- Är du okej Naima? Frågade hon.
Det högg till ännu en gång och Jessica blev suddig, innan allting blev svart.
JESSICA:
Jag tassade långsamt in i Naimas sovrum. Hon låg fortfarande kvar i samma ställning som hon gjorde när jag hade vart inne hos henne sist. Det var mörkt i rummet men lite ljus spred sig in mellan persiennerna. När jag kom fram till henne kollade jag ner i koppen med varm choklad som jag ställt på bordet tidigare, men den var fortfarande orörd. Jag bet mig hårt i läppen, det gjorde ont i mig att se henne såhär.
- Naima, hur är det?
Hon rörde sig lite under täcket och mumlade lite. Hon låg vänd mot väggen med täcket uppdraget mot huvudet. Hon hade legat inne på sitt rum i tre dagar, utan att tända lampan och hon hade knappt ätit. ljuset spred sig i rummet och jag vände mig om där Leo stack in huvudet. Jag mötte hans blick och skakade lite på huvudet. Han kom in i rummet och la armen runt min axlar.
- Naima, är du hungrig? Frågade han.
- Ne.
- Du har ju inte ätit på hela dagen, sa han utan att få ett svar.
Jag vände och började gå mot öppningen och gick in i köket och Leo kom efter mig. jag satte mig på ena stolen och Leo ställde sig mot diskbänken. Jag satte armbågarna i bordet och satte händerna framför ansiktet och kände hur tårarna började rinna bakom dom och hur de föll ner för min kind. Leo kom fram till mig och jag la sin varma hand på min rygg.
- Är du okej?
Jag skakade på huvudet som svar, jag hade verkligen försökt vara stark framför både Leo och Naima de sista dagarna, men nu kunde jag inte hålla tårarna inne längre.
- Det gör ont i mig när hon mår såhär, fick jag fram.
- Jag vet, det är samma för mig, sa han lugnt.
Han höjde handen och torkade bort en tår som rann ner för min kind.
- Även om det inte känns så nu, så kommer hon bli bättre, hon är stark, vi båda vet det, eller hur?
Jag nickade nu på huvudet istället och Leo gav mig en kram, han höll om mig länge innan han släppte taget. När han släppt hämtade han en bit papper och gav den till mig och jag torkade mig under ögonen. Han kysste mig på kinden och satte sig bredvid mig vid bordet och la hans hand på min.
- Tycker du att jag ska ringa Zayn? sa han efter en stund.
Jag satt tyst en bra stund efter han sagt det, innan jag nickade på huvudet.
- Ja, det kanske är för det bästa.
LEO:
Jag satt kvar vid bordet när Jessica gick för att ta en dusch. Jag plockade upp min mobil från fickan och öppnade min kontakbok och bläddrade ner till jag såg Zayns namn på displayen. Jag funderade en stund på Naima, jag ville inte göra henne mer ledsen än hon redan var men jag tyckte Zayn hade rätt att veta. Jag klickade på hans namn på skärmen och signalerna började pipa i luren innan de avbröts av hans röst på andra sidan luren.
- Hallå?
- Hej, det är Leo.
Det blev tyst i luren, bara ett lågt brus hördes.
- Jag är i studion, kan jag ringa upp?
- Det är faktiskt ganska viktigt.
- Har det hänt något? Sa han med oro i rösten.
- Ja, jo, det har det.
Jag började genast ångra att jag ringde upp, men det var försent att ändra sig nu, jag var tvungen att säga det.
- Mår Naima bra?
Jag svalde hårt.
- Hon mår bra, eller, fysiskt mår hon bra men hon är ganska nere.
Jag berättade sedan för honom vad som hade hänt.
- Jag kommer, sa han och la på innan jag hann säga något mer.
ZAYN:
Jag la snabbt på och reste mig upp från stolen och började småspringa mot utgången, jag andades tungt och jag kände mitt hjärta slå fort.
- Zayn vart ska du? Sa Liam när jag sprang förbi honom.
- Jag kommer tillbaka! Ropade jag.
Strax efter öppnade jag dörren och ställde mig vid vägen. Jag stäckte ut handen för att få tag på en taxi, men ingen stannade. Jag fick syn på en till och nästan hoppade ut i gatan för att den skulle stanna.
- Taxi!!
Även denna körde förbi mig och jag kände hur ilskan steg inom mig.
- Vadfan! Skrek jag högt och flera blickar vändes mot mig.
Jag började sedan springa genom stan, och mitt hjärta slog snabbare än vad det gjorde förut, jag saktade ner farten en aning för att få in mer luft i lungorna, men jag stannade aldrig helt. En stund senare stod jag utanför Naimas dörr och Leo kom och öppnade.
LEO:
Jag kollade långsamt på Zayn där han stod och andades tungt, han vilade händerna mot knäna och stod framåt lutad.
- Vill du ha lite vatten? Frågade jag och han nickade snabbt.
Jag stod och kollade på Zayn när han tömde glaset på vatten. Han ställde glaset på köksbänken och bet lite på nageln och kollade lite oroligt på mig.
- Hon är på sitt rum, men det är inte säkert att hon kommer säga något, hon har vart ganska tyst sen det hände, sa jag.
Han stod kvar en stund.
- Kommer hon bli bra? Frågade han och jag nickade som svar.
- Det är vanligt med tidiga missfall, speciellt hos unga, en del vet inte ens att de är med barn när de får det. men hon kommer bli bra, men docktorn sa att hon kanske kommer känna ilska eller sorg ett tag efter, men det är såklart skillnad från person till person.
Jag såg hur hans ögon var spegelblanka och de fylldes med vätska innan han började tassa iväg mot Naimas rum.
NAIMA:
Jag hörde dörren öppnas igen, kunde de inte bara låta mig vara? Jag hade ju sagt att jag inte ville ha något, jag ville bara vara ensam. Jag hörde fotstegen komma närmare och hur de stannade precis framför min säng.
- Hej, hur mår du?
Rösten gjorde så att jag stelnade till, jag låg helt stilla utan att röra mig, det var helt tyst i rummet, men jag hörde mina egna andetag tydligt. Jag kände hur han satte sig ner i sängen vid mina fötter, och jag svalde hårt.
- Förlåt, viskade han.
Jag drog ner täcket en bit, men inte alls långt, även fast jag inte svarade fortsatte Zayn prata:
- Jag vet inte vad som hände med mig, men jag blev…
Jag låg spänt och väntade på det sista ordet.
- Rädd.
Tårarna började snabbt rinna ner och jag snyftade till.
- Jag också, svarade jag.
Det var det längsta jag hade sagt på tre dagar, jag la handen ovanför täcket och han tog tag i den och jag satte mig upp i sängen och mötte hans blick. Han lutade sig mot mig och vi kramade om varandra utan att säga något. Jag la mig sedan ner i sängen igen, och Zayn la sig ner bredvid mig. vi höll fortfarande varandra i handen och jag kände mig tryggare än vad jag hade gjort på ett bra tag.
- Tack, sa jag.
- För vad?
- För att du kom.
Han vände på huvudet och kollade in i mina ögon.
- Alltid, svarade han.
:´(
nu är jag hemma från Italien!
det här är det sista kapitelet för i år!
såg gott nytt år på er! hoppas ni får en bra nyårsafton imorgon!
Vill passa på att säga grattis till "M" som fyller år idag! :D
GRATTIS ! :)
hoppas verkligen att ni gillade denna del, kommentera masssooor så hörs vi 2012! :D
pusssss.
as bra meeer!!