Detta har hänt:
Jag tänkte göra det som jag gjorde med Louis, göra det snabbt, som att dra bort ett plåster.
Zayn kollade frågandes på mig, han såg orolig ut, vilket jag förstod, om det var han som satte sig ner med mig och sa sådär skulle jag helt klart vara orolig. Men nu var det inte han som satt där och behövde prata med mig, det var jag, det var jag som var tvungen att komma med nyheterna. Jag mötte hans blick för att börja berätta allt från början…
Från en början tog det emot, jag visste inte varför, kanske för att det hade blivit en sån stor grej av det hela, något som det egentligen inte behövt bli. Jag slet min blick från golvet och tittade upp på Zayn igen.
- Var det något viktigt? Du gör mig faktiskt lite nervös, började han.
Viktigt och viktigt, tänkte jag.
- Du måste lova mig en sak innan jag börjar, sa jag utan att svara på hans fråga.
- Visst, vad är det?
- Bli inte arg…
Han kollade undrandes på mig, hans blick visade tydligt att han snabbt blev orolig över det jag just sagt.
- Jag… eh.
Jag visste inte hur jag skulle formulera mig. Jag mår dåligt och har tänkt åka hem till Sverige ett tag, hejdå vi ses, hade nog inte var så populärt. Att ha honom sittandes framför mig med den där blicken gjorde inte saken lättare heller.
- Jag känner att jag inte riktigt trivs här längre, började jag, jag passar varken in i skolan och för det mesta känner jag mig ganska ensam. Ni jobbar mycket och Leo har skaffat sig sitt nya liv med sina nya vänner och jag saknar mitt gamla liv med mina gamla vänner. Det beror såklart inte på dig, för jag älskar dig verkligen och jag vill att du ska veta det. Men jag har bestämt mig för att åka hem till Sverige ett tag…
Han kolla på mig under tystnad. Jag önskar att han kunde säga något. Han släppte sedan min blick, reste sig upp ur soffan.
- Zayn, snälla stanna så jag kan få förklara klart, ropade jag efter honom. Du lovade att inte blir arg, fortsatte jag. Men innan jag visste ordet av det smällde ytterdörren igen och tystnaden la sig som ett lock i rummet.
Jag satte händerna framför ansiktet och kände hur tårarna började rinna bakom dem. Rummet blev helt plötsligt kallt och tystnaden var läskigt tyst. Han lovade, tänkte jag. Om jag ändå bara hade fått prata klart hade han inte rusat ut som han gjorde. jag tog ett djupt andetag, jag hade tre veckor på mig att förklara, jag skulle få min tid innan jag åkte.
13de oktober:
Bilen började långsamt lämna korsningen vi stod i. tre veckor hade gått, men Zayn hade lyckats undvika att prata med mig, tillochmed oss alla. Jag skakade på huvudet och kände hur Leo hade fäst blicken på mig.
- Långt bort i tankarna? Frågade han.
Jag ryckte på axlarna.
- Lite kanske. Jag kan bara inte fatta att han undvek mig i tre veckor.
- Inte jag heller, det är så olikt honom.
- Jag ville bara att han skulle lyssna en sista gång, det har blivit en för stor grej av allt bara för att han vägrar att lyssna på någon av oss.
Han nickade på huvudet, pappa satt tyst fram i bilen, jag visste vad han tänkte, att han hade haft rätt hela tiden, jag kunde se det över hela hans ansikte. Att han ens hade mage att tänka så nu.
En vecka tidigare, 6te oktober:
Jag gick mot skolans utgång efter sista lektionen. Bakom mig kom någon springandes och tog tag i min arm för att stanna upp mig. Jag vände mig om och fick syn på Cody, han log stort och höll upp ett vitt papper med tre stora röda bokstäver längst upp i högra hörnet.
- Du är bäst! Sa han med andan i halsen.
Han gav mig en stor kram och innan jag hann reagera på vad som just hade hänt började han hoppa upp och ner som ett barn på julafton.
- Mamma kommer sätta upp det här på kylen, sa han glatt och fortsatte hoppa.
- Cody, stå till! Sa jag skrattandes och han ställde sig rakt upp och ner framför mig.
- Mitt första MVG, sa han stolt.
Mitt leende försvann när jag fick syn på Adrian bakom Cody, han gick med bestämda steg genom korridoren och i handen hade han ett vitt papper.
- Antar att han inte fick MVG, sa Cody precis innan Adrian stannade framför oss båda.
- Är det här sant? Sa han sur och gav pappret till mig.
Jag läste reden med text två gånger och suckade tungt.
- Vem gav den till dig? Frågade jag honom.
- Den låg i mitt skåp, sa han, fortfarande surt.
- Vad är det? sa Cody nyfiket och drog lappen ur handen på mig.
Han tittade ner på den innan han tittade upp på mig igen.
- Vilken jäkla bitch, sa han.
- Ursäkta? Jag står här, försvarade jag mig.
Han kollade på mig och log ett snett leende.
- Inte du, det är Ambers handskrift, sa han och stäckte lappen till Adrian.
Jag sneglade ner på pappret och läste raden med texten igen.
”en svensk borta, en svensk kvar, säg hejdå till din lilla vän Adrian, hon blir inte kvar länge till”
- Är det sant? Frågade Adrian igen, dock lite lugnare.
Jag nickade på huvudet.
- Vänta, va!? utbrast Cody. Vi hade ju precis.. du vet, sa han och pekade på de röda bokstäverna på hans papper.
- Du vill ju bara ha kvar henne för hon är smart, sa Adrian surt och vänte sig mot Cody.
- Och vad fan vet du om det?
Det såg ut som att de snart skulle slå till varandra, jag bestämde mig för att gå emellan dom och stoppa bråket innan det hann börja.
- Okej, det räcker, skärp er, ser ni vad ni håller på med eller?
De tog ett steg ifrån varandra och båda kollade på mig.
- Jag har andra problem att tänka på, jag behöver inte två bråkande småungar som slås också.
Jag vände mig ifrån dem och lämnade skolan bakom mig.
13 oktober:
LOUIS:
Jag satt i soffan och trummade snabbt med fingrarna på låret. Jag bet lite på nageln och flyttade mig otåligt runt i soffan, jag kollade på klockan, Naima var säkert på flygplatsen nu. Jag kunde inte låta det här hända. Jag reste mig snabbt upp ur soffan och skyndade mig ner till Zayns lägenhet. Jag plingade på dörren. Jag hörde mina egna djupa andetag när jag hörde hans steg på andra sidan dörren. Han öppnade sedan dörren långsamt. Han var inlindad i en filt och höll en kopp te i handen. När han fick syn på mig vände han sig om igen och gick in i lägenheten. Jag följde efter honom in och stängde dörren efter mig.
- Är du sjuk? Frågade jag när han hade lagt sig ner i soffan.
Han skakade på huvudet utan att svara. Min blick fastande sedan på teven. Jag lyfte ena ögonbrynet när jag såg vad han kollade på. En svartvit film där en man och en kvinna stod och grälade.
- Är du seriös? Frågade jag honom.
- Det passar in, sa han kort och snabbt.
Jag satte mig i soffan bredvid honom.
- Och du tänker inte göra något åt det? stoppa filmen och spola tillbaka bandet?
- Fyndigt Louis, verkligen, påminner mig faktiskt om något annat… åh, vänta, vår låt!
- Jag tycker att den passar in! Sa jag glatt.
Han skakade långsamt på huvudet.
- Det är nog för sent nu.
Jag kunde se på honom att han ångrade sig.
- Det är aldrig försent, aldrig.
Jag log en aning mot mig och det kändes bra, jag visste att han skulle ändra sig.
NAIMA:
När vi hade kommit fram till flygplatsen hoppade jag ut ur bilen. Leo tog min väska och vi all tre gick tysta bredvid varandra in i den stora byggnaden. Vi checkade in min väska och gick långsamt mot säkerhetskontrollen.
- Har du biljetten och passet med dig? Frågade pappa.
- Nej, jag tror jag glömde det efter du hade påmint mig efter den 20nde gången, sa jag och log mot honom.
- Ville bara vara helt säker, sa han.
Jag stannade till när vi kom fram till säkerhetskontrollen. Jag tog ett djupt andetag och mötte Leos blick, han log stort.
- Vi ses snart, sa jag och kramade om honom hårt.
Jag mötte sedan pappas nervösa blick.
- Det kommer gå bra pappa, andas.
Han log och kramade om mig.
Jag gick iväg en bit och såg pappa och Leo vända sig om för att gå iväg. Nu är du helt ensam Naima, helt ensam, tänkte jag. Tillslut försvann de båda ur sikt. Jag suckade tungt och fortsatte gå längre in i kön för att snart gå igenom säkerhetskontrollen. Jag kollade tillbaka ut bland folkmassan, i fall att jag skulle se Pappa och Leo igen, men det var bara ett hav av okända ansikten, nästan.
Jag böjde mig under snörena som bildade kön och lämnade den bakom mig. Jag gick långsamt mot honom, såg jag verkligen rätt? Var det verkligen han? Jag nickade för mig själv, det var han.
- Vad fick dig att ändra dig?
Han log stort och närmade sig mig utan att säga något, och strax efter det böjde han sig fram och kysste mig länge. Jag mötte sedan hans blick och kunde inte hjälpa mig för att le. Här stod jag som en idiot och log, mitt på flygplatsen, men jag var lycklig, riktigt lycklig.
- Så då ska åka? Frågade han.
Jag nickade.
- Men jag kommer tillbaka snart igen.
- Snart? Vadå om en månad? Sex månader? Vad är snart?
- En vecka, berättade inte Louis det för dig?
Han seriösa ansikte sprack och han brast ut i skratt.
- En vecka!?
- Ja, över skollovet, det var därför du inte skulle bli arg, för jag visste att jag inte skulle få prata klart.
- Fattar du hur mycket du har plågat mig?
- Det är ju inte jag som har låst in mig själv så jag inte kunnat få kontakt med något.
Han fortsatte le och skakade på huvudet.
- Jag älskar dig, jättemycket.
- Jag älskar dig med Zayn.
Vi kysstes igen och jag njöt av att vara i Zayns närhet, att få vara i hans armar och kyssa hans läppar och veta att jag skulle få göra det fler gånger än denna…
och däääääääär
slutar novellen.
skoja!
men det kändes verkligen som ett slut! hah
mehn, jag lovar, det är inte slutet!
Jag blir faktiskt lite avundsjuk på Naima, hah! jag vill!
Hoppas ni gillade det! skrev ett lite längre för jag har vart superdålig med uppdateringen på senaste tiden, men har verkligen inte haft någon ork!.
fick en fråga av Ellinor som undrade om jag har tänkt att ta in en läsare i novellen:
Gag har tänkt på det förut, men har inte riktigt kommit på vad den ska kunna göra, men jag ska helt klart tänka mer på det och om jag kommer på något bra säger jag till ! ;)
FÖRST! YES!
haha dog när det stod "och där tog novellen slut"
Zayn är så mysig att jag dör! Jag är helt galet avundsjuk! Bra bebis, keep up the good work!