord i matsalen.

-          Känner ni redan varandra? Sa Vanessa glatt och kollade på oss alla tre.

-          Mm, svarade jag tyst och svepte det sista som jag hade i mitt glas.

Jag vände mig mot Zayn.

-          Zayn, skulle du kunna hämta ett glas till är du snäll?

-          Är du säker?

-          Jag lär behöva det, svarade jag diskret och han gjorde vad jag bett honom.

Zayn gick och det gjorde även Vanessa som lämnade mig ensam med Cody och Amber. Hon stod med armarna i kors och såg mest uttråkad ut. Jag skulle aldrig ha gissat på att hon och Vanessa var syskon, de var så olika som två personer kunde bli. Hon granskade mig noga nerifrån och upp samtidigt som hon tog små klunkar ur glaset. Cody gjorde ett desperat försök att få mig att förlåta honom för det som hade hänt tidigare i biblioteket. Jag kollade mig runt omkring i hopp om att Zayn skulle komma tillbaka och jag andades lättat ut när jag fick syn på honom.

-          Men här kommer ju Zayn, vad synd, sa jag och gjorde en ledsen min.

Jag mötte upp Zayn innan han hann komma fram till oss, jag krokade fast min arm i hans och lämnade Cody och Amber bakom oss.

Nu:

Jag fick syn på Vanessa som satt i soffan bredvid Leo, som fortfarande hade påsen med is framför ögat, Zayn hade försvunnit, jag hade inte sett honom på ett bra tag. Jag började gå sakta mot Vanessa, när jag kommit fram till henne sträckte jag ut handen och tog med henne till mitten av klumpen med dansande folk. Hon dansade glatt runt och slängde med armarna överallt. Efter en stund stannade jag upp, det snurrade till ordentligt i mitt huvud och efter det föll jag snabbt ner till golvet.

Jag märkte att någon lyfte upp mig från golvet där alla nu hade slutat dansa. Jag tittade suddigt upp för att se vem det var och fick syn på Zayns höga hår. Han höll en arm under mina knäveck och en runt min rygg, jag kände att han tog med mig ut i friska luften, det vart svart en stund och andra gången jag vaknade till var jag omringad av folk, rött och blått ljus blinkade snabbt. Jag låg nu på en säng, som någon snart lyfte in i en bil och det blev svart för tredje gången…

Jag kisade med ögonen när jag vaknade till i det ljusa rummet. Jag kollade mig omkring och försökte minnas vad som hade hänt kvällen innan. Jag kollade ner på min hand där en nål kopplade mig till en ställning. Jag hittade klockan i rummet och läste av de röda siffrorna, 10.23.

Jag gjorde en ansträngning för att resa mig upp, men kroppen var för tung.

-          Hur mår du?

Jag fick syn på Harry som stod vid sängens slut. Jag ryckte lite på axlarna.

-          Känns som att mitt huvud är lika stort som en vattenmelon.

-          Det brukar vara så, sa han och jag klämde fram ett leende.

-          Harry, vad gör du här?

Han vart tyst en lång stund, men jag hade ingen ork till att fråga igen.

Han kom närmare och ställde sig bredvid mig, tog ett löst tag i min hand och böjde sig fram.

-          Jag kan inte sluta tänka på dig, jag har fortfarande samma känslor som jag hade när du flyttade hit, viskade han tyst i mitt öra.

Jag stelnade till, jag visste inte vad jag skulle säga. Harry ställde sig upp igen och jag mötte hans gröna ögon. Han vände sedan om och jag såg hans ryggtavla försvinna ut från dörröppningen.

Jag suckade tungt och stirrade upp i det vita taket igen…

Har suttit extremt länge med nästa kapitel! men har inte kommit någonstans, det går verkligen skit.
jag har skrivit den, men det är helt galet dåligt! så imorgon när jag kommer hem från skolan ska jag göra ett nytt försök! hoppas såklart att det blir bättre då !

jag vet vad jag vill ska hända, jag måste bara få ner det på ett bra sätt!

så kolla in imorgon! då borde det verkligen ha kommit upp!

förlåt för den långa väntan, hoppas ni kan stå ut :)


xx


sålänge kan ni ju kolla på den här bilden, som får mitt hjärta att smälta, så sjukt söta!
dör.

puss & hej! hörs snart ! :)

Detta har hänt:
Jag fixade till håret en sista gång när jag hörde ringklockan ringa och Leos glada steg fram till dörren… 

---

Jag stod kvar inne på mitt rum och lyssnade på Leos och Vannesas konversation. Jag gick sedan mot dörren och öppnade den en liten bit och kikade ut. Leo stod nära henne, höll hennes hand och kollade henne djupt in i ögonen. Jag suckade tungt, det var ganska jobbigt att se honom hålla henne så nära. Det var inte hela grejen med att han hade en skaffat en tjej, det hade han aldrig haft svårt med. Det hade han haft ett par, en del hade han dumpat redan efter första övernattningen, och en del var kvar längre än det. Grejen var att det var hon, hon som var mesta dels orsaken för att Jessica hade åkt hem.

Jag stängde igen dörren tyst och ställde mig framför spegeln ännu en gång. Jag försökte få fram ett leende som inte såg för fake ut, för jag visste redan nu att det skulle vara svårt att få ett sedan.

-          Naima! Kommer du? Ropade Leo utifrån hallen.

-          Kommer! Ropade jag tillbaka.

Jag andades snabbt ut och nickade till mot min spegelbild. Innan jag närmade mig dörren och gick ut till dom. Vanessa var söt, hon hade gjort en lång fläta av sitt blonda hår som låg över hennes vänstra axel, hennes bruna ögon var perfekt inramade med smink och hon hade perfekta fylliga rosa läppar.

När jag stod framför henne stäckte hon fram handen. Jag tog tag i den och vi presenterade oss för varandra. Leo log nöjt mot oss båda när vi stod framför varandra, vi var dock tysta men bara att vi log mot varandra gjorde nog honom ganska glad.

-          Ska vi? Frågade han och pekade mot dörren.

Både jag och Vanessa nickade som svar och vi började bege oss ut ur lägenheten. Det hade slutat regna, men det hade börjat mörkna. Jag gick tyst bredvid Leo som gick och höll Vanessa i handen. Jag frös en aning. Det hade blivit mycket kallare ute nu, tiden hade gått så fort, jag hade nästan glömt att det redan var september.

På vägen berättade Vanessa att hon var 19, alltså ett år äldre än Leo och att hon var bitränade chef för en av affärerna i köpcentret jag brukade gå till.

-          Hur kommer det sig att du lyckats även fast du är så ung? frågade jag nyfiket.

Hon ryckte lite på axlarna.

-          Jag började precis som alla andra, med att jobba i butiken, sen har allt bara fallit på plats. Min pappa har ganska många kontakter och många påstår att det är tack vare min pappa, men jag har jobbat hårt för att komma dit där jag är idag.

Jag nickade långsamt på huvudet, jag gillade Vanessa, hon verkade smart. Jag hade alltid haft lite förutsatta meningar om Leos flickvänner, de var alla likadana, och hade inte så mycket att erbjuda än ett sött ansikte.

vi gick och småpratade lite när Leo stannade till.

-          Här är det.

Jag kollade upp på skylten, det ett ganska udda namn följt med en fransk flagga. Vi gick in i restaurangen och blev placerade vid ett tre bord långt in i rummet. Det var fullt med folk härinne. Servitrisen kom sedan och tog vår beställning och lämnade snabbt bordet igen.

-          Leo sa att du hade börjat skolan här, sa Vanessa glatt.

-          Ja, på Haverstocks.

-          Jaså, är det sant? Sa hon glatt. Min syster går där, Amber.

Jag tänkte efter och efter en stund skakade jag på huvudet.

-          Lessen, vet inte vem hon är.

-          Det är ju en stor skola, sa hon och ryckte lite på axlarna.´

Vi satt kvar på restaurangen en lång stund, runt halv elva bestämde vi oss för att ta en taxi hem då ingen av oss orkade gå. När vi kom hem ställde jag klockan och gick och la mig, jag slängde en sista blick på historia böckerna som låg på mitt bord, att veta att jag skulle behöva jobba med Cody gjorde mig nervös, jag vred och vände på mig en bra stund innan ögonlocken blev tunga och jag somnade.

ZAYN:

Jag gick nervöst fram och tillbaka i vardagsrumet. Jag bet lite på tumnageln, men fortsatte gå.

-          Jag måste säga det, sa jag högt för mig själv, jag ska säga det.

Jag trummade lite med fingrarna på tv bänken när jag gick förbi den för ungefär hundraelfte gången.

-          Bara gå fram och säg det, du klarar det. det är inte så svårt, säg det bara.

Jag fortsatte gå, men hade nu bytt riktning och gick i någon slags cirkel form, jag tog upp mobilen ur fickan och slog in numret, men stängde snabbt ner det igen.

-          Jag klarar det inte, jag kan inte säga det, fortsatte jag efter ett tag.

-          Mår du bra eller? Hörde jag en röst säga bakom mig.

Jag vände mig hastigt om och såg Louis stå och kolla på mig med en konstig blick. Jag stannade upp och kände att jag var lite yr från att gå runt och runt.

-          Du skrämde mig, sa jag.

-          Du skrämmer mig, var håller du på med?

Jag satte mig ner i soffan och pustade tungt ut, jag kollade på Louis och han nickade på huvudet.

-          Jag fattar, sa han.

Det var det bästa med att vara i ett band där man kände alla riktigt bra, man behövde sällan förklara var man tänkte på.

-          Jag ska säga det… imorgon.

NAIMA:

Jag vakande av att alarmet på mobilen gick. Jag satte mig yrvaket upp i sängen. Jag reste mig upp efter ett tag och gick in och duschade innan jag fixade iordning allt som jag brukade göra varje morgon. När jag var klar slängde jag upp väskan på axeln och började gå mot biblioteket, det var gråmulet ute och väldigt kallt, jag knäppte upp jackan sista biten och började gå snabbare.  

När jag kom fram var det fullt med elever från skolan, det var tydligen ett populärt ställe att plugga på. Jag kollade mig omkring men fick inte syn på Cody, men jag var lite tidigt, så jag satte mig ner i en fåtölj med ett bord framför och plockade upp böckerna. Jag sneglade på den tomma fåtöljen bredvid mig och kollade mig ännu en gång runt omkring mig, utan att se honom. Jag suckade tungt och började skriva lite i mitt block, minuterna tickade på, men Cody syntes inte till. Jag blev mer och mer irriterad, jag var här för att han bad mig.

När klockan var kvart över elva gav jag upp, jag insåg att om Cody inte hade kommit på fyrtiofem minuter skulle han nog aldrig komma. Jag började plocka ihop böckerna i väskan när jag avbröts av att någon ställde ner två Starbucks koppar på bordet framför mig.  Jag kollade upp för att se vem det var och mötte Codys oskyldiga blick.

-          Gick klockan fel eller? Frågade jag honom surt.

-          Förlåt att jag är sen, Sa han.

Jag fnyste till och kollade bort.

-          Ska vi börja? Frågade han.

-          Är du seriös? Jag har suttit här i fyrtiofem minuter, jag är snart klar.

-          Coolt, vad har vi skrivit då?

Jag kände hur mitt hjärta dunkade hårdare i bröstet, han var odräglig.

-           Vad har jag skrivit… rättade jag honom.

-           Jag sa ju att jag var lessen, snälla, sa han och kollade på mig med sina rådjursögon.

Jag skakade på huvudet.

-          Jag tog med mig kaffe… till oss båda, fortsatte han, förlåter du mig?

-          Du är en bra bit på vägen, sa jag och tog den ena koppen, men du måste hjälpa till och jobba lite.

Han nickade ivrigt på huvudet.

-          Lovar.

Vi satte igång att jobba, när Cody var utan sina vänner var han ganska okej, han var faktiskt roligt, klockan tickade på när jag plötsligt avbröts av att min mobil vibrerade. Jag lös upp när Zayns namn ploppade upp på displayen.

-          Värst vad du blev glad, pojkvännen din eller? Frågade Cody och lyfte på ögonbrynen.

Jag gav honom en hemlighetsfull blick och kollade ner på mobilen igen.

”jag måste prata med dig… idag”

Jag svalde hårt, Smset som alla tjejer fruktade. Jag la snabbt ner mobilen i väskan igen och gav Cody ett tillgjort leende. Men inombords kände jag hur klumpen växte.

Klockan närmade sig kvart över tolv och vi hade kommit en bra bit på arbetet, han hade tillochmed bett om ursäkt för min första vecka.

-          Han är stark, sa han och lutade sig tillbaka i stolen för att ta en vila från pluggandet.

Jag rynkade på ögonbrynen.

-          Vem?

-          Din pojkvän, fortsatte han, det var ett rejält grepp han tog.

Jag fick lite dåligt samvete över hur Zayn hade agerat.

-          Förlåt.

Han skakade på huvudet.

-          Jag förtjänade det.

Bakom honom såg jag hur ett gäng killar kom gåendes mot oss och attackerade Cody bakifrån. Cody brast ut i skratt och hälsade på killgänget, jag kände igen dom nu när de stod närmare, det var hans vänner från skolan.

-          Vad gör ni här då? Är ni på date eller? Frågade en och flinade elakt.

-          Vad säger flickvännen om det? fyllde en annan i.

Cody fnyste till.

-          Ni vet… Mrs. Jones, sa han och himlade med ögonen, hon hotade med betygen och allt sånt, jag hade aldrig vart här med henne om jag inte hade vart tvungen, sa han och skrattade.

Mina ögon smalnade ihop och jag kollade surt på honom.

-          Jag kommer sen, ni kan gå så länge, sa han till dom och de lämnade rummet.

Han kollade sedan på mig och la huvudet på sned.

-          Är du sur nu? Frågade han drygt.

-          Du är ett riktigt svin Cody, du kan glömma ditt jävla betyg för jag tänker fan inte hjälpa dig länge.

Jag reste mig upp så fåtöljen föll bakom mig, jag tog upp böckerna och min väska i famnen och rusade mot utgången.

-          Naima, vänta! Ropade han bakom mig.

Nej, jag tänker inte förlåta dig den här gången, tänkte jag för mig själv. vid utgången sprang jag nästan in i någon, jag kollade upp och mötte de varma blåa ögonen, samma som jag hade träffat häromdagen. Jag vek undan och skyndade mig ut.  

När jag kom hem hade jag avreagerat mig på Leo som snällt satt och lyssnade.

-          Vet du vad? Frågade han.

Jag skakade på huvudet och satt fortfarande med armarna i kors i soffan.

-          Du borde komma på Vanessas fest ikväll, det verkar som att du behöver lite dricka, sa han och log stort.

Jag släppte armarna.

-          Räkna med mig, sa jag och kände hur mitt humör vändes helt.

Jag gick in på rummet för att leta fram något att ha på mig till kvällen, men avbröts av att det ringde på dörren. Jag skyndade mig ut och öppnade. Där stod personen jag hade tänkt undvika.

Zayn.

Detta har hänt:

-          Naima Fox!

Jag ryckte till och blev mer uppmärksam.

-          Du ska jobba med…

Inte Cody, Inte Cody, Inte Cody!

-          Cody brown…

Det kändes som att mitt hjärta slutade slå. Jag satt och stirrade på Mrs. Jones och försökte ta det någorlunda lugnt. Jag tittade bort mot Cody som verkat reagera på samma sätt som mig och även han satt med öppen mun och stirrade på läraren. Våra blickar möttes och vi båda skakade på huvudet.

-          Men Mrs. Jones, ni förstår inte… vi kan verkligen int… började Cody

-          Det är såhär det är Mr. Brown, om inte det passar dig kan du lämna klassrummet. Men då kommer du behöva gå hem och berätta att du har blivit tvungen att hoppa av ännu en kurs och vi vet ju redan hur din pappa reagerade på det sist, avbröt hon honom snabbt.

Cody bet sig i läppen, tittade ner i bänken och blev tyst, Mrs. Jones verkade ha gått lite långt, från vad det såg ut som på Codys ansiktsuttryck.

-          Ni har en vecka på er, fortsatte hon sedan, det här är den enda helgen ni har på er, så se till att prata med er partner så ni kan sätta igång så fort som möjligt.

Hennes röst dämpades ner av att klockan ringde ut, hon avslutade med ett tyst ”trevlig helg” men hälften av klassen hade redan hunnit ut genom dörren.  Jag hakade på de andra och lämnade klassrummet bakom mig och gick till mitt skåp. När jag lämnat sakerna stängde jag snabbt igen skåpsdörren efter mig, bakom dörren stod två ögon och stirrade på mig, jag hoppade hastigt till och satte handen mot hjärtat.

-          Förlåt, började han.

-          Det är lugnt, fick bara en liten hjärtattack, det går över.

Han log lite snett innan han böjde sig fram mot mig.

-          Du, jag måste få bra betyg på det här, jag ligger redan på gränsen till att inte klara mig och jag har inte lust att börja om allt på nytt, du måste se till att det här för mig, jag lovar, jag slutar upp med allt som jag har gjort hittills.

Jag suckade tungt, han försökte ju i alla fall.

-          Biblioteket, lördag klockan halv tio, se till att komma dit, sa jag och vände mig om för att gå.

Jag gick snabbt genom skolans korridorer för att ta mig till utgången. På fönsterna rann regndropparna snabbt ner, det var svårt att se ut. När jag kom till utgången tog jag sats och sprang snabbt mot Zayns bil. Även fast det var en kort bit, hann jag bli ordentligt blöt och håret droppade när jag satte mig i sätet. Jag hälsade lite snabbt på Zayn och vi körde iväg. Jag tog fram en tofs från väskan och satte upp det våta håret i en bulle. När jag var klar vände jag mig mot Zayn som log lite smått.

-          Vad?

-          Du är fin idag, sa han.

-          Vad har du gjort? Frågade jag honom misstänksamt.

Han log lite snabbt och skakade på huvudet.

-          Inget, du är min flickvän, jag säger bara att jag tycker du är fin.

Nu var det jag som log, men leendet försvann när jag kollade ner på mig väska, den var full med böcker. Jag suckade tungt och följde vindrutestorkarna med ögonen.

När Zayn och jag kom hem gick vi upp till hans lägenhet. Han hoppade snabbt in i köket och jag gick in till hans säng och började plocka upp böckerna. Jag la mig ner med matteboken framför mig, men jag fastnade redan på första talet. Jag suckade irriterat och slog hårdare och hårde på miniräknarens siffror för varje försök på att lösa talet. Jag blev tillslut avbruten av att Zayn harklade sig lite i dörröppningen. I händerna höll han två stora koppar som rök av värme.

-          Jag gjorde varm choklad, sa han och log.

Han närmade sig sängen och ställde ner kopparna på sängbordet. Han la sig ner i sängen bredvid mig och kollade ner i matteboken.

-          Behöver du hjälp?

Jag nickade snabbt på huvudet och Zayn läste talet högt innan han vart tyst och knäppte lite lätt på miniräknaren. Han började sedan förklara en lång och avancerad utlösning på talet, efter ett tag slutade jag lyssna, jag förstod ändå inte.

-          Fattar du? Frågade han efter ett tag.

Jag skakade på huvudet.

-          Jag har ingen aning om vad du just sa, svarade jag.

Han log lite lurigt och jag stängde igen boken.

-          Det räcker för idag, sa jag och log nöjt.

-          Du började just.

Jag skakade envist på huvudet och Zayn rullade runt så han hamnade över mig. Han böjde sig långsamt framåt och kysste mig försiktigt ner längst halsen innan han kom upp mot min mun igen.

-          Oj herregud, hörde jag en röst säga

Jag ryckte till och vi stannade plötsligt upp och Zayn hoppade av mig.

-          Harry!? Vad gör du? Frågade jag chockat.

Harry stod stel som en pinne i dörröppningen och blundade.

-          Förlåt, ingen svarade när jag ropade och dörren var olåst, sa han snabbt.

-          Harry, du kan kolla, sa Zayn som skulle kunnat börja skratta närsomhelst.

Harry öppnade långsamt ögonen igen och log generat.

-          Vi pluggar matte, sa Zayn och höll upp min mattebok.

-          Det såg kul ut, kan du lära mig? sa han och blinkade åt Zayn, och jag kunde inte hålla mig för skratt, vilket smittade av sig och de båda hängde på.

-          Jag måste i alla fall gå hem nu, sa jag. men Harry, Zayn är min, så låt honom vara, okej?

Harry putade mig lite löst i sidan när jag gick förbi honom och jag snubblade ut i hallen.

-          Jag hör er! Sluta, ropade jag från hallen på skämt.

Jag skakade lite på huvudet, öppnade dörren och sprang ner till mig. När jag kom in till oss gick jag in till vardagsrummet och satte mig i soffan, sträckte mig efter tevedosan och satte på teven. Jag fastnade framför Americas next top model. Precis när programledaren skulle säga vem som åkt ut kom Leo in i rummet med två skjortor i handen.

-          Jag behöver din hjälp, sa han.

Jag nickade och lät honom fortsätta:

-          Vilken skjorta ska jag ha?

Han höll upp två olika framför mig, en rutig och en mörkblå.

-          Den mörkblå, sa jag efter att jag hade bestämt mig vilken som var snyggast.

-          Då blir det den, sa han och tog av sig den vita t-shirten och tog på sig skjortan istället.

-          Vad ska du göra ikväll? Frågade jag honom.

-          Jag ska ut med Vanessa, sa han glatt.

Jag nickade på huvudet, kul, alltså skulle jag säkert inte ha något att göra. Leo kom närmare och satte sig i soffan och stirrade på mig, vilket blev irriterande ganska fort.

-          Vad Leo? sa jag och följde det med en suck.

-          Jo… jag vill att du följer med.

Jag rynkade på ögonbrynen, nej, aldrig. Och skakade på huvudet som svar till Leo.

-          Snälla, sa han och la huvudet på sned. Jag vet att det vart fel med Jessica och allt det där, men jag vill verkligen att ni träffar varandra, så vi kan börja om från början.

-          Visst, jag följer med, svarade jag för att få honom att sluta prata och reste mig upp ur soffan.

Var han tvungen att blanda in Jessica? Jag började gå mot utgången men stannade till i dörröppningen och vände mig mot Leo.

-          Och du, blanda in inte Jessica igen, okej?

Han nickade på huvudet.

-          Visst.

Jag började röra mig igen, men stannade snabbt för att höra vad Leo ropade från vardagsrummet.

-          Hon kommer hit om fyrtio minuter, så åker vi tillsammas till Restaurangen.

Jag gick in på mitt rum och stängde dörren bakom mig.

Trettiofem minuter senare stod jag klar framför spegeln, jag hade plattat håret, lagt på eyeliner och ett tjockt lager mascara på ögonfransarna. Jag kände mig lite nervös, enda gången jag hade träffat tjejen var när Jessica fick sitt utbrott.

Jag fixade till håret en sista gång när jag hörde ringklockan ringa och Leos glada steg fram till dörren… 

Detta har hänt:
Lite tid, tänkte jag.  i mitt huvud överröstade ”det blir bara värre med tiden” Zayns ”det blir bättre, ge det lite tid bara”. Den här gången tror jag Zayn hade fel, det skulle nog inte bli bättre…

Ännu en gång stod jag utanför den stora gråa byggnaden, mer nervös än vad jag hade vart den första gången. Innan jag satte min fot på skolagården kollade jag mig noggrant omkring, utan att se ett igenkänt ansikte så jag skyndade mig snabbt över. Väl inne i skolan gjorde jag samma sak och smet snabbt in i klassrummet och satte mig längst bak. Innan jag visste ordet om det fylldes rummet med elever och lektionen började. När läraren börjat prata hade killen jag stött på första dagen fortfarande inte kommit in, jag log nöjt och satte mig upp i en rakare ställning på stolen. Läraren fortsatte prata men avbröts genast av att handtaget på dörren trycktes ner, allas blickar riktades mot dörren, när jag såg vem som kom in kände jag hur jag automatiskt sjönk ihop igen.

-          Förlåt att jag är sen Mrs. Jones, började han.

-           Mr. Brown, du kan sätta dig, men kom i tid nästa gång.

Han andades lättat ut och slog sig ner bland hans kompisar. När han satt sig ner kollade han sig själv över axeln, jag reagerade snabbt och fokuserade blicken på läraren istället, men jag kunde ändå inte hjälpa att snegla mot hans håll. Min blick smet iväg och våra blickar möttes i några snabba sekunder. Hans ögon smalnade ihop och jag kollade då bort.

Lektionen var lång, den höll på hela förmiddagen. Ett tag trodde jag aldrig att lektionen skulle ta slut, men klockan ringde såsmåningom ut. Jag packade ihop alla mina böcker och bar upp dom för att gå iväg, men jag väntade till killarna hade gått ut innan jag själv gjorde det. killarna var högljudda och låtsats bråkade på vägen ut, för första gången fick jag höra killens förnamn, Cody.

Jag började efter det gå mot utgången. Men innan jag han gå stoppade läraren mig.

-          Naima?

Jag gick fram till henne och mötte hennes blick utan att någon av oss sa något.

-          Jo, jag tänkte bara fråga hur det går för dig?

-          I historia? Frågade jag utan att veta vad hon pratade om.

-          I skolan överhuvudtaget. Du verkar ganska ensam.

-          Det är ju bara andra dagen, sa jag snabbt. Det blir nog bättre.

Hon nickade på huvudet och vart tyst, men jag såg på henne att det var något hon ville säga.

-          Vad? Avbröt jag tystanaden med.

Hon skakade nu på huvudet istället.

-          Nej, det var inget. Du kan gå.

Jag lämnade tyst klassrummet, det var som att hon inte trodde jag kunde skaffa vänner.

Jag lämnade klassrummet bakom mig och började gå mot mitt skåp när något plötsligt knuffade till mig i sidan. Böckerna flög ur mitt grepp och landade på golvet, samtidigt som jag var tvungen att hålla balansen för inte jag skulle ramla. När jag fått tillbaka balansen kollade jag för att se vem som orsakat händelsen, egentligen visste jag, men jag ville se att det verkligen var han. Precis som jag trott, där gick Cody med sina vänner och skrattade, då och då tittade de bakom sig och jag mötte deras blickar. När de försvunnit bakom ett hörn började jag mig ner för att plocka upp böckerna igen. När jag sträckte mig efter den sista boken var det någon annans hand som han ta upp den före mig. jag reste mig hastigt upp och mötte två blåa ögon.

-          Bry dig inte om Cody, han är en skitstövel, sa killen.

Jag kunde höra på hans dialekt att han inte var från England, det var säkert ett dåligt skämt som Cody hade kommit på.  

-          Mm, svarade jag, ryckte boken ur handen på honom och skyndade mig iväg.

Även fast jag inte vände mig om, visste jag att han tittade efter mig, jag kände det.

När jag lämnat böckerna i skåpet gick jag vidare till matsalen, det första jag fick syn på var den blonda tjejen och hennes kompisar, de satt vid samma bord som dagen innan, den blonda tjejen satt med en liten spegel i handen och satte på lite extra rosa läppglas på läpparna, jag himlade med ögonen och gick mot kafeterians kiosk, jag kunde inte riktigt släppa tjejen med blicken, det var något med henne som drog min blick mot henne, men något fick mig att släppa henne. Bakom henne kom han igen, han var överallt, Cody.

Han stannade till hos tjejerna, la sin arm om den blonda och kysste henne på kinden. Jag himlade återigen med ögonen, att jag inte hade räknat ut det tidigare.

-          Vad skulle du vilja ha?

Jag ryckte till och släppte gänget med blicken och kollade ner mot den korta äldre damen som nyss hade avbrutit mina tankar.

-          Ehm, inget. Svarade jag och vände mig för att gå ut från matsalen.

De kommande dagarna var alla likadana, jag hade fått in mina dagliga rutiner, varje dag såg likadan ut. Jag gick till skolan, led genom hela dagen, åkte hem, låste in mig på rummet och kom inte ut förutom för att äta och gå till skolan.

TORSDAG EFTERMIDDAG:

Klockan var halv fyra och vi hade slutat för dagen. Jag skyndade mig ut och började gå över skolgården, jag visste att han gick bakom mig, jag hade hört hans röst enda från skåpen. När jag var framme vid bilen hoppade jag snabbt in och låste dörren om mig. jag andades tungt och långsamt och kände hur Zayn iakttog mig.

-          Det är han, sa jag snabbt och nickade ut genom förstret i riktning mot Cody och hans gäng.

Jag vände mig mot Zayn och mötte hans varma bruna ögon vilket fick mig att känna mig någorlunda lugn.

-          Vad har han gjort idag?

-          Allt, samma sak varje dag, svarade jag.

-          Det måste sluta Naima, du kan ju inte ha det såhär, sa han och kollade allvarligt på mig.

-          Det finns inget jag kan göra Zayn, det är inte som att han kommer sluta för att jag ber honom.

Zayn knöt ihop handen, knäppte loss sig från bältet öppnade dörren och gick ut ur bilen. Vad fan håller han på med? For genom mitt huvud och även jag hoppade snabbt ut ur bilen och småsprang efter Zayn som gick med bestämda steg mot Cody som stod och lutade sig mot en av skolans väggar.

-          Cody! Ropade Zayn.

Nej, snälla, nej.

En del av Codys kompisar hade gått, och det var bara fyra kvar. När Zayn kom fram stannade han upp extremt nära Cody och han kompisar reagerade snabbt och jag vart rädd att alla fyra skulle hoppa på honom, men Cody stannade upp dom med handen och de stod med stora ögon och väntade spänt på vad som skulle hända.

Zayn och Cody stod länge och stirrade på varandra länge, jag kunde se på Zayn att han var riktigt arg.

-          Det räcker nu, okej! du har gått över gränsen för längesen, det räcker.

Cody stod med ett snett flin och glodde på Zayn.

-          Jag bestämmer när det är över, tro mig, det är inte ens i närheten av över ännu.

Jag drog efter andan, kunde Zayn inte bara ha låtit allt vara?

Zayn tog nu ett stadigt grepp om Codys tröja och tryckte upp honom mot väggen, hans kompisar stod chockat och tittade på sidan om, precis som mig.

-          Jag säger det en sista gång, det räcker, sa Zayn okänsligt.

-          Zayn! det är inte värt det, vi går, avbröt jag honom och han släppte greppet om Cody.

De kollade på varandra en sista gång innan vi vände oss om och började gå. Jag var tvungen att vända mig om, jag mötte Codys blick, en blick jag inte sätt innan, den visade en enda sak, rädsla.

 När vi hoppat in i bilen igen körde Zayn iväg under tystnad.

-          Vad hände? Frågade jag efter en lång stund.

Han skakade på huvudet och ryckte på axlarna.

-          Jag vet inte, jag vart så arg, det tog över.

Jag svarade inte, jag vände mig istället åt andra hållet, tittade ut genom förstret och svalde hårt, bara det inte blir värre nu.

När vi var hemma gick vi upp till Harry och Louis där de andra redan befann sig. Jag tryckte ner mig i soffan mellan Louis och Liam.

-          Zayn spöade nästan upp min mobbare idag, började jag med.

De vart helt tysta och vände sig mot Zayn.

-          Jag tog ett grepp om tröjan och tryckte honom lite mot väggen, jag slog aldrig.

-          Men nästan, fyllde Harry i och jag nickade instämmande.  

FREDAG:

Magen knöt sig på mig när jag mötte Cody i korridoren dagen efter Zayn hade skrämt honom. När han gick förbi mig mötte han min blick men kollade snabbt ner i marken igen och passerade utan att säga något. Jag följde honom med blicken och stod chockat kvar vid skåpen och resten av dagen passerade förbi utan problem.

Sista lektionen var Historia med Mrs. Jones igen.

-          Okej allihopa, ni kan plocka ihop era böcker.

Alla började snabbt samla ihop sig i hopp om att få gå tidigare ifrån lektionen.

-          Nästa vecka ska vi börja med ett grupparbete, ni kommer jobba två och två.

Jag suckade tungt. Kanon.

Hon började läsa upp massa namn och små grupper bildades.

-          Naima Fox!

Jag ryckte till och blev mer uppmärksam.

-          Du ska jobba med…

Inte Cody, Inte Cody, Inte Cody!

-          Cody brown…

Jag la huvudet på sned och han kom närmare, låste dörren, släkte lampan och kysste mig igen…

Jag tog en sista till i spegel, granskade mig själv nerifrån och upp. De svarta stumpbyxorna bröts av med den långa röda tröjan, min blick stannade när jag mötte min egen blick i spegeln, jag kanske skulle ha gjort något mer med håret? Jag skakade lite på huvudet, nej, det här duger. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag, och när jag öppnade ögonen igen föll min blick på den nya tavlan som ersatt den på mig och Jessica. Bilden på mig och Zayn i Bradford fick mig att känna mig bättre, det fick mig på andra tankar under några sekunder. Dörren till mitt rum öppnades och pappa stack in huvudet.

-          Redo?

Jag nickade lite osäkert på huvudet, tog min väska och gick efter pappa ut i bilen. Det var den fjärde september och min första skoldag i England. Magen kittlade till när jag tänkte på det och för varje kilometer bilen körde, blev det värre. 

 

Pappa stannade sedan upp bilen framför en stor tegelbyggnad.

-          Här är det, började han, lycka till.

Jag nickade lite lätt och öppnade dörren och lämnade bilen bakom mig. jag började gå över skolgården, den var stor och det var andra elever överallt, det var precis som i Sverige, små gäng. Tjejerna samlades i en ring och kramades, och killarna samma sak, fast de gjorde high fives istället för att kramas.

När jag korsat skolgården gick jag in, tog upp kartan och schemat jag fått hemskickat några dagar tidigare. Jag började förvirrat gå åt de ena hållet. Jag hittade tillslut klassrummet jag skulle börja i precis när klockan ringde in. Jag öppnade dörren till klassrummet.

-          Hej, är det här engelska och är du  Mr. York?

En lång, mörkhårig man vände sig mot mig och gav mig ett varm leende.

-          Ja, det är jag och ja, det är här. Välkommen, Naima Fox, eller hur?

Jag nickade och han vände sig mot de andra eleverna.

-          Okej allihopa, jag vet att ni är nyfikna på vad alla gjorde under sommaren, men om ni bara kunde vara tysta en stund.

De andra vart knäpptyst och läraren log.

-          Det här är Naima, hon har precis flyttat hit från Sverige och ska vara här med oss från och med nu, så ta väl hand om henne. Du kan sätta dig där borta, fortsatte han och pekade på en tom stol.

Tjejerna började snabbt viska med varandra och de följde mig med blicken när jag passerade dom. Jag satt mig ner på den tomma stolen och precis när jag satt mig brast ett gäng killar ut i skratt, men en av killarna i mitten satt mest och log nöjt.

-          Mr. Brown, är det något ni skulle vilja dela med klassen?  Frågade läraren snabbt.

Killen skakade snabbt på huvudet och hans leende försvann.

Resten av förmiddagen var detsamma, jag satte mig tyst i ett hörn i början av lektionen och lämnade salen efter att den var slut. När det blev lunch tänkte jag ta chansen att lära känna någon. Jag kollade mig omkring i matsalen och fick syn på några tjejer jag kände igen från engelskan.

-          Är det okej om jag slår mig ner? Frågade jag när jag kom fram till bordet.

Fem av dom kollade upp på mig, alla förutom en. Hon satt och sirrade ner på sin mobil. Tillslut vände sig även hon sig om. Hon kollade på mig och jag på henne. Hennes blonda hår var prefekt lockat, hennes ögon var ljusblåa, och hon hade ett tjockt lager rosa läppglas på läpparna.

-          Ser det ut som att det finns en plats ledig?

Hennes ena kompis tittade bort mot henne och log elakt, innan hon tittade upp på mig igen och lyfte på ögonbrynen. Jag vände mig utan att svara och började gå iväg när en kille plötsligt dök upp från höger.

-          Swedish girl, sa han högt och lockade till sig flera nyfikna blickar.

Det var killen i min klass, han med det hemska elaka leendet. Han började sig framåt mot mig och viskade lågt:

-          Det här är min skola, min matsal, man måste förtjäna sin plats här, du kan inte bara komma in och tro att du är någon.

Han hade tagit tag i min arm och kollade in i mina ögon, det skrek avsky om hans blick.

Jag ryckte mig loss ur hans grepp och gick snabbt ut från matsalen, jag kunde se hans leende framför mig, han stod säkert bakom mig med just det där leendet nu.

Vi slutade tidigt den dagen, vi hade en lektion till och slutade vid ett. Jag skyndade mig ut från skolan, korsade skolgården återigen och småsprang till busshållsplatsen. Efter några minuters väntan hörde jag en väl igenkänd röst bakom mig.

-          Swedish girl.

Vad fan är hans problem? For igenom mitt huvud. Jag hörde hur han och hans kompisar kom närmare men precis i tid kom bussen och jag andades lättat ut. När jag hoppat på stannade han utanför.

-          Det betyder inte att det är över ännu Sverige, det blir bara värre med tiden.

Jag svalde hårt, de sista orden ekade i mitt huvud hela vägen tillbaka in till stan. När jag var framme hoppade jag av och tog de sista stegen mot dörren till killarnas studio. Jag ringde på klockan och dörren öppnades.

När jag kom in satt Louis, Niall och Harry i en soffa, jag satte mig ner bredvid Louis och suckade tungt.

-          Hur var första dagen? Frågade han.

Jag svarade inte, jag vände istället blicken och kollade in i väggen.

-          Så dålig? Sa Harry och jag nickade lite.

-          Var är Zayn och Liam? Frågade jag för att byta samtalsämne.

-          De är och hämtar mat, sa Niall glatt.

-          Så varför sög den första skoldagen? Fråga Louis och drog fram skolan igen.

-          Folk där har seriösa problem, svarade jag och både Niall och Harry småskrattade lite.

-          Det är sant, fortsatte jag.

-          Alla eller en? Frågade Harry sen.

-          Två av dom, fast mest en, en kille har riktiga problem.

Vi hörde sedan dörren smällas igen och Zayn och Liam kom in packade med McDonalds påsar.  Zayn lös upp när han fick syn på mig, han ställde ner påsarna på bordet och pussade mig kinden.

-          Hur var första dagen i skolan?

-          Dom har seriösa problem där, två av dom i alla fall, men mest en kille, han har riktiga problem, sa Louis snabbt.

Nu var det jag som småskrattade, när man sa det så lät det kanske lite dumt, men det var ju sant. Niall och Harry hade nu slängt sig på påsarna med mat, och de andra gjorde samma sak.

-          Hungrig?

Jag mötte Liams blick och tog emot asken med pommes.

När de ätit fortsatte de jobba och jag la mig ner på soffan med Nialls dator i knät. Jag kände mig ganska ledsen, jag hade hoppats på att första dagen skulle blivit bättre än vad den blev. Jag ryckte till av att någon tog datorn ifrån mig, jag kollade upp och mötte Zayns blick. Han ställde datorn på bordet och satte sig i soffan bredvid mig.

-          Hej, började han. Du ser rätt uppgiven ut.

Jag ryckte på axlarna och försökte undvika hans blick, men det gick inte, den drogs till hans.

-          Det blir bättre, ge det lite tid bara.

Han strök mig över kinden och lutade sig fram och pussade mig i pannan. Han reste sig sedan och la tillbaka datorn i mitt knä.

Lite tid, tänkte jag.  i mitt huvud överröstade ”det blir bara värre med tiden” Zayns ”det blir bättre, ge det lite tid bara”. Den här gången tror jag Zayn hade fel, det skulle nog inte bli bättre…

Jag satte snabbt upp håret i en hästsvans och kollade upp på väggen där tavlan med bilden på mig och Jessica hängde för två dagar sen, det såg tomt ut, men det kändes ändå bra. jag skakade lite på huvudet, jag orkade inte tänka på Jessica nu. Jag tog upp den stora väskan och hängde den på axeln och lämnade mitt rum. På väg mot hallen mötte jag Leo, han log lite när han fick syn på mig och kom fram och gav mig en stor kram.

-          Ha så kul.

Jag nickade och snabbade mig ut i hallen och öppnade dörren för att gå ut.

Jag gick mot husets parkering och mötte Zayn. Han stod och lutade sig mot sin bil och log stort när jag kom. Han gav mig en snabb kyss och vi hoppade in i bilen och började köra mot tågstationen. Zayn hade ledigt från jobbet och han tyckte jag behövde komma iväg lite, så han hade bestämt att vi skulle åka hem till hans hemstad, Bradford.

En stund senare satte vi oss på tåget som långsamt lämnade stationen. Resan skulle ta tre timmar. Till en början satt vi och läste, och småpratade lite. Men efter ett tag kände jag hur ögonlocken blev tyngre och tyngre, och tillslut stängdes helt.

ZAYN:

Jag märkte hur Naimas andning blev tyngre. Jag la armen lätt om henne och hon lutade sig mot min axel, hon var riktigt söt när hon sov. Hon sov djupt resten av tågresan. En lång stund senare kollade jag på klockan, det var en kvart kvar tills tåget skulle vara framme. Jag lutade mig fram och pussade henne lätt i pannan och hon öppnade långsamt ögonen. Hon vände sig sedan och tittade nyvaket på mig, men med ett leende på läpparna.  

-          Vi är snart framme.

Hon nickade lite och vi plockade ihop våra saker, tåget stannade in och vi hoppade av.

-          Välkommen till Bradford, sa jag glatt.

-          Skönt att vara hemma?

Jag nickade på huvudet.

-          Speciellt när du är här, sa jag och drog henne närmare intill mig, böjde mig ner en aning och kysste henne.

Vi tog varandra i handen och började gå, det var gångavstånd från tågstationen hem till mig, när vi hade närmat oss blev jag alldeles sprallig, det skulle bli kul att träffa familjen igen.

NAIMA:

Efter ungefär en kvart efter vi lämnat tågstationen lämnade vi den större vägen och gick en på en mindre.

-          Där är det, sa Zayn och pekade på ett av husen som fanns på gatan.

Jag log mot honom och nickade lite på huvudet. För varje steg blev jag mer och mer nervös. Jag hoppades att hans familj skulle gilla mig.

Zayn öppnade dörren och vi gick in, precis när dörrens stängts bakom oss kom hans mamma utspringandes i hallen och slängde sig i Zayns armar.

-          Zaayn!

Zayn lös upp i ett stort leende. Hans mamma släppte taget och vände sig mot mig.

-          Naima, jag har hört så mycket om dig, sa hon glatt och gav även mig en kram.

-          Maten är precis klar, fortsatte hon.

Jag följde efter Zayns mamma in i köket, där sex nyfikna ögon riktades mot mig.

-          Det här är mina systrar, började Zayn, doniya, waliyha och safaa, han pekade på de tre tjejerna samtidigt som han sa deras namn.

-          Hej, sa jag och vinkade lite.

I början av middagen kände jag mig ganska stel, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag pratade bara när jag fick en fråga. Men efter blev det lite bättre och jag vågade prata mer. Zayns familj var rolig, han äldsta syster och jag hade mycket gemensamt.

-          Han var så snygg i den filmen! Utbrast hon när vi satt och pratade om en film.

Jag nickade ivrigt.

-          Eller hur!

Zayn harklade sig lite på skoj.

-          Inte lika snygg som dig såklart, sa jag, la handen på hans arm och log lite retsamt.

När vi ätit klart visade Zayn runt mig i hans hus, det var fint, riktigt mysigt. Vi tog sedan trapporna ner mot källaren.

-          Här brukar jag och mina kompisar hålla till, sa han när vi kom ner.

Jag fick syn på ett lufthockey spel och kollade på Zayn.

-          Sugen på en omgång? Frågade jag och han nickade snabbt på huvudet.

-          Bli inte sur när du förlorar bara, för… du kommer förlora så du kan förbereda dig redan nu, retades han, jag är en naturbegåvning.

Jag lyfte på ena ögonbrynet.

-          Game on.

En stund senare stod jag mittemot Zayn med ett stort leende på läpparna.

-          Vad var det nu igen Zayn…? en naturbegåvning? Just nu ser det ju ut som att jag var naturbegåvingen… jag vann… ganska stort.  

Hon kom rusandes fram till mig och lyfte upp mig axeln och brottade ner mig på soffan som också fanns i rummet. Våra läppar nuddades länge.

-          Är det nu jag får mitt pris? Frågade jag busigt och blinkade med ögat.

Han bet sig lite i läppen och nickade glatt på huvudet, vi återgick till att kyssas och jag kände Zayns hand under tröjan, den var varm. Han började knäppa upp sin skjorta långsamt när dörren plötsligt öppnades och hans mamma steg in. Både jag och Zayn satte oss snabbt upp och jag kände hur det hettade till om kinderna.

-          Mamma ! utbrast Zayn när han fick syn på henne, samtidigt som han smidigt försökte knäppa igen skjortan igen.

-          Men, gud... kära nån, sa hon generat innan hon backade och stängde dörren igen.

Jag satte handen framför ansiktet och började fnissa.

-          Hände det där just? Sa Zayn chockat.

Precis när orden kom ut ur munnen på honom öppnades dörren igen.

-          Uhm, skulle ni vilja ha lite kvällsfika?

Zayn gav henne en irriterad blick och jag kunde inte hjälpa mig för att skratta.

-          Gärna, svarade jag och reste mig upp.

Vi gick upp från källaren och in i köket igen, jag och Zayn satte oss på ena sidan av bordet och hans mamma på den andra. Till en början var det tyst runt bordet, ingen sa något, jag tog en klunk av mitt te och väntade på att någon skulle öppna munnen, och det dröjde inte länge tills någon gjorde det:

-          Ni är väll försiktiga?

Jag höll på att sätta teet i halsen, och var tvungen att hålla mig för skratt igen.

-          MAMMA, det räcker, sa Zayn snabbt.

Han tog min hand och drog med min ut från köket och in på hans rum.

-          Förlåt, sa han.

-          Hon bryr sig bara, egentligen är det ju bra.

-          Ah jo, eller? Lite för mycket ibland kanske.

Jag la huvudet på sned och han kom närmare, låste dörren, släkte lampan och kysste mig igen…

okej, förlåt, jag är sämst på att skriva just nu!
MEN... jag har haft världens idetorka! helt galet, det har stått helt still. 

hoppas ni gillade det här iaf! 

la förresten in en twitter på sidan i menyn förut! där kan ni kolla om jag har skrivit något om nästa kapitel eller nått sånt!
(om jag känner mig själv rätt så kommer jag säkert inte använda den iaf! men jag ska försöka! ) ;) 

kommentera nu fina läsare!
puss.  

ZAYN:

Jag gick genom de färglösa korridorerna, det kändes som att jag inte kom någonstans, att jag gick på samma ställe hela tiden, de vita väggarna tog aldrig slut. Även all personal jag mötte vad vitklädda, de vita rockarna sågs överallt. Längst väggarna satt det livlösa människor, de flesta helt bleka i ansiktet, andra var helt förkrossade och några få såg rätt samlade ut. Jag svalde hårt och fick en klump i magen, hoppas jag inte var en av de förkrossade snart. Jag insåg sedan att jag nu var framme vid receptionen, jag mötte jag kvinnans blick. Hon såg uttråkad ut, som att hon verkligen hatade sitt jobb.

-          Jag söker Liam Payne och Jessica Nilsson, sa jag.

Kvinnan mumlade något tyst för sig själv och himlade lite med ögonen innan hon kollade ner i sina papper. Vilken kärring, tänkte jag. Hon vände sig sedan bort mot en av hennes kollegor och började viska lite diskret till henne. Jag kände klumpen inom mig växa, varför viskade dom, och vad viskade dom om? var några av de tankar som flög igenom mitt huvud.

Den första kvinnan kom sedan fram tillsammans med den andra. Den nya hade kort mörkt hår och gav mig ett stort leende, jag förflyttade min blick till den första som fortfarande såg mest irriterad ut, så jag bestämde mig för att ha min blick fokuserad på den korthåriga.

-          Välkommen, sa hon.

Jag bemötte hennes välkomnande med ett leende, äntligen någon som verkar bra på att ta emot folk.

Hon fortsatte le och nickade sedan bort mot vänster, jag vände huvudet i samma riktning och fick syn på Liam sittandes på en av bänkarna längst väggen, han hade ett plåster i pannan, men förövrigt såg han ut att må bra. Jag pustade långsamt ut och började gå fram till honom, jag kände mig otroligt lättad när jag såg honom ställa sig upp. När jag kom fram till honom gav jag honom en stor kram, han satte sig efter det men jag stod fortfarande framför honom.

-          Jag var helt sjukt orolig, sa jag innan han hann säga något.

Hans blick var helt tom och han hade svårt att fokusera på mig.

-          Är du okej? fortsatte jag.

-          Lite chockad och jag skakar fortfarande, svarade han.

Jag hade blivit så lättad över att se Liam, att jag helt hade glömt bort att fråga vart Jessica var.

-          Jessica mår väll också bra?

Liam tittade snabbt ner i marken.

-          Liam?

Han ryckte på axlarna.

-          Jag vet inte, svarade han.

Han bet sig i läppen och hans blick blev helt spegelblank, innan de började fyllas med vätska som snart rann ner för hans kind.

-          Du skulle ha sett bilen, sa han tyst, den var helt krossad. Det är mitt fel alltihop, allt är mitt fel.

Jag skakade lite på huvudet.

-          Du, började jag och satte mig ner på huk framför honom och placerade min hand på hans axel.

-          Liam, det är inte ditt fel, du gjorde precis som du skulle, du körde mot grönt, den andra killen som körde hade druckit, väldigt mycket. Sa jag lugnt. Det är inte ditt fel, Upprepade jag. Jessica mår ju bra, eller hur?

-          Varför har de inte sagt något då? Om hon mår bra skulle det väll ha sagt något eller hur? Jag hörde på hans röst att var upprörd.

-          Jag lovar, hon mår bra.

-          Om hon inte gör det då? Vad gör jag då? Hoppar på nästa bästa plan till Sverige och berättar för hennes föräldrar? Han pratade högre nu, antagligen för att han var utsatt för stress, men han satt ändå fortfarande lugnt kvar på bänken med mig framför honom. Jag klarar inte av det här, varför kommer det ingen och säger vad som pågår? Han hade ställt sig upp och kollade sig förvirrat omkring.

-          Liam, sätt dig, vi frågar nästa som kommer förbi, det kommer någon närsomhelst.

Jag hade rätt, runt en halv minut senare kom det en kvinna i vit rock.

-          Ursäkta, började jag. Vi undrar om du vet något om vår vän Jessica, hon kom in tillsammans med honom, sa jag och pekade på Liam.

Hon skakade lite på huvudet.

-          Tyvärr, jag kan inte hjälpa er, sa hon och gick vidare.

Jag kände hur jag blev argare, och lite mer stressad, kanske var det som Liam sa, hade Jessica mått bra hade det sagt något. Paniken inom mig växte och jag följde kvinnan med blicken när hon gick med ryggen emot oss. När hon passerat ett av rummen, nickade hon som hälsning mot en lång man, även han i vit rock. Liam reste sig hastigt upp när han fick syn på honom, och tjejen som stödde sig mot hans grepp runt om kring henne.

-          Jessica! Utbrast Liam och kastade sig i hennes armar.

Hon hade ett bandage runt huvudet, gips runt tummen och en del skrapsår syntes på armen. Jag betraktade de båda när de stod och höll om varandra och kände mig lättad. När de hade släppt varandra gick även jag fram och gav henne en kram. Hon höll ett löst grepp runt mig, så det gjorde även jag.

-          Har du ont? Frågade jag och hon nickade långsamt på huvudet.

-          Hon har en lätt hjärnskakning, började doktorn. Hon har även brutit tummen, men det är det värsta, hon har en del skrapsår och lite mindre blåmärken, men det är ju sånt som försvinner snabbt med tiden.

Jag och Liam nickade i takt till varandra, vi fick ta hem Jessica på en gång, men hon var tvungen att ta det väldigt lugnt. På väg ut från sjukhuset stannade Jessica plötsligt upp.

-          Jag vill åka hem.

Jag kollade på Liam.

-          Vi är på väg hem, svarade han.

-          Jag vill hem, hem. hem till Sverige.

-          Okej, sa jag utan att ens försöka få henne att ändra sig, vi ska försöka.

Liam gjorde några samtal i bilen och när han la på vände hans sig bak till Jessica.

-          Vi har fixat så att du kan flyga hem imorgon vid halv sex på morgonen.

I backspegeln såg jag hur hon nickade långsamt på huvudet.

-          Är du säker? Frågade jag och hon fortsatte nicka.

-          Helt säker.

Jag kollade på klockan, den var halv tolv, hon skulle alltså bara hinna packa.

En kvart senare svängde jag in vid huset och gick in genom porten, Jessica tog ett djupt andetag innan hon öppnade dörren till Naimas lägenhet, innan hon gick in gav hon Liam en blick och han följde in efter henne.

NAIMA:

Jag hoppade till när jag hörde dörren smällas igen, jag hade nästan somnat vid bordet. Jag kollade snabbt på klockan, kvart i ett. Jag hade suttit och väntat längre än vad jag trodde. Jag hörde fotsteg från hallen och jag hoppade upp från stolen och gick snabbt ut mot dom. När Jessica fick syn på mig gav hon mig en sur blick.

-          Herregud! Vad har hänt? Utbrast jag när jag såg bandaget runt hennes huvud.

Jessica svarade inte utan gick in på mitt rum och smällde igen dörren. Liam stod chockat kvar och kollade på mig.

-          En liten olycka, svarade han.

-          Liten?

Han berättade för mig och jag kände att jag var tvungen att sätta mig, jag sjönk långsamt ihop ner på golvet och stirrade in i väggen på andra sidan hallen.

-          Hon, eh, hon har bestämt sig för att åka hem också, fortsatte han sen.

Det kändes som en kula i bröstet och min andning blev tung.

-          När? Fick jag fram.

-          Hon åker snart, halv sex.

Jag skakade snabbt på huvudet och Liam satte sig på golvet bredvid mig.

-          Är du okej?

-          Nej, svarade jag snabbt. Det var inte så här det skulle bli, det skulle vara bästa sommaren på länge.

Han la armen om mig precis när Jessica kom utstormandes från mitt rum och slängde sig in i badrummet istället, hon kom snabbt ut igen med sin necessär i famnen.

-          Ska jag skjutsa henne? Frågade han sedan och jag nickade långsamt på huvudet, jag hade väll inget val, jag var tvungen att låta henne gå.

När Jessica hade väskan packad tog hon sina skor och öppnade dörren, hon kollade på mig över axeln utan att säga något, innan hon vände om igen och smällde igen dörren.

Jag stod länge kvar och stirrade på den stängda dörren, säkert i fyra minuter. jag fick sen ett ryck, sprang ut och hoppade upp för trapporna, och ringde på Zayns dörr. När han öppnade dörren mötte jag hans blick med min uppgivna. Han förstod direkt vad jag ville.

-          Kom, sa han snabbt och tog tag i min hand.

Vi kom ner för trapporna och hoppade in i Nialls bil, eftersom att Liam hade Zayns. Jag hade aldrig fattat varför de hade varandras extra nycklar till bilarna, men nu var jag riktigt tacksam över att de hade det.

Vi kom fram till flygplatsen och sprang in genom dörrarna. Jag såg Jessica stå precis utanför säkerhetskontrollen, hon kramade om Liam, antagligen för att säga hejdå. Han tittade åt vårt håll och kollade på Jessica igen, han gav henne en nickning mot oss och även hon kollade hit. Hon protesterade ett tag men Liam nästan tvingade fram henne till mig. när hon väll var framme backade både Liam och Zayn en bit.

-          Jessica, snälla prata med mig. började jag.

Han svarade inte, hon kollade inte ens på mig, hon stirrade surt åt ett annat håll.

-          Är det såhär du vill att vår vänskap ska sluta? Fortsatte jag.

-          Vår vänskap? Vilken vänskap? sa hon.

Jag vart chockad över att hon ens sa något, jag reagerade knapp på vad hon sa. Jag stod och funderade på vad jag skulle säga, men innan jag hann fortsätta, gjorde hon det:

-          Vår vänskap dog för länge sen, Naima, den finns inte mer.

Hon vände sig sedan om och gick snabbt in i säkerhetskontrollen, jag följde henne med blicken samtidigt som tårarna rann ner för min kind. Hon vände sig sedan om en sista gång och jag mötte hennes iskalla blick och efter det försvann hon ur synhåll.

Jag torkade mig under ögonen och kände Zayn lägga sin hand på min axel, jag vände mig och tog ett stadig grepp om honom, jag kunde känna hur hela jag skakade. Jag tryckte ansiktet in mot hans bröst, och han höll om mig hårt, drog sin hand genom mitt hår några gånger och sa att allt skulle bli bra…