Detta har hänt:
Harry reste sig då upp, gick mot dörren och smällde igen den bakom sig. Jag mötte Louis flackande blick, det var som att han visste något som han ville säga, men egentligen inte fick. Mina tankar avbröts av att min mobil vibrerade i fickan. Harrys namn kom upp med stora bokstäver på displayen.
”vi måste prata”
Jag lämnade studion bakom mig och gick långsamt fram på gatan. Det hade börjat mulna och jag kände att regnet hängde i luften. Längre fram på gatan såg jag Harry stå och vänta. Jag tog ett djupt andetag och ökade takten i mina steg och tillslut stod jag framför honom. Jag försökte undvika hans blick, men det slutade med att jag titta in i ögonen på honom i alla fall. Jag bestämde mig för att gå direkt på sak.
- Vad var det du ville prata om?
Han harklade sig.
- Jag ville be om ursäkt… för allt.
- Du behöver inte Harry, det är lugnt.
Jag tittade bort, på andra sidan gatan gick två unga tjejer och viftade men händerna samtidigt som de kollade på Harry, jag log för mig själv.
- Är du säker? Fortsatte han.
Jag ryckte till och kollade på honom igen.
- Helt säker.
Det mullrade till och regnet började falla snabbt från himlen. Harrys lockar försvann och hans blöta hårt hände ner i ansiktet på honom.
- Jag antar allt det var allt spänt som släppte.
- Som att vädret styrdes efter ditt liv, eller vadå? Sa jag och kollade på honom.
Han ryckte på axlarna och skrattade
- Det var inte alls konstigt Harry, inte alls.
Han puttade mig löst i sidan och vi började gå hemåt.
När jag kommit innanför dörren tog jag av mig de blöta kläderna och bytte till ett par andra varma. Jag gick sedan in till Leos rum och satte mig i hans säng.
- Hej, sa jag för att få hans uppmärksamhet.
Han snurrade runt på stolen och kollade på mig.
- Hej, pappa undrade om du hade tänkt mer på… du vet, det där.
Jag ryckte på axlarna.
- Vet inte, jag vill åka, men ändå inte.
- Du har ju fortfarande lite tid kvar att tänka.
Jag nickade på huvudet, jag var trött på att tänka, jag önskar att jag bara kunde göra, men det kunde jag inte. Jag bet mig i läppen och suckade tungt, tillslut skulle jag bli tvungen att välja i alla fall.
ONSDAG MORGON:
Jag hade kommit till skolan lite tidigare idag. Skolgården var tom, nästan. Det regnade fortfarande smått och dimman låg svagt över marken. Under taket, på en av skolans bänkar satt Cody. Jag gick långsamt fram mot honom, men stannade precis framför. Han satt och stirrade rakt ut på ingenting, hans ögon var spegelblanka och han huttrade av kylan en aning.
- Finns det plats för en till? Frågade jag honom lugnt.
Han ryckte på axlarna och jag satte mig ner bredvid honom. Han hade fortfarande inte flyttat blicken.
- Är du okej? fortsatte jag och han ryckte på axlarna igen.
Jag nickade lätt på huvudet, vi satt tysta en lång stund innan jag bestämde mig för att avbryta tystnaden.
- Har du vart här länge? Du ser kall ut.
- Ett tag kanske, jag vet inte längre. Jag dumpade Amber.
Jag spärrade upp ögonen och kollade chockat på honom.
- Hon tänkte bara på sig själv, hon kommer inte ens ihåg att det var den dagen igår, fortsatte han.
- Den dagen?
- Tre år sen igår.
- Tre år sen vad?
- Min pappa dog.
Jag svalde hårt, jag visste inte om att Codys pappa hade dött, bara att han inte bodde hemma. Cody torkade en tår som rann ner han kind. Nu släppte han äntligen blicken, men han vred huvudet åt hållet ifrån mig.
- Det var det Leo sa på festen eller hur?
Han nickade på huvudet och jag skakade på mitt.
- Så vad hände?
- Han var militär i Afghanistan.
Jag svalde hårt, jag visste inte vad jag skulle säga, jag kände hur kylan började krypa in under jackan.
- Ska vi gå in? Köpa en varm choklad i kafeterian eller nått?
För första gången kollade han på mig och han nickade på huvudet och ställde sig upp.
När vi satte oss i kafeterian gick Adrian förbi på utsidan, han höjde handen för att vinka och kollade sedan på Cody och spärrade upp ögonen.
- Vadfan, läste jag på hans läppar.
Jag gav honom en blick att gå, men istället kom han fram till vårt bord.
- Hej Naima, och kolla vem har vi här? Cody?
- Adrian, ge dig.
Han gav mig en undrande men samtidigt irriterande blick. Utan ett ord vände han sig om igen och gick därifrån. Jag himlade med ögonen när han hade lämnat kafeterian.
Dagen gick ganska snabbt, allt gick tillbaka som det var innan morgonen, det var som att det aldrig hade hänt. Cody hängde med sina kompisar och jag var med Adrian. Klockan ringde ut och vi hade slutat för dagen. Jag stod vid mitt skåp när Adrian kom och ställde sig bredvid mig.
- Vill du ta en fika? Frågade han med ett leende på läpparna.
- Lessen, kan inte, måste hem direkt.
- Varför? Frågade ha n nyfiken? Ska du på en romantisk date med Zayn?
- Nej, en kompis fyller år. Men vi ses imorgon, hejdå!
Jag gick snabbt ifrån honom och ut genom skolan. Jag sprang fram till busshållspratsen och hann precis med bussen som gick. Jag hoppade av vid sista hållplatsen och gick den lilla biten hem. när jag gått in genom porten jag snabbt in till mig och hämtade den lilla presenten jag hade köpt, innan jag gick ut från lägenheten igen. Jag gick upp en trappa och plingade på Nialls dörr. Jag hörde honom komma springandes på andra sidan och snart hade han öppnar dörren.
- Grattiissss! Sa jag och gav honom en kram.
Han tog emot presenten och min kram och studsade vidare in i lägenheten igen.
- Lite hyper idag Niall, för mycket socker i tårtan? Ropade jag efter honom och hörde hur han skrattade ute i vardagsrummet.
Jag tog av mig skorna och gick in i vardagsrummet där de andra redan var. Liam kollade seriöst på mig när jag kom in.
- Hyper idag…? Sa han, Naima, han är alltid hyper.
Jag log och satte mig bredvid honom och Louis i soffan. Louis böjde sig fram mot mig och viskade i mitt öra:
- Har du tänkt något mer på det där vi pratade om?
- Måste vi ta det just nu? Sa jag och gav honom en blick.
Han lutade sig tillbaka i soffan och jag suckade. Jag skulle aldrig ha sagt något. Jag skulle inte sagt något för jag inte hade något svar på det, tror jag. När jag satt här och tittade mig omkring kände jag att jag nog hade bestämt mig i alla fall, jag visst vad jag vill göra…
jag vet... det. där. sög.
Det blev ett litet "mittemellan kapitel" om ni fattar vad jag menar. var tvyngen att skriva lite shär för att komma vidare sen.
Ganska kort blev det också och vart lite distraherad av NRJ tävlingen i mitten, jag var helt galen, sprang runt typ och försökte ringa sex presoner samtidigt som jag panikchattade på FB.
Galet värre, jag vet.
Meen iaf, hoppas ni inte tyckte det sög allderles för mycket!
occch, häromdagen hade jag besöksrekord! hur härligt som helst ju!
kommenteeera nu !
puss :*
Sjukt bra!