Jag nickade på huvudet, jag visste inte vad jag skulle svara, just nu var jag bara glad över att vara i min mammas famn, och jag försökte njuta av tiden med henne. Jag antar att skräcken över att förlora henne igen alltid skulle finnas kvar. Även om jag bara skulle träffa henne för en dag...
En veckade hade gått och ännu en gång stod jag på den lilla flygplatsen, denna gång med någon ny. Jag kramade om mamma en sista gång och gjorde mig redo för att säga hejdå. Jag gjorde det snabbt, så jag fick det överstökat, fast överstökat på ett bra sätt. Jag kramade om henne och vi sa hejdå innan jag vände mig om för att börja gå mot säkerhetskontrollen. Jag log för mig själv när jag lämnade henne bakom mig, det känns bra, det kändes bra att jag hade lärt känna henne igen och det kändes bra att jag visste att vi skulle ses igen. När jag kom fram in genom säkerhetskontrollen satte jag mig ner vid fiket jag, pappa och Leo hade suttit vid när vi skulle till London första gången. Jag köpte en macka och en juice och satte mig ner vid ett bord och tänkte tillbaka på de senaste månaderna. Jag skrattade lågt för mig själv och skakade på huvudet när bilden från när jag hade träffat Zayn för första gången. Men jag log ännu mer när jag på vår första kyss i regnet på Zayns hemliga date. Jag förflyttade min hand från bordet och drog den lätt över det hjärtformade halsbandet han hade gett mig.
I högtalaren hörde jag en kvinnlig röst säga att vi nu kunde börja gå på planet. Jag reste mig upp, tog min väska och började gå mot min gate…
2 och en halv timme senare:
Jag såg allting därnere bli större och större. Det pirrade till i min mage, även fast jag bara hade varit borta från Zayn i en vecka längtade jag riktigt mycket efter att få se honom igen.
Planet dunsade sedan ner i marken och ett svagt ljud av applåder hördes. Jag himlade med ögonen och kände att det ända jag ville var att träffa honom igen. Planet stannade in och alla reste sig upp för att snart gå av. När vi sedan stod och väntade på väskorna stampade jag otåligt med foten i golvet, jag visste att han stod därute, jag ville bara springa dit och krama om honom. Det blev mindre och mindre folk kvar i salen jag befann mig i. tillslut kom den röda väskan utrullandes på bandet. Jag gick fram och började rulla den efter mig och ökade stegen snabbt för att komma ut så snabbt som möjligt. När jag kom ut till den stora delen av flygplatsen vad det ett hav med olika ansikten, men inget vad det jag letade efter. Jag kollade mig noga omkring utan att få syn på Zayn. Jag sjönk ihop och suckade tungt. Jag började gå långsamt mot utgången, han hade ju lovat att han skulle vara här, tänkte jag.
Jag tittade mig om en sista gång, och längstbort i ett hörn stod han. Han såg lika förvirrad ut som jag gjorde. Jag log stort för mig själv och började gå fram mot honom, när han fick syn på mig smittade mitt leende av sig på honom. När jag kom fram hoppade jag upp i hans famn och vi kramades som länge.
Jag släppte taget om honom och mötte hans blick.
- Jag har saknat dig, sa han.
Jag bet mig i läppen och kysste honom.
- Jag har saknat dig också.
Jag kollade bakom honom och mitt leende försvann snabbt. Bakom honom stod tre resväskor, två stora och en liten.
- Ska du någonstans? Frågade jag misstänksamt.
Han kollade ner i marken och svalde hårt och jag kände en klump i magen växa, men han kollade efter det upp och log mot mig.
- Zayn? Vad?
- Jag ska ingenstans, vi ska.
Jag lyfte på ögonbrynet och kollade undrande på honom.
- Och vart ska vi…? Frågade jag.
- Är du beredd?
- Kan du bara berätta vart vi ska? Sa jag nyfiket.
- Nej, inte ännu.
Jag rynkade på ögonbrynen, vad fan höll han på med?
Zayn log mig och tog mig i handen och vi började gå längre in i flygplatsen.
13 TIMMAR SENARE:
Jag vakande upp av att den staka solen lyste in i rummet. Jag vände mig om i sängen och öppnade ögonen helt, Zayn låg inte kvar. Jag tittade på klockan, 07.54. jag vart förvånad över att jag sovit så länge som jag hade gjort, med tanke på tidsomställningen. Precis nedanför klockan fick jag syn på en lapp. Jag log när jag läste orden. Jag satte mig upp och veckade upp lappen helt för att läsa vad som stod inuti.
”kom ut när du vaknat”
Jag ställde mig upp, klädde på mig klänningen som låg längst upp i resväskan och satte upp håret i en bulle med en sidofläta instoppad. Jag gick in i badrummet och borstade tänderna snabbt. Jag gick sedan ut i rummet igen och öppnade bakdörren som ledde mig ut. Jag fick syn på det klarblå vattnet och kände värmen stryka mina armar. Jag fick syn på Zayn och skakade på huvudet när jag såg vad han höll på med. Jag sprang ut och stängde dörren bakom mig. Den varma sanden brände under fötterna och ljudet från de små vågorna gjorde mig lugn. När jag kom fram till Zayn tog jag tag i hans hand och kollade ner på bordet bredvid honom.
- Du är helt galen, sa jag och skrattade samtidigt som jag skakade lite på huvudet.
- För att jag fixade frukost? Sa han och log snett.
- Elleeerr.. för att du fixade en resa till Hawaii utan att berätta något.
- Jag ville överaska dig, idag var det exakt ett halvår sedan vi träffades för allra första gången.
Jag log stort, att han kom ihåg det, jag gjorde knapp det. Han gjorde sedan en gest till att sätta mig ner och jag slog mig ner vid bordet. Jag dog en bit anans och kollade mig omkring, jag njöt av det jag såg, och när jag mötte Zayns blick slog mitt hjärta ett extra slag, jag var kär i honom, på riktigt.
Efter frukosten umgicks vi på stranden. Vi låg på varsin handuk och pratade, jag berättade om mamma, och om Sverige. Han verkade riktigt glad för min skull, och det värmde verkligen mitt hjärta.
Vi tog en promenad längst strandkanten efter det, hand i hand, han stannade upp mig men släppte inte min hand, vi stod nära varandra och jag mötte hans bruna, varma ögon, vi båda log mot varandra.
- Jag älskar dig Naima, mycket, sa han.
Jag bet mig i läppen och log ännu mer.
- Älskar dig också.
Han böjde sig fram och kysste mjukt mina läppar. En varm stöt spred sig i kroppen, jag kunde inte bli lyckligare än så här. Vi fortsatte gå hand i hand och jag kände att jag aldrig ville släppa taget…
Det var den absolut sista delen på den här novellen.
känns faktiskt lite ledsamt.. :( heh.
vad har ni tyckt om den i helhet. vad har vart bra/ dåligt?
Är faktiskt ganska taggad för att börja skriva nästa novell, det ska bli kul!
det är ju bara ett stort problem som jag kommer tillbaka till hela tiden;
Jag kan verkligen inte bestämma mig för vem det ska handla om...
jag har två jag alltid kommer tillbaka till och vill att det ska handla om, men det kan bli lite... tråkigt. jag vet inte. vad tycker duu, vem ska den handla om? :)
jag vill se masssor av kommentarer nu! blir lite ledsen annars! hah.
puss.
Lite sorgligt att den är slut! Men jag tycker iallfall att den har varit kanonbra och att du är jätteduktig och det är jag helt klart inte ensam om att tycka! (du vet att jag vill att den ska handla om Harry, även om jag kommer bli jätteavundsjuk)