beautifulsoul

Jag tog sats och kände hur kroppen lämnade marken. Jag andades in den kalla luften och anstängde mig för att snurra runt kroppen ett och ett halvt varv runt mig själv. Jag landade sedan hårt på isen igen och gled iväg.

-          Kylie, come over here!

Jag stannade upp och is sprutade under min skridsko. Jag gled långsamt över isen och stannade precis framför rinken och mötte Mikes blick.

-          Next time, try to land a bit more soft, make sure to really bend your knee, that way you will get more speed after the jump.

Jag nickade på huvudet och åkte långsamt ut till mitten på isen igen. Jag tog sats och ännu en gång lämnade jag isen. Jag koncentrerade mig ordentligt och böjde på knät när jag landade. Jag stannade snabbt upp och kollade mot Mike som gav mig tummen upp.

-          Much better!

Jag log nöjt och fortsatte med några lätta övningar. Jag avbröts av att melodin på min telefon började ringa. Jag började åka in mot trägolvet, men innan jag hann fram hade Mike tagit fram min mobil. Jag tog tag i sargen och suckade tungt när han klickade på den röda luren och melodin slutade ringa.

-          But what if it was something important? Sa jag klagandes.

-          Kylie, no, you know the rule, no cellphones during practice. I bet it was just your friends asking what time to meet you at the movies tonight.

Han la ner telefonen I sin ficka och pekade bakom sig. Jag kom in på trägolvet och satte mig ner på bänken bredvid honom.

-          When you are in here, you really have to be here, not only physical, but mental. You are at the top now, but if you don’t focus enough, you could end up where we started, with nothing, sa han.

Jag mötte hans seriösa blick och nickade på huvudet, även fast jag intalade mig själv om att en konståkerska på elitnivå inte kunde sjunka till botten så fort.

-          And about the phone, började han. How many times have we had this discussion?

-          Too many, svarade jag och la min betoning på too.

-          Enough times for you to get the no cellphone rule, right?

-          But it Friday, sa jag i hopp om att få tillbaka den.

Han skakade på huvudet.

-          I don’t care if it’s Saturday, Monday or Wednesday we still have a rule.

Jag himlade med ögonen och kollade på klockan.

-          Well… practice is over, so can I have my phone back? Sa jag glatt och la ut handen med handflatan uppåt.  

Det var nu Mike som himlade med sina ögon.

-          Fine, sa han och la ner den i min hand.

Jag började knyta upp de vita skridskorna, tog av mig dem och la dem åt sidan.

-          Do you have your dancing on ice practice now? Frågade han.

Jag nickade på huvudet samtidigt som jag drog på mig en tjockare tröja.

-          Yepp, sa jag och kollade på klockan igen, den var halv elva.

-          Practice starts at twelve, fortsatte jag sedan.

Jag satte på mig mina svara mjukisbyxor över de kläderna jag nyss hade tränat i. Mike stod och granskade mig uppifrån och ner.

-          What? Frågade jag honom.

-          Nothing, I was thinking, fick jag som svar.

-          About?

-          Why do you do it? Is it really worth wasting your time working extra on that show?

-          It’s not like I'm wasting my time there, I love it. It’s not really your thing do decide either, I’m not going to quit because you say so.

-          I never said that you should quit, försvarade han sig.

-          But you were thinking it. 

Han tittade på mig utan att saga ett ord. Jag skakade på huvudet och fortsatte:

-          Now it just feels like I’m wasting my time being here and having this conversation.  

Jag vände mig om, tog min väska från bänken och gick med snabba steg mot dörrens utgång. När jag kom ut sken solen, men det var ändå väldigt kallt, precis som det brukade vara i mitten av februari. Jag tog ett djupt andetag och andades ut genom munnen, ett moln av rök bildades framför mig. jag gick med snabba steg genom Londons gator. Mitt långa blonda hår studsade i takt med mina steg. Jag saktade sedan ner och stannade framför Starbucks, öppnade dörren långsamt och gick in. Det var nästa tomt i rummet. Dörren stängdes med en smäll och Kevin tittade upp bakom bardisken.

-          Busy day? Frågade jag med ironi.

-          Hi Kylie, sa han utan att svara på min fråga.

Jag kramade honom snabbt och satte mig ner vid en av de höga stolarna vid disken.

-          The usual?

Jag nickade på huvudet och han började fixa bakom disken och en kort stund senare stod en varm kopp kaffe framför mig. jag tog en snabb titt på klockan bakom Kevin och reste mig upp från stolen jag satt på.

-          Gotta go, are you comming to the show tomorrow? Frågade jag med ett leende på läpparna.

-          Ofcourse, can’t miss it.

Jag nickade på huvudet och började gå mot utgången.

-          See you tomorrow, hörde jag honom ropa efter mig.

Jag höjde handen, vinkade hejdå och gick ut. Ännu en gång slog den kalla kylan till. Jag tog en mun av det varma kaffet och fortsatte gå och en stund senare var jag framme vid den andra ishallen.  Jag gick igenom den långa livlösa korridoren och längst bort gick jag in i rummet till höger.

Omklädningsrummet var tyst, det var bara jag där. Jag ställde min framför spegeln och satte upp det långa håret i en tofs. Jag mötte min egen blick. Mina blåa ögon såg ljusare ut i det här ljuset. Jag log mot mig själv och sträckte mig efter mitt rosa läppglas och strök  på ett lager på läpparna.

Jag gick bort mot mitt skåp och kastade in kläderna jag hade på mig över de andra. jag tog upp de vita skridskorna i handen och gick ut till den stora skridskoarenan och satte mig på en av de nerdesta bänkarna och och knöt om skridskorna hårt runt fötterna. Jag kollade upp och på andra sidan isen jobbade ett par killar i tjugofemårs åldern hårt för att få ihop scenen. Jag log av tanken på morgondagen men avbröts av en väl igenkänd melodi och männen började på skoj dansa i takt till musiken.

”Baby you light up my world like nobody else, that way that you flip you hair gets me overwhelmed.”

Jag vände mig om och fick syn på Melody stå längst upp på läktaren. Hon gick i takt till musiken ner för trapporna och när hon kom fram till mig tog hon min hand och mimade till Harrys lugna solo.

Jag skrattade till och hon drog upp mig från bänken och tog med mig ut på isen. Vi åkte snabbt runt kastade oss själva i luften och snurrade snabbt runt. Killarna granskade oss noggrant och slutade med arbetet de höll på med.

Musiken slutade plötsligt spelas och vi båda stannade plötsligt upp och kollade bort mot salens ingång. Mrs. Clark stod med armarna i kors och kollade strängt på oss.

-          Shit, hörde jag Melodiy säga lågt brevid mig.

Jag bet mig i läppen.

-          We're so very sorry Mrs. Clark, Fortsatte hon, fast högre denna gång.

-          We were just…

-          practising! Fyllde jag i. yepp, we’re practising.

Jag kunde inte se om hennes ansiktsytryck hade förändrats sen vi sa något.

-          Girls, sa hon för att stoppa Melody som var påväg att öppna munnen för att prata igen,

-          It’s ok, I understand that you’re excited for tomorrow.

Vi båda nickade ivrigt på huvudet log stort. Hon nickade sedan åt oss som ett tecken till att åka av isen. När vi satt oss ner sneglade jag på Melodyoch bet mig i läppen för att inte börja skratta.

-           Boys, get back to work, sa hon till byggkillarna och vände sig om för att gå ut ur salen.

Hon stannade upp och vände sig mot dom igen.

-          And keep your eyes off my skaters, okay?

Hon sa det tydligt och killarna nickade som de hade blirvit skrämda av världens farligaste människa, men Clark kunde få en ton i rösten som skulle kunna skrämma vem som helst.

-          So what do we have here? The two rulebreakers?

Jag vände mig om och log stort mot James som lutade sig fram och kysste mig på kinden.

-          Every time I get here Mrs.Clark has a serious talk with you two.

Melody började skratta och jag kunde då inte hålla mig längre. James kollade på oss som ett frågetecken och satte sig ner för att ta på sin sina skridskor, vi småpratade och skrattade högt åt något han sedan sa.

-          Exuse me, is this where the dancing on ice is recorded?

Jag slutade plötsligt skratta och vände på huvudet för att se om rösten kom från personen jag trodde att den kom ifrån. Jag log nervöst och nickade på huvudet som svar och tog tag I Melodys hand, som även hon nickade mot de fem killarna som stod framför oss…

Jag nickade på huvudet, jag visste inte vad jag skulle svara, just nu var jag bara glad över att vara i min mammas famn, och jag försökte njuta av tiden med henne. Jag antar att skräcken över att förlora henne igen alltid skulle finnas kvar. Även om jag bara skulle träffa henne för en dag...

En veckade hade gått och ännu en gång stod jag på den lilla flygplatsen, denna gång med någon ny. Jag kramade om mamma en sista gång och gjorde mig redo för att säga hejdå. Jag gjorde det snabbt, så jag fick det överstökat, fast överstökat på ett bra sätt. Jag kramade om henne och vi sa hejdå innan jag vände mig om för att börja gå mot säkerhetskontrollen. Jag log för mig själv när jag lämnade henne bakom mig, det känns bra, det kändes bra att jag hade lärt känna henne igen och det kändes bra att jag visste att vi skulle ses igen. När jag kom fram in genom säkerhetskontrollen satte jag mig ner vid fiket jag, pappa och Leo hade suttit vid när vi skulle till London första gången. Jag köpte en macka och en juice och satte mig ner vid ett bord och tänkte tillbaka på de senaste månaderna. Jag skrattade lågt för mig själv och skakade på huvudet när bilden från när jag hade träffat Zayn för första gången. Men jag log ännu mer när jag på vår första kyss i regnet på Zayns hemliga date. Jag förflyttade min hand från bordet och drog den lätt över det hjärtformade halsbandet han hade gett mig.

I högtalaren hörde jag en kvinnlig röst säga att vi nu kunde börja gå på planet. Jag reste mig upp, tog min väska och började gå mot min gate…

2 och en halv timme senare:

Jag såg allting därnere bli större och större. Det pirrade till i min mage, även fast jag bara hade varit borta från Zayn i en vecka längtade jag riktigt mycket efter att få se honom igen.

Planet dunsade sedan ner i marken och ett svagt ljud av applåder hördes. Jag himlade med ögonen och kände att det ända jag ville var att träffa honom igen. Planet stannade in och alla reste sig upp för att snart gå av. När vi sedan stod och väntade på väskorna stampade jag otåligt med foten i golvet, jag visste att han stod därute, jag ville bara springa dit och krama om honom. Det blev mindre och mindre folk kvar i salen jag befann mig i. tillslut kom den röda väskan utrullandes på bandet. Jag gick fram och började rulla den efter mig och ökade stegen snabbt för att komma ut så snabbt som möjligt. När jag kom ut till den stora delen av flygplatsen vad det ett hav med olika ansikten, men inget vad det jag letade efter. Jag kollade mig noga omkring utan att få syn på Zayn. Jag sjönk ihop och suckade tungt. Jag började gå långsamt mot utgången, han hade ju lovat att han skulle vara här, tänkte jag. 

Jag tittade mig om en sista gång, och längstbort i ett hörn stod han. Han såg lika förvirrad ut som jag gjorde.  Jag log stort för mig själv och började gå fram mot honom, när han fick syn på mig smittade mitt leende av sig på honom. När jag kom fram hoppade jag upp i hans famn och vi kramades som länge.

Jag släppte taget om honom och mötte hans blick.

-          Jag har saknat dig, sa han.

Jag bet mig i läppen och kysste honom.

-          Jag har saknat dig också.

Jag kollade bakom honom och mitt leende försvann snabbt. Bakom honom stod tre resväskor, två stora och en liten.

-          Ska du någonstans? Frågade jag misstänksamt.

Han kollade ner i marken och svalde hårt och jag kände en klump i magen växa, men han kollade efter det upp och log mot mig.

-          Zayn? Vad?

-          Jag ska ingenstans, vi ska. 

Jag lyfte på ögonbrynet och kollade undrande på honom.

-          Och vart ska vi…? Frågade jag.

-          Är du beredd?

-          Kan du bara berätta vart vi ska? Sa jag nyfiket.

-          Nej, inte ännu.

Jag rynkade på ögonbrynen, vad fan höll han på med?

Zayn log mig och tog mig i handen och vi började gå längre in i flygplatsen.

13 TIMMAR SENARE:

Jag vakande upp av att den staka solen lyste in i rummet. Jag vände mig om i sängen och öppnade ögonen helt, Zayn låg inte kvar. Jag tittade på klockan, 07.54. jag vart förvånad över att jag sovit så länge som jag hade gjort, med tanke på tidsomställningen. Precis nedanför klockan fick jag syn på en lapp. Jag log när jag läste orden. Jag satte mig upp och veckade upp lappen helt för att läsa vad som stod inuti.

”kom ut när du vaknat”

Jag ställde mig upp, klädde på mig klänningen som låg längst upp i resväskan och satte upp håret i en bulle med en sidofläta instoppad. Jag gick in i badrummet och borstade tänderna snabbt. Jag gick sedan ut i rummet igen och öppnade bakdörren som ledde mig ut. Jag fick syn på det klarblå vattnet och kände värmen stryka mina armar. Jag fick syn på Zayn och skakade på huvudet när jag såg vad han höll på med. Jag sprang ut och stängde dörren bakom mig. Den varma sanden brände under fötterna och ljudet från de små vågorna gjorde mig lugn. När jag kom fram till Zayn tog jag tag i hans hand och kollade ner på bordet bredvid honom.

-          Du är helt galen, sa jag och skrattade samtidigt som jag skakade lite på huvudet.

-          För att jag fixade frukost? Sa han och log snett.

-          Elleeerr.. för att du fixade en resa till Hawaii utan att berätta något. 

-          Jag ville överaska dig, idag var det exakt ett halvår sedan vi träffades för allra första gången.

Jag log stort, att han kom ihåg det, jag gjorde knapp det. Han gjorde sedan en gest till att sätta mig ner och jag slog mig ner vid bordet. Jag dog en bit anans och kollade mig omkring, jag njöt av det jag såg, och när jag mötte Zayns blick slog mitt hjärta ett extra slag, jag var kär i honom, på riktigt.

Efter frukosten umgicks vi på stranden. Vi låg på varsin handuk och pratade, jag berättade om mamma, och om Sverige. Han verkade riktigt glad för min skull, och det värmde verkligen mitt hjärta.

Vi tog en promenad längst strandkanten efter det, hand i hand, han stannade upp mig men släppte inte min hand, vi stod nära varandra och jag mötte hans bruna, varma ögon, vi båda log mot varandra.

-          Jag älskar dig Naima, mycket, sa han.

Jag bet mig i läppen och log ännu mer.

-          Älskar dig också.

Han böjde sig fram och kysste mjukt mina läppar. En varm stöt spred sig i kroppen, jag kunde inte bli lyckligare än så här. Vi fortsatte gå hand i hand och jag kände att jag aldrig ville släppa taget…

Vi kysstes igen och jag njöt av att vara i Zayns närhet, att få vara i hans armar och kyssa hans läppar och veta att jag skulle få göra det fler gånger än denna…

---

Ännu en gång stod jag utanför det stora röda huset. Här hade jag stått så många gånger man inte kan räkna till, och även fast jag inte stått här på ett halvår kändes det som att det var igår jag stod här senast. Allt såg precis likadant ut, ja, det hänge tillochmed samma gardiner i fönsterna. Jag gick långsamt fram till dörren och knackade på tyst, men ökade hårdheten på knackningarna för varje slag. När jag slutat tog det bara en kort stund innan dörren öppnades från andra sidan. Kvinnan med det stora, blonda, lockiga håret lös upp när hon såg mig stå utanför dörren.

-          Naima? Hej, Jessica sa inte att du skulle komma, det är så kul att se dig igen!

Hon kom fram och gav mig en stor kram och efter det backade hon men hade kvar händerna på mina armar.

-          Hej, Jessica visste inget, ingen visste, sa jag och log mot henne. Är hon hemma? Fortsatte jag sedan.

Han skakade på huvudet.

-          Nej tyvärr, hon är ute med Anna och Sandra, från gamla klassen, dom har du väll inte glömt, sa hon och skrattade.

Jag skakade på huvudet, nej, det hade jag inte glömt, och nej, det var inget roligt skämt, tänkte jag.

-          Då kanske jag kommer tillbaka senare, sa jag, och.. säg inte till Jessica att jag var här, okej?

Hon log stort och nickade på huvudet.

-          Självklart inte, det är klart att du vill överaska henne själv, men det var verkligen kul att se dig igen Naima.

Jag nickade och övervägde om jag skulle säga ”dig med”, men struntade i det och vände mig istället om och lämnade Jessicas hus bakom mig. När jag tog det sista steget utanför deras uppfart kände jag att det verkligen var den sista gången jag lämnade den. Det stack till i ögonen och jag anstränge mig för att tårarna inte skulle komma forsandes. Jag vände mig snabbt om.

-          Hejdå, sa jag lågt.

Jag skakade löst på huvudet och fortsatte gå längst gatan. Kylan från utsidan trängde sig in genom jackan. Jag drog upp den i halsen och ökade stegen. Jag kunde se bilden framför mig, Jessica, Anna och Sandra som satt och skrattade i Annas säng. Hon hade bytt sida lätt, tänkte jag. När jag fortfaranade bodde kvar var Anna och Sandra de värsta vi skulle kunna tänka sig att vara kompisar med och gjorde allt för att få dom att se sämre ut än oss. Vibrationen i min ficka avbröt mina tankar. Jag tog upp mobilen och log stort innan jag svarade.

-          Hej!

-          Hej älskling, hur går det?

-          Det går… jag vet inte, inte som planerat i alla fall.

-          Kom din faster och mötte dig förut?

Jag nickade på huvudet innan jag kom på att Zayn inte kunde se mig.

-          Ja, sa jag efter en lång fördröjning.

-          Ni nickade igen, eller hur?

Jag fnös till.

-          Eh, nej.

-          Eller?

-          Okej, kanske.

Jag hörde Zayn skratta på andra sidan luren och jag skakade på huvudet.

-          Du känner mig för väll, sa jag.

Långt bort hörde jag Zayn säga något, men min uppmärksamhet var nu inne på något annat. Längre bort på gatan kom det någon, jag kände igen det, gångstilen, håret som svängde, det var precis som förr.

-          Jag…måste gå, tror jag, sa jag i telefonen till Zayn.

-          Är du okej?

-          Ja, jag mår bra, men någon jag känner är här.

-          Ringer imorgon, sa han.

Jag la på utan att svara och fortsatte kolla på presonen som kom gående mot mig. var det verkligen hon? När jag kommit närmre henne såg jag, det var hon. Ögonen, håret och läpparna hade inte ändrat sig ett dugg. När jag mötte hennes blick stannade hon upp och kollade på mig precis som jag kollade på henne?

-          Naima?

Jag nickade på huvudet.

-          Är det verkligen du? Fortsatte hon och jag fortsatte nicka på huvudet.

-          Jag har inte sett dig på så väldigt länge.

Jag kände mig stum, det fanns egentligen så mycket jag ville säga henne, men visste inte hur jag skulle säga allt.

-          Vi har flyttat, sa jag som svar på hennes tidigare mening.

-          Jaså, är det i närheten?

Jag skakade på huvudet.

-          Till England, jag pappa och Leo, vi har bott där i ett halvår nu.

Hon nickade långsamt. Vad gjorde hon här egentligen?

-          Jag bor längre ner på gatan nu, träffar du fortfarande Jessica? Frågade hon.

Hon hade missat en hel del, inte bara på de senaste sex månaderna, hon hade missat allt.

Jag skakade på huvudet som svar på hennes senaste fråga.

-          Jag är hemma själv, vill du följa med på middag? Frågade hon.

Jag tvekade en sekund, men nickade efter ett tag, jag följde henne ner för gatan och gick in i ett av husen. Jag önskade att jag hade satt på mig något bättre, jag ville visa henne vad hon hade missat alla dessa år. Jag granskade mig i spegeln, jag såg ganska okej ut i alla fall. Jag följde efter henne in i köket och satte mig vid bordet och hon började med maten, jag kände mig väldigt ombekväm och kunde inte förstå varför jag hade låtit mig själv att följa med hit. Vi småpratade lite och när maten var klar satte hon sig ner mittemot mig.

-          Hur mår Leo? frågade hon.
-          Han mår bra, han trivs verkligen i England, pappa mår också bra.

Hon nickade på huvudet.

-          Och du då? Trivs du?

Jag tänkte efter en stund.

-          Du vet när man åker bort för att komma ifrån något, och när man är borta inser man hur mycket man egentligen uppskattar det man är ifrån?

Hon nickade.

-          Precis så känns det. jag trodde inte att jag gillade att vara där borta, men nu när jag är här saknar jag det, och jag saknar de jag brukar umgås med.

-          Jaså? Någon speciell? Sa hon och log finurligt mot mig.  

Jag kollade ner i bordet och log stort.

-          Så det finns någon, sa hon som att hon precis hade listat ut den svåraste gåtan någonsin.

-          Vad heter han? Fortsatte hon.

-          Zayn.

Jag log stort och jag berättade om Zayn och de andra, Adrian, Cody och tillochmed Vanessa.

Vi satt och pratade i timmar.

-          Jag har saknat er något så ortroligt, sa hon, Jag har mått så dåligt över att inte tagit kontakt med er tidigare, och när jag inte gjort det ville jag inte göra det över huvud taget, jag ville inte att ni skulle ta mer avstånd än vad vi redan hade.

-          Du skulle ha gjort det, svarade jag snabbt.

Hon nickade huvudet och det blev tyst en stund.

-          Jo, mamma… började jag.

Jag avslutade snabbt och tänkte efter, jag kanske inte skulle ha kallat henne mamma? Hade det kanske vart bättre att sagt hennes namn? Hon kollade på med tårfyllda ögon, de smittade av sig och jag bet mig hårt i läppen. Hon ställde sig upp och kom mot mig, lutade sig fram och gav mig en stor kram. Här stod vi och grät, klockan var halv tolv på kvällen och jag stod i min mammas famn och grät. Jag skakade på huvudet, dagen hon lämnade oss trodde jag aldrig att det här skulle hända. Jag hade inte ens vågat tänka den tanken förut.

-          Du har blivit vacker, Naima, riktigt vacker, och som du har vuxit upp, sa hon med gråten i halsen. Jag önskar verkligen att jag hade hållit kontakten, och jag ber så mycket om ursäkt för att jag inte gjort något tidigare.

Jag nickade på huvudet, jag visste inte vad jag skulle svara, just nu var jag bara glad över att vara i min mammas famn, och jag försökte njuta av tiden med henne. Jag antar att skräcken över att förlora henne igen alltid skulle finnas kvar. Även om jag bara skulle träffa henne för en dag...

Näst sista deleeeen på novellen!

ska försköka skriva den sista på söndag!
har faktiskt lite seperationsångest från the Naima&Zayn story :((
så mysiga ju! hah

förlåt, min uppdatering har var sämst, ja, jag är medveten om det! vad har det gått, en vecka? skärpning på mig.
iaff, har kommit på en braa ide till nästa novell! :D ska föröska börja skriva den nästa vecka när det är lov! :D
den kommer bli lite annourlunda, tror jag! :D
Och jag har FETT med problem till att komma fram till vem den ska handla om! kommer säkert sluta med att jag drar lott!

och juste, innan jag glömmer: några ville att jag skulle ha en tävling om typ "huvudpersonen" jag känner att det kan bli lite svårt, just huvudetpersonen, men jag hade tänkt att ta in en läsare i den! spännande! :D vi får se hur det blir!

jaha, vad långt det här blev, nästan längre än novellen! hah, hejdå!

UPDATE: Kapitelet kanske inte kommer idag, det kan komma imorgon istället (måndag). såärrre. har lov och har tänkt ha lite kul! inte sitta vid datan 24/7, hope you don't mind.

Jag tror jag ska avrunda den nuvarande novellen och börja om helt på en ny.
Känns som att jag har helt slut på nya ideer till denna och har därför börjat tröttna lite, men jag vill verkligen fortsätta skriva!

Om jag bestämmer mig för att göra det, kommer ni bli fett ledsna och sluta läsa då? hah, just want to be sure att jag har er kvar!

Frågor som ni kan fundera på: 

- Vem vill ni att det ska handla om? 
- Ska jag fortsätta skriva på svenska, eller ska det de säger vara på engelska? (jag ångrar mig faktiskt att jag inte gjorde det denna gång!)

Nu måste ni faktiskt svara! Annars kommer jag sitta här helt förtvivlad och måste bestämma allt själv...  


Hur känner ni för det här? bra eller dålig ide?

BTWWWWW, träffade någon av er killarna igår?
min kompis var sååååhäääääär nära att vinna NRJ tävlingen! hennes namn lästes upp men vi vart tyvärr inte första samtalet, better luck next time, right? :))

Hoppas ni får en bra alla hjärtans dag! 
puusss!

Detta har hänt: 

Jag tänkte göra det som jag gjorde med Louis, göra det snabbt, som att dra bort ett plåster.

Zayn kollade frågandes på mig, han såg orolig ut, vilket jag förstod, om det var han som satte sig ner med mig och sa sådär skulle jag helt klart vara orolig. Men nu var det inte han som satt där och behövde prata med mig, det var jag, det var jag som var tvungen att komma med nyheterna. Jag mötte hans blick för att börja berätta allt från början…

Från en början tog det emot, jag visste inte varför, kanske för att det hade blivit en sån stor grej av det hela, något som det egentligen inte behövt bli. Jag slet min blick från golvet och tittade upp på Zayn igen.

-          Var det något viktigt? Du gör mig faktiskt lite nervös, började han.

Viktigt och viktigt, tänkte jag.

-          Du måste lova mig en sak innan jag börjar, sa jag utan att svara på hans fråga.

-          Visst, vad är det?

-          Bli inte arg…

Han kollade undrandes på mig, hans blick visade tydligt att han snabbt blev orolig över det jag just sagt.

-          Jag… eh.

Jag visste inte hur jag skulle formulera mig. Jag mår dåligt och har tänkt åka hem till Sverige ett tag,  hejdå vi ses, hade nog inte var så populärt. Att ha honom sittandes framför mig med den där blicken gjorde inte saken lättare heller.

-          Jag känner att jag inte riktigt trivs här längre, började jag, jag passar varken in i skolan och för det mesta känner jag mig ganska ensam. Ni jobbar mycket och Leo har skaffat sig sitt nya liv med sina nya vänner och jag saknar mitt gamla liv med mina gamla vänner. Det beror såklart inte på dig, för jag älskar dig verkligen och jag vill att du ska veta det. Men jag har bestämt mig för att åka hem till Sverige ett tag…

Han kolla på mig under tystnad. Jag önskar att han kunde säga något. Han släppte sedan min blick, reste sig upp ur soffan.

-          Zayn, snälla stanna så jag kan få förklara klart, ropade jag efter honom. Du lovade att inte blir arg, fortsatte jag. Men innan jag visste ordet av det smällde ytterdörren igen och tystnaden la sig som ett lock i rummet.

 Jag satte händerna framför ansiktet och kände hur tårarna började rinna bakom dem. Rummet blev helt plötsligt kallt och tystnaden var läskigt tyst. Han lovade, tänkte jag. Om jag ändå bara hade fått prata klart hade han inte rusat ut som han gjorde. jag tog ett djupt andetag, jag hade tre veckor på mig att förklara, jag skulle få min tid innan jag åkte.

13de oktober:

Bilen började långsamt lämna korsningen vi stod i. tre veckor hade gått, men Zayn hade lyckats undvika att prata med mig, tillochmed oss alla. Jag skakade på huvudet och kände hur Leo hade fäst blicken på mig.

-          Långt bort i tankarna? Frågade han.

Jag ryckte på axlarna.

-          Lite kanske. Jag kan bara inte fatta att han undvek mig i tre veckor.

-          Inte jag heller, det är så olikt honom.

-          Jag ville bara att han skulle lyssna en sista gång, det har blivit en för stor grej av allt bara för att han vägrar att lyssna på någon av oss.

Han nickade på huvudet, pappa satt tyst fram i bilen, jag visste vad han tänkte, att han hade haft rätt hela tiden, jag kunde se det över hela hans ansikte. Att han ens hade mage att tänka så nu.

En vecka tidigare, 6te oktober:

Jag gick mot skolans utgång efter sista lektionen. Bakom mig kom någon springandes och tog tag i min arm för att stanna upp mig. Jag vände mig om och fick syn på Cody, han log stort och höll upp ett vitt papper med tre stora röda bokstäver längst upp i högra hörnet.

-          Du är bäst! Sa han med andan i halsen.

Han gav mig en stor kram och innan jag hann reagera på vad som just hade hänt började han hoppa upp och ner som ett barn på julafton.

-          Mamma kommer sätta upp det här på kylen, sa han glatt och fortsatte hoppa.

-          Cody, stå till! Sa jag skrattandes och han ställde sig rakt upp och ner framför mig.

-          Mitt första MVG, sa han stolt.

Mitt leende försvann när jag fick syn på Adrian bakom Cody, han gick med bestämda steg genom korridoren och i handen hade han ett vitt papper.

-          Antar att han inte fick MVG, sa Cody precis innan Adrian stannade framför oss båda.

-          Är det här sant? Sa han sur och gav pappret till mig.

Jag läste reden med text två gånger och suckade tungt.

-          Vem gav den till dig? Frågade jag honom.

-          Den låg i mitt skåp, sa han, fortfarande surt.

-          Vad är det? sa Cody nyfiket och drog lappen ur handen på mig.

Han tittade ner på den innan han tittade upp på mig igen.

-          Vilken jäkla bitch, sa han.

-          Ursäkta? Jag står här, försvarade jag mig.

Han kollade på mig och log ett snett leende.

-          Inte du, det är Ambers handskrift, sa han och stäckte lappen till Adrian.

Jag sneglade ner på pappret och läste raden med texten igen.

”en svensk borta, en svensk kvar, säg hejdå till din lilla vän Adrian, hon blir inte kvar länge till”

-          Är det sant? Frågade Adrian igen, dock lite lugnare.

Jag nickade på huvudet.

-          Vänta, va!? utbrast Cody. Vi hade ju precis.. du vet, sa han och pekade på de röda bokstäverna på hans papper.

-          Du vill ju bara ha kvar henne för hon är smart, sa Adrian surt och vänte sig mot Cody.

-          Och vad fan vet du om det?

Det såg ut som att de snart skulle slå till varandra, jag bestämde mig för att gå emellan dom och stoppa bråket innan det hann börja.

-          Okej, det räcker, skärp er, ser ni vad ni håller på med eller?

De tog ett steg ifrån varandra och båda kollade på mig.

-          Jag har andra problem att tänka på, jag behöver inte två bråkande småungar som slås också.

Jag vände mig ifrån dem och lämnade skolan bakom mig.

13 oktober:

LOUIS:

Jag satt i soffan och trummade snabbt med fingrarna på låret. Jag bet lite på nageln och flyttade mig otåligt runt i soffan, jag kollade på klockan, Naima var säkert på flygplatsen nu. Jag kunde inte låta det här hända. Jag reste mig snabbt upp ur soffan och skyndade mig ner till Zayns lägenhet. Jag plingade på dörren. Jag hörde mina egna djupa andetag när jag hörde hans steg på andra sidan dörren. Han öppnade sedan dörren långsamt. Han var inlindad i en filt och höll en kopp te i handen. När han fick syn på mig vände han sig om igen och gick in i lägenheten. Jag följde efter honom in och stängde dörren efter mig.

-          Är du sjuk? Frågade jag när han hade lagt sig ner i soffan.

Han skakade på huvudet utan att svara. Min blick fastande sedan på teven. Jag lyfte ena ögonbrynet när jag såg vad han kollade på. En svartvit film där en man och en kvinna stod och grälade.

-          Är du seriös? Frågade jag honom.

-          Det passar in, sa han kort och snabbt.

Jag satte mig i soffan bredvid honom.

-          Och du tänker inte göra något åt det? stoppa filmen och spola tillbaka bandet?

-          Fyndigt Louis, verkligen, påminner mig faktiskt om något annat… åh, vänta, vår låt!

-          Jag tycker att den passar in! Sa jag glatt.

Han skakade långsamt på huvudet.

-          Det är nog för sent nu.

Jag kunde se på honom att han ångrade sig.

-          Det är aldrig försent, aldrig.

Jag log en aning mot mig och det kändes bra, jag visste att han skulle ändra sig.

NAIMA:

När vi hade kommit fram till flygplatsen hoppade jag ut ur bilen. Leo tog min väska och vi all tre gick tysta bredvid varandra in i den stora byggnaden. Vi checkade in min väska och gick långsamt mot säkerhetskontrollen.

-          Har du biljetten och passet med dig? Frågade pappa.

-          Nej, jag tror jag glömde det efter du hade påmint mig efter den 20nde gången, sa jag och log mot honom.

-          Ville bara vara helt säker, sa han.

Jag stannade till när vi kom fram till säkerhetskontrollen. Jag tog ett djupt andetag och mötte Leos blick, han log stort.

-          Vi ses snart, sa jag och kramade om honom hårt.

Jag mötte sedan pappas nervösa blick.

-          Det kommer gå bra pappa, andas.

Han log och kramade om mig.

Jag gick iväg en bit och såg pappa och Leo vända sig om för att gå iväg. Nu är du helt ensam Naima, helt ensam, tänkte jag. Tillslut försvann de båda ur sikt. Jag suckade tungt och fortsatte gå längre in i kön för att snart gå igenom säkerhetskontrollen. Jag kollade tillbaka ut bland folkmassan, i fall att jag skulle se Pappa och Leo igen, men det var bara ett hav av okända ansikten, nästan.

Jag böjde mig under snörena som bildade kön och lämnade den bakom mig. Jag gick långsamt mot honom, såg jag verkligen rätt? Var det verkligen han? Jag nickade för mig själv, det var han.

-          Vad fick dig att ändra dig?

Han log stort och närmade sig mig utan att säga något, och strax efter det böjde han sig fram och kysste mig länge. Jag mötte sedan hans blick och kunde inte hjälpa mig för att le. Här stod jag som en idiot och log, mitt på flygplatsen, men jag var lycklig, riktigt lycklig.

-          Så då ska åka? Frågade han.

Jag nickade.

-          Men jag kommer tillbaka snart igen.

-          Snart? Vadå om en månad? Sex månader? Vad är snart?

-          En vecka, berättade inte Louis det för dig?

Han seriösa ansikte sprack och han brast ut i skratt.

-          En vecka!?

-          Ja, över skollovet, det var därför du inte skulle bli arg, för jag visste att jag inte skulle få prata klart.

-          Fattar du hur mycket du har plågat mig?

-          Det är ju inte jag som har låst in mig själv så jag inte kunnat få kontakt med något.

Han fortsatte le och skakade på huvudet.

-          Jag älskar dig, jättemycket.

-          Jag älskar dig med Zayn.

Vi kysstes igen och jag njöt av att vara i Zayns närhet, att få vara i hans armar och kyssa hans läppar och veta att jag skulle få göra det fler gånger än denna…

Han lutade sig tillbaka i soffan och jag suckade. Jag skulle aldrig ha sagt något. Jag skulle inte sagt något för jag inte hade något svar på det, tror jag. När jag satt här och tittade mig omkring kände jag att jag nog hade bestämt mig i alla fall, jag visst vad jag vill göra…

---

En månad senare, 13 oktober.

Jag satt tyst i sängen och kollade mig runt omkring mig själv. Jag tog ett djupt andetag och kramade om en av kuddarna hårt. Min blick fastnade sedan på min resväska som stod mitt i rummet, snart dags, tänkte jag för mig själv. jag kollade ner på telefonen som låg bredvid mig i sängen och funderade på om jag skulle prova ringa honom igen, att i alla fall prova att göra ett försök till. Mina tankar avbröts av att det knackade på dörren och Leo kom in. Han stod i dörrhålet länge, innan han kom in och satte sig bredvid mig.  Han kollade ner i min hand och suckade.

-          Har han hört av sig?

Jag skakade långsamt på huvudet.

-          Det kommer nog, fotsatte han.

Jag fortsatte skaka på huvudet och kände hur mina ögon började fyllas med vätska.

-          Den här gången tror jag inte att han gör det, svarade jag.

-          För att?

-          Han vart så himla arg, eller besviken… jag hann inte ens prata klart innan han hade lämnat rummet.

Jag svalde hårt och Leo torkade bort en tår. Han la en arm runt mina axlar och jag lutade mitt huvud mot hans axel.

-          Jag vill bara inte skiljas som ovänner.

Det började plötsligt vibrera i min hand, jag tog hastig upp den och höll mobilen nära ansiktet, men la besviket ner den i sängen igen när jag såg namnet på displayen.

-          Vem var det?

-          Adrian.

Han nickade på huvudet.

-          Jag kommer sakna dig, sa han.

-          Vi kommer ju ses igen.

-          Jag vet, känns bara som att det kommer bli tomt.

-          Du får väll umgås med Vanessa.

-          Vanessa är inte du, sa han snabbt.

Jag mötte hans blick och vi kramade om varandra länge.

-          Jag kommer sakna dig också, viskade jag lågt.

-          Du är fortfarande helt säker på att du vill det här va? sa han efter en lång stund.

Jag nickade på huvudet, men helt säker var jag inte, men jag kunde inte ändra mig nu, allt var bokat och fixat, det var för sent för att dra sig tillbaka.

3 veckor tidigare, 20 september:

Jag var riktigt nervös när jag stod utanför Louis och Harrys dörr. Jag knackade löst på, en del av mig önskade nog att de inte skulle höra den knackningen, men jag visste att jag skulle bli tvungen att säga det någon gång. Jag tog ett djup andetag när jag hörde någon gå mot dörren på andra sidan, så de hade hört mig, tänkte jag. Kort efter det öppnade Louis dörren. Hans stora leende smittade lätt av sig och även att jag hade jobbiga saker att berätta kunde jag inte hjälpa mig för att stå där och le i alla fall.  Jag gick sedan efter honom in i lägenheten.

-          Är Harry hemma?

Louis vände sig om och skakade på huvudet.

-          Han är ute med Liam. Är du hungrig?

jag skakade på huvudet

-          Nej tack, det är bra.

Han nickade på huvudet och satte sig ner vid bordet mittemot mig. Jag kollade rakt in i väggen snett bakom honom och tog ett djupt andetag,

-          Naima… är du okej?

Jag kollade nu på honom istället och nickade på huvudet som svar på hans fråga.  

-          Jag har bestämt mig, sa jag snabbt.

Jag bestämde mig för att göra det snabbt, dör då var det gjort och jag kunde inte ångra mig.

Louis kollade spänt på mig för att få höra på det som skulle komma efter.

-          Jag åker tillbaka till Sverige.

Han sjönk ihop i stolen, suckade tungt och fäste blicken i bordet.

-          Har du berättat för Zayn?

Jag skakade på huvudet.

-          Nej inte ännu, jag är rädd för hur han ska reagera. Man vet ju aldrig, svarade jag,

-          Så du är helt hundra?

Jag tänkte efter en lång stund innan jag nickade mot honom.

-          Helt säker.

-          När åker du då? Fortsatte han.

-          Tre veckor, exakt.

Jag kunde se på honom att han var besviken och jag ville inte ens föreställa mig hur Zayn skulle känna efter jag berättat för honom...

13 oktober:

Jag satt kvar i sängen en lång stund efter att Leo gått. Den kändes precis som det gjorde när jag satt i sängen hemma i Sverige när vi skulle åka hit, men det blev ju bra i alla fall. Jag kollade på klockan, det var dags att åka. Jag reste mig upp ur sängen och gick fram till resväskan, jag tittade ännu en gång på mobilen, även fast jag visste att jag inte fått ett nytt medelande. Jag suckade tungt och gick ut ur mitt rum med väskan rullandes efter mig.  I hallen kramade jag om Jaslene och Leo en sista gång.

-          Vi ses snart, sa jag och de båda nickade instämmande.

-          Älskar dig.

Jag mötte Leos ledsna blick.

-          Älskar dig med.

Jag öppnade dörren och vände mig för att vinka en sista gång. Jag gick sedan ut efter pappa och hoppade in i bilen. Han började långsamt backa ut från parkeringen när han plötsligt stannade igen och bilen gjorde en långsam gungande rörelse. Dörren på andra sidan öppnades hastigt och Leo hoppade in och satte sig i sätet bredvid mig.

-          Jag följer med, sa han snabbt.

Jag lyfte på ögonbrynen och kollade chockat på honom.

-          Till Sverige?

Han la huvudet på sned och kollade konstigt på mig.

-          Till flygplatsen, svarade han.

Jag skakade på huvudet.

-          Du kanske skulle varnat innan, pappa körde nästan över dig, sa jag på skoj och mötte pappas blick i spegeln.

-          Gjorde jag ju inte! försvarade han sig.

-          Eller? Fyllde Leo i.

-          Okej, kanske lite, men du mår ju bra, eller hur Leo? sa pappa och log stort.

-          Jag mår fint.

Jag skrattade till, dom är galna, men helt underbara, tänkte jag. 

 

Pappa gjorde därefter ännu ett försök att backa ut från parkeringen, denna gång utan att någon stoppade honom. Vi körde några kvarter och stannade vid ett rödljus. Jag log stort för mig själv när jag såg vilken korsning det var. Det var här jag och Zayn hade träffats för allra första gången, korsningen där jag hade vänt mig och surt anklagat honom för att vara en stalker. Jag skakade på huvudet åt tanken, jag hade tyckt han var världen största idiot den dagen. Killen jag brydde mig mest om nu var i mina ögon en idiot första gången jag träffade honom, killen som var den mest omtänksamma och snällaste människan, det var ju inte direkt kärlek vid första ögonkastet.

Jag tänkte på sist vi sågs, hur han bara hade smällt igen dörren framför näsan på mig, utan att jag ens hunnit prata klart med honom, hade han bara hört hela mig sida av historien kanske han inte hade vart så arg nu… han hade förstått.

20 september:

Jag knackade på Zayns dörr när jag kommit ner från Louis. denna gång knackade jag hårdare på dörren, jag fick för mig att nu när jag berättat det en gång skulle det bli lättare att berätta det igen. Men när Zayn sedan öppnade dörren och mötte min blick, försvann den inställningen helt.

Han lutade sig fram och kysste mig och gav mig en gest att gå in i lägenheten. Jag gick in och satte mig ner i soffan. Zayn kom efter och satte sig tätt intill mig.

-          Vi behöver prata, sa jag.

Jag tänkte göra det som jag gjorde med Louis, göra det snabbt, som att dra bort ett plåster.

Zayn kollade frågandes på mig, han såg orolig ut, vilket jag förstod, om det var han som satte sig ner med mig och sa sådär skulle jag helt klart vara orolig. Men nu var det inte han som satt där och behövde prata med mig, det var jag, det var jag som var tvungen att komma med nyheterna. Jag mötte hans blick för att börja berätta allt från början…

Detta har hänt: 

Harry reste sig då upp, gick mot dörren och smällde igen den bakom sig. Jag mötte Louis flackande blick, det var som att han visste något som han ville säga, men egentligen inte fick. Mina tankar avbröts av att min mobil vibrerade i fickan. Harrys namn kom upp med stora bokstäver på displayen.

”vi måste prata”

---

Jag lämnade studion bakom mig och gick långsamt fram på gatan. Det hade börjat mulna och jag kände att regnet hängde i luften. Längre fram på gatan såg jag Harry stå och vänta. Jag tog ett djupt andetag och ökade takten i mina steg och tillslut stod jag framför honom. Jag försökte undvika hans blick, men det slutade med att jag titta in i ögonen på honom i alla fall. Jag bestämde mig för att gå direkt på sak.

-          Vad var det du ville prata om?

Han harklade sig.

-          Jag ville be om ursäkt… för allt.

-          Du behöver inte Harry, det är lugnt.

Jag tittade bort, på andra sidan gatan gick två unga tjejer och viftade men händerna samtidigt som de kollade på Harry, jag log för mig själv.

-          Är du säker? Fortsatte han.

Jag ryckte till och kollade på honom igen.

-          Helt säker.

Det mullrade till och regnet började falla snabbt från himlen. Harrys lockar försvann och hans blöta hårt hände ner i ansiktet på honom.

-          Jag antar allt det var allt spänt som släppte.

-          Som att vädret styrdes efter ditt liv, eller vadå? Sa jag och kollade på honom.

Han ryckte på axlarna och skrattade

-          Det var inte alls konstigt Harry, inte alls.

Han puttade mig löst i sidan och vi började gå hemåt.

När jag kommit innanför dörren tog jag av mig de blöta kläderna och bytte till ett par andra varma. Jag gick sedan in till Leos rum och satte mig i hans säng.

-          Hej, sa jag för att få hans uppmärksamhet.

Han snurrade runt på stolen och kollade på mig.

-          Hej, pappa undrade om du hade tänkt mer på… du vet, det där.

Jag ryckte på axlarna.

-          Vet inte, jag vill åka, men ändå inte.

-          Du har ju fortfarande lite tid kvar att tänka.

Jag nickade på huvudet, jag var trött på att tänka, jag önskar att jag bara kunde göra, men det kunde jag inte. Jag bet mig i läppen och suckade tungt, tillslut skulle jag bli tvungen att välja i alla fall.

ONSDAG MORGON:

 Jag hade kommit till skolan lite tidigare idag. Skolgården var tom, nästan. Det regnade fortfarande smått och dimman låg svagt över marken. Under taket, på en av skolans bänkar satt Cody. Jag gick långsamt fram mot honom, men stannade precis framför. Han satt och stirrade rakt ut på ingenting, hans ögon var spegelblanka och han huttrade av kylan en aning.

-          Finns det plats för en till? Frågade jag honom lugnt.

Han ryckte på axlarna och jag satte mig ner bredvid honom. Han hade fortfarande inte flyttat blicken.

-          Är du okej? fortsatte jag och han ryckte på axlarna igen.

Jag nickade lätt på huvudet, vi satt tysta en lång stund innan jag bestämde mig för att avbryta tystnaden.

-          Har du vart här länge? Du ser kall ut.

-          Ett tag kanske, jag vet inte längre. Jag dumpade Amber.

Jag spärrade upp ögonen och kollade chockat på honom.

-          Hon tänkte bara på sig själv, hon kommer inte ens ihåg att det var den dagen igår, fortsatte han.

-          Den dagen?

-          Tre år sen igår.

-          Tre år sen vad?

-          Min pappa dog.

Jag svalde hårt, jag visste inte om att Codys pappa hade dött, bara att han inte bodde hemma. Cody torkade en tår som rann ner han kind. Nu släppte han äntligen blicken, men han vred huvudet åt hållet ifrån mig.

-          Det var det Leo sa på festen eller hur?

Han nickade på huvudet och jag skakade på mitt.

-          Så vad hände?

-          Han var militär i Afghanistan.

Jag svalde hårt, jag visste inte vad jag skulle säga, jag kände hur kylan började krypa in under jackan.

-          Ska vi gå in? Köpa en varm choklad i kafeterian eller nått?

För första gången kollade han på mig och han nickade på huvudet och ställde sig upp.

När vi satte oss i kafeterian gick Adrian förbi på utsidan, han höjde handen för att vinka och kollade sedan på Cody och spärrade upp ögonen.

-          Vadfan, läste jag på hans läppar.

Jag gav honom en blick att gå, men istället kom han fram till vårt bord.

-          Hej Naima, och kolla vem har vi här? Cody?

-          Adrian, ge dig.

Han gav mig en undrande men samtidigt irriterande blick. Utan ett ord vände han sig om igen och gick därifrån.  Jag himlade med ögonen när han hade lämnat kafeterian.

Dagen gick ganska snabbt, allt gick tillbaka som det var innan morgonen, det var som att det aldrig hade hänt. Cody hängde med sina kompisar och jag var med Adrian. Klockan ringde ut och vi hade slutat för dagen. Jag stod vid mitt skåp när Adrian kom och ställde sig bredvid mig.

-          Vill du ta en fika? Frågade han med ett leende på läpparna.

-          Lessen, kan inte, måste hem direkt.

-          Varför? Frågade ha n nyfiken? Ska du på en romantisk date med Zayn?

-          Nej, en kompis fyller år. Men vi ses imorgon, hejdå!

Jag gick snabbt ifrån honom och ut genom skolan. Jag sprang fram till busshållspratsen och hann precis med bussen som gick. Jag hoppade av vid sista hållplatsen och gick den lilla biten hem. när jag gått in genom porten jag snabbt in till mig och hämtade den lilla presenten jag hade köpt, innan jag gick ut från lägenheten igen. Jag gick upp en trappa och plingade på Nialls dörr. Jag hörde honom komma springandes på andra sidan och snart hade han öppnar dörren.

-          Grattiissss! Sa jag och gav honom en kram.

Han tog emot presenten och min kram och studsade vidare in i lägenheten igen.

-          Lite hyper idag Niall, för mycket socker i tårtan? Ropade jag efter honom och hörde hur han skrattade ute i vardagsrummet.

Jag tog av mig skorna och gick in i vardagsrummet där de andra redan var. Liam kollade seriöst på mig när jag kom in.

-          Hyper idag…? Sa han, Naima, han är alltid hyper.

Jag log och satte mig bredvid honom och Louis i soffan. Louis böjde sig fram mot mig och viskade i mitt öra:

-          Har du tänkt något mer på det där vi pratade om?

-          Måste vi ta det just nu? Sa jag och gav honom en blick.

Han lutade sig tillbaka i soffan och jag suckade. Jag skulle aldrig ha sagt något. Jag skulle inte sagt något för jag inte hade något svar på det, tror jag. När jag satt här och tittade mig omkring kände jag att jag nog hade bestämt mig i alla fall, jag visst vad jag vill göra…