Vi kysstes igen och jag njöt av att vara i Zayns närhet, att få vara i hans armar och kyssa hans läppar och veta att jag skulle få göra det fler gånger än denna…
Ännu en gång stod jag utanför det stora röda huset. Här hade jag stått så många gånger man inte kan räkna till, och även fast jag inte stått här på ett halvår kändes det som att det var igår jag stod här senast. Allt såg precis likadant ut, ja, det hänge tillochmed samma gardiner i fönsterna. Jag gick långsamt fram till dörren och knackade på tyst, men ökade hårdheten på knackningarna för varje slag. När jag slutat tog det bara en kort stund innan dörren öppnades från andra sidan. Kvinnan med det stora, blonda, lockiga håret lös upp när hon såg mig stå utanför dörren.
- Naima? Hej, Jessica sa inte att du skulle komma, det är så kul att se dig igen!
Hon kom fram och gav mig en stor kram och efter det backade hon men hade kvar händerna på mina armar.
- Hej, Jessica visste inget, ingen visste, sa jag och log mot henne. Är hon hemma? Fortsatte jag sedan.
Han skakade på huvudet.
- Nej tyvärr, hon är ute med Anna och Sandra, från gamla klassen, dom har du väll inte glömt, sa hon och skrattade.
Jag skakade på huvudet, nej, det hade jag inte glömt, och nej, det var inget roligt skämt, tänkte jag.
- Då kanske jag kommer tillbaka senare, sa jag, och.. säg inte till Jessica att jag var här, okej?
Hon log stort och nickade på huvudet.
- Självklart inte, det är klart att du vill överaska henne själv, men det var verkligen kul att se dig igen Naima.
Jag nickade och övervägde om jag skulle säga ”dig med”, men struntade i det och vände mig istället om och lämnade Jessicas hus bakom mig. När jag tog det sista steget utanför deras uppfart kände jag att det verkligen var den sista gången jag lämnade den. Det stack till i ögonen och jag anstränge mig för att tårarna inte skulle komma forsandes. Jag vände mig snabbt om.
- Hejdå, sa jag lågt.
Jag skakade löst på huvudet och fortsatte gå längst gatan. Kylan från utsidan trängde sig in genom jackan. Jag drog upp den i halsen och ökade stegen. Jag kunde se bilden framför mig, Jessica, Anna och Sandra som satt och skrattade i Annas säng. Hon hade bytt sida lätt, tänkte jag. När jag fortfaranade bodde kvar var Anna och Sandra de värsta vi skulle kunna tänka sig att vara kompisar med och gjorde allt för att få dom att se sämre ut än oss. Vibrationen i min ficka avbröt mina tankar. Jag tog upp mobilen och log stort innan jag svarade.
- Hej!
- Hej älskling, hur går det?
- Det går… jag vet inte, inte som planerat i alla fall.
- Kom din faster och mötte dig förut?
Jag nickade på huvudet innan jag kom på att Zayn inte kunde se mig.
- Ja, sa jag efter en lång fördröjning.
- Ni nickade igen, eller hur?
Jag fnös till.
- Eh, nej.
- Eller?
- Okej, kanske.
Jag hörde Zayn skratta på andra sidan luren och jag skakade på huvudet.
- Du känner mig för väll, sa jag.
Långt bort hörde jag Zayn säga något, men min uppmärksamhet var nu inne på något annat. Längre bort på gatan kom det någon, jag kände igen det, gångstilen, håret som svängde, det var precis som förr.
- Jag…måste gå, tror jag, sa jag i telefonen till Zayn.
- Är du okej?
- Ja, jag mår bra, men någon jag känner är här.
- Ringer imorgon, sa han.
Jag la på utan att svara och fortsatte kolla på presonen som kom gående mot mig. var det verkligen hon? När jag kommit närmre henne såg jag, det var hon. Ögonen, håret och läpparna hade inte ändrat sig ett dugg. När jag mötte hennes blick stannade hon upp och kollade på mig precis som jag kollade på henne?
- Naima?
Jag nickade på huvudet.
- Är det verkligen du? Fortsatte hon och jag fortsatte nicka på huvudet.
- Jag har inte sett dig på så väldigt länge.
Jag kände mig stum, det fanns egentligen så mycket jag ville säga henne, men visste inte hur jag skulle säga allt.
- Vi har flyttat, sa jag som svar på hennes tidigare mening.
- Jaså, är det i närheten?
Jag skakade på huvudet.
- Till England, jag pappa och Leo, vi har bott där i ett halvår nu.
Hon nickade långsamt. Vad gjorde hon här egentligen?
- Jag bor längre ner på gatan nu, träffar du fortfarande Jessica? Frågade hon.
Hon hade missat en hel del, inte bara på de senaste sex månaderna, hon hade missat allt.
Jag skakade på huvudet som svar på hennes senaste fråga.
- Jag är hemma själv, vill du följa med på middag? Frågade hon.
Jag tvekade en sekund, men nickade efter ett tag, jag följde henne ner för gatan och gick in i ett av husen. Jag önskade att jag hade satt på mig något bättre, jag ville visa henne vad hon hade missat alla dessa år. Jag granskade mig i spegeln, jag såg ganska okej ut i alla fall. Jag följde efter henne in i köket och satte mig vid bordet och hon började med maten, jag kände mig väldigt ombekväm och kunde inte förstå varför jag hade låtit mig själv att följa med hit. Vi småpratade lite och när maten var klar satte hon sig ner mittemot mig.
- Hur mår Leo? frågade hon.
- Han mår bra, han trivs verkligen i England, pappa mår också bra.
Hon nickade på huvudet.
- Och du då? Trivs du?
Jag tänkte efter en stund.
- Du vet när man åker bort för att komma ifrån något, och när man är borta inser man hur mycket man egentligen uppskattar det man är ifrån?
Hon nickade.
- Precis så känns det. jag trodde inte att jag gillade att vara där borta, men nu när jag är här saknar jag det, och jag saknar de jag brukar umgås med.
- Jaså? Någon speciell? Sa hon och log finurligt mot mig.
Jag kollade ner i bordet och log stort.
- Så det finns någon, sa hon som att hon precis hade listat ut den svåraste gåtan någonsin.
- Vad heter han? Fortsatte hon.
- Zayn.
Jag log stort och jag berättade om Zayn och de andra, Adrian, Cody och tillochmed Vanessa.
Vi satt och pratade i timmar.
- Jag har saknat er något så ortroligt, sa hon, Jag har mått så dåligt över att inte tagit kontakt med er tidigare, och när jag inte gjort det ville jag inte göra det över huvud taget, jag ville inte att ni skulle ta mer avstånd än vad vi redan hade.
- Du skulle ha gjort det, svarade jag snabbt.
Hon nickade huvudet och det blev tyst en stund.
- Jo, mamma… började jag.
Jag avslutade snabbt och tänkte efter, jag kanske inte skulle ha kallat henne mamma? Hade det kanske vart bättre att sagt hennes namn? Hon kollade på med tårfyllda ögon, de smittade av sig och jag bet mig hårt i läppen. Hon ställde sig upp och kom mot mig, lutade sig fram och gav mig en stor kram. Här stod vi och grät, klockan var halv tolv på kvällen och jag stod i min mammas famn och grät. Jag skakade på huvudet, dagen hon lämnade oss trodde jag aldrig att det här skulle hända. Jag hade inte ens vågat tänka den tanken förut.
- Du har blivit vacker, Naima, riktigt vacker, och som du har vuxit upp, sa hon med gråten i halsen. Jag önskar verkligen att jag hade hållit kontakten, och jag ber så mycket om ursäkt för att jag inte gjort något tidigare.
Jag nickade på huvudet, jag visste inte vad jag skulle svara, just nu var jag bara glad över att vara i min mammas famn, och jag försökte njuta av tiden med henne. Jag antar att skräcken över att förlora henne igen alltid skulle finnas kvar. Även om jag bara skulle träffa henne för en dag...
Näst sista deleeeen på novellen!
ska försköka skriva den sista på söndag!
har faktiskt lite seperationsångest från the Naima&Zayn story :((
så mysiga ju! hah
förlåt, min uppdatering har var sämst, ja, jag är medveten om det! vad har det gått, en vecka? skärpning på mig.
iaff, har kommit på en braa ide till nästa novell! :D ska föröska börja skriva den nästa vecka när det är lov! :D
den kommer bli lite annourlunda, tror jag! :D
Och jag har FETT med problem till att komma fram till vem den ska handla om! kommer säkert sluta med att jag drar lott!
och juste, innan jag glömmer: några ville att jag skulle ha en tävling om typ "huvudpersonen" jag känner att det kan bli lite svårt, just huvudetpersonen, men jag hade tänkt att ta in en läsare i den! spännande! :D vi får se hur det blir!
jaha, vad långt det här blev, nästan längre än novellen! hah, hejdå!
UPDATE: Kapitelet kanske inte kommer idag, det kan komma imorgon istället (måndag). såärrre. har lov och har tänkt ha lite kul! inte sitta vid datan 24/7, hope you don't mind.
Sjukt bra!!