beautifulsoul

Detta har hänt: 

Jag satt och kollade ut genom fönsterrutan, jag var fortfarande arg, utan att höra något visste jag att de andra pratade om vad som hade hänt. Jag kände det på mig.

Jag skulle aldrig förlåta Harry om det skulle bli något med Naima, Aldrig.

---

LOUIS:

Det var onsdag och vi hade precis hoppat ut bilen utanför porten efter resan till Italien. Jag var trött och hade huvudvärk efter gårdagens utgång. Harry och Zayn tog båda snabbt sina väskor och försvann snabbt in genom porten. Jag, Niall och Liam stod kvar utanför och såg dom försvinna. Liam suckade tungt.

-          Jaha, nu då? Sa han och kollade på mig och Niall.

-          Ja du, sa Niall.

-          Dom kommer förhoppningsvis inte vara sura på varandra för alltid, sa jag och kollade lite osäkert på de andra.

Niall bet sig i läppen.

-          Nej, antagligen inte. Sa han sedan, med samma osäkra ton som jag pratat med förut.

-          Vi är ju bröder, bröder bråkar, sa Liam.

-          Jag kan snacka med Harry. Sa jag.

De båda nickade mot mig och vi tog våra saker och började gå upp till oss. När jag kom in genom dörren hade Harry redan satt sig i soffan och satt på teven. Jag satte mig bredvid honom, men tänkte vänta lite med att prata med honom. Just nu ville jag bara vila, huvudvärken var värre än förut, jag kände hur ögonlocken blev tyngre och hur allt blev svart.

Jag vaknade en stund senare och ett annat teve program var på. Jag kollade mig runt men Harry syntes inte till. Jag reste mig upp och gick ut i köket där han inte heller var. Jag fick syn på ett papper som låg på bordet. ”ute på en promenad” stod det på den. jag gick och satte på vid teven igen, och somnade ännu en gång.

NAIMA:

 Jag tittade upp från datorn och kollade ut genom fönstret som solen sken in igenom. Idag skulle killarna äntligen komma hem. De hade bara varit borta i två dagar, men det var helt klart dom långsammaste dagarna sen jag kom hit. Jag funderade på om jag skulle gå upp och se om Zayn var hemma, vilket jag bestämde mig för att göra.

Jag gick ut till köket där Jaslene stod och fixade till gardinerna.

-          Jag går ut ett tag, sa jag snabbt innan jag vände mig om igen och var på väg ut.

-          Naima, hörde jag henne ropa.

Jag suckade och himlade med ögonen och vände mig om igen.

-          Ja?

-          Är gardinerna raka?

Jag la huvudet på sned, jag orkade inte hålla på med gardinerna just nu och utan att kolla svarade jag:

-          Mhm. Säg till pappa att jag kommer snart, sa jag och lämnade snabbt rummet så hon inte skulle hinna stoppa mig igen.

Jag gick ut i hallen och tog på mig skorna. Jag öppnade dörren och möttes av Harry som precis passerade.

-          Hej! Utbrast jag glatt och Harry hoppade till och höll på spilla ut kaffet från starbucks koppen han höll i.

Jag var glad av att se honom, och insåg då att även Zayn hade kommit hem. Harry tittade snabbt på mig,

-          Hej, sa han utan att stanna.

Jag gick efter honom i trapporna och fortsatte.

-          Hade ni det bra?

-          Mm, sa han snabbt, fortfarande utan att titta på mig. Han fortsatte bara gå.

-          Vad gjorde ni då? Fortsatte jag för att få honom att stanna.

Vi var nu på hans våning, och denna gång vände han sig snabbt om, han stod nära och kollade rakt in i mina ögon.

-          Jobbade, svarade han snabbt.

Jag nickade på huvudet och kollade ner.

-          Är Zayn hemma? Frågade jag sedan och när jag kollade upp hade Harry vänt sig om och öppnat dörren till lägenheten.

-          Du får väll kolla, sa han surt och slängde igen dörren precis framför nästan på mig.

Jag stod kvar ett tag, för att tänka efter vad som hände, men det ända jag kunde tänka på var hur han hade smällt igen dörren, han var inte sig själv. Jag vände mig om och började gå ner för trapporna igen. När jag gick förbi Zayns dörr knackade jag på och några sekunder senare öppnade han dörren.

-          Hej! Sa jag lika glatt som jag hade sagt till Harry tidigare.

Han kollade på mig.

-          Hej, sa han lite dystert, men han kom fram och gav mig en kram. Jag la armarna om honom och njöt av kramen.

 

Han kollade ner i marken.

-          Är du okej? Sa jag.

Han nickade på huvudet utan att säga något.

-          Jag träffade Harry förut, ni båda vekar ganska nere sa jag.

Nu kollade han upp från marken och kollade på mig.

-          Jaså? Sa han surt.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Så jag nickade bara.

-          Så det har inte hänt något? Frågade jag.

-          Nej, sa han och log, men jag kunde se att leendet var tillgjort.

Det var tyst och Zayn titta återigen ner i marken.

-          Jag måste gå in och fortsätta packa upp, sa han efter ett tag.

-          Okej, ska vi ses senare? Frågade jag och log.

-          Jag kan inte, sa han snabbt.

Jag nickade.

-          Okej, sa jag och fortsatte le så han inte skulle se hur besviken jag var.

Jag vände mig om och gick ner för trappen och jag hörde hur Zayns dörr smälldes igen. Jag öppnade dörren till min lägenhet igen. När jag stod i hallen hörde jag Jaslenes röst från köket igen.

-          Hej älskling! Ropade hon.

-          Det är jag, svarade jag snabbt.

-          Oj, nemen hej Naima, är du hemma redan? Sa hon sedan.

-          Mm, sa jag.

Jag kände hur Harrys och Zayns humör hade smittats av på mig.

-          Skulle du kunna hjälpa mig med gardinerna igen? Frågade hon.

Jag himlade med ögonen. Jag skiter i dina fula gardiner, tänkte jag och gick mot mitt rum utan att svara henne. Jag stängde dörren och slängde mig på sängen.

 

HARRY:

Jag hade nu kommit in i lägenheten och satt mig bredvid Louis som snarkade i soffan. Han vaknade till när jag höjde volymen på teven.

-          Tja, sa han.

Jag nickade lite med huvudet som ett hej.

-          Du, sa han, vi kanske ska snacka lite om det där som hände igår.

Jag suckade tungt och ville inte, men jag nickade ändå mot Louis, han försökte ju verkligen.

-          Jag vet inte riktigt vad som flög i mig när jag sa det till honom, sa jag till Louis.

-          Så du vill inte ha Naima? Frågade han.

-          Hon är jättesnäll och allt sånt, men jag skulle aldrig göra så mot Zayn. sa jag sedan.

Jag kände hur jag saknade honom och att jag mådde dåligt av att inte prata med honom.

-          Så du vill inte ha Naima, sa Louis igen?

Jag kollade på honom.

-          För då kanske du och Zayn ska prata om det… fortsatte han.

Jag nickade. jag visste vad han tänkte, om du inte vill ha henne, gå och säg det till Zayn.

-          Jag vill inte ha Naima, jag ska prata med Zayn snart, sa jag till honom och han log,

Men egentligen visste jag inte vad jag ville, jag suckade tungt och fastnade med blicken på teven igen…

---

Kapitel 12 klart! var tyckte duu? :D
bli alltid lika glad varje gång jag loggar in och ser alla fina komentarer, så återigen, stoort tack ! :) 

Jag har en fråga ;) mest för jag är galet nyfiken !
vem är eran favorit i One direction? :D
teelll mee ! :D

Ha det bra!

xx

Detta har hänt: 

Jag suckade och himlade lite med ögonen. Aja, tänkte jag. Han kommer nog över det. En halvtimme senare tog planet fart och jag såg hur London blev mindre och mindre…

---

ZAYN:

När vi kom fram till vårt hotell i Italien var det sent på kvällen. Vi checkade in oss i våra rum, jag Niall och Liam bodde i ett rum och Harry och Louis bodde i ett mittemot. Imorgon hade vi jobb att göra. Vi skulle åka runt till olika ställen och göra intervjuer i radio. Jag gick in i vårt rum och lämnade ifrån mig väskorna och slängde mig i sängen. I ögonvrån såg jag hur Liam och Niall gjorde det samma. Ingen av oss sa något och efter ett tag kände jag hur ögonlocken blev tyngre och tyngre.

Jag vaknade i tron om att det fortfarande var kväll, att jag bara hade somnat till en stund. Men solen sken in genom fönstret och jag insåg att jag hade sovit hela natten. Jag tog en titt på klockan. Den var fem över sju. Jag fick ett ryck och satte mig hastigt upp i sängen. SHIT, tänkte jag. Jag kollade mot Liam och Niall som även de fortfarande låg och sov.

-          Niall! Liam! Sa jag och puttade på dem för att de skulle vakna.

-          Mm, sa Liam tyst och vände sig om för att somna om.

-          Ni måste gå upp! Klockan är redan sju! sa jag högt och tydligt i hopp om att de skulle reagera.

De båda satte sig upp i sängen exakt samtidigt.

-          Seriöst!? Sa Niall med sin irländska dialekt.

De båda hoppade upp ur sängen och vi alla började riva runt i resväskorna. Vi sprang fram och tillbaka som galningar för att hinna göra oss i ordning i tid.

Jag hörde ett någon knacka på dörren och vi alla stannade upp med vad vi höll på med. Liam sprang och öppnade och Harry och Louis kom in i rummet.

-          Vad håller ni på med? Sa Louis samtidigt som han kollade runt i rummet.

Jag stannade upp igen och gjorde samma som honom. Det såg ut som att en bomb hade släppts i rummet, det var saker överallt. Jag log och skrattade lite.

-          Vi vaknade lite sent, sa jag sedan och tog upp en skjorta som jag sedan satte på mig.

-          Vi kan se det, sa Harry.

-          Ni får i alla fall skynda lite, bilen är redan här, sa Louis.

-          Vi jobbar så snabbt vi kan, la Niall till.

Fem minuter senare begav vi oss ut från hotellet och hoppade in i bilen som tog oss till den första radiostationen. Harry var lika glad som vanligt och jag antog att han hade kommit över vad han nu var sur över igår kväll. Vi gjorde våra intervjuer och träffade även lite fans under dagen. Jag blev lika förvånad varje gång vi träffade fans i länder som vi aldrig besökt tidigare.

Runt sex var vi klara med jobbet och vi satt i bilen på väg hem till hotellet igen. Det var knäpptyst i bilen och alla var på gränsen till att somna.

-          Ska vi gå ut ikväll? Sa Louis för att bryta tystnaden.

Alla blickar vändes mot honom.

-          På en tisdag? Sa jag.

-          Ja, de är ju Italien! Det är alltid party här, Sa Louis glatt.

Niall och Harry log och nickade instämmande. Vilket även jag hängde på med att göra. Jag skulle behöva en kul kväll, var länge sen.

-          Varför inte, sa Liam sedan.

-          Prefekt! Sa Harry och Louis i mun på varandra.

En timme efter det var vi framme vid hotellet. Vi bestämde oss för att träffas i lobbyn på hotellet vid nio så vi kunde gå ut och äta innan vi gick ut. Harry och Louis gick in till sig och vi andra till oss.

Jag gick in till badrummet för att göra mig i ordning. Jag tog en dusch och en halvtimme senare stog jag och fixade håret framför spegeln. Utifrån det andra rummet hörde jag hur teven var på och hur Niall försök att lära sig Italienska. Jag log för mig själv, han försökte ju i alla fall tänkte jag.  Jag gick ut i rummet och satte mig i sängen, jag tog en titt på klockan, som hade blivit mycket.

-          Ska vi dra? Sa Liam som finslipade håret.

Både Niall och jag nickade och gick ner till lobbyn där Louis och Harry redan väntade. Vi gick ut från hotellet och gatorna var packade med folk. Vi gick in på en restaurang och åt innan vi gav oss ut igen.

-          PARTY! Skrek Louis och några Italienska tjejer som stod med en flaska i handen började jubla åt honom.

Han skrattade och började vinglade till lite. Fördrinken han hade tagit efter maten började redan påverka honom. Han gick in i Harry och använde honom som stöd.  

-          Vad var det du drack förut Louis? sa Harry och kollade på honom.

Louis ryckte på axlarna och Harry skakade på huvudet.

Vi fortsatte gå längst gatan när vi gick förbi några som dansade runt och mimade till wannabe med spice girls. Vi började genast sjunga med.

-          Yo, I´ll tell I want, what I really really want, började Liam.

-          so tell me what you want what you really really want. Fortsatte Niall.

Vi gick förbi dom och musiken vart svagare och svagare. Och vi alla brast i skratt

-          Tänk att man fortfarande kommer ihåg låten, Liam.

Jag log, friendship never ends ploppade upp i mitt huvud. Jag kollade på de andra, fortfarande med ett stort leende på läpparna, den här kvällen skulle bli helt galet rolig.

Vi kom till slutet av gatan och hittade en krog som vi gick in på. Stället var fullt med folk som dansade omkring och Louis började gå in bland allt folk och vi andra följde efter. Vi kom fram till baren och Louis titta på Liam.

-          Vill du ha något ikväll? Sa han och Liam skakade på huvudet.

-          Alright. Sa Louis och beställde fyra drinkar till oss andra.

Han tog sin drink och gav sig ut på dansgolvet. Niall och Liam följde efter och jag vart ensam kvar vid baren med Harry. Jag började tänka på Naima.

-          Du, sa jag till Harry som kollade på mig.

-          Sa hon något när du gav henne lappen? Fortsatte jag.

-          Nej, inget speciellt. Svarade han.

-          Läste hon högt?

-          Nej, vadådå? Frågade han.

Jag ryckte på axlarna.

-          Vad stod det då? Sa Harry sedan.

-          Inget speciellt, sa jag till honom och kollade bort.

-          Tror du att hon är intresserad? Sa han.

Jag vände mig mot honom igen.

-          Vet inte, kanske.

Nu var det han som kollade bort.

-          Harry?

Han svarade inte utan fortsatte kolla bort.

-          Vadå är du intresserad eller? Sa jag på skoj för att få hans uppmärksamhet.

Nu vände han på huvudet och kollade ner i marken.

-          Seriöst Harry? Sa jag utan att få svar igen.

-          Snälla säg att du skojar, fortsatte jag sedan och kände hur jag blev irriterad, båda för att han ville ha Naima och för att han inte svarade när jag pratade med honom.

-          Vi får väll se vem som får henne, sa han sedan surt.

Jag kollade arg på honom. När Louis kom emellan oss och beställde ännu en drink.

-          Ta det lugnt nu, sa Harry till honom.

Louis ignorerade honom och tog med sig drinken ut och fortsatte dansa. Harry suckade tungt.

-          Harry, hon är ingen leksak, det är inte som att vi kan spela ole dole doff om vem som ska få henne. Sa jag till Harry.

Han kolla på mig och ryckte på axlarna och lyfte på ögonbrynen.

-          Vem fan tror du att du är? Sa jag surt och tog min drink och gick ifrån honom.

En halvtimme senare satt jag på änden av baren och Harry satt på den andra sidan. Jag fick syn på Niall och Liam som satt och pratade med några andra killar vid ett bort längre in i klubben och Louis syntes inte till. Jag suckade tungt och kollade bort mot Harry och kände hur jag blev varm och argare än vad jag redan var. Hon kollade upp på mig och jag kollade snabbt bort. Jag tog några munnar av drinken och himlade med ögonen.

Jag reste mig upp och gick fram till bordet där Liam och Niall satt. Jag nickade mot de andra killarna och kollade sedan mot de niall och Liam.

-          Jag ska dra nu, sa jag.

Det kollade på varandra.

-          Redan? Fråga Liam.

-          Ska ni med eller ska jag gå själv? frågade jag utan att svara på deras fråga.

De reste sig upp.

-          Var är Harry och Louis då? Frågade Niall.

-          Vet inte, svarade jag snabbt.

-          Zayn, är du okej? Frågade Liam sedan.

-          Ja, jag vill bara gå hem.

-          Så inget har hänt?

-          Nej. Svarade jag lika snabbt som jag hade gjort innan och jag började gå mot utgången.

När vi kom till hotellet hoppade jag i säng på en gång. Jag suckade tungt och stängde ögonen.

-          Bråkade du och Harry förut? Sa Liam.

Jag öppnade ögonen igen.

-          Lite, sa jag.

Jag kollade på honom och han skakade på huvudet. Niall var inte i rummet då han var i badrummet.

-          Tänker du berätta vad som har hänt? Frågade Liam och satte sig vid mina fötter i min säng.

Jag kollade på honom och berättade varför jag var arg. Han nickade förstående. Jag han precis berätta klart när Niall kom ut från badrummet och Liam gick tillbaka till sin egen säng. Liam var i alla fall en riktig vän, tänkte jag för mig själv innan mina ögon slogs ihop igen.

HARRY:

Jag kollade mig runt på klubben innan jag kollade på klockan som redan var halv 4. Jag suckade tungt och insåg att Liam och de andra redan hade gått hem. Jag gjorde ett desperat försök att leta reda på Louis. Så småningom hittade jag honom nere på golvet längst in i rummet. Jag förstod att de två drinkarna jag sett honom hämta inte var det enda han hade druckit den kvällen. Jag suckade tungt och gick fram för att hjälpa honom upp.

-          Heeej Harry! Sa han glatt när han fick syn på mig.

-          Hur mycket har du druckit Louis? fråga jag.

Han flinade utan att svara.

Jag tog ut honom från klubben och fick hålla i honom hela vägen hem för att han inte skulle trilla omkull. Han gick och pillade på mina lockar hela vägen tillbaka till hotellet och pratade på mer än vad han brukar göra.  När vi kom fram hade jag slutat lyssna för länge sen. Jag hjälpte honom ut sina kläder och ner i sängen och han somnade på en gång, han kommer inte må bra i morgon. Det är inte jag som kommer åka hem bakis i alla fall, tänkte jag.

LIAM:

 Dagen efter vaknade jag vid nio. Jag väckte Zayn och Niall och vi packade ihop våra saker och lämnade hotellrummet. Nere utanför hotellet stod en bil och väntade på oss. Zayn och Niall hoppade in i bilen och precis då kom Harry och Louis ut från hotellet, de båda höll i varsin kopp kaffe. Louis hade fortfarande morgonfrilla och hade ett par solglasögon på sig. Jag antog att de var kvar ganska länge igår.

När han kom fram till bilen log jag mot honom.

-          Prata inte om det, sa han snabb och hoppade in.

Jag log och skakade på huvudet, hoppade sedan in i bilen och Harry kom sist. Det var en minibuss och Louis satt längst bak. Jag satte mig framför honom och när Harry hoppade in slängde han inte en blick åt Zayns håll.

-          Hade ni kul igår? Frågade Niall och kollade mot Harry och Zayn.

De båda satte in hörlurar i öronen och de satt surt och stirrade ut genom fönstret.

Louis satte sig upp från sin halvliggande ställning, han tog av sig glasögonen och kollade frågande på Zayn och Harry, sedan kollade han på mig. Han gav mig en har jag missat något blick och jag nickade som svar.

Jag berättade för Niall och Louis vad Zayn hade berättat.

-          Då får vi väll fixa det här då, Sa niall och vi kolla osäker på varandra.

ZAYN:

Jag satt och kollade ut genom fönsterrutan, jag var fortfarande arg, utan att höra något visste jag att de andra pratade om vad som hade hänt. Jag kände det på mig.

Jag skulle aldrig förlåta Harry om det skulle bli något med Naima, Aldrig.

---

uhhh, drama!

vad tyckte ni? :)

Förlåt för denn riktigt kassa uppdateringen!
lovar att det inte ska bli så i veckan!
eftersom mitt förra kapitel var ganska kort, gjorde jag ett lite längre nu ! :D

komentera gäärna :D
xx

Detta har hänt:

Spurten hade gjort mig mer andfådd och jag gick fram till Leo som öppnade dörren, och där ute stod Harry. Jag tyckte till och kollade på Leo som mötte min blick, och vi båda andades fortfarande tungt.

---

HARRY:

Jag tittade först på Naima, sen på killen som stod bredvid henne, innan min blick föll tillbaka på henne.

 

-          Hej! Sa killen glatt och sträckte fram handen mot mig, man hade kunnat tro att han hade sprungit ett maraton, han var riktigt andfådd.

-          Tja, sa jag och tog tag i hans hand.

-          Harry, fortsatte jag.

-          Leo. Svarade killen som var ganska lång.

Jag kollade på Naima som försökte få bort dun från håret jag nickade långsamt på huvudet innan jag fortsatte:

-          Så, Leo är din…?

-          Bror, svarade Leo snabbt.

-          Aha, sa jag snabbt och kollade ner i marken.

Dom var ju faktiskt ganska lika, nu när jag kollade noga och visste att de var syskon. Men jag kunde inte hjälpa att tro något annat när de stod med dun i håret och var andfådda. Det var tyst i rummet och ingen sa något.

-          Ehm, egentligen vet jag inte varför jag kom hit, sa jag sedan.

Inte förens orden kom ut ur munnen på mig hörde jag hur illa det lät.

-          Jag tänkte säga hejdå, fortsatte jag snabbt innan någon av dom han säga något. Vi ska till Italien.

-          Zayn sa det, sa Naima och log.

Jag började känna mig nervös och insåg att det var en dum ide att gå ner.

-          Jag måste gå, sa jag sedan. Vi ska snart åka, sa han sedan.

-          Okej, svarade hon och gav mig en kram.

Jag kunde känna hennes parfym när hon lutade sig över mig.

-          Ah en trevlig resa, sa hon sedan.

-          Tack. Sa jag och kollade på Leo som nickade mot mig.

-          Ja juste, sa jag och tog upp en pappers lapp från fickan. Zayn bad mig att ge dig den här.

Jag räckte lappen till henne och hon tog emot den.

-          Hejdå, sa jag och vände mig om.

-          Hälsa de andra, sa Naima snabbt när jag redan var halvvägs uppe i trappan.

Jag kom upp och öppnade dörren till lägenheten. Precis innanför dörren stod våra väskor, och utan att se mig för gick jag rakt in i en av dom. Jag suckade tungt.

-          Hej bebe, hörde jag Louis ropa inifrån hans sovrum.

Jag log och skakade på huvudet. Jag gick in i Louis sovrum och han satt vid datan!

-          Ciao Italiaaa! Redo? Sa han.

-          Redo.

Vi gick ut i hallen och tog våra väskor, släckte lamporna och Louis låste dörren, vi gick sedan ner för trapporna och ut där en bil stod och väntade på oss.  

NAIMA:

Jag satt i köket med lappen framför mig på bordet. Jag kollade ut från fönstret och såg bilen med Louis och Harry i. strax efter det Niall och Liam ut och till sist Zayn. Precis innan han hoppade in i bilden vände han sig om och kollade rakt in i mitt köksfönster. Jag höjde handen och han gjorde samma sak och hoppade sedan in i bilen och den åkte iväg. Jag suckade tungt. Nu då? Tänkte jag och kollade ner på lappen och började veckla upp den.

”Kommer sakna dig, kommer hem på onsdag och då har jag en överraskning planerad för dig”

jag log och sprang in till Leo.

-          Kolla! Sa jag och häll lappen extremt när hans ansikte.

Han kollade i kors.

-          Jag ser inget. Stå still.

Jag kom på mig själv att stå och hoppa upp och ner.

-          Coolt, sa han! Vad tror du det kan vara?

-          Hm, har ingen aning, sa jag. Fortfarande med ett stort leende.

-          En date kanske! Sa han med ett ganska retfullt flin.

-          Sluta, sa jag. Det kan vara vad som helst, det behöver inte vara så.

-          Han kommer ju i alla fall sakna dig, sa han.

-          Mm, sa jag och kunde inte låta bli att le igen.

Jag gick in på mitt rum och öppnade min bärbara dator och loggade in på twitter. Jag letade upp Zayn och de andra i bandet och valde att följa dom.

”Italyyy” hade Liam twittrat. Jag kollade runt lite och loggade ut. Jag tog upp Zayns lapp igen och läste om raden som stod på den. En överrasknings.. tänkte jag… hm.

ZAYN:

När vi gick ombord på planet kom jag och tänkte på lappen och ryckte tag i Harry.

-          Du, gav du henne lappen? Frågade jag honom.

-          Japp, svarade han snabbt.

Jag nickade och han tittade lite surt på mig.

-          Är du sur? Frågade jag honom.

-          Nej!? Sa han lika snabbt som innan.

Jag suckade och himlade lite med ögonen. Aja, tänkte jag. Han kommer nog över det.

En halvtimme senare tog planet fart och jag såg hur London blev mindre och mindre…

---

Blev ett litet kortare kapitel idag!
vad tyckte ni?

vet inte när jag kommer skriva nästa del! har praktik i en hel månad så kommer vara ganska upptagen med det! men ska försöka skriva så fort jag hittar en bra tid !:)

OOCCCCHH!
VILKA HAR NU ETT SIGNERAT UP ALL NIGHT ALBUM?
Älskar ni det lika mycket som jag?
är helt galet besatt redan! helt ortoligt bra ! :)

Detta har hänt :

Jag bestämde mig för att göra det och gick upp för trapporna och knackade på hans dörr…

---

Jag hörde fotsteg på andra sidan som sakta närmade sig dörren. ljudet av stegen blev högre och högre och jag stod bara och väntade på att Zayn skulle öppna. Jag hörde hur han stannade och jag började fixa till håret.

Jag hörde sedan hur fotstegen igen, men denna gång blev ljudet lägre och försvann tillslut helt. Jag suckade tungt. Seriöst? Tänkte jag.  Jag vände mig om och var på väg ner för trappen när dörren sakta öppnades. Jag vände mig om och fick syn på Zayn som lutade sig mot väggen i dörrhålet och hade armarna i kors.

-          Hej, sa han snabbt.

-          Hej, svarade jag och tog några steg närmade Zayn.

Hans blick åkte ner i golvet, och han tittade på mig nerifrån och upp. Jag stannade till och kände vad Zayn tänkte, att jag inte skulle komma närmare. Han var alltså fortfarande sur. Han vände sig om och gick in i lägenheten igen, men lämnade dörren öppen vilket jag tog som ett tecken att jag skulle komma in.

När jag kommit in i lägenheten och tagit av mig skorna, gick jag in i köket där Zayn stod lutat mot diskbänken, fortfarande med armarna i kors. Jag satte mig ner på en stol runt bordet och undvek att titta på honom.

-          Så… började jag.

 Jag kunde inte låta bli att titta upp.

-          Vad hände förut? Sa jag och mötte hans blick.

-          jag vart lite arg, sa han generat.

-          Såg det, du rusade ju ut från restaurangen.

Han nickade lite och log.

-          Förlåt, sa han.

-          Det är absolut lugnt för mig, så länge du är gladare nu. Svarade jag med ett leende på läpparna.

Han log.

-          Jag vet inte riktigt vad som hände, sa han sedan. Det har vart ganska mycket jobb på senaste och jag har vart riktigt trött.

Jag nickade långsamt.

-          Jag måste egentligen gå hem, sa jag sedan. Pappa och Jaslene väntar nog.

-          Gör det. Sa han. Tack för du kom upp.

-          Vill bara se till att du mådde bra. Svarade jag och började gå ut mot hallen.

Jag tog skorna i handen och vände mig om mot Zayn som hade följt med mig ut. Jag kollade bakom honom där det stod en resväska.

-          Ska du åka bort? Frågade jag och nickade bort mot väskan.  

-          Mhm, sa han.

-          Coolt, vart? Frågade jag sedan.

-          Italien, men jag kommer snart hem igen. Sa han.

Jag log mot honom.

-          Du får säga till, sa jag och log.

Jag kände mig egentligen ganska ledsen, och visste inte riktigt vad jag skulle hitta på de kommande dagarna, men jag förstod att han var tvungen att åka.

-          Självklart, svarade han.

Vi sa hejdå, och jag lämnade lägenheten, jag gick ner för trapporna och öppnade dörren till vår lägenhet.

-          Hallå! Ropade jag och slängde ner skorna på golvet.

-          Hej gumman! Hörde jag pappas röst från Jaslenes och hans sovrum.

Jag gick in och fick syn på de båda som stod och packade upp väskan.

-          Hur har ni haft det? frågade jag.

-          Jättebra, svarade Jaslene.

Jag frågade pappa, tänkte jag tyst för mig själv. men log ändå snällt mot Jaslene.

-          Bra. Är Leo hemma? Frågade jag sedan för att få en anledning för att lämna rummet.

-          Han är nog på sitt rum. Svarade pappa.

Jag vände mig om utan ett ord och började gå mot Leos sovrum. Jag öppnade dörren och gick in. Leo satt vid sin dator och var inne på facebook. Han kollade upp och fick syn på mig.

-          Hej nörd, sa han. Och vände blicken mot datorn igen.

-          Brukar du hälsa på dig själv ofta eller? Sa jag som svar och log retsamt mot honom.

Jag gick och satte mig på hans säng.

-          Hade du roligt ikväll? Frågade jag.

-          Han snurrade på stolen så han nu var vänd mot mig. Han nickade ivrigt som svar på min fråga.

-          Vem är det då? Frågade jag nyfiket.

Han svarade inte.  

-          En tjej? Sa jag och lyfte på ena ögonbrynet.

-          En snygg tjej? Fortsatte jag sedan

-          Skitsnygg, sa han och log.

Jag nickade och tog upp hans telefon.

-          Lägg ner, sa han.

Jag fortsatte pilla på telefonen och gick in på hans bilder.

-          Naima, sluta… nu. Fortsatte han.

Jag var så himla nyfiken och kollade på den senaste tagna bilden.

-          Shit, sa jag. Hon var snygg!

Leo reste sig upp och tog telefonen, han kollade på bilden och log vilket smittade av sig.

Han satte sig sedan i bredvid mig i sängen.

-          Hur går det med grabbarna i bandet då? Frågade han mig.

Grabbarna i bandet, tänkte jag och log av tanken.

-          Dom är riktigt snälla. Sa jag.

-          Coolt. Har du lyssnat på någon av deras låtar då? Frågade han sedan.

Det hade jag faktiskt inte, när jag kom på tanken tyckte jag att det var lite konstigt. Vem som helst hade säkert lyssnat på en gång. Jag kollade på Leo och skakade på huvudet.

-          Ofta? Sa han, till och med jag har gjort det.

Vad var det jag sa? Tänkte jag, alla gör det.

Leo reste sig upp och hämtade sin dator. Han gick in på youtube och sökte på ”what makes you beautiful” och klickade på den första videon som kom upp.

Jag log genom hela videon.

-          Shit, sa jag när låten hade spelat klart.

-          Eller hur! Svarade leo. Grymt ju! Och dom är ju bara sååååå snygga la han till med en tjejig tillgjord röst.

Jag knuffade hon lätt i sidan.

-          Lägg av, sa jag

Han skrattade.

-          Vadå, är dom inte det eller? Sa han sen.

-          Jo, det är dom, helt galet snygga.

-          Fast inte som mig dårå, sa han.

Jag lyfte på ögonbrynen.

-          Eller?

Han putta på så jag nästan trillade ner från sängen. Jag tog tag i en kudde på vägen ner och började slå på honom, ett kuddkrig startades och tio minuter sedan hade jag dun i hela håret. Vi gav oss tillslut och Leo tittade ner över sin säng.

-          Bra jobbat sa han med andan i halsen.

Jag skrattade till och insåg att vi i stort sätt hade dunat ner hela rummet.

-          Säg inget till pappa, la han sen till.

-          Haha, lovar.

Jag andades fort, Leo och jag uppförde oss fortfarande som vi gjorde när vi var små. Fast utan allt bråk.  Dörrens ringklocka avbröt min tankar.

-          Försten till dörren, sa Leo och sprang ut i rummet.

-          Du fuskade, ropade jag efter honom samtidigt som jag sprang ut ur rummet.

Framme vid dörren, stod Leo.

-          Jag vann, sa han och log.

-          Ska du öppna eller? Sa jag utan att kommentera hans vinst.

Spurten hade gjort mig mer andfådd och jag gick fram till Leo som öppnade dörren, och där ute stod Harry. Jag tyckte till och kollade på Leo som mötte min blick, och vi båda andades fortfarande tungt.

---

Kapitel 9! :) har haft bloggen i två veckor idag! men det känns som längre! (Det kanske är tre?) jag kommer inte ihåg! tack till alla som här lästunder tiden iaf ! :) ni är underbara!



Gjorde om lite på bloggen tidigare idag! fast det vart inte så jätte mycket skillnad ! ;) men men, whatever :D

Detta har hänt:
Precis innan slutet på filmen hörde vi hur dörren till lägenheten öppnades och någon steg in…

---

Zayn kollade på mig med en stressad blick. Han reste sig upp ur soffan och gick fram mot dörrhålet som skulle leda honom ut i hallen. Han andades tungt. Jag satt kvar i soffan och kände hur pulsen slog när jag hörde att fotstegen från personen som precis hade stigit in i lägenheten närmade sig oss. Zayn höjde handen som att han var redo att slå till personen som snart var framme vid dörren, vi såg handtaget tryckas ner, dörren öppnades och en fot sattes i rummet. Zayn ryckte upp dörren och tog hastigt ner handen. Han andades ut såg lättad ut.

-          Hej, sa han sedan till personen som jag fortfarande inte visste vem det var.

Eftersom att Zayn antagligen kände personen, började jag slappna av igen. Zayn kom tillbaka in i rummet med en kille i lockigt hår och stora bruna ögon.

-          Det här är Liam, sa Zayn innan han fortsatte.

-          Han som inte var hos Harry och Louis sist.

Jag nickade och gick fram och tog tag i hans hand.

-          Naima, sa jag

Jag märke hur Liam tittade undrande på Zayn.

-          Naima bor mittemot dig, sa han sedan och Liam nickade.

-          Jaha, sa han och log stort. Så du är hon dom precis flyttat in? Fortsatte han.

-          Precis, sa jag.

-          Så, Liam, var det något du ville säga som var så viktigt att du bara kom in och skrämde livet ur oss? Fortsatte Zayn.

-          Eh.. ja, sa han, inte något viktigt, men jag tänkte bara fråga om du hade lite socker.

Jag tittade på honom och log lite smått,

-          Socker? Sa Zayn.

-          Ah! Fick han som svar.

Zayn gick ut i köket och jag och Liam blev kvar i  vardagsrummet. Stämningen var spänd och jag lovar att man kunde höra en nål falla i golvet.

-          Så, började Liam.

-          Trivs du? Sa han.

-          Ja, sa jag och la till, verkligen.

-          Vad bra. Så, du vet va? Fortsatte han.

-          Vet vad? Sa jag nyfiket.

-          Om bandet, fortsatte han.

-          Ja, det vet jag. Sa jag och log.

-          Zayn brukar vilja lära känna personer innan han berättar. Fortsatte Liam.

Jag log. Zayn var så mysig, tänkte jag.  Vi blev avbrutna av att Zayn kom in i rummet igen.

-          Här, sa han och räckte sockret till Liam som glatt tog emot det.

-          Jo, juste. Niall och dom sa att jag skulle fråga dig om du skulle med ut och äta snart?

-          Självklart, sa Zayn.

-          Du kanske också vill komma? Sa han och kollade mot mig.

Egentligen skulle pappa och Jaslene komma hem från landet idag, men pappa skulle nog bara vara glad för min skull om jag gick ut med mina vänner.

-          Gärna, sa jag och log mot honom.

-          Om det är okej för dig såklart, sa jag och kollade på Zayn.

Hans ansikte sken upp av ett stort leende.

-          Klart jag vill, sa han och la armen om mig.

Han kollade på Liam och gav honom en blick, jag märke på Zayn att han ville att Liam skulle lämna rummet.

-          Ja. Ej, jo, hejdå då, sa Liam och lämnade rummet. Vi ses vid sex hörde vi han säga från hallen.

Dörren stängdes igen och Zayn stog fortfarande med armen runt mig. Jag kollade upp mot honom och log.

-          Jag måste faktiskt gå hem nu, sa jag.

-          Kommer du upp sen? Frågade han.

-          Visst, jag ska bara fixa mig lite, och ringa pappa.

-          Gör det, sa han och log.

Jag  lämnade Zayns lägenhet och gick ner till min egen lägenhet.

-          Hallå? Ropade jag utan att få något svar.

Jag gick in i köket och såg posten som Leo antagligen hade plockat upp. På köksbordet låg det en lapp

”ute med en vän” stod det. Jag log för mig själv, det var kul att Leo hade hittat nya vänner också.

Jag tog upp telefonenen och slog pappas nummer.

-          Hej gumman, hörde jag hans röst i andra sidan luren.

-          Hej pappa, har ni haft det bra?

-          Ja! Vi är på väg hem nu, fortsatte han.

-          Vad bra, jo jag undrade om det är okej att jag går ut med några kompisar sen.

-          Självklart, vad roligt att höra att du har skaffat vänner. Sa han.

Han lät som en robot när han pratade.

-          Ja, mår du bra pappa? Sa jag sedan.

-          Ja då, jag mår fint!

-          Ehm, okej, vi ses väll hemma ikväll. Sa jag precis innan jag la på.

Jag gick sedan in och tog en dusch innan jag började fixa mig. Jag sminkade mig, och plattade håret. Efter det gick jag in till rummet, öppnade garderoben där alla kläder nu hängde. Jag valde en aprikosfärgad klänning, som inte var för mycket, utan precis lagom för att gå ut och äta.

Jag tog en titt på klockan och gick ut i hallen för att sätta på mig mina skor. Jag tog min plånbok och gick upp till Zayn.

-          Hej, sa han och kramade om mig.

Hela jag sken upp och jag kände mig riktigt glad.

-          Vi ska möta de andra på restaurangen, sa han sedan.  

Jag nickade och vi började gå, när vi kom fram till restaurangen stog alla andra och väntade på oss.

Vi gick in och satte oss, jag hamnade ute på kanten, bredvid Harry. Servitrisen kom och tog vår beställning. Jag satt en stund och pratade med Harry innan våra drickor kom in, Harry tog sitt glas och skålade med mig på skoj. Jag titta in i hans gröna ögon, han såg riktigt busig ut. Jag log och tittade bort mot Zayn som var fullt upptagen med att jämföra något på sin mobil med Niall.

-          Naima, vi alla sjunger ju, har du några musikaliska talanger, frågade Harry sedan.

Jag skakade snabbt på huvudet.

-          Verkligen inte, sa jag och kollade mötte Harrys blick.

-          folk får huvudvärk när jag sjunger, fortsatte jag sedan.

-          Kan det verkligen vara så illa? fortsatte han sedan.

-          Du vill inte veta, sa jag och lyfte på ena ögonbrynet.

Harry och jag pratade resten av kvällen. Han var riktigt rolig, även han var riktigt lätt att prata med, precis som Zayn, tänkte jag och kom på att jag inte hade pratat med honom sen vi kom. När jag tittade upp satt han och rörde runt i sin dricka med sugröret, han sneglade upp mot mig och kollade sedan på Harry strax innan han kollade ner i glaset igen.

-          Zayn, hallå? Sa Louis till honom.

Han kollade upp utan att slänga en blick till mig.

-          Vad? Sa han irriterat till Louis.

-          Du verkar lite bort igen, svarade han.

-          Jag ska gå hem, sa han surt och kollade på mig.

Han reste sig upp och gick ut från restaurangen, jag kollade på Louis och Liam som både ryckte på axlarna, vad var det som just hände? Tänkte jag för mig själv.

Vi satt kvar en stund på restaurangen, men jag var inte på humör för att skratta och ha roligt längre, men var tvungen att vänta på de andra eftersom att jag inte hittade hem. Även fast Zayn hade gått hem surt förut, verkade de prata som vanligt, vilket fick mig att undra om han brukade bli sur ofta, eller om de visste varför han var sur.

Efter ungefär en halvtimme efter att Zayn gått reste vi oss upp och började gå hem. Väl inne i porten sa jag hejdå till de andra som gick hem till sig, jag tog tag i handtaget till min lägenhet men kände att jag ville gå upp till Zayn, jag visste inte varför, jag ville nog bara veta varför han hade blivit så arg tidigare. Jag bestämde mig för att göra det och gick upp för trapporna och knackade på hans dörr…

---

Vad tyckte ni?
ännu ett tack för alla fina komentarer!
bler bara mer motiverad till att skriva mer då ! :)

Keep up the good work !

ANG. nästa kapitel: jag vet inte när det kommer ut, jag ska bort i helgen, och vet inte när på söndag jag kommer hem, men det borde komma upp söndag eller måndag någongång! :)

Tack igen, xx

Detta har hänt:

Vi sa hejdå och jag gick in. Jag bet mig i läppen, jag var definitivt inte som alla andra tjejer de träffar, tänkte jag när jag tog av mig skorna. Jag log igen och kände mig riktigt glad.

---

ZAYN:

”med grabbarna i studion” skrev jag in på telefonen och la ut på twitter.

-          Zayn? Hörde jag Liams röst i bakgrunden.

Jag kollade upp från telefonen.

-          Ska du med ut och ta en fika sen eller? Fortsatte han.

Jag kollade ut genom fönstret, regnet öste ner och jag kände mig trött.

-          Jag vet inte, jag ska hem och städa och ta det lugnt. Svarade jag honom.

Hans bruna ögon blev stora.

-          Städa? Sa han sedan.

Jag nickade lite lätt på huvudet.

-          Precis, sa jag.

-          Du har vart lite borta på senaste, mår du bra? Sa han sedan.

-          Ja, det är klart. Sa jag.

Han kolla misstänkt på mig.

-          Lova att du säger till annars. Fortsatte han.

Jag log mot honom.

-          Det är klart jag gör.

Jag tog mina grejer från bordet, gick ut i hallen vi hade i studion.

-          Jag drar nu, ropade jag.

Till svar fick jag en blandning av:

-          Ses hemma, hejdå, puss, där Louis röst var högst.

Jag titta ut ännu en gång, jag var verkligen inte sugen på att gå hem i regnet, men ville ändå få lite frisk luft efter dagen som spenderats inomhus. Jag bestämde mig för att ta en promenad i alla fall, jag var ju bara 10 minuter hemifrån. 

Halvvägs hemma ångrade jag mig att jag inte tog en taxi. Jag ökade mina steg och några minuter senare var jag hemma. Jag öppnade porten och fick syn på ett väll igenkänt ansikte som fick mig att le.

NAIMA:

Jag tog ut posten och stängde locket till brevlådan, jag kollade ner på alla vita kuvert, inget till mig, tänkte jag. När jag tittade upp, stod Zayn plötsligt bredvid mig.

-          Hej, sa han glatt.

-          Hej! Svarade jag i samma glada ton.

-          Jag tänkte precis plinga på hos dig, sa han.

Jag kollade på honom nedifrån och upp, han var dyngsur.

-          Sådär? Sa jag och log busigt mot honom.

Han skrattade till.

-          Kanske inte, men nu när du ändå står här kan jag ju fråga, sa han.

Han stod ganska nära och jag kunde känna hans parfym. Jag titta upp mot honom då han var mycket längre än mig.

-          Fråga på, sa jag.

-          Vill du komma upp till mig? Frågade han sen, jag tänkte sätta på en film.

Jag log.

-          Skulle vara super mysigt, sa jag.

Han lyfte på ena ögonbrynet och log. Sa jag verkligen mysigt? Tänkte jag, jag kanske skulle ha sagt roligt.

-          Kanon! Sa han och avbröt mina tankar.    

Jag log.

-          Jag ska bara lämna in posten, sa jag.

Jag öppnade sedan dörren till lägenheten, jag kasta in posten och stängde den igen.

När jag kollade upp på honom, hade han ett flin på läpparna.

-          Vad? Sa jag.

-          Jag trodde du skulle lämna in posten, sa han sedan.

Jag tyckte på axlarna.

-          Äsch, nu har Leo nått att göra, svarade jag honom.

Vi började gå upp för trapporna och Zayn låste upp dörren. Vi gick in och tog av oss skorna.

-          Jag ska bara gå och byta lite kläder, sa han.

-          Gör det, svarade jag mot honom.

Zayns lägenhet luktade så gott, Det luktade… Zayn. Jag log för mig själv.

-          Du kan sätta dig i soffan så länge, sa han. Eller så gör du något annat, du får bestämma, sa han.

Jag nickade och gick in i vardagsrummet och slog mig ner i hans soffa. Zayn fortsatte in i rummet bredvid. Det blev helt tyst, jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja skratta, jag vet inte vad som var roligt, det bara kom. När jag hade lugnat ner mig hörde jag Zayn från sovrummet.

-          Värst vad tyst du blev, sa han inifrån rummet bredvid.

-          Du säger ju inte heller nått. Sa jag.

Jag hörde hans skratta. Dörren till Zayns rum var öppet en bit. jag sneglade in och fick syn på honom. Han stod framför sin garderob utan tröja. Jag bet mig i läppen och fick anstränga mig för att inte stirra. Jag svalde hårt och Zayn kom ut ur rummet, fast med tröjan på.

-          Vilken film vill du se? Frågade han samtidigt som han slog sig ner bredvid mig,

-          Jag vet inte, någon bra. Svarade jag och log.

-          Nej, jag tycker vi ser en dålig, sa han.

-          Jätte bra idé där Zayn, men jag tror jag röstar ner det förslaget.

Han log.

-          Men... kanske, jag kollade mot Zayns filmer som han hade i en bokhylla i hörnet av rummet, jag reste mig upp och tog fram en film.

-          Nej, inte den. Sa han, jag la huvudet på sned.

Efter ett tag bestämde vi oss för att se marley and me.

Zayn gick fram till teven och satte i filmen. Han kollade sedan upp på mig.

-          Vill du ha glass? Sa han sedan.

Jag nickade.

-          Visst, svarade jag.

Zayn gick ut i köket och kom sedan tillbaka med en burk glass och två skedar.

-          Är det okej att äta direkt ur burken? Sa han sedan innan han fortsatte:

-          Det är godare så.

Jag skratta till.

-          Är det verkligen sån stor skillnad? Sa jag.

-          Säg inte att du aldrig har ätit glass direkt ur burken!? Sa han och tittade seriöst på mig.

-          Jag är hopplös, sa jag. Han tittade in i mina ögon.

-          Någon gång ska väll vara den första, sa han och gav mig skeden. 

-          Precis, sa jag och tog emot den.

Efter en timme in i filmen hörde jag hur det knallade utanför. Jag tog ett djupt andetag, jag gillade verkligen inte åskan. Efter några sekunder kom en blixt och lyste upp hela rummet. Jag svalde hårt och tog ett djupt andetag. Och vände mig mot Zayn.

-          Jag måste nog gå hem. Sa jag.

Han kollade på mig med undrande blick.

-          Varför? Sa han sedan.

Det smällde till igen och jag ryckte till.

-          Naima… började Zayn innan han fortsatte

-          Är du rädd för åskan?

-          Lite, sa jag och log osäkert.

Han log och la huvudet på sned, innan han flyttade sig lite närmare mig i soffan.

-          Jag tror inte du är så mycket säkrare hemma.

Ett leende spred sig över hela mitt ansikte.

-          Antar det. sa jag.

-          Så, du stannar? Sa han och blinkade snabbt med ögonen.

Jag nickade.

Vi fortsatte kolla på filmen. Det var mysigt att sitta här, jag skulle kunna göra det länge. Vi hade nu ätit ut burken med glass och satt nära varandra under filten vi hade i soffan.

Precis innan slutet på filmen hörde vi hur dörren till lägenheten öppnades och någon steg in…

 

---

Detta har hänt:

Zayn öppnade dörren och gick in, jag stod kvar och kollad in, jag såg utifrån att det var mycket större än vår. Jag tog ett djupt andetag och gick efter honom in.

---

-          Hallå? Ropade Zayn från hallen.

-          NEEEEEJ, hörde jag en manlig röst säga.

Zayn kollade på mig, han skakade huvudet och log. Jag undrade vad som pågick. Han började gå längre in i lägenheten.

-          Kom, sa han till mig.

Jag stod kvar i hallen, det var som att mina fötter var fast limmade i golvet. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till honom. Vi gick jämsides och innan han stannade i dörröppningen till vad som verkade vara lägenhetens vardagsrum.  Jag ställde mig bredvid honom i öppningen och fick syn på tre killar som satt och spelade tv-spel. Den ena var blond, han hade jeans och en röd t-shirt på sig. Bredvid honom satt en annan, han hade stort, lockigt hår och hade liknande kläder och den tredje kille, även han var brunhårig, han hade vit t-shirt med hängslen. Alla var lika inne i tv-spelet och släppte inte blicken från teven.

-          Hallå? Sa Zayn men fick inget svar.

Han harklade sig och killen med hängslen tittade upp. Han fick syn på mig och använde armbågen till att stöta till killen med lockigt hår i sidan som även han tittade upp. Killen med det lockiga håret verkade tycka spelet på paus.

-          Men hallå!? Utbrast den blonda killen och även han släppte blicken från teven.

Han kolla upp, fick syn på mig och log generat. Alla tre reste på sig och kom fram och hälsade.

-          Louis.

 Sa killen med hängslen och räckte fram handen. Jag tog tag i den och kollade på honom. Han log glatt och släppte fram de andra två som gjorde ungefär samma sak. Killen med det lockiga håret presenterade sig som Harry, och den blonda som Niall.

-          Naima bor i lägenheten längst ner, sa Zayn sen och log mot de andra som nickade.

Han kollade på mig och fortsatte.

-          Här bor Harry och Louis, och pekade mot de brunhåriga killarna.

Niall bor mittemot mig, och vår femte medlem, Liam, bor mittemot dig.

Jag nickade och mötte Zayns blick. Han såg riktigt glad ut. Killarna gick tillbaka och satte sig i soffan igen, men jag stod kvar i dörrhålet, jag kände mig lite obekväm, som att jag kom och störde. Jag titta på dom alla och fick ögonkontakt med Harry, han sneglade mot soffan och sedan kollade han upp på mig igen.

-          Du får komma och sätta dig, sa han sedan.

Jag log lite osäkert innan jag slog mig ner mellan Harry och Zayn.

-          Hur länge har du varit här? Frågade Louis sedan.

-          En och en halv vecka. Sa jag och han nickade.

-          Gillar du det då? Fråga Harry.

-          Ja, det är trevligt, men jag har inte hunnit göra så mycket ännu. Svarade jag.

-          Då kanske vi ska ta och göra det då, sa Zayn.

Han kollade på de andra som nickade instämmande. Jag sneglade på Zayn och undrade vad han menade.

-          Så, ska vi gå ut en sväng? Sa Niall och kollade på mig.

Jag tittade åter igen på Zayn som nickade. Jag vände mig mot Niall igen.

-          Visst, sa jag och log.

Vi gick ner för trapporna och när vi var utanför min lägenhet funderade jag på att springa in till Leo och säga att jag skulle ut, men ville inte be killarna att vänta, så jag valde att skicka ett sms istället.

”Är ute, vet inte när jag kommer hem” skickade jag och fick ett snabbt svar, ”gå inte vilse igen” stod det, jag fnissa till och gick ikapp killarna.

När vi hade gått en bit kom vi fram till en stor gata som var fullt med människor.

-          Det är karneval här ikväll, sa Harry och kollade på mig.

-          Aha, sa jag.

Klockan var 8 och det hade börjat bli mörkare ute. Det spelades musik och folk pratade och skrattade. Jag gick tätt intill Zayn och Harry för att inte komma bort.

-          Jag tycker vi ska köpa något gott att äta på, sa Niall efter ett tag.

Alla kollade på honom.

-          POPCOOOORN! Skrek Louis till så jag nästan blev rädd.

När Zayn såg att jag reagera sa han:

-          Välkommen in i gänget, det här kommer hända ofta, och skratta till.

Jag log och började gå, Niall fick sedan syn på ett stånd med popcorn och han och Louis rusade fram till det. Tjejen i kassan såg chockad ut när det kom fram.

-          Tre stora popcorn, Sa Niall och gav fram pengar till tjejen.

Hon tog emot pengarna och gav killarna popcornen, hon följde dem sedan med blicken hela vägen på deras väg tillbaka till oss. De gav Zayn den ena och han räckte fram den mot mig.

-          Vill du ha? Sa han, samtidigt som han själv åt av dom.

Jag tog ett par och de alla satte sig på en bänk, det var som att de tänkte exakt samma sak hela tiden. jag stod kvar och kände mig lika obekväm som jag hade känt mig i lägenheten tidigare på kvällen, jag ville inte att de skulle tycka att jag trängde mig på. Zayn tittade upp på mig.

-          Det finns plats för en till, sa han och nickade mot bänken.

-          Tack, sa jag och satte mig ner.

Jag satt tätt intill Zayn längst ut på kanten av bänken

-          De ska skjuta fyrverkerier snart, Sa Harry. Gillar du fyrverkerier?

-          Ja! Sa jag.

Killarna började prata med varandra och jag fick syn på tre tjejer som stod lite längre bort. Dom var alldeles fnittriga. De började sedan komma mot oss.

-          Hej, sa de i kör och killarna kollade upp på tjejerna.

-          Får vi ta en bild med er? Frågade de sedan.

Jag hade helt glömt bort det där med bandet igen. Jag reste mig från bänken och ställde mig lite längre bort så tjejerna kunde sätta sig en i taget mellan killarna, Jag hörde Louis säga ett flörtigt skämt till tjejerna som fnittrade. Efter att två av tjejerna hade tagit sitt kort började jag fundera, var jag bara en av alla tjejer som de träffade och var trevliga mot? Jag stod och tittade på killarna som pratade med tjejerna när Zayn vände sig om och kollade på mig, han log. Jag log tillbaka, ett tillgjort leende dock. jag förflyttade min blick från Zayn upp till tjejerna som stod upp mittemot killarna, de stod och viskade och slängde blickar mot mig, jag hade nu ändrat min hållning och stod med armarna i kors. De tackade sedan killarna med en kram, när den ena tjejen kramade Zayn sneglade hon upp mot mig, jag himlade med ögonen och tjejerna gick iväg, med de följde mig med blicken.

-          Naima? Hörde jag sedan Louis röst säga.

Jag ryckte till och gick fram mot killarna. Precis när jag kom fram till dom började alla räkna ner.

-          Tre, två, ett noll!

-          FYRVERKERIEEEEER, skrek Louis ut.

Zayn skojade inte, han gjorde verkligen det där hela tiden.

Fyrverkerierna började sedan och Zayn ryckte i min arm.

-          Sätt dig, sa han.

Jag satte mig ner och mötte hans blick.

 

-          WOW, hörde jag Nialls röst när en stor fyrverkeri lyste upp himlen, alla vi andra skratta till.

Jag tog en titt på klockan, som började närma sig tio, undra hur länge vi skulle vara ute, tänkte jag.

-          Ska vi börja gå eller? Sa Harry, det var som att han kunde läsa mina tankar.

Vi alla nickade och reste sig, vi började gå hemåt och fyrverkerierna lyste fortfarande upp himlen.  På vägen hem började vi prata om allt mellan himmel och jord. Det kändes inte som att jag gick runt med några som jag hade träffat för första gången för några timmar sedan.

Louis och Niall började sedan prata om en film de hade sett.

-          TRO MIG, sa Louis, jag har sett den hur många gånger som helst.

-          Jag men, sa Niall, minst 23 gånger.

De kollade på varandra och skrattade. Jag förstod verkligen ingenting, det måste ha vart ett internt skämt.

Vi kom in i porten till vårt hus bestämde jag mig för att gå in till mig. Niall, Harry och Louis gick upp i förväg och Zayn stannade hos mig.

-          Ses vi snart igen? Frågade han

Jag log.

-          Det tycker jag. Svarade jag.

Vi sa hejdå och jag gick in. Jag bet mig i läppen, jag var definitivt inte som alla andra tjejer de träffar, tänkte jag när jag tog av mig skorna. Jag log igen och kände mig riktigt glad.

---

Kapitel 6 Klart!
Gillade du det ? :D

måste bara tilllägga en grej, det där med tro mig & 23, är typ en intern grej mellan mig& mina kompisar! så ni inte tycker jag va helt random där ! haha, jag hade en anledning! ;)

Puus.

Detta har hänt:
Han lipa och vi gick upp och in genom dörren, jag tog mig en titt i spegeln, mitt hår var genomblött.  Och precis när jag lämnade hallen hörde jag hur det knackade på dörren…

---

Jag vände mig om och började gå mot dörren. När jag öppnade den stod en medelåldersman där med ett paket i handen.

-          Är du miss Fox? Frågade han.

-          Ja, det är jag, sa jag.

Han sträckte fram ett papper som jag skrev på.

-          Här är ditt paket, sa han sedan.

När han hade överlämnat paketet sa han hejdå, vände och gick.

Jag kollade på paketet och bet mig i läppen. Jag undrade var det var och vem det var från.

 

Jag ställde paketet på en byrå vi hade i hallen, tittade på det och bestämde mig för att öppna det på en gång, jag var så nyfiken på vad som låg däri. Jag tog ett steg fram och tog bort tejpen som höll paketet stängt. När jag öppnade låg det en bok längst upp, jag tog upp den och bakom första sidan låg en lapp. Jag vecklade upp den och läste.

 

”Naima min fina vän, Jag saknar dig så otrolig mycket, Sverige är inte samma utan dig, det känns konstigt. Vågar inte ens tänka tanken hur skolan kommer bli efter sommaren, inte bara skolan, tanken att börja gymnasiet utan dig skrämmer mig. Känner mig otrygg utan dig, allt är så nytt. Du är inte bara min vän, du är min syster. Jag saknar och älskar dig. PS. Jag skickade med en Marabou choklad ifall godiset i England är dåligt, vad vet jag? Jag har aldrig varit där, men hoppas på att komma snart. Boken du antagligen just höll i innehåller några av dem bästa minnena vi haft. Och jag hittade hjärtat/ Jessica”

Jag kände tårarna och helt plötsligt stod jag och grät i hallen. Jag tittade ner i lådan, packade upp den stora gula chokladen och la den på sidan, och lägst ner låg det, min halva av kompishjärtat jag och Jessica hade delat på när vi gick i fyran. Tårarna fortsatte rinna. Vi hade tappat bort min del när vi hade storstädat Jessicas rum när vi gick i femman. Alla hade alltid tyckt det var konstigt att det försvann när vi städade, men det var bara något som var typiskt för mig och Jessica. Hon hade inte velat haft a på sig sitt heller, ifall det var någon annan som skulle hitta min del. Jag log när jag tänkte på det. Jag satte på mig halsbandet och öppnade istället boken. Det var hur många bilder som helst, det var som en scrapbook. Alla minnena kom tillbaka och jag insåg ju mycket jag saknade Jessica. Jag kände att jag bara ville åka hem till Sverige igen.

Jag la ner boken och var på väg ut ur hallen, när det åter igen knackade på dörren, jag torkade mig i ögonen med tröjärmen och gick mot dörren, när jag öppnade fick jag till min förvåning se Zayn stå utanför dörren.

-          Hej, sa han.

-          Hej… sa jag.

Han såg nervös ut och trummade med fingrarna på sidan av benet.

-          Hur är det? Frågade han och såg undrande på mig.

-          Det är bra. Sa jag och log.

Jag mådde faktiskt ganska bra, trotts tårarna. Han tittade tveksamt på mig.

-          Jag har gjort pannkakor, sa han sedan och log. Men… det blev lite för många, fortsatta han sedan.

Jag kunde inte hjälpa mig själv för att fnissa till.

-          Så, vill du följa med upp till mig och äta? Sa han.

Han vågade knappt titta på mig. Jag log.

-          Visst, sa jag

Jag gick ut genom dörren och följde med Zayn en trappa upp. Det kändes lite konstigt att gå hem till någon jag knappt kände, men jag skulle verkligen vilja skaffa lite vänner. Zayn öppnade dörren och gav mig en gest att stiga in. Hans lägenhet såg precis ut som vår fast spegelvänd. När jag tog av mig skorna kände jag pannkakasdoften sprida sig i lägenheten. Zayn visade mig in i köket och vi slog oss ner. Jag satte händerna på låren och börja titta mig runt, ingen av oss sa något. Jag kände hur Zayn tittade på mig och jag mötte hans blick.

-          Så… började han, du är från Sverige eller hur?

-          Precis, svarade jag. Har du varit där? Frågade jag i hopp om att få i gång en konversation.

Till min förvåning svarade han:

-          Ja, några gånger faktiskt, men jag har bara varit i Stockholm.

-          Coolt, utbrast jag.

Han kollade på mig och skratta till. Jag log lite generat.

-          Jag är väldigt nyfiken på något, sa han och kollade med en fundersam blick.

-          Vad? Sa jag

-          Cyklar folk överallt i Sverige? dom var överallt, här finns det knappt några, Sa han.

Jag brast ut i skratt då jag trodde han skojade med mig, men jag mötte sedan hans seriösa blick.

-          Seriöst? Frågade jag.

Han log.

-          Ja.

Skrattet kom tillbaka.

-          Ja, på sommaren cyklar man ganska mycket. Svarade jag, det är ganska vanligt.

-          Här åker alla bil…  

-          På fel sida av vägen, avbröt jag honom.

-          Fast, nu har du fel, det är ni i Sverige som åker på fel sida, sa han.

Jag log.

 

Tiden gick och när jag kollade på klockan insåg jag att jag redan hade varit här i en timme. Jag som trodde jag precis hade kommit. Zayn var väldigt lätt att prata med. Jag hade helt glömt bort att han var med i ett band som var känt i nästan hela England, han var verkligen inte som jag trodde kändisar skulle vara, han hade verkligen fötterna på jorden. Zayn hade fortfarande inte nämnt något om bandet. Men jag ville verkligen få reda på mer.

 

-          Är det något mer du kan berätta för mig om dig? Frågade jag i hopp att få reda på något mer om bandet.

-          Som vad? Sa han.

-          Har du jobb? Frågade jag.

-          Ja, jo, det skulle man väll kunna säga, Sa han.

Jag nickade.

-          Som vadå? Sa jag.

-          Vill du verkligen veta? Sa han och lyfte på ena ögonbrynet.

-          Jag vet redan, sa jag.

-          Jaså?

-          One direction, eller hur?

-          Precis. Sa han och nickade. Han kollade ner i bordet.

-          Så, ni är ganska kända eller? Frågade jag sedan.

-          Dom flesta skulle väll säga det, men vi är bara fem killar som jag vad vi älskar.

Jag log. Han var så lugn när han pratade om det.

-          Är ni bra kompisar? Undrade jag.

Han log och titta på mig och leendet smittade av sig.

-          Nej, vi är inte kompisar, vi är bröder.

Jag började tänka på brevet Jessica hade skickat. Du är inte bara min vän, du är min syster, såg jag i huvudet.

-          Vill du träffa dom? Frågade han sen.

Jag kollade förvånat på honom.

-          Är dom snälla? Sa jag.

-          Om du tycker jag är snäll kommer du gilla dom, sa han med en busig blick.

Jag nickade.

-          Varför inte? Sa jag och log brett.

 

Vi gick ut i hallen och gick upp ännu en trappa.

-          Hoppas de har kommit hem, sa Zayn sedan.

Jag tog ett djupt andetag och kände hur nervös jag var. Jag sneglade på Zayn, han måste ha tyckt jag var schyst om han vill presentera sig för sina vänner, eller bröder.

Zayn öppnade dörren och gick in, jag stod kvar och kollad in, jag såg utifrån att det var mycket större än vår. Jag tog ett djupt andetag och gick efter honom in.

---

woho, 5 kapitlet!

säg vad ni tycker :D

ang. nästa kapitel, så vet jag inte när det kommer ut, men jag LOVAR att det bli senast söndag!

Pussen.

Detta har hänt : 
När jag kom in stängde jag dörren och lutade mig mot dörren. Bet mig i läppen och la händerna för ansiktet.

-          Shit, sa jag för mig själv, inte igen.

Jag kunde inte hjälpa mig själv att le, mitt tidigare tweet stämde inte, för det kunde verkligen bli mer pinsamt.

---

Det var söndag och jag hade vart i London i en och en halv vecka. Jag satt vid köksbordet tillsammans med Leo som läste tidningen. Pappa och Jaslene var på en minisemester hos Jaslenes föräldrar som bodde en bit utanför London. Jag och Leo hade valt att stanna hemma då vi trodde det skulle finnas mer att göra inne i stan än ute på landet, och nu satt jag här och stirra ut genom fönstret. Det regna ute, spöregnade. Jag kolla på Leo som var djupt inne i sin tidning, jag himla med ögonen och började kolla ut igen. Det hade regnat i tre dagar och jag var riktigt uttråkad. Jag började tänka på Zayn, jag hade inte sett honom på fem dagar. Vilket kanske var lika bra, jag hade ju skämt ut mig ganska rejält sist jag träffade honom.

Jag tog upp en bläckpenna från bordet och började knäppa med den. Helt plötsligt titta till Leo upp och gav mig en blick, han kolla på pennan och sen på mig igen. Jag slutade klicka med den och la ner den på bordet och Leo återgick till att läsa sin tidning. Nu hade jag verkligen tröttnat på att bara sitta still.

-          Ska vi göra något eller? Frågade jag Leo.

-          Mm. Sa han utan att titta upp.

-          Ska vi det eller? Sa jag irriterat.

-          Vad ska vi göra då? Det finns inte så mycket vi kan göra. Sa han och släppte äntligen blicken från tidningen.

-          Vi kan ju... spela kort, föreslog jag.

Han gav mig en konstig blick.

-           Okej, kanske inte... men vi skulle ju kunna…

-          Du vet ju inte vad du vill göra, sa han sedan.

Jag kom då och tänka på köpcentret. Jag hade ju faktiskt inte åkt tillbaka dit ännu.

-          Vi skulle ju kunna shoppa? Sa jag och log mot honom.

-          Shoppa? Sa han.

-          Jaa! Snääääälllaa Leooo! Sa jag och blinkade med ögonen.

-          Okej då, sa han och suckade!

-          Yeees! Sa jag och studsade upp från stolen.

Vi gick ut i hallen och tog varsitt paraply och började bege oss mot köpcentret.

När vi kom fram började vi genast att shoppa. Jag visste redan att det inte var Leos favoritsyssla så han måste ha varit riktigt uttråkad. Efter en och en halv timme fick Leo nog och bestämde att vi skulle ta en fika på Starbucks. Det var helt klart en av de bästa grejerna med att ha flyttat hit, jag kunde inte få nog av det. När vi hade fikat klart bestämde vi oss för att gå hem. Vi tog alla mina shoppingpåsar och började gå mot utgången. På vägen ut gick vi förbi en tidningsaffär, jag tog en snabb titt in när jag gick förbi och min blick drogs direkt till en tidning med ett väl igenkänt ansikte på. Jag stannade upp och backade några steg och stirrade på tidningsomslaget.

-          Leo, ropade jag.

Leo vände sig om och såg att jag hade stannat.

-          Kom hit, sa jag åt honom… när han kom fram till mig fortsatte jag :

-          Är inte det där..?

Jag pekade på omslaget.

-          Zayn? Sa vi båda i munnen på varandra.

Vi kollade frågandes på varandra och jag gick in i affären och köpte tidningen.

 

ZAYN:

Jag gick ut ur lägenheten, låste dörren och gick upp två trappor. Öppnade dörren och gick in.

-          Hallå? Ropade jag i dörren.

-          I vardagsrummet, hörde jag Harry säga.

Jag gick in och slängde mig i soffan där Louis och Harry satt. De båda kollade på mig, och sedan på varann, sen tittade de på mig igen.

-          Värst var du var tillfixad, sa Louis till mig.

-          Var du rädd att du skulle stöta på någon i trappen på väg upp hit? Fyllde Harry på.

-          Skärp er, sa jag och gav dom en seriös blick.

 Dörren öppnades och det första vi hörde var Nialls skratt följt av Liams.

-          Niall skulle aldrig kunna bryta sig in hos någon eftersom han tycker det är roligt att öppna en dörr, sa Louis och flina.

Både jag och Harry brast ut i skratt. Liam och Niall kom sedan in i rummet och även de satte sig i soffan.

-          Vad ska vi göra ikväll då? Frågade Niall.

-          Jag ska iväg, sa Liam.

Alla åtta ögon vändes åt hans håll.

-          Jag ska träffa Danielle, sa han.

-          Tror inte heller jag kommer med, sa jag.

-          Men hallå? Varför blev alla så upptagna helt plötsligt? sa Harry.

-          Vi kom ju precis hem, svarade jag.

-          Jaha, vi tre då? Sa Harry och tittade på Louis och Niall.

-          Milkshake city? Sa Louis med ett leende på läpparna

Niall log och nickade.

-          Då kör vi på det, sa Harry.

Louis gick och bytte tröja och Harry gick ut i köket. Niall gick då fram till teven och startade ett tv spel. Jag kände mig riktigt trött. Vi hade precis kommit hem från Frankrike där vi hade spelat in en ny video och det hade tagit upp all min energi.

-          Jag går ner till mig, sa jag.

Louis huvud stack ut genom dörröppningen till sovrummet.

-          Redan? Sa han, du kom ju nyss.

-          Jag är trött, svarade jag.

-          Okej, sa Louis.

Jag såg han undrande blick till Niall och Liam som både ryckte på axlarna.

-          Vill du att vi kommer och säger hej innan vi går? frågade han sedan.

-          Det är lugnt, svarade jag.

Han kom fram till mig och gav mig en stor kram. Jag log mot honom.

-          Säkert att du är okej? Sa han sedan. Och tittade lite osäkert på mig.

-          Jag mår bra, bara lite trött, oroa dig inte. Svarade jag.

Jag gick mot dörren och Harry gav mig en Hige five när han gick förbi mig i hallen.

-          Hejdå! Ropade jag.

-          Hejdå, sa de alla i kör.

När jag gick ner för trapporna på väg till min egen lägenhet blev jag plötsligt yr, jag tog tag i trappräcket och stannade till, när det hade slutat fortsatte jag gå ner, när jag kom in satte jag mig på en stol i köket. Vad var det som hände? Tänkte jag för mig själv.

NAIMA

På vägen hem från köpcentret läste jag och Leo tidningen. Det stämde, killen på tidningsomslaget var Zayn, Han var tydligen med i ett band, One direction.

-          Så, ett band, men fem killar, och en bor i vår trappuppgång, sa jag och kollade mot Leo.

-          Det verkar som det. Svarade han och mötte min blick.

-          Niall, Louis, Zayn, Harry och Liam har med deras succé i X-factor och nya singeln What makes you beautiful tagit världen med storm, läste jag högt.  

De andra namnen kändes också bekanta, men jag hade ju inte träffat någon förutom Zayn sen jag kom hit. Jag gick tyst och funderade länge. Harry.. Liam, jag kände igen dom. När vi gick in genom porten stannade Leo för att ta in posten, jag kunde bara inte släppa det där med bandet. När jag titta upp fasande min blick på en av brevlådorna. Jag började kolla runt och förstod varför jag hade känt igen namnen.  

-          Leo, det är inte bara Zayn… sa jag

-          Inte bara Zayn som vad?

-          Bor i vårt hus ! sa jag,

-          Nej, det finns ju tre andra lägenheter.

Jag himla med ögonen.

-          Men kolla, sa jag och visade honom tidnigen.

-          Liam Payne, Niall Horan, Harr..

Jag avbröt honom och pekade mot brevlådorna.

-          Vi bor i samma hus som dom alla, sa jag sedan.

-          Coolt! Utbrast Leo och verkade verkligen tycka det.

Jag log mot honom.

-          Kom nu nörd.

Han lipa och vi gick upp och in genom dörren, jag tog mig en titt i spegeln, mitt hår var genomblött.  Och precis när jag lämnade hallen hörde jag hur det knackade på dörren…

---

Kapitel 4 klart! hope you liked it !

Uh, vem är det som knackar på dörren? Är det obvious elleer inte? :D

Kom tillbaka så får du veta !
Lämna gärna en komentar om vad du tyckte !
puss

Detta har hänt:

Jag funderade på om det bodde några i min ålder i huset som jag förhoppningsvis skulle kunde lära känna. När jag sedan tittade ut genom fönstret kom det fem killar med en fotboll ut från porten vi bodde i… kanske skulle mina förhoppningar bli sanna.

---

De kommande dagarna var allt nytt. Jaslene visade oss runt i området där vi bodde, vi packade upp fler prylar som vi hade med från Luleå och vi hade även köpt en ny säng då jag var tvungen att lämna min gamla i Sverige. Jag hade även insett att flytten kanske inte var så dum i alla fall. De första dagarna hade varit riktigt roliga och jag hade ändrat min uppfattning om Jaslene helt. Vi var egentligen mycket lika och jag fick även reda på att hon hade vart med om en liknande flytt när hon var i min ålder.

Efter fyra dagar i England bestämde jag mig för att ta en promenad. Jag kände att jag behövde lite tid för mig själv efter alla förändringar jag hade gjort de senaste dagarna. jag titta ner i resväskan, sedan mot garderoben, jag hade inte packat upp allt ännu. Efter ett tag valde jag ett par ljusa jeans shorts och en t-shirt som satt lite pösigt. Jag tog en titt i spegeln, sminkade mig och satte upp mitt bruna hår i en tofs.

Jag gick sedan in till pappa i vardagsrummet och sa att jag skulle ut. Han tog en titt på mig och frågade.

-          Kommer du hitta då?

-          Ja pappa, Jaslene visade ju området häromdagen, och jag ska inte gå så långt. Svarade jag.

-          Okej, men ta med dig en karta i fall att… sa han sedan.

-          Visst, men du behöver inte var orolig pappa, sa jag. Jag kommer inte gå vilse, sa jag till honom.  

Jag gick ut i hallen och tog på mig mina vita converse och la ner den lilla kartan Jaslene hade gett till mig i bakfickan. Jag tog en sista titt i spegeln och log. Perfekt tänkte jag,

Jag la ner mobilen och några pund i fickan. Ifall jag skulle hitta något att köpa. Jag gav med sen ut på stan.

En halvtimme senare hade jag hittat en köpcenter och gick runt och kollade i affärer och insåg att jag inte hade shoppat på länge eftersom pappa tyckte att det var onödigt att shoppa de sista dagarna i Sverige och att jag skulle vänta till jag kom till England, nu var jag i England och skulle definitivt gå hit igen. Men just idag valde jag att bara gå runt och kolla, eftersom att jag bara hade några pund på mig. En timme sedan gick jag in på Starbucks, köpte en smoothie och började bege mig hem. Klockan var runt halv två och det var riktigt varmt ute. Efter ungefär en kvart kände jag inte igen mig längre och började fundera på om jag verkligen gick här på vägen mot köpcentret. Säg inte att jag har gått vilse tänkte jag. Jag suckade och tog upp kartan. Jaslene hade ringat in huset där vi bodde och jag försökte desperat hitta gatan jag befann mig på, men kartan var rena grekiskan för mig.

-           Jag kan inte fatta att jag hade gått vilse, sa jag sedan för mig själv.

Jag tog ett djupt andetag som sedan övergick till en suck.

 

-          Är du vilse? Hörde jag en röst säga bakom mig.

Jag vände mig om och framför mig stod en ganska lång kille med håret rakat på sidorna och ett par bruna ögon som vilken tjej som helt skulle drunkna i. söt, Tänkte jag, han hade skjorta och jeans på sig, jag var svag när det kom till brunögda killar med snygga skjortor och Jeans.  Han kollade lite undrande på mig och jag kom på mig själv med att stå helt tyst och stirra på honom.

-          Lite, svarade jag sedan och drog fingrarna genom min tofs.

-          Vart ska du? Frågade han sedan.

-          129 Bayswater Road, svarade jag.

-          Jaså! Sa han, jag var faktiskt påväg dit sa han sedan. du är på Cleveland Square just nu, så du är inte alls långt bort, ungefär tio minuter om du går. Fortsatte han och visade mig vägen.

-          Tack. Sa jag och började gå.

Jag kunde inte hjälpa att titta bakåt när jag gick ifrån killen.

 

Efter ungefär fem minuter stannade jag för att kolla på kartan igen, och såg att jag var på väg mot rätt håll och fortsatte gå, när jag såg mig bakåt så jag killen igen, följde han helt seriöst efter mig? Tänkte jag och fortsatte gå. Efter cirka tre minuter började jag känna igen mig igen, men hade minst fem minuter kvar att gå och killen följde fortfarande efter mig. Jag tog upp min telefon och ringde Leo.

 

-          Tjena syrran, sa han. Hur går det i den stora staden?

-          Jag har fått en stalker, svarade jag honom och hörde hur han började skrattade på andra sidan luren.

-          Det är inte roligt, la jag till. Han har gått efter mig i minst tio minuter.

-          Han kanske bara ska åt samma håll som du? Sa Leo sedan.

-          Nej, sa jag. Han förföljer mig. Han hjälpte mig med kartan och nu förföljer han mig. Sa jag irriterat.

-          Du behöver nog vara jätteorolig sa han med en ironisk ton i rösten. Tur att han inte fattar vad du säger nu då, sa han.

 

Så la jag på.

Tänkte han inte göra någon ”måste hjälpa min syster” räddning eller nått? Tänkte jag för mig själv. Jag kom fram till ett övergångställe med trafikljus och ställde mig för att vänta på att gå gubben skulle bli grön, det var fortfarande konstigt att bilarna körde på vänster sida av vägen, jag gick bara och vänta på att jag skulle bli överkörd för att ha kollat åt fel håll.

 

När jag märkte att killen fortfarande hade gått samma väg som mig och också stod och väntade på att det skulle bli grönt, vände mig om och sa:

-          Brukar du hitta vilsna tjejer på stan och sedan följa efter dom?

 

Han flina och lyfte lite på ena ögonbrynet.

-          Jag följer faktiskt inte efter dig, sa han. Jag ska hem. Han pekade mot riktningen som mitt hus låg åt.

Jag gav honom en irriterad blick.

-          Och ditt hur ”råkar” ligga precis på samma gata som mitt? Fortsatte jag sedan.

-          Jag antar det, fick jag som svar.

Jag suckade och la armarna i kors.

-          Du har fortfarande inte svart på min fråga, brukar du följa efter tjejer på stan?

Han skrattade.

-          Nej, brukar du anklaga främlingar för stalkers när du går på stan? Sa han sedan.

Jag svarade inte, fortsatte bara kolla irriterat på honom.

-          Men om du vill kan jag gå först, sa han sedan.

Jag gav honom en gest med handen som sa åt honom att gå framför mig, precis då blev det gå gubben grön. Och killen började gå.  Gud vilken idiot, tänkte jag för mig själv, men shit vad snygg han var!

Efter två minuter såg jag mitt hus, och jag såg även Leo komma ut från porten. Han log och nickade mot killen som nu gick framför mig. Kände dem varandra eller? Tänkte jag.  Leo fick sedan syn på mig och den snygga killen vände sig om och log mot mig, jag himlade med ögonen, Sedan kom Leo fram till mig.

-          Det är han, sa jag och nickade lite diskret bort mot killen.

-          Vadå? Sa Leo

-          Han som förföljde mig. Sa jag sedan

Leo började skratta.

-          Naima, är det där din stalker? Sa han och fortsatte skratta.

-          Sluta med det där. Sa jag åt honom.

-          Han bor i vår trappuppgång, har du inte sett honom förut? Sa han.

Jag kände hur jag blev röd i ansiktet.

-          Snälla säg att du skojar, sa jag.

Han skakade på huvet.

-          Lessen, men jag kan inte det.

Han hade nu slutat skratta men hade fortfarande ett flin på läpparna.

-          Shit vad pinsamt, sa jag till honom.

-          Jag kan ju ropa hit honom om du vill säga nått, sa han sedan.

-          Det är lun..

Innan jag han prata klart ropade Leo på killen. Skojar han med mig eller? tänkte jag irriterat, ibland var Leo så dum.

-          Zayn, ropade han.

Killen, som tydligen hette Zayn kom mot oss, även han ett busigt leende på läpparna, jag såg på honom att han knappt kunde hålla sig för skratt.

-          Det här är min lillasyster Naima, fortsatte Leo.

Zayn nickade och jag kollade ner i marken.

-          Det verkade som att ni redan har träffats, fortsatte Leo som inte kunde bli mer pinsam just nu. Ibland får jag för mig att han är min bror för att skämma ut mig.

-          Jo, alldeles nyss, sa zayn till honom och sneglade mot mig.

Jag kände hur allt blod steg mot huvudet och jag tänkte jag antagligen inte kunde bli mer röd i ansiktet.

-          Jag måste gå, sa jag och nickade mot de båda, sedan sa jag till Leo:

-          Vänta bara, du ska få igen.

Fast på svenska så Zayn inte skulle förstå, Leo skrattade till.

 

När jag kom in kom pappa och mötte mig i hallen.

-          Hej, hur var det idag?

-          Bra, svarade jag, jag hittade ett shoppingcenter som vi kanske kan gå till någon dag? Sa jag och blinkade med ögonen.

-          Kanske det. Svarade pappa.

-          Kom ihåg att du lovade. Sa jag och log.

-          Ja, jag gjorde väl det, sa han och gick ut ur rummet.

När jag kom in på mitt rum satte jag på ipoden och satte mig vid datorn, logga in på twitter och skrev

”nu kan det inte bli mer pinsamt”

Började sedan läsa lite uppdateringar men blev avbruten när dörren öppnades och Pappa stod där.

-          Skulle du kunna gå ner och hämta posten? Frågade han.

Jag suckade.

-          Visst, sa jag.

När jag gick ner för trapporna började Jasons Derulos låt ”In my head” spelas på ipoden. Jag älskade den låten och började dans runt, i trappuppgången, när jag stod vid brevlådan började jag sjunga med i refrängen, slänga med håret och fortsatte dansa. När jag tittade upp stod Zayn i trappan, och jag slutade genast dansa. Min första tanke var: det här händer inte, men insåg sedan att det faktiskt var på riktigt. Zayn hade ett leende på läpparna och man såg tydligt att han kunde brista ut i skratt i vilken sekund som helst. Jag pressade ihop läpparna och tog bort lite hår från ansiktet. Jag nickade mot honom och började gå upp i trappan, och kände hur hans blick följde mig.

När jag kom in stängde jag dörren och lutade mig mot dörren. Bet mig i läppen och la händerna för ansiktet.

-          Shit, sa jag för mig själv, inte igen.

Jag kunde inte hjälpa mig själv att le, mitt tidigare tweet stämde inte, för det kunde verkligen bli mer pinsamt.

---

Det var 3dje Kapitlet!

hoppas det var bra!
tänkte bara tilllägga att jag blir lika glad varje gång jag loggar in på bloggen och ser alla fina komentarer! så, återigen, TACK !

Detta har hänt :
Jag förstod inte hur de kunde vara så glada, visst, pappa var nygift och skulle flytta in med sin nya fru, men Leo, jag förstod verkligen inte. Vi började rulla och jag såg vårt hus bli mindre och mindre.

---

När vi kom fram till flygplatsen blev jag faktiskt ganska taggad, inte över flytten, det var bara hela grejen med att åka till London som skulle bli kul. När vi hade checkat in våra väskor med de sista kläderna som vi hade kvar här i Sverige gick vi igenom säkerhetskontrollen och satte oss på ett fik. Pappa och Leo drack kaffe och jag en cola. Efter en stund ringde pappas telefon.

-          Hej, svarade han… Hej Jaslene, sa ha sedan med ett leende på läpparna… ja, vi är på flygplatsen nu, flyget går snart, ska bli jättekul att se dig med, älskar dig. Puss. Så la han på, han hade fortfarande det där hemska leendet, ett, åh jag är så kär leende. jag kollade mot Leo som satt i sin egna lilla värld.

-          Leo? Sa jag. Hallå? La jag till och petade på honom.

Han ryckte till och kollade på mig, jag log. Han var så vilsen ibland.

-          Vad? Sa han frågande.

Jag skakade på huvudet och fortsatte flina.

-          Ska vi gå en sväng? frågade jag honom, och kände hur jag började få spring i bena och ville röra på mig. Kanske var det för att slippa pappas leende också.

-          Visst, sa han och tittade på pappa.

-          Gå ni, sa han och tog en mun kaffe innan han fortsatte, jag sitter kvar med våra väskor.

När Leo och jag hade gått en bit började han prata om Jaslene.

-          Kommer du ihåg när vi träffade henne första gången?

-          Hur skulle jag kunna glömma? sa jag och titta bort.

Saken var den att jag faktiskt inte hade tänkt på det på senaste, och faktiskt hade börjat glömma. All min energi hade gått åt att vara arg över flytten, men när jag började tänka på det kom allt tillbaka.

Första gången jag träffade Jaslene var när vi var på en resa till Frankrike, då hon och pappa hade råkat krocka precis framför Eiffeltornet. Jaslene hade fått en sån knuff att hon hade ramlat ner på marken, när jag var i den åldern brukade jag tycka sådant var kul, så jag hade börjat skratta och Leo sa åt mig att vara tyst. Pappa hjälpte sedan Jaslene upp, bad om ursäkt och sa att vi var tvungna att fortsätta. När vi gick därifrån hade både jag och Leo lagt märke till att pappa vänt sig bakåt flera gånger och sagt hejdå till henne. Samma kväll hände det igen, pappa gick med kartan i högsta hugg och gick återigen in i någon, när båda plötsligt sa ”Inte igen”, insåg de att det var samma person som de tidigare hade krockat med, började de båda skratta och pappa bjöd med Jaslene på vår middag.

De båda säger att det är ödet som fört dom samman. Hon bodde London, men hade latinamerikanskt ursprung. Hon var rik och hade ett bra jobb. Snygg var hon också, inte konstigt att pappa hade blivit kär så fort. Några veckor efter det kom och hälsade på oss i Sverige, och sen dess har de åkt fram och tillbaka.

-          Det är två år sen, fortsatte Leo sedan och fick mig att släppa tankarna om Jaslene.

-           Två år och nu är de gifta, är det inte fantastiskt?

Jag stoppade honom.

-          Leo, sa jag och stannade upp, jag gav honom en seriös blick och fortsatte.

-          Vem frösöker du lura? Dig själv? Tycker du verkligen att det ska bli så kul att lämna ditt liv här och flytta till London? Tänker du aldrig på dig själv?

Han tittade bort.

-          Leo? Sa jag med en arg ton i rösten.  

han titta allvarligt på mig, och sa

-          Okej, jag kanske inte älskar grejen med att lämna mitt liv här, men jag vill hellre ha ett liv med pappa och göra några ändringar i mitt liv, än leva ett utan honom. Vi har redan förlorat en förälder vill du förlora en till?

Han nästan skrek det till mig och jag kände flera ögon som stirrade på oss. Jag fick tårar i ögonen och sprang till närmsta damtoalett, jag hörde Leo ropa efter mig.

-          Naima, förlåt! Vänta…

Efter ett tag gick jag till vår gate där de redan hade börjat släppa på folk. Jag fick syn på pappa och Leo som tittade på mig, när jag kom fram till dom gav de mig min väska och Leo tog ett djupt andetag.

-          Naima, förlåt… jag vet inte vad som flög i mig.

Han såg verkligen ut att vara ledsen över vad som hade hänt.

-          Lova att aldrig göra det igen. Svarade jag.

-          Jag lovar. Sa han och fick till ett leende, förlåter du mig?

-          Kanske svarade jag, du har ju en två timmars flygresa att planera vad du ska köpa till mig, glöm inte att jag gillar dyra saker, Sa jag och flina mot honom.

-          Kul, sa han. Verkligen jätteroligt.

Ha la sin arm om mig och vi gick ombord på planet.

Två timmar senare hade vi landat i London, när vi var på väg ut från flygplatsen blev jag riktigt nervös.

-          Jaslene har fixat en bil åt oss, sa pappa och började gå mot utgången. Sa jag att hon redan hade börjat packa upp våra saker som vi redan hade skickat hit? Fortsatte han sedan.

-          Ja, du sa det, svarade Leo.

-          Så det blir inte så mycket för oss at packa upp när vi kommer fram. Men dina saker ska du få packa upp själv så du får ditt rum som du vill ha det, sa pappa och kollade på mig.

-          Bra pappa, svarade jag.  

När vi väl var framme parkerade vi utanför huset med lägenheten som skulle bli vårt blivande hem. När vi steg ur bilden möttes vi av Jaslene som log stort. Hon gav mig en kram och visade oss in i huset. Det första jag såg när jag steg in genom porten var brevlådor. Det fanns fem stycken, vilket betydde att det fanns fem lägenheter i huset. Längst upp till vänster stod vårt namn, Fox. Vi gick upp en trappa och gick in i dörren direkt till vänster.

-          Här är det, sa Jaslene och vände sig mot oss med ett leende på läpparna.

Jag tog av mig skorna och såg mig runt i lägenheten, den var faktiskt väldigt fin, Jaslene hade en känsla för inredning även om jag inte ville erkänna det.

-          Här är ditt rum, Naima. Sa hon och öppnade dörren.

Jag gick in och kollade, det var fint. Tapeterna var lila och mina saker från rummet i Sverige stod redan utplacerade.

-          Jag började ställa i ordning möblerna, men du får självklart flytta på dom hur du vill, sa Jaslene snabbt och titta på mig med en osäker blick.

Men jag gillade det. Det var fint.

-          Det är okej. Jag gillar det sa jag och log mot Jaslene.

I ögonvrån såg jag hur pappa andades ut. och log mot Leo. Jag fortsatte gå runt lite i lägenheten efter det. Det skulle nog ta tid att vänja sig, men det var bättre än vad jag hade väntat mig.

-          Ni måste vara hungriga efter flyget, sa Jaslene när vi kom till köket, ska jag fixa något att äta?

 

Klockan var två på eftermiddan, och jag hade inte ätit sen frukost, jag var faktiskt väldigt hungrig.  Jag nickade och Jaslene började ställa fram lite mat på bordet och vi alla satte oss ner för att äta. Jag funderade på om det bodde några i min ålder i huset som jag förhoppningsvis skulle kunde lära känna. När jag sedan tittade ut genom fönstret kom det fem killar med en fotboll ut från porten vi bodde i… kanske skulle mina förhoppningar bli sanna.

---

Det var kapitel 2! hoppas ni gillade det!
komentera gärna vad ni tyckte! :)

och så ville jag bra säga tack till alla fina komentarer på kapitel 1! hade verkligen inte föväntat mig det efter första dan ! SUPERTAACK!

forsätt läs! :D

-          Naima, kommer du?

Jag sneglade lite mot dörröppningen där Leo stod och tittade på mig. Jag suckade tungt och höjde volymen på min ipod. Leo kom in i rummet och satte sig bredvid mig i sängen, som var det enda som fanns kvar i mitt rum. Han tog ur min ena hörlur och jag kände hur han kollade på mig, men jag fortsatte stirra in väggen.

 

-          Du, jag vet att du verkligen inte vill, men du kan väll försöka att tänka på pappa? Du vill väll att han ska vara lyckl…

-          Varför är det bara han som ska få vara glad? Avbröt jag honom. Varför ska jag tänka på hans bästa när han bara tänker på sig själv? Sa jag surt.

Han suckade tung, jag antar att han också hade tänkt så. Jag vände mig mot honom, han log.

-          Du, kom igen nu. Det kanske blir hur bra som helst.

-          Eller dåligt, sa jag.

Han log.

-          Lika negativ som alltid, sa han sedan.

-          Jag tog upp en kudde och slog till honom lite löst.

Jag började titta runt i rummet.

-          Kommer du sakna det? Frågade han.

-          Yepp. Svarade jag och suckade.

Leo och jag hade alltid varit tajta. Han var en av mina närmsta vänner, men även min bror. Just nu bodde vi i Luleå, men det skulle inte vara länge till. Jag hade bott här, i samma hus, rum och framförallt, med samma människor så länge jag kunde minnas. Ja, ända sen mamma lämnade min pappa när jag bara var tre år. Leo är 1 och ett halvt år äldre än mig, han skulle bli fem när mamma lämnade oss. Här hade jag bott i 13 år, vilket betyder att jag är 16 och Leo ska snart bli 18.

-          Kommer du sakna det då? frågade jag honom.

-          ja, det finns mycket jag kommer sakna, fick jag till svar. Som snöskoter.

Jag log. Snöskoter tänkte jag, snögubbar, snölyktor och snöskoter.

-          Mina vänner, sa jag.

-          Precis, men du kommer få nya vänner. Svarade Leo.

 

Men jag ville inte ha nya vänner, jag ville inte ha ett nytt liv, mitt leende försvann snabbt och jag kände att jag började bli arg igen, som jag alltid hade vart på senaste tiden.

-          Leo? Naima? Hörde vi en röst ropa utifrån hallen.

-          Great, sa jag med en irriterad röst till Leo.

Han gav mig en irriterad blick tillbaka, En skräp dig nu blick. Jag himlade med ögonen och började stirra in i väggen igen.

-          I Naimas rum pappa! Ropade Leo tillbaka.

Pappa kom in i rummet med ett par lådor. Det såg rätt tung ut och pappa såg verkligen ut att lida. Han kanske faktiskt skulle börja gå till gymmet istället för att bara prata om det, jag njöt verkligen av att se honom ha det lite jobbigt, precis som jag hade haft det den senaste tiden.

-          Leo, kan du hjälpa mig bära ut dehär lådorna till bilen?

-          Självklart, Jag och Naima satt precis och pratade om hur kul det skulle bli med flytten.

Lögnare, tänkte jag.

-          Vad bra Naima, sa pappa, det känns väll bra nu? Frågade han

Jag svarade inte, jag tittade inte ens på honom, jag fortsatte bara stirra in i väggen och ploppa in hörluren i örat igen. Jag såg i ögonvrån hur Leo tittade på pappa och ryckte på axlarna och lämnade rummet, pappa såg verkligen ledsen ut, hade jag vart för hård mot honom på sista tiden? Jag skakade på huvudet, inte som han hade vart mot mig och Leo i alla fall.

När pappa hade lämnat rummet öppnade jag min dator och loggade in på facebook. Jag såg att en av mina bästa barndomsvänner var online och öppnade chatten, men tvekade sedan att skriva. Jag hade redan sagt hejdå en gång och visste inte om jag skulle kunna göra det igen. Jag tog ett djupt andetag och bet mig i läppen för att inte tårarna skulle komma. Precis när jag skulle logga ut hörde jag chatten ploppa upp och Jessica hade skrivit till mig.

”tjena hotstuff. Varför skriver du inte till mig? När går flyget?” 
”såg inte att du var online tjejen, svarade jag, vilket var en lögn. Åker hemifrån om en halvtimme!” fick hon som svar.
”kan inte fatta att du ska flytta till London.”
”kan inte fatta att min pappa tvingar mig att flytta in tillsammans med en kvinna i London som tror hon kan bli min mamma eller nått. Jag önskar att jag bara kunde stanna” skrev jag sedan. 

”Naima, du är sexton och vet inte ens hur man startar en diskmaskin. Du skulle knappt klara dig själv i en dag”

”tack” och skickade sedan snabbt iväg ett, ”måste gå, ska packa ner datorn i handbagaget till flyget, kommer sakna dig otrolig mycket! Kom och hälsa på mig när du har lov! kram”

Jag loggade ut innan hon hann svara, jag visste inte om jag orkade ännu ett hejdå, och speciellt inte till Jessica, min bästa vän. Sedan loggade jag in på twitter. ”dags för den stora flytten” skrev jag och suckade när kände tårarna komma igen, jag slog ihop datorn och packade ner den i väskan där jag också packade ner min ipod och en bok.

-          Antar att det här allt. Sa jag för mig själv.

Jag tog en sista titt i rummet och gick ut och stängde dörren. Sedan gick jag ut med väskan till bilden där Leo stod. Han gav mig en stor kram, ingen kunde ge kramar som Leo.

-          Redo? Frågade han mig.

-          Jag antar det. Svarade jag och hoppade in i bilen.

Sedan kom pappa ut med de sista väskorna. Han log stort och visslade och hoppade glatt in i bilen.

-          Kan ni tänka er vilken tur att Jaslene fick lägenheten mitt i London, vi kommer få det så bra där!

-          Hon behövde inte flytta så långt, sa Leo till pappa och log lite.

Jag förstod inte hur de kunde vara så glada, visst, pappa var nygift och skulle flytta in med sin nya fru, men Leo, jag förstod verkligen inte. Vi började rulla och jag såg vårt hus bli mindre och mindre.

---

Det var första kapitlet!
vad tyckte du?
har redan lite idéer till nästa! kommer bli awesome!
lämna en komentar och kom tillbaka snaart ! :))

Det här ska såsmånig om bli min novellblogg om onedirection !
som jag skrev i min lilla "välkomsgrej " i bloggens meny så är jag verkligen inget proffs på att fixa fina designer och sånt, jag vet hu man sätter på datan och that´s it.
MEEEEN
jag försöker iaf ! :)

Tillbaka till novellen då ! jag ska allderles strax lägga upp mitt första kapitel ! mycket spännande!
jag hoppas verkligen att ni kommer gilla det och komma tillbaka för att läsa mer!

anledningen till att jag börja är att jatg själv läste en och blev riktigt sugen på att hitta på en egen, det är första gången så förvänta er inget superduperbra !

lämna gärna en komentar om var ni tycker och tänker, eller saknar! jag ska försöka anpassa mig till er och vad ni vill läsa om!

woho, helt galet excited! ska blir grymt kul!

ehh, angående mitt bloggnamn.. haha, JA det var galet mycket brist på insperation och jag lyssnade på Jesse McCartney! mobba mig inte, okej ! :)