Jag funderade på om det bodde några i min ålder i huset som jag förhoppningsvis skulle kunde lära känna. När jag sedan tittade ut genom fönstret kom det fem killar med en fotboll ut från porten vi bodde i… kanske skulle mina förhoppningar bli sanna.
De kommande dagarna var allt nytt. Jaslene visade oss runt i området där vi bodde, vi packade upp fler prylar som vi hade med från Luleå och vi hade även köpt en ny säng då jag var tvungen att lämna min gamla i Sverige. Jag hade även insett att flytten kanske inte var så dum i alla fall. De första dagarna hade varit riktigt roliga och jag hade ändrat min uppfattning om Jaslene helt. Vi var egentligen mycket lika och jag fick även reda på att hon hade vart med om en liknande flytt när hon var i min ålder.
Efter fyra dagar i England bestämde jag mig för att ta en promenad. Jag kände att jag behövde lite tid för mig själv efter alla förändringar jag hade gjort de senaste dagarna. jag titta ner i resväskan, sedan mot garderoben, jag hade inte packat upp allt ännu. Efter ett tag valde jag ett par ljusa jeans shorts och en t-shirt som satt lite pösigt. Jag tog en titt i spegeln, sminkade mig och satte upp mitt bruna hår i en tofs.
Jag gick sedan in till pappa i vardagsrummet och sa att jag skulle ut. Han tog en titt på mig och frågade.
- Kommer du hitta då?
- Ja pappa, Jaslene visade ju området häromdagen, och jag ska inte gå så långt. Svarade jag.
- Okej, men ta med dig en karta i fall att… sa han sedan.
- Visst, men du behöver inte var orolig pappa, sa jag. Jag kommer inte gå vilse, sa jag till honom.
Jag gick ut i hallen och tog på mig mina vita converse och la ner den lilla kartan Jaslene hade gett till mig i bakfickan. Jag tog en sista titt i spegeln och log. Perfekt tänkte jag,
Jag la ner mobilen och några pund i fickan. Ifall jag skulle hitta något att köpa. Jag gav med sen ut på stan.
En halvtimme senare hade jag hittat en köpcenter och gick runt och kollade i affärer och insåg att jag inte hade shoppat på länge eftersom pappa tyckte att det var onödigt att shoppa de sista dagarna i Sverige och att jag skulle vänta till jag kom till England, nu var jag i England och skulle definitivt gå hit igen. Men just idag valde jag att bara gå runt och kolla, eftersom att jag bara hade några pund på mig. En timme sedan gick jag in på Starbucks, köpte en smoothie och började bege mig hem. Klockan var runt halv två och det var riktigt varmt ute. Efter ungefär en kvart kände jag inte igen mig längre och började fundera på om jag verkligen gick här på vägen mot köpcentret. Säg inte att jag har gått vilse tänkte jag. Jag suckade och tog upp kartan. Jaslene hade ringat in huset där vi bodde och jag försökte desperat hitta gatan jag befann mig på, men kartan var rena grekiskan för mig.
- Jag kan inte fatta att jag hade gått vilse, sa jag sedan för mig själv.
Jag tog ett djupt andetag som sedan övergick till en suck.
- Är du vilse? Hörde jag en röst säga bakom mig.
Jag vände mig om och framför mig stod en ganska lång kille med håret rakat på sidorna och ett par bruna ögon som vilken tjej som helt skulle drunkna i. söt, Tänkte jag, han hade skjorta och jeans på sig, jag var svag när det kom till brunögda killar med snygga skjortor och Jeans. Han kollade lite undrande på mig och jag kom på mig själv med att stå helt tyst och stirra på honom.
- Lite, svarade jag sedan och drog fingrarna genom min tofs.
- Vart ska du? Frågade han sedan.
- 129 Bayswater Road, svarade jag.
- Jaså! Sa han, jag var faktiskt påväg dit sa han sedan. du är på Cleveland Square just nu, så du är inte alls långt bort, ungefär tio minuter om du går. Fortsatte han och visade mig vägen.
- Tack. Sa jag och började gå.
Jag kunde inte hjälpa att titta bakåt när jag gick ifrån killen.
Efter ungefär fem minuter stannade jag för att kolla på kartan igen, och såg att jag var på väg mot rätt håll och fortsatte gå, när jag såg mig bakåt så jag killen igen, följde han helt seriöst efter mig? Tänkte jag och fortsatte gå. Efter cirka tre minuter började jag känna igen mig igen, men hade minst fem minuter kvar att gå och killen följde fortfarande efter mig. Jag tog upp min telefon och ringde Leo.
- Tjena syrran, sa han. Hur går det i den stora staden?
- Jag har fått en stalker, svarade jag honom och hörde hur han började skrattade på andra sidan luren.
- Det är inte roligt, la jag till. Han har gått efter mig i minst tio minuter.
- Han kanske bara ska åt samma håll som du? Sa Leo sedan.
- Nej, sa jag. Han förföljer mig. Han hjälpte mig med kartan och nu förföljer han mig. Sa jag irriterat.
- Du behöver nog vara jätteorolig sa han med en ironisk ton i rösten. Tur att han inte fattar vad du säger nu då, sa han.
Så la jag på.
Tänkte han inte göra någon ”måste hjälpa min syster” räddning eller nått? Tänkte jag för mig själv. Jag kom fram till ett övergångställe med trafikljus och ställde mig för att vänta på att gå gubben skulle bli grön, det var fortfarande konstigt att bilarna körde på vänster sida av vägen, jag gick bara och vänta på att jag skulle bli överkörd för att ha kollat åt fel håll.
När jag märkte att killen fortfarande hade gått samma väg som mig och också stod och väntade på att det skulle bli grönt, vände mig om och sa:
- Brukar du hitta vilsna tjejer på stan och sedan följa efter dom?
Han flina och lyfte lite på ena ögonbrynet.
- Jag följer faktiskt inte efter dig, sa han. Jag ska hem. Han pekade mot riktningen som mitt hus låg åt.
Jag gav honom en irriterad blick.
- Och ditt hur ”råkar” ligga precis på samma gata som mitt? Fortsatte jag sedan.
- Jag antar det, fick jag som svar.
Jag suckade och la armarna i kors.
- Du har fortfarande inte svart på min fråga, brukar du följa efter tjejer på stan?
Han skrattade.
- Nej, brukar du anklaga främlingar för stalkers när du går på stan? Sa han sedan.
Jag svarade inte, fortsatte bara kolla irriterat på honom.
- Men om du vill kan jag gå först, sa han sedan.
Jag gav honom en gest med handen som sa åt honom att gå framför mig, precis då blev det gå gubben grön. Och killen började gå. Gud vilken idiot, tänkte jag för mig själv, men shit vad snygg han var!
Efter två minuter såg jag mitt hus, och jag såg även Leo komma ut från porten. Han log och nickade mot killen som nu gick framför mig. Kände dem varandra eller? Tänkte jag. Leo fick sedan syn på mig och den snygga killen vände sig om och log mot mig, jag himlade med ögonen, Sedan kom Leo fram till mig.
- Det är han, sa jag och nickade lite diskret bort mot killen.
- Vadå? Sa Leo
- Han som förföljde mig. Sa jag sedan
Leo började skratta.
- Naima, är det där din stalker? Sa han och fortsatte skratta.
- Sluta med det där. Sa jag åt honom.
- Han bor i vår trappuppgång, har du inte sett honom förut? Sa han.
Jag kände hur jag blev röd i ansiktet.
- Snälla säg att du skojar, sa jag.
Han skakade på huvet.
- Lessen, men jag kan inte det.
Han hade nu slutat skratta men hade fortfarande ett flin på läpparna.
- Shit vad pinsamt, sa jag till honom.
- Jag kan ju ropa hit honom om du vill säga nått, sa han sedan.
- Det är lun..
Innan jag han prata klart ropade Leo på killen. Skojar han med mig eller? tänkte jag irriterat, ibland var Leo så dum.
- Zayn, ropade han.
Killen, som tydligen hette Zayn kom mot oss, även han ett busigt leende på läpparna, jag såg på honom att han knappt kunde hålla sig för skratt.
- Det här är min lillasyster Naima, fortsatte Leo.
Zayn nickade och jag kollade ner i marken.
- Det verkade som att ni redan har träffats, fortsatte Leo som inte kunde bli mer pinsam just nu. Ibland får jag för mig att han är min bror för att skämma ut mig.
- Jo, alldeles nyss, sa zayn till honom och sneglade mot mig.
Jag kände hur allt blod steg mot huvudet och jag tänkte jag antagligen inte kunde bli mer röd i ansiktet.
- Jag måste gå, sa jag och nickade mot de båda, sedan sa jag till Leo:
- Vänta bara, du ska få igen.
Fast på svenska så Zayn inte skulle förstå, Leo skrattade till.
När jag kom in kom pappa och mötte mig i hallen.
- Hej, hur var det idag?
- Bra, svarade jag, jag hittade ett shoppingcenter som vi kanske kan gå till någon dag? Sa jag och blinkade med ögonen.
- Kanske det. Svarade pappa.
- Kom ihåg att du lovade. Sa jag och log.
- Ja, jag gjorde väl det, sa han och gick ut ur rummet.
När jag kom in på mitt rum satte jag på ipoden och satte mig vid datorn, logga in på twitter och skrev
”nu kan det inte bli mer pinsamt”
Började sedan läsa lite uppdateringar men blev avbruten när dörren öppnades och Pappa stod där.
- Skulle du kunna gå ner och hämta posten? Frågade han.
Jag suckade.
- Visst, sa jag.
När jag gick ner för trapporna började Jasons Derulos låt ”In my head” spelas på ipoden. Jag älskade den låten och började dans runt, i trappuppgången, när jag stod vid brevlådan började jag sjunga med i refrängen, slänga med håret och fortsatte dansa. När jag tittade upp stod Zayn i trappan, och jag slutade genast dansa. Min första tanke var: det här händer inte, men insåg sedan att det faktiskt var på riktigt. Zayn hade ett leende på läpparna och man såg tydligt att han kunde brista ut i skratt i vilken sekund som helst. Jag pressade ihop läpparna och tog bort lite hår från ansiktet. Jag nickade mot honom och började gå upp i trappan, och kände hur hans blick följde mig.
När jag kom in stängde jag dörren och lutade mig mot dörren. Bet mig i läppen och la händerna för ansiktet.
- Shit, sa jag för mig själv, inte igen.
Jag kunde inte hjälpa mig själv att le, mitt tidigare tweet stämde inte, för det kunde verkligen bli mer pinsamt.
Det var 3dje Kapitlet!
hoppas det var bra!
tänkte bara tilllägga att jag blir lika glad varje gång jag loggar in på bloggen och ser alla fina komentarer! så, återigen, TACK !
mer mer mer mer