Jag förstod inte hur de kunde vara så glada, visst, pappa var nygift och skulle flytta in med sin nya fru, men Leo, jag förstod verkligen inte. Vi började rulla och jag såg vårt hus bli mindre och mindre.
När vi kom fram till flygplatsen blev jag faktiskt ganska taggad, inte över flytten, det var bara hela grejen med att åka till London som skulle bli kul. När vi hade checkat in våra väskor med de sista kläderna som vi hade kvar här i Sverige gick vi igenom säkerhetskontrollen och satte oss på ett fik. Pappa och Leo drack kaffe och jag en cola. Efter en stund ringde pappas telefon.
- Hej, svarade han… Hej Jaslene, sa ha sedan med ett leende på läpparna… ja, vi är på flygplatsen nu, flyget går snart, ska bli jättekul att se dig med, älskar dig. Puss. Så la han på, han hade fortfarande det där hemska leendet, ett, åh jag är så kär leende. jag kollade mot Leo som satt i sin egna lilla värld.
- Leo? Sa jag. Hallå? La jag till och petade på honom.
Han ryckte till och kollade på mig, jag log. Han var så vilsen ibland.
- Vad? Sa han frågande.
Jag skakade på huvudet och fortsatte flina.
- Ska vi gå en sväng? frågade jag honom, och kände hur jag började få spring i bena och ville röra på mig. Kanske var det för att slippa pappas leende också.
- Visst, sa han och tittade på pappa.
- Gå ni, sa han och tog en mun kaffe innan han fortsatte, jag sitter kvar med våra väskor.
När Leo och jag hade gått en bit började han prata om Jaslene.
- Kommer du ihåg när vi träffade henne första gången?
- Hur skulle jag kunna glömma? sa jag och titta bort.
Saken var den att jag faktiskt inte hade tänkt på det på senaste, och faktiskt hade börjat glömma. All min energi hade gått åt att vara arg över flytten, men när jag började tänka på det kom allt tillbaka.
Första gången jag träffade Jaslene var när vi var på en resa till Frankrike, då hon och pappa hade råkat krocka precis framför Eiffeltornet. Jaslene hade fått en sån knuff att hon hade ramlat ner på marken, när jag var i den åldern brukade jag tycka sådant var kul, så jag hade börjat skratta och Leo sa åt mig att vara tyst. Pappa hjälpte sedan Jaslene upp, bad om ursäkt och sa att vi var tvungna att fortsätta. När vi gick därifrån hade både jag och Leo lagt märke till att pappa vänt sig bakåt flera gånger och sagt hejdå till henne. Samma kväll hände det igen, pappa gick med kartan i högsta hugg och gick återigen in i någon, när båda plötsligt sa ”Inte igen”, insåg de att det var samma person som de tidigare hade krockat med, började de båda skratta och pappa bjöd med Jaslene på vår middag.
De båda säger att det är ödet som fört dom samman. Hon bodde London, men hade latinamerikanskt ursprung. Hon var rik och hade ett bra jobb. Snygg var hon också, inte konstigt att pappa hade blivit kär så fort. Några veckor efter det kom och hälsade på oss i Sverige, och sen dess har de åkt fram och tillbaka.
- Det är två år sen, fortsatte Leo sedan och fick mig att släppa tankarna om Jaslene.
- Två år och nu är de gifta, är det inte fantastiskt?
Jag stoppade honom.
- Leo, sa jag och stannade upp, jag gav honom en seriös blick och fortsatte.
- Vem frösöker du lura? Dig själv? Tycker du verkligen att det ska bli så kul att lämna ditt liv här och flytta till London? Tänker du aldrig på dig själv?
Han tittade bort.
- Leo? Sa jag med en arg ton i rösten.
han titta allvarligt på mig, och sa
- Okej, jag kanske inte älskar grejen med att lämna mitt liv här, men jag vill hellre ha ett liv med pappa och göra några ändringar i mitt liv, än leva ett utan honom. Vi har redan förlorat en förälder vill du förlora en till?
Han nästan skrek det till mig och jag kände flera ögon som stirrade på oss. Jag fick tårar i ögonen och sprang till närmsta damtoalett, jag hörde Leo ropa efter mig.
- Naima, förlåt! Vänta…
Efter ett tag gick jag till vår gate där de redan hade börjat släppa på folk. Jag fick syn på pappa och Leo som tittade på mig, när jag kom fram till dom gav de mig min väska och Leo tog ett djupt andetag.
- Naima, förlåt… jag vet inte vad som flög i mig.
Han såg verkligen ut att vara ledsen över vad som hade hänt.
- Lova att aldrig göra det igen. Svarade jag.
- Jag lovar. Sa han och fick till ett leende, förlåter du mig?
- Kanske svarade jag, du har ju en två timmars flygresa att planera vad du ska köpa till mig, glöm inte att jag gillar dyra saker, Sa jag och flina mot honom.
- Kul, sa han. Verkligen jätteroligt.
Ha la sin arm om mig och vi gick ombord på planet.
Två timmar senare hade vi landat i London, när vi var på väg ut från flygplatsen blev jag riktigt nervös.
- Jaslene har fixat en bil åt oss, sa pappa och började gå mot utgången. Sa jag att hon redan hade börjat packa upp våra saker som vi redan hade skickat hit? Fortsatte han sedan.
- Ja, du sa det, svarade Leo.
- Så det blir inte så mycket för oss at packa upp när vi kommer fram. Men dina saker ska du få packa upp själv så du får ditt rum som du vill ha det, sa pappa och kollade på mig.
- Bra pappa, svarade jag.
När vi väl var framme parkerade vi utanför huset med lägenheten som skulle bli vårt blivande hem. När vi steg ur bilden möttes vi av Jaslene som log stort. Hon gav mig en kram och visade oss in i huset. Det första jag såg när jag steg in genom porten var brevlådor. Det fanns fem stycken, vilket betydde att det fanns fem lägenheter i huset. Längst upp till vänster stod vårt namn, Fox. Vi gick upp en trappa och gick in i dörren direkt till vänster.
- Här är det, sa Jaslene och vände sig mot oss med ett leende på läpparna.
Jag tog av mig skorna och såg mig runt i lägenheten, den var faktiskt väldigt fin, Jaslene hade en känsla för inredning även om jag inte ville erkänna det.
- Här är ditt rum, Naima. Sa hon och öppnade dörren.
Jag gick in och kollade, det var fint. Tapeterna var lila och mina saker från rummet i Sverige stod redan utplacerade.
- Jag började ställa i ordning möblerna, men du får självklart flytta på dom hur du vill, sa Jaslene snabbt och titta på mig med en osäker blick.
Men jag gillade det. Det var fint.
- Det är okej. Jag gillar det sa jag och log mot Jaslene.
I ögonvrån såg jag hur pappa andades ut. och log mot Leo. Jag fortsatte gå runt lite i lägenheten efter det. Det skulle nog ta tid att vänja sig, men det var bättre än vad jag hade väntat mig.
- Ni måste vara hungriga efter flyget, sa Jaslene när vi kom till köket, ska jag fixa något att äta?
Klockan var två på eftermiddan, och jag hade inte ätit sen frukost, jag var faktiskt väldigt hungrig. Jag nickade och Jaslene började ställa fram lite mat på bordet och vi alla satte oss ner för att äta. Jag funderade på om det bodde några i min ålder i huset som jag förhoppningsvis skulle kunde lära känna. När jag sedan tittade ut genom fönstret kom det fem killar med en fotboll ut från porten vi bodde i… kanske skulle mina förhoppningar bli sanna.
Det var kapitel 2! hoppas ni gillade det!
komentera gärna vad ni tyckte! :)
och så ville jag bra säga tack till alla fina komentarer på kapitel 1! hade verkligen inte föväntat mig det efter första dan ! SUPERTAACK!
forsätt läs! :D
Den är jätte bra men tycker inte hon ska bli tsm med Harry! För i alla novella handlar det om att harry blir tsm med huvudrollen...
Men annars e det en grym början fortsâtt så !!:)
Läs gärna min novell:)) dock handler dem om Harry.. Hehe^^:)