beautifulsoul

Detta har hänt:
Han lipa och vi gick upp och in genom dörren, jag tog mig en titt i spegeln, mitt hår var genomblött.  Och precis när jag lämnade hallen hörde jag hur det knackade på dörren…

---

Jag vände mig om och började gå mot dörren. När jag öppnade den stod en medelåldersman där med ett paket i handen.

-          Är du miss Fox? Frågade han.

-          Ja, det är jag, sa jag.

Han sträckte fram ett papper som jag skrev på.

-          Här är ditt paket, sa han sedan.

När han hade överlämnat paketet sa han hejdå, vände och gick.

Jag kollade på paketet och bet mig i läppen. Jag undrade var det var och vem det var från.

 

Jag ställde paketet på en byrå vi hade i hallen, tittade på det och bestämde mig för att öppna det på en gång, jag var så nyfiken på vad som låg däri. Jag tog ett steg fram och tog bort tejpen som höll paketet stängt. När jag öppnade låg det en bok längst upp, jag tog upp den och bakom första sidan låg en lapp. Jag vecklade upp den och läste.

 

”Naima min fina vän, Jag saknar dig så otrolig mycket, Sverige är inte samma utan dig, det känns konstigt. Vågar inte ens tänka tanken hur skolan kommer bli efter sommaren, inte bara skolan, tanken att börja gymnasiet utan dig skrämmer mig. Känner mig otrygg utan dig, allt är så nytt. Du är inte bara min vän, du är min syster. Jag saknar och älskar dig. PS. Jag skickade med en Marabou choklad ifall godiset i England är dåligt, vad vet jag? Jag har aldrig varit där, men hoppas på att komma snart. Boken du antagligen just höll i innehåller några av dem bästa minnena vi haft. Och jag hittade hjärtat/ Jessica”

Jag kände tårarna och helt plötsligt stod jag och grät i hallen. Jag tittade ner i lådan, packade upp den stora gula chokladen och la den på sidan, och lägst ner låg det, min halva av kompishjärtat jag och Jessica hade delat på när vi gick i fyran. Tårarna fortsatte rinna. Vi hade tappat bort min del när vi hade storstädat Jessicas rum när vi gick i femman. Alla hade alltid tyckt det var konstigt att det försvann när vi städade, men det var bara något som var typiskt för mig och Jessica. Hon hade inte velat haft a på sig sitt heller, ifall det var någon annan som skulle hitta min del. Jag log när jag tänkte på det. Jag satte på mig halsbandet och öppnade istället boken. Det var hur många bilder som helst, det var som en scrapbook. Alla minnena kom tillbaka och jag insåg ju mycket jag saknade Jessica. Jag kände att jag bara ville åka hem till Sverige igen.

Jag la ner boken och var på väg ut ur hallen, när det åter igen knackade på dörren, jag torkade mig i ögonen med tröjärmen och gick mot dörren, när jag öppnade fick jag till min förvåning se Zayn stå utanför dörren.

-          Hej, sa han.

-          Hej… sa jag.

Han såg nervös ut och trummade med fingrarna på sidan av benet.

-          Hur är det? Frågade han och såg undrande på mig.

-          Det är bra. Sa jag och log.

Jag mådde faktiskt ganska bra, trotts tårarna. Han tittade tveksamt på mig.

-          Jag har gjort pannkakor, sa han sedan och log. Men… det blev lite för många, fortsatta han sedan.

Jag kunde inte hjälpa mig själv för att fnissa till.

-          Så, vill du följa med upp till mig och äta? Sa han.

Han vågade knappt titta på mig. Jag log.

-          Visst, sa jag

Jag gick ut genom dörren och följde med Zayn en trappa upp. Det kändes lite konstigt att gå hem till någon jag knappt kände, men jag skulle verkligen vilja skaffa lite vänner. Zayn öppnade dörren och gav mig en gest att stiga in. Hans lägenhet såg precis ut som vår fast spegelvänd. När jag tog av mig skorna kände jag pannkakasdoften sprida sig i lägenheten. Zayn visade mig in i köket och vi slog oss ner. Jag satte händerna på låren och börja titta mig runt, ingen av oss sa något. Jag kände hur Zayn tittade på mig och jag mötte hans blick.

-          Så… började han, du är från Sverige eller hur?

-          Precis, svarade jag. Har du varit där? Frågade jag i hopp om att få i gång en konversation.

Till min förvåning svarade han:

-          Ja, några gånger faktiskt, men jag har bara varit i Stockholm.

-          Coolt, utbrast jag.

Han kollade på mig och skratta till. Jag log lite generat.

-          Jag är väldigt nyfiken på något, sa han och kollade med en fundersam blick.

-          Vad? Sa jag

-          Cyklar folk överallt i Sverige? dom var överallt, här finns det knappt några, Sa han.

Jag brast ut i skratt då jag trodde han skojade med mig, men jag mötte sedan hans seriösa blick.

-          Seriöst? Frågade jag.

Han log.

-          Ja.

Skrattet kom tillbaka.

-          Ja, på sommaren cyklar man ganska mycket. Svarade jag, det är ganska vanligt.

-          Här åker alla bil…  

-          På fel sida av vägen, avbröt jag honom.

-          Fast, nu har du fel, det är ni i Sverige som åker på fel sida, sa han.

Jag log.

 

Tiden gick och när jag kollade på klockan insåg jag att jag redan hade varit här i en timme. Jag som trodde jag precis hade kommit. Zayn var väldigt lätt att prata med. Jag hade helt glömt bort att han var med i ett band som var känt i nästan hela England, han var verkligen inte som jag trodde kändisar skulle vara, han hade verkligen fötterna på jorden. Zayn hade fortfarande inte nämnt något om bandet. Men jag ville verkligen få reda på mer.

 

-          Är det något mer du kan berätta för mig om dig? Frågade jag i hopp att få reda på något mer om bandet.

-          Som vad? Sa han.

-          Har du jobb? Frågade jag.

-          Ja, jo, det skulle man väll kunna säga, Sa han.

Jag nickade.

-          Som vadå? Sa jag.

-          Vill du verkligen veta? Sa han och lyfte på ena ögonbrynet.

-          Jag vet redan, sa jag.

-          Jaså?

-          One direction, eller hur?

-          Precis. Sa han och nickade. Han kollade ner i bordet.

-          Så, ni är ganska kända eller? Frågade jag sedan.

-          Dom flesta skulle väll säga det, men vi är bara fem killar som jag vad vi älskar.

Jag log. Han var så lugn när han pratade om det.

-          Är ni bra kompisar? Undrade jag.

Han log och titta på mig och leendet smittade av sig.

-          Nej, vi är inte kompisar, vi är bröder.

Jag började tänka på brevet Jessica hade skickat. Du är inte bara min vän, du är min syster, såg jag i huvudet.

-          Vill du träffa dom? Frågade han sen.

Jag kollade förvånat på honom.

-          Är dom snälla? Sa jag.

-          Om du tycker jag är snäll kommer du gilla dom, sa han med en busig blick.

Jag nickade.

-          Varför inte? Sa jag och log brett.

 

Vi gick ut i hallen och gick upp ännu en trappa.

-          Hoppas de har kommit hem, sa Zayn sedan.

Jag tog ett djupt andetag och kände hur nervös jag var. Jag sneglade på Zayn, han måste ha tyckt jag var schyst om han vill presentera sig för sina vänner, eller bröder.

Zayn öppnade dörren och gick in, jag stod kvar och kollad in, jag såg utifrån att det var mycket större än vår. Jag tog ett djupt andetag och gick efter honom in.

---

woho, 5 kapitlet!

säg vad ni tycker :D

ang. nästa kapitel, så vet jag inte när det kommer ut, men jag LOVAR att det bli senast söndag!

Pussen.