Han lutade sig tillbaka i soffan och jag suckade. Jag skulle aldrig ha sagt något. Jag skulle inte sagt något för jag inte hade något svar på det, tror jag. När jag satt här och tittade mig omkring kände jag att jag nog hade bestämt mig i alla fall, jag visst vad jag vill göra…
En månad senare, 13 oktober.
Jag satt tyst i sängen och kollade mig runt omkring mig själv. Jag tog ett djupt andetag och kramade om en av kuddarna hårt. Min blick fastnade sedan på min resväska som stod mitt i rummet, snart dags, tänkte jag för mig själv. jag kollade ner på telefonen som låg bredvid mig i sängen och funderade på om jag skulle prova ringa honom igen, att i alla fall prova att göra ett försök till. Mina tankar avbröts av att det knackade på dörren och Leo kom in. Han stod i dörrhålet länge, innan han kom in och satte sig bredvid mig. Han kollade ner i min hand och suckade.
- Har han hört av sig?
Jag skakade långsamt på huvudet.
- Det kommer nog, fotsatte han.
Jag fortsatte skaka på huvudet och kände hur mina ögon började fyllas med vätska.
- Den här gången tror jag inte att han gör det, svarade jag.
- För att?
- Han vart så himla arg, eller besviken… jag hann inte ens prata klart innan han hade lämnat rummet.
Jag svalde hårt och Leo torkade bort en tår. Han la en arm runt mina axlar och jag lutade mitt huvud mot hans axel.
- Jag vill bara inte skiljas som ovänner.
Det började plötsligt vibrera i min hand, jag tog hastig upp den och höll mobilen nära ansiktet, men la besviket ner den i sängen igen när jag såg namnet på displayen.
- Vem var det?
- Adrian.
Han nickade på huvudet.
- Jag kommer sakna dig, sa han.
- Vi kommer ju ses igen.
- Jag vet, känns bara som att det kommer bli tomt.
- Du får väll umgås med Vanessa.
- Vanessa är inte du, sa han snabbt.
Jag mötte hans blick och vi kramade om varandra länge.
- Jag kommer sakna dig också, viskade jag lågt.
- Du är fortfarande helt säker på att du vill det här va? sa han efter en lång stund.
Jag nickade på huvudet, men helt säker var jag inte, men jag kunde inte ändra mig nu, allt var bokat och fixat, det var för sent för att dra sig tillbaka.
3 veckor tidigare, 20 september:
Jag var riktigt nervös när jag stod utanför Louis och Harrys dörr. Jag knackade löst på, en del av mig önskade nog att de inte skulle höra den knackningen, men jag visste att jag skulle bli tvungen att säga det någon gång. Jag tog ett djup andetag när jag hörde någon gå mot dörren på andra sidan, så de hade hört mig, tänkte jag. Kort efter det öppnade Louis dörren. Hans stora leende smittade lätt av sig och även att jag hade jobbiga saker att berätta kunde jag inte hjälpa mig för att stå där och le i alla fall. Jag gick sedan efter honom in i lägenheten.
- Är Harry hemma?
Louis vände sig om och skakade på huvudet.
- Han är ute med Liam. Är du hungrig?
jag skakade på huvudet
- Nej tack, det är bra.
Han nickade på huvudet och satte sig ner vid bordet mittemot mig. Jag kollade rakt in i väggen snett bakom honom och tog ett djupt andetag,
- Naima… är du okej?
Jag kollade nu på honom istället och nickade på huvudet som svar på hans fråga.
- Jag har bestämt mig, sa jag snabbt.
Jag bestämde mig för att göra det snabbt, dör då var det gjort och jag kunde inte ångra mig.
Louis kollade spänt på mig för att få höra på det som skulle komma efter.
- Jag åker tillbaka till Sverige.
Han sjönk ihop i stolen, suckade tungt och fäste blicken i bordet.
- Har du berättat för Zayn?
Jag skakade på huvudet.
- Nej inte ännu, jag är rädd för hur han ska reagera. Man vet ju aldrig, svarade jag,
- Så du är helt hundra?
Jag tänkte efter en lång stund innan jag nickade mot honom.
- Helt säker.
- När åker du då? Fortsatte han.
- Tre veckor, exakt.
Jag kunde se på honom att han var besviken och jag ville inte ens föreställa mig hur Zayn skulle känna efter jag berättat för honom...
13 oktober:
Jag satt kvar i sängen en lång stund efter att Leo gått. Den kändes precis som det gjorde när jag satt i sängen hemma i Sverige när vi skulle åka hit, men det blev ju bra i alla fall. Jag kollade på klockan, det var dags att åka. Jag reste mig upp ur sängen och gick fram till resväskan, jag tittade ännu en gång på mobilen, även fast jag visste att jag inte fått ett nytt medelande. Jag suckade tungt och gick ut ur mitt rum med väskan rullandes efter mig. I hallen kramade jag om Jaslene och Leo en sista gång.
- Vi ses snart, sa jag och de båda nickade instämmande.
- Älskar dig.
Jag mötte Leos ledsna blick.
- Älskar dig med.
Jag öppnade dörren och vände mig för att vinka en sista gång. Jag gick sedan ut efter pappa och hoppade in i bilen. Han började långsamt backa ut från parkeringen när han plötsligt stannade igen och bilen gjorde en långsam gungande rörelse. Dörren på andra sidan öppnades hastigt och Leo hoppade in och satte sig i sätet bredvid mig.
- Jag följer med, sa han snabbt.
Jag lyfte på ögonbrynen och kollade chockat på honom.
- Till Sverige?
Han la huvudet på sned och kollade konstigt på mig.
- Till flygplatsen, svarade han.
Jag skakade på huvudet.
- Du kanske skulle varnat innan, pappa körde nästan över dig, sa jag på skoj och mötte pappas blick i spegeln.
- Gjorde jag ju inte! försvarade han sig.
- Eller? Fyllde Leo i.
- Okej, kanske lite, men du mår ju bra, eller hur Leo? sa pappa och log stort.
- Jag mår fint.
Jag skrattade till, dom är galna, men helt underbara, tänkte jag.
Pappa gjorde därefter ännu ett försök att backa ut från parkeringen, denna gång utan att någon stoppade honom. Vi körde några kvarter och stannade vid ett rödljus. Jag log stort för mig själv när jag såg vilken korsning det var. Det var här jag och Zayn hade träffats för allra första gången, korsningen där jag hade vänt mig och surt anklagat honom för att vara en stalker. Jag skakade på huvudet åt tanken, jag hade tyckt han var världen största idiot den dagen. Killen jag brydde mig mest om nu var i mina ögon en idiot första gången jag träffade honom, killen som var den mest omtänksamma och snällaste människan, det var ju inte direkt kärlek vid första ögonkastet.
Jag tänkte på sist vi sågs, hur han bara hade smällt igen dörren framför näsan på mig, utan att jag ens hunnit prata klart med honom, hade han bara hört hela mig sida av historien kanske han inte hade vart så arg nu… han hade förstått.
20 september:
Jag knackade på Zayns dörr när jag kommit ner från Louis. denna gång knackade jag hårdare på dörren, jag fick för mig att nu när jag berättat det en gång skulle det bli lättare att berätta det igen. Men när Zayn sedan öppnade dörren och mötte min blick, försvann den inställningen helt.
Han lutade sig fram och kysste mig och gav mig en gest att gå in i lägenheten. Jag gick in och satte mig ner i soffan. Zayn kom efter och satte sig tätt intill mig.
- Vi behöver prata, sa jag.
Jag tänkte göra det som jag gjorde med Louis, göra det snabbt, som att dra bort ett plåster.
Zayn kollade frågandes på mig, han såg orolig ut, vilket jag förstod, om det var han som satte sig ner med mig och sa sådär skulle jag helt klart vara orolig. Men nu var det inte han som satt där och behövde prata med mig, det var jag, det var jag som var tvungen att komma med nyheterna. Jag mötte hans blick för att börja berätta allt från början…
sådär... nu känns det faktiskt som att jag är tillbaka på banan igen!
jag bestämde mig för att hoppa fram em månad, som ni förhoppningsvis märkte, för jag kände att det vart lite segt. det kommer i fortsättningen komma tillbaka blickar på vad som har hänt under tiden, så det blir lite annorlunda.
Hoppas ni gillade det !
kommentera så skriver jag snart igen! :)
xx
Grymt bra!!! Ahhh!!!! Vill veta bad som händer!!! Uppdatera snart!!:)