beautifulsoul

-          Naima, kommer du?

Jag sneglade lite mot dörröppningen där Leo stod och tittade på mig. Jag suckade tungt och höjde volymen på min ipod. Leo kom in i rummet och satte sig bredvid mig i sängen, som var det enda som fanns kvar i mitt rum. Han tog ur min ena hörlur och jag kände hur han kollade på mig, men jag fortsatte stirra in väggen.

 

-          Du, jag vet att du verkligen inte vill, men du kan väll försöka att tänka på pappa? Du vill väll att han ska vara lyckl…

-          Varför är det bara han som ska få vara glad? Avbröt jag honom. Varför ska jag tänka på hans bästa när han bara tänker på sig själv? Sa jag surt.

Han suckade tung, jag antar att han också hade tänkt så. Jag vände mig mot honom, han log.

-          Du, kom igen nu. Det kanske blir hur bra som helst.

-          Eller dåligt, sa jag.

Han log.

-          Lika negativ som alltid, sa han sedan.

-          Jag tog upp en kudde och slog till honom lite löst.

Jag började titta runt i rummet.

-          Kommer du sakna det? Frågade han.

-          Yepp. Svarade jag och suckade.

Leo och jag hade alltid varit tajta. Han var en av mina närmsta vänner, men även min bror. Just nu bodde vi i Luleå, men det skulle inte vara länge till. Jag hade bott här, i samma hus, rum och framförallt, med samma människor så länge jag kunde minnas. Ja, ända sen mamma lämnade min pappa när jag bara var tre år. Leo är 1 och ett halvt år äldre än mig, han skulle bli fem när mamma lämnade oss. Här hade jag bott i 13 år, vilket betyder att jag är 16 och Leo ska snart bli 18.

-          Kommer du sakna det då? frågade jag honom.

-          ja, det finns mycket jag kommer sakna, fick jag till svar. Som snöskoter.

Jag log. Snöskoter tänkte jag, snögubbar, snölyktor och snöskoter.

-          Mina vänner, sa jag.

-          Precis, men du kommer få nya vänner. Svarade Leo.

 

Men jag ville inte ha nya vänner, jag ville inte ha ett nytt liv, mitt leende försvann snabbt och jag kände att jag började bli arg igen, som jag alltid hade vart på senaste tiden.

-          Leo? Naima? Hörde vi en röst ropa utifrån hallen.

-          Great, sa jag med en irriterad röst till Leo.

Han gav mig en irriterad blick tillbaka, En skräp dig nu blick. Jag himlade med ögonen och började stirra in i väggen igen.

-          I Naimas rum pappa! Ropade Leo tillbaka.

Pappa kom in i rummet med ett par lådor. Det såg rätt tung ut och pappa såg verkligen ut att lida. Han kanske faktiskt skulle börja gå till gymmet istället för att bara prata om det, jag njöt verkligen av att se honom ha det lite jobbigt, precis som jag hade haft det den senaste tiden.

-          Leo, kan du hjälpa mig bära ut dehär lådorna till bilen?

-          Självklart, Jag och Naima satt precis och pratade om hur kul det skulle bli med flytten.

Lögnare, tänkte jag.

-          Vad bra Naima, sa pappa, det känns väll bra nu? Frågade han

Jag svarade inte, jag tittade inte ens på honom, jag fortsatte bara stirra in i väggen och ploppa in hörluren i örat igen. Jag såg i ögonvrån hur Leo tittade på pappa och ryckte på axlarna och lämnade rummet, pappa såg verkligen ledsen ut, hade jag vart för hård mot honom på sista tiden? Jag skakade på huvudet, inte som han hade vart mot mig och Leo i alla fall.

När pappa hade lämnat rummet öppnade jag min dator och loggade in på facebook. Jag såg att en av mina bästa barndomsvänner var online och öppnade chatten, men tvekade sedan att skriva. Jag hade redan sagt hejdå en gång och visste inte om jag skulle kunna göra det igen. Jag tog ett djupt andetag och bet mig i läppen för att inte tårarna skulle komma. Precis när jag skulle logga ut hörde jag chatten ploppa upp och Jessica hade skrivit till mig.

”tjena hotstuff. Varför skriver du inte till mig? När går flyget?” 
”såg inte att du var online tjejen, svarade jag, vilket var en lögn. Åker hemifrån om en halvtimme!” fick hon som svar.
”kan inte fatta att du ska flytta till London.”
”kan inte fatta att min pappa tvingar mig att flytta in tillsammans med en kvinna i London som tror hon kan bli min mamma eller nått. Jag önskar att jag bara kunde stanna” skrev jag sedan. 

”Naima, du är sexton och vet inte ens hur man startar en diskmaskin. Du skulle knappt klara dig själv i en dag”

”tack” och skickade sedan snabbt iväg ett, ”måste gå, ska packa ner datorn i handbagaget till flyget, kommer sakna dig otrolig mycket! Kom och hälsa på mig när du har lov! kram”

Jag loggade ut innan hon hann svara, jag visste inte om jag orkade ännu ett hejdå, och speciellt inte till Jessica, min bästa vän. Sedan loggade jag in på twitter. ”dags för den stora flytten” skrev jag och suckade när kände tårarna komma igen, jag slog ihop datorn och packade ner den i väskan där jag också packade ner min ipod och en bok.

-          Antar att det här allt. Sa jag för mig själv.

Jag tog en sista titt i rummet och gick ut och stängde dörren. Sedan gick jag ut med väskan till bilden där Leo stod. Han gav mig en stor kram, ingen kunde ge kramar som Leo.

-          Redo? Frågade han mig.

-          Jag antar det. Svarade jag och hoppade in i bilen.

Sedan kom pappa ut med de sista väskorna. Han log stort och visslade och hoppade glatt in i bilen.

-          Kan ni tänka er vilken tur att Jaslene fick lägenheten mitt i London, vi kommer få det så bra där!

-          Hon behövde inte flytta så långt, sa Leo till pappa och log lite.

Jag förstod inte hur de kunde vara så glada, visst, pappa var nygift och skulle flytta in med sin nya fru, men Leo, jag förstod verkligen inte. Vi började rulla och jag såg vårt hus bli mindre och mindre.

---

Det var första kapitlet!
vad tyckte du?
har redan lite idéer till nästa! kommer bli awesome!
lämna en komentar och kom tillbaka snaart ! :))