beautifulsoul

-          För vad?

-          För att du kom.

Han vände på huvudet och kollade in i mina ögon.

-          Alltid, svarade han.

En vecka senare:

Jag tog solglasögonen som satt uppe på mitt huvud och satte dom för ögonen. Solen sken starkt och det var riktigt varmt ute. Jessica viftade lite lätt med handen framför sitt ansikte för att fläkta sig själv. hon slutade genast när två killar joggade förbi och hon vände sig hastigt och kollade efter dom, vilket fick mig att skratta till. Jag tittade på henne enda tills hon vände sig om igen, hon la huvudet på sned och gjorde ett tillgjort leende.

-          Kom nu, sa jag och började gå lite snabbare.

Vi fortsatte gå när vi mötte en kvinna med barnvagn. Jag kände hur Jessica iakttog mig noggrant.

-          Är du okej? frågade hon.

Jag vände mig om, gav henne ett leende och nickade lite på huvudet.

-          Allt gick så fort bara, jag hann knappt med.

-          Inte jag heller, tror inte att någon gjorde det.

-          Det känns ändå ganska bra nu, fortsatte jag. Jag ville aldrig bli gravid och jag ville verkligen inte bli mamma, så jag hade nog inte behållit det, jag råkade bara ut för det värsta sättet att förlora det på.

Jessica nickade bara på huvudet utan att svara.

-          Det är din sista vecka nu, sa jag glatt för att byta samtalsämne. Det måste bli grymt!

Hon log stort och nickade ivrigt på huvudet.

-          Ellerhur!

Jag såg på henne att hon tänkte på något speciellt, det syntes över hela hennes ansikte.

-          Vad?

-          Jag funderar på att berätta för Leo hur jag känner.

Jag stannade upp och kollade på henne.

-          Vad du känner?

Hon nickade på huvudet och fortsatte gå. Jag stod kvar och kollade chockat på henne innan jag sprang ikapp och stoppade henne igen.

-          Har jag missat något? Frågade jag.

Hon rykte på axlarna.

-          Nej, jag vet inte… det känns bra rätt.

Okej, tänkte jag. Om det är så hon känner.

En stund senare gick vi in genom porten hemma, Jag stannade vid brevlådorna för att ta in posten, min blick fastnade på Zayns namn. Vi hade inte setts sen han var hemma hos mig sist, han hade haft mycket att göra med jobbet och de hade vart i studion varje dag. Jag började le när jag tänkte på att jag visste att de skulle vara lediga ikväll.

-          Kommer du eller? Avbröt Jessica mina tankar.

Hon stod redan med dörren öppen redo att gå in, jag stängde brevlådan och gick in efter henne.

Några timmar senare:

Jag tog en snabbt titt på klockan som visade tjugo över sex. min blick föll sedan tillbaka på Jessica som satt och granskade sig själv i spegeln. Hennes hår var lockat och ansiktet var perfekt sminkat.

-          Ska du fråga Leo om han ska med eller? Frågade jag henne och hennes ansikte lös upp.

Vi hade bestämt att vi skulle gå ut och äta med Zayn och de andra. Jessica reste sig upp från stolen och gick ut genom dörren till mitt rum. Jag följde efter henne men stannade i dörröppningen och stack ut huvudet en bit för att tjuvlyssna. Precis när hon var utanför Leos rum kom han utrusandes och de höll på att krocka.

-          Hej Leo, sa hon glatt och jag såg på henne att hela hon bubblade inombords. Jag skulle behöva prata lite med dig, fortsatte hon.

Leo såg lite smått nervös ut och kollade att dörren var helt stängd bakom sig.

-          Vill du följa med mig, Naima, Louis, Niall och alla och äta?

Han bet sig lite i läppen och jag kände att jag vart nervös. Leo tvekade en stund och innan han hann svara fortsatte Jessica prata:

-          Det va en grej till… jag har haft jättekul de senaste dagarna och, eh… jag ville bara säga att jag gillar di..

Precis innan hon hann säga det sista ordet öppnades Leos dörr och ut kom en blond tjej med bara ett lakan runt om kring sig.

-          Vart tog du väge… hon hann inte prata klart innan hon fick syn på Jessica.

 Jag kände igen henne, det var tjejen som Leo hade träffat precis när vi hade flyttat hit. 

-           S h i t, sa jag lågt och gick snabbt ut till dom.

När jag kom ut kollade Leo lite stressat på mig och drog en hand genom håret. Jessicas blick flyttades snabbt emellan Leo och den andra tjejen, som såg riktigt förvirrad ut. Min blick fastnade slutligen på Jessica som nu stod och tittade ner i marken. Hennes hår hängde ner framför ansiktet och hon rörde sig inte ur fläcken.

-          Jessica jag ville aldrig… började Leo, men vart snabbt tyst igen.

Han suckade tungt och kollade på den blonda tjejen som fortfarande stod kvar, hon bet sig lite i läppen och la över hennes hår på ena sidan av huvudet. vi stod alla tysta en stund innan Jessica plötsligt kollade upp igen, hon gick långsamt mot Leo och gav honom en örfil.

-          Jessica, sa jag och närmade mig henne.

Hon vände sig om mot mig och hennes ögon blev smala.

-          Du visste för fan om det här Naima, eller hur? Du visste hela tiden, men du sa inget.

Hon skrek högt och jag skakade snabbt på huvudet, jag kände att jag fick dåligt samvete, för egentligen hade jag vetat hela tiden.

-          Du ljuger, fortsatte hon. Din jävla bitch, hur vågar du stå och ljuga mig rakt upp i ansiktet? Jag har vart vid din sida varenda jävla dag sen jag kom hit!

Hon var helt röd i ansiktet och tårarna sprutade, jag visste inte om det var för att hon var ledsen eller arg, men jag antog att det var lite av båda. Jag visste inte vad jag skulle svara henne heller. Jag stod helt tyst och pressade ihop läpparna för att inte börja gråta, men tillslut kunde jag inte hålla dom inne.

-          Spara tårarna, dom är väll också fake, precis som hela du är, fortsatte hon. Fy fan för dig Naima, fy fan.

Hon hade nu kommit nära och jag började bli rädd att hon skulle slå till mig med.

-          Jessica, ta det lugnt nu! Sa Leo som fortfarande stod kvar på samma ställe.

Jessica stannade nu upp, hon kunde inte komma närmre än vad hon redan var, hon stod och stirrade rakt på mig och jag var tvungen att möta hennes blick, som var helt svart. hon höjde handen och min reaktion var att jag blundade, men jag kände aldrig smällen. Jag öppnade ögonen igen och hon höll handen runt kedjan som satt runt hennes hals, hon ryckte sedan till det så att den trillade av. Hon tog sedan det och slängde det på marken precis framför mina fötter. Jag tog en snabb titt på det och formen och såg att det var vårt bästis hjärta. Jag såg sedan Jessicas fötter vända om och hur hon försvann ut ur lägenheten. det tog en stund för mig att reagera på vad som hade hänt, jag fick verkligen anstränga mig för att kunna andas.

Jag började sedan inse vad som hade hänt och jag även jag sprang ut ur lägenheten, det kändes som att tiden stod stilla, så jag visste inte hur lång tid det tog mellan att hon sprang ut och när jag gjorde det.  När jag öppnade porten och kollade ut såg jag inte Jessica någonstans.

-          JESSICA? Ropade jag.

Jag kom sedan på mig själv med att stå utan skor och gick snabbt in igen. Jag slängde på mig skorna och sprang in i mitt rum för att hämta telefonen, jag slog Jessicas nummer och det började långsamt gå fram signaler innan de avbröts.

”Hej du har kommit till Jessicas mobil, jag kan inte svara nu men lämna ett meddelande så ringer jag snart”

Fan, tänkte jag gick snabbt ut mot hallen igen.

-          Naima, ska jag hjälpa till och leta? Hörde jag Leo säga bakom mig.

-          Du har gjort nog idag, Leo, stanna hemma med din tjej istället, sa jag surt och gick mot hallen.

Jag smällde sedan igen ytterdörren bakom mig samtigit som jag smsade Jessica. Jag stannades upp av att jag krockade med någon.


-          Hej Naima, varför så bråttom?

Jag kollade upp och mötte Louis glada ansiktsytryck.

-          Ja! Louis! tack, jag behöver din hjälp!

Jag berättade för honom vad som hade hänt och han hade inga problem med att hjälpa till och leta.

-          Ska jag hämta de andra också? Frågade han snabbt innan jag han stänga portdörren bakom mig.

Jag nickade snabbt och sprang ut på gatorna för att leta.

LIAM:

Efter att jag och Danielle hade bestämt vem som skulle öppna dörren när det ringde på reste mig upp från soffan och gick med snabba steg mot dörren.

-          Liam, vi måste hitta Jessica.

Louis hann inte ens säga hej, han gick verkligen rakt på sak. Han förklarade snabbt varför Jessica var borta och jag tog snabbt på mig mina skor, jag tog bilnycklarna som låg på hallbänken.

-          Jag kommer snart hem! jag måste hjälpa Louis med en sak! Ropade jag in till Danielle.

Hon sa något tillbaka, men jag hörde inte vad. Vi bestämde oss sedan för att sprida ut oss och jag hoppade snabbt in i bilen för att började leta.

45 minuter senare:

Jag körde fortfarande lugnt runt i stan, men jag hade inte sett Jessica någonstans. Ingen hade heller hört av sig, vilket betydde att ingen hade hittat henne. Jag var nästan på väg att ge upp, London var stort, Jessica skulle kunna vara vart som helst, speciellt när hon inte hittade heller. Jag såg Naimas ansikte framför mig, jag skulle aldrig kunna ge upp, inte när hon verkligen behövde min hjälp.

Ett bekant ansikte fick mig sedan ur mina tankar, jag stannade snabbt bilden i en liten parkeringsficka och hoppade ut. Jag sprang ikapp tjejen och tog tag i hennes arm.

-          Jessica, vänta.

Hon stannade och vände sig mot mig, hon var helt svart under ögonen och hennes ögon var helt röda och svullna, antagligen för att hon hade gråtit.

-          Vart är du på väg? Frågade jag lågt.

Hon vände sig nu mot mig och slängde sig i mina armar, jag höll länge om henne innan jag hjälpte henne att komma till bilen.

-          Är du okej? frågade jag och hon skakade på huvudet som svar.

-          Jag gick vilse, sa hon sedan. Tack Liam.

-          Ingen orsak, är det okej om jag ringer Naima? Hon är jätteorolig.

Hon tvekade en sekund och man kunde se hur hon verkligen inte ville att jag skulle ringa, som att hon ville att Naima skulle lida.

-          Snälla, fortsatte jag. Jag behöver inte ta dig hem på en gång.

Hon nickade nu lite lätt på huvudet och jag tog upp min telefon.

-          Hej Naima, jag hittade henne.

Jag hörde hur Naima andades ut av lättnad på andra sidan.

-          Tack Liam.

-          Vi vet inte vad vi gör nu, men vi kanske inte kommer hem på en gång. Är du okej?

-          Nu är jag det, tack igen.

-          Ingen orsak, bara du är okej.

Vi sa hejdå och jag la på jag kollade på Jessica som satt och pillade på sin ena lock. Jag startade bilen och körde långsamt iväg en bit innan jag stannade igen.

-          Jag kommer snart tillbaka, sa jag till Jessica och steg ur bilen.

En stund senare kom jag tillbaka med varsin frappuccino från starbucks.

-          Det här kanske får dig att känna dig bättre, sa jag och sträckte fram den till henne.

Hon log lite smått, antagligen för första gången på ett tag. Vi satt länge kvar i bilen och pratade om allt. Vi bestämde att hon skulle få sova över hos mig en natt, hon sa att hon inte var redo att åka hem. Jag började rulla iväg och kom ut på en större väg. Jag stannade sedan en stund vid ett rödljus, och när det blev grönt gasade jag på, i ögonvrån såg jag hur en annan bil kom från höger, han körde fort och verkade inte ha någon kontroll på vad han gjorde, han kom emot oss och jag hörde hur Jessica hastigt andades efter luft, och hur flera biltutor lät…

Det högg till ännu en gång och Jessica blev suddig, innan allting blev svart.

JESSICA:

Jag tassade långsamt in i Naimas sovrum. Hon låg fortfarande kvar i samma ställning som hon gjorde när jag hade vart inne hos henne sist. Det var mörkt i rummet men lite ljus spred sig in mellan persiennerna. När jag kom fram till henne kollade jag ner i koppen med varm choklad som jag ställt på bordet tidigare, men den var fortfarande orörd. Jag bet mig hårt i läppen, det gjorde ont i mig att se henne såhär.

-          Naima, hur är det?

Hon rörde sig lite under täcket och mumlade lite. Hon låg vänd mot väggen med täcket uppdraget mot huvudet. Hon hade legat inne på sitt rum i tre dagar, utan att tända lampan och hon hade knappt ätit. ljuset spred sig i rummet och jag vände mig om där Leo stack in huvudet. Jag mötte hans blick och skakade lite på huvudet. Han kom in i rummet och la armen runt min axlar.

-          Naima, är du hungrig? Frågade han.

-          Ne.

-          Du har ju inte ätit på hela dagen, sa han utan att få ett svar.

Jag vände och började gå mot öppningen och gick in i köket och Leo kom efter mig. jag satte mig på ena stolen och Leo ställde sig mot diskbänken. Jag satte armbågarna i bordet och satte händerna framför ansiktet och kände hur tårarna började rinna bakom dom och hur de föll ner för min kind. Leo kom fram till mig och jag la sin varma hand på min rygg.

-          Är du okej?

Jag skakade på huvudet som svar, jag hade verkligen försökt vara stark framför både Leo och Naima de sista dagarna, men nu kunde jag inte hålla tårarna inne längre.

-          Det gör ont i mig när hon mår såhär, fick jag fram.

-          Jag vet, det är samma för mig, sa han lugnt.

Han höjde handen och torkade bort en tår som rann ner för min kind.

-          Även om det inte känns så nu, så kommer hon bli bättre, hon är stark, vi båda vet det, eller hur?

Jag nickade nu på huvudet istället och Leo gav mig en kram, han höll om mig länge innan han släppte taget. När han släppt hämtade han en bit papper och gav den till mig och jag torkade mig under ögonen. Han kysste mig på kinden och satte sig bredvid mig vid bordet och la hans hand på min.

-          Tycker du att jag ska ringa Zayn? sa han efter en stund.

Jag satt tyst en bra stund efter han sagt det, innan jag nickade på huvudet.

-          Ja, det kanske är för det bästa.

LEO:

Jag satt kvar vid bordet när Jessica gick för att ta en dusch. Jag plockade upp min mobil från fickan och öppnade min kontakbok och bläddrade ner till jag såg Zayns namn på displayen. Jag funderade en stund på Naima, jag ville inte göra henne mer ledsen än hon redan var men jag tyckte Zayn hade rätt att veta. Jag klickade på hans namn på skärmen och signalerna började pipa i luren innan de avbröts av hans röst på andra sidan luren.

-          Hallå?

-          Hej, det är Leo.

Det blev tyst i luren, bara ett lågt brus hördes.

-          Jag är i studion, kan jag ringa upp?

-          Det är faktiskt ganska viktigt.

-          Har det hänt något? Sa han med oro i rösten.

-          Ja, jo, det har det.

Jag började genast ångra att jag ringde upp, men det var försent att ändra sig nu, jag var tvungen att säga det.

-          Mår Naima bra?

Jag svalde hårt.

-          Hon mår bra, eller, fysiskt mår hon bra men hon är ganska nere.

Jag berättade sedan för honom vad som hade hänt.

-          Jag kommer, sa han och la på innan jag hann säga något mer.

ZAYN:

Jag la snabbt på och reste mig upp från stolen och började småspringa mot utgången, jag andades tungt och jag kände mitt hjärta slå fort.

-          Zayn vart ska du? Sa Liam när jag sprang förbi honom.

-          Jag kommer tillbaka! Ropade jag.

Strax efter öppnade jag dörren och ställde mig vid vägen. Jag stäckte ut handen för att få tag på en taxi, men ingen stannade. Jag fick syn på en till och nästan hoppade ut i gatan för att den skulle stanna.

-          Taxi!!

Även denna körde förbi mig och jag kände hur ilskan steg inom mig.

-          Vadfan! Skrek jag högt och flera blickar vändes mot mig.

Jag började sedan springa genom stan, och mitt hjärta slog snabbare än vad det gjorde förut, jag saktade ner farten en aning för att få in mer luft i lungorna, men jag stannade aldrig helt. En stund senare stod jag utanför Naimas dörr och Leo kom och öppnade.

LEO:

Jag kollade långsamt på Zayn där han stod och andades tungt, han vilade händerna mot knäna och stod framåt lutad.

-          Vill du ha lite vatten? Frågade jag och han nickade snabbt.  

Jag stod och kollade på Zayn när han tömde glaset på vatten. Han ställde glaset på köksbänken och bet lite på nageln och kollade lite oroligt på mig.

-          Hon är på sitt rum, men det är inte säkert att hon kommer säga något, hon har vart ganska tyst sen det hände, sa jag.

Han stod kvar en stund.

-          Kommer hon bli bra? Frågade han och jag nickade som svar.

-          Det är vanligt med tidiga missfall, speciellt hos unga, en del vet inte ens att de är med barn när de får det. men hon kommer bli bra, men docktorn sa att hon kanske kommer känna ilska eller sorg ett tag efter, men det är såklart skillnad från person till person.

Jag såg hur hans ögon var spegelblanka och de fylldes med vätska innan han började tassa iväg mot Naimas rum.

NAIMA:

Jag hörde dörren öppnas igen, kunde de inte bara låta mig vara? Jag hade ju sagt att jag inte ville ha något, jag ville bara vara ensam. Jag hörde fotstegen komma närmare och hur de stannade precis framför min säng.

-          Hej, hur mår du?

Rösten gjorde så att jag stelnade till, jag låg helt stilla utan att röra mig, det var helt tyst i rummet, men jag hörde mina egna andetag tydligt. Jag kände hur han satte sig ner i sängen vid mina fötter, och jag svalde hårt.

-          Förlåt, viskade han.

Jag drog ner täcket en bit, men inte alls långt, även fast jag inte svarade fortsatte Zayn prata:

-          Jag vet inte vad som hände med mig, men jag blev…

Jag låg spänt och väntade på det sista ordet.

-          Rädd.

Tårarna började snabbt rinna ner och jag snyftade till.

-          Jag också, svarade jag.

Det var det längsta jag hade sagt på tre dagar, jag la handen ovanför täcket och han tog tag i den och jag satte mig upp i sängen och mötte hans blick. Han lutade sig mot mig och vi kramade om varandra utan att säga något. Jag la mig sedan ner i sängen igen, och Zayn la sig ner bredvid mig. vi höll fortfarande varandra i handen och jag kände mig tryggare än vad jag hade gjort på ett bra tag.

-          Tack, sa jag.

-          För vad?

-          För att du kom.

Han vände på huvudet och kollade in i mina ögon.

-          Alltid, svarade han.

Han log och jag vände mig ifrån honom och fick syn på Zayn som stod och kollade ner på oss, jag kollade mot Harry som inte verkat märka något och när jag kollade upp igen, var Zayn borta…

När jag vaknade till kisade jag med ögonen i det ljusa rummet. Jag vände mig om för att titta ner på Jessica, men hennes säng var inte där. Jag satte mig hastigt upp i sängen och kollade mig runt i det okända rummet. I ögonvrån såg jag att någon ställe sig i dörröppningen och när jag mötte personens blick sken han upp.

-          God morgon! Utbrast han glatt.

Jag drog täcket närmare mig själv och höll benen mot min kropp.

-          Harry… vart är vi?

-          Hos Niall! Det vet du ju? Det som hände igår…

Han vart tyst och kollade på mig och jag började tänka efter vad som hade hänt, men jag kunde inte minnas något.

-          Och vart är Niall? Frågade jag.

-          Hos mig! minns du inget från igår?

Jag svalde hårt och spärrade upp ögonen på honom och han mötte min blick och även han spärrade upp ögonen, han förstod alltså vad jag tänkte.

-          Nej, gud nej, inget sånt.

Jag kände mig lättad och andades lugnt ut.

-          Så… vad var det som hände igår?

-          Vi gick hit när allt folk kom i tappen. Du somnade framför teven så jag bar in dig hit, och Niall somnade i vår soffa så jag lät dig ligga kvar.

-          Låter som jag har hamnat i någon dålig tv serie, sa jag och han skrattade till.

Jag kollade ner och såg t-shirten jag hade på mig.

-          Så det är Nialls..?

-          Nej, det är min, sa han.

Jag fick tillbaka minnet en aning och minns att det var den tröjan han hade haft på sig på kvällen.

Under konversationen hade han kommit närmare och han satt nu mittemot mig i sängen, med hans huvud nära mitt. Jag svalde hårt och reste mig snabbt.

-          Eh, jag måste gå. Sa jag och samlade snabbt ihop mina saker innan jag sprang ut ur Nialls lägenhet.

När jag kom in till oss satte jag mig vid köksbordet, jag kunde känna lukten av Harry från hans tröja. Men jag valde att fortfarande ha den på mig. jag satte armbågarna i bordet och lutade huvudet mot dom. Efter en stund kom Jessica och Leo in tillsammans, vilket dom hade varit de här dagarna, men det var bra att Leo tog hand om Jessica nu när jag hade så mycket annat att tänka på.

-          Omg omg omg omg omg omg. Sa hon snabbt.

 Jag visste precis vad hon pratade om och innan jag hann öppna munnen hade hon börjat prata om allt som hade hänt på kvällen innan.

-          Och Louis var såå rolig, precis som jag hade föreställt honom att vara, och Niall med dialekten, han är ju för söt.

Jag kände hur mitt huvud dunkade i takt till varje ord hon sa.

-          Jessica, andas. Sa Leo när jag äntligen fick chansen.

Hon vart tyst en stund innan hon fortsatte:

-          Vart tog du vägen föresten? Zayn kom och fråga Liam vart du var, men han visste inte, Zayn visste nog inte att jag var Jessica heller, då hade han kanske sagt något till mig?

Hon pratade så snabbt att den del ord försvann, och en del hörde jag inte vad hon sa. Nu reagerade även Leo på det hon sa.

-          Ja, vart tog du vägen? Sa han fundersamt.

-          Jag gick.

De båda kollade på varandra innan Jessica fortsatte.

-          Själv?

Jag nickade på huvudet.

-          Och vart har du varit hela natten? Fortsatte Leo

Jag kände att jag inte orkade svara på alla frågor.

-          Är det här ett förhör eller? Sa jag istället för att svara på dom.

Hon skakade snabbt på huvudet och jag reste sig för att gå mot mitt rum.

-          Snygg t-shirt förresten, sa Leo när jag gick, men lite för liten för att vara Zayns va?

Jag ignorerade honom och fortsatte bara gå förbi.

-          Leo, var inte dum, hörde jag Jessica säga innan hon kom fram framför mig.

Hon stannade mig.

-          Bry dig inte om Leo, sa hon.

-          Han är som han brukar. Det var ju inte direkt såhär jag hade velat att din resa hit skulle vara, Jessica.

Hon ryckte på axlarna.

-          Det är lugnt! Jag har ju bara vart här i fyra dagar! Vi hinner ha kul tillsammans.

-          Och om någon kan få mig på bättre humör är det du, så vad vill du göra? Frågade jag.

-          Äta glass! Svarade hon med ett leende på läpparna.

En stund senare, hade vi bytt om och gått ut, det var skönt med den friska luften, den behövdes. Jessica la armen om mig och vi gick lugnt ner för gatan. Det var skönt att hon var här nu, hon behövdes.

-          Vad sa Zayn när du berättade? Frågade Jessica efter en stund.

-          Han sa inte så mycket, men han svimmade i alla fall inte som Leo.

Hon började le stort.

-          Vad är det mellan dig och Leo egentligen? Sa jag sedan.

-          Inget.

-          Ser ut att du blir ganska glad av inget, sa jag.

-          Det skulle bli konstigt, sa hon.

-          Varför det?

-          Äsch, strunt samma, sa hon och ökade takten i hennes steg.

Efter ett tag stannade hon hastigt och tittade med stora ögon på det hon hade framför sig.

-          Jag vill! Utbrast hon och pekade på den stora byggställningen som fanns framför oss.

Hon ställde sig i kö och jag tog hennes saker.  Jag kollade nervöst upp mot henne när hon klättrade på steglen och fick sina fötter fastspända i linan. Jessica hade alltid vart mer framåt än mig, och hade alltid vågat lite mer.

Jag stod länge och tittade på henne när hon stod och pratade med killarna uppe i ställningen. Jag kände det göra ont i magen, antagligen var jag mer nervös än Jessica själv.

Hon ställde sig sedan med ryggen bort från ställningen och hoppade rakt ner. När hon hoppade andades jag hastigt in luft. Precis innan hon nuddade marken lyfte selen upp henne igen och jag kunde höra hennes skratt. Jag skakade på huvudet.

-          Galning, sa jag högt för mig själv.

När Jessica sedan var på sin väg bort mot mig, kände jag det hugga till i magen och jag lutade mig hastigt framåt.

-          Är du okej Naima? Frågade hon.

Det högg till ännu en gång och Jessica blev suddig, innan allting blev svart.

-          Kommer ni eller? Ropade jag från hallen.

Leo och Jessica kom småspringandes ut i hallen.

-          Looking good, sa jag och nickade lite samtidigt som jag tittade på de båda.

De kom fram till mig och vi alla trängdes framför den lilla spegeln i hallen innan vi gick ut från lägenheten och började gå upp mot Harry och Louis lägenhet. De skulle ha en liten fest för att deras att deras nya singel hade blivit nummer ett i UK. Vi gick långsamt upp för trapporna samtidigt som jag diskret försökte få Jessica att förstå att hon skulle vara lugn när hon träffade personerna som hon snart skulle träffa.

-          Okej, vem du än träffar nu Jessica, ta det lugnt, lova.

-          Självklart, det är väll bara dina kompisar?

-          Precis, helt normala killar, la Leo till.

-          Kommer Zayn? frågade hon sedan och kollade osäkert på mig.

Jag nickade på huvudet.

-          Tänker du berätta om allt? Fortsatte hon senare.

-          Jag vet inte, sa jag samtidigt som jag ryckte på axlarna.

Vi kom fram till sista våningen och jag ringde på dörren och Harry öppnade. Han kom snabbt fram och gav mig en kram. Jag kollade på Jessica som hade spärrat upp ögonen och stirrade på honom.

-          Det här är min kompis från Sverige, hon heter Jessica.

Hon stod där och nickade lite på huvudet. Jag harklade mig och satte en armbåge i sidan på henne.

-          Ja, hej ! sa hon och sträckte fram handen som Harry tog tag i.

-          Kom in! Sa han och vände sig om för att gå in i lägenheten igen.

När han vänt sig om vände hon långsamt på huvudet.

-          Harry Styles, började hon och pekade i riktningen som Harry försvunnit i.

Jag nickade lite lätt på huvudet.

-          Harry Styles, från one direction, är på den här festen.

-          Han har hand om den här festen, rättade Leo till.

-          Harry Styles, rörde. Min. hand.

Både jag och Leo nickade i takt.

-          Kommer du klara av att gå in? Frågade jag henne och hon nickade på huvudet.

-          Två sekunder, svarade hon och tog ett djupt andetag och spärrade upp ögonen igen.

-          Zayn är din pojkvän.

Både Leo och jag nickade igen.

-          Louis, Niall och Liam är också här, så se till att lugna ner dig ordentligt.

Hon skakade snabbt på huvudet.

-          Du får förklara massor sen, sa hon.

-          Kommer ni eller? Hörde jag Harrys röst som nu hade kommit tillbaka i sikt.

Jessica nickade och vi gick in.

Jag träffade Niall, Louis och Liam där inne, men Zayn syntes inte till. Jag gratulerade dom till förstaplatsen och presenterade Jessica. Jag kände på mig hur över exalterad hon var över att träffa dom, men hon höll sig någorlunda lugn vilket överaskade mig.

Jag stod och pratade med Liam när jag plötsligt kände två händer på mina axlar, jag vände mig om och fick syn på Zayn.

-          Vart har du vart hela kvällen? Frågade jag.

-          Lite överallt, fick jag som svar.

Han stod ganska långt ifrån mig och hans blick flackade.

-          Vad? Frågade jag.

Han skakade på huvudet.

-          Inget. Sa han snabbt.

-          Något är det ju.

Han bet sig lite i läppen och tog tag i min hand och drog med mig in i Harrys sovrum där det var tomt på folk.

-          Vad? Frågade jag igen.

Zayn pillade upp mobilen från fickan och visade den för mig. bilden han visade mig fick mig att tappa andan.

-          Förklara, sa han allvarligt.

Jag fortsatte kolla på bilden, bilden på mig där jag köpte testet.

-          Vem tog den där? Sa jag lågt.

-          Det spelar ingen roll. Förklara.

-          Jag gick till apoteket och köpte testet.

-          Varför? Sa han

-          För att jag behövde ta ett.

Jag kände hur det lugna inom mig började försvinna och jag blev mer irriterad, men Zayn höll sig lugn.

-          Var det de här du skulle berätta här om dagen?

Jag nickade på huvudet och Zayn skakade på sitt.

-          Det är ju ditt ansvar också, Zayn. Du vet väll förfan hur barn blir till? Sa jag och höjde rösten

Han kollade på mig utan att svara.

-          Är du med barn eller inte?

Jag svalde hårt och nickade lite lätt på huvudet samtidigt som tårarna började rinna ner för min kind.

-          Tror det.

Zayn satte sig långsamt ner i Harrys säng. Hans ögon var helt blanka, och det såg ut som att även han skulle börja gråta.

-          Tror?

-          Den kan ju ha fel, svarade jag osäkert.

-          Hur ska du göra då? Sa han lågt, utan att kolla på mig.

-          Jag är sexton, det blir inte bra. Jag snyftade till men Zayn rörde sig inte ur fläcken.

Han satt och stirrade in i väggen utan att säga något, jags kulle precis öppna munnen, när Louis kom in i rummet.

-          Har ni sett… wow, vad håller ni på med? Sa han och kollade förvånat på oss båda.

Jag började snabbt gå ut och puttade undan Louis som stod i dörröppningen, jag sprang ut ur lägenheten för att ingen skulle se mina tårar.  När jag kom ut i trapporna stannade jag och hämtade lite luft, och började långsamt gå ner. På våningen under hörde jag en röst bakom mig.

-          Naima, vänta! Jag vände mig om och fick syn på Harry.

Jag stannade och vände mig bort mot honom och torkade tårarna på kinden. Innan jag vände mig mot honom igen.

-          Är du okej? frågade han like oroligt.

Jag nickade och fick fram ett ”mhm”.

-          Ska du gå redan?

-          Jag är inte på humör för att festa… så, jag går ner till mig. men grattis till förstaplatsen, sa jag och pressade fram ett leende.

Jag började gå, men han tog tag i min arm och stannade mig och kom fram och gav mig en kram och jag fortsatte gråta mer än förut, han lät mig stå kvar och gråta ut mot hans axel.

-          Förlåt, sa jag efter ett tag.

-          Helt okej, sa han.

Jag sjönk ner och satte mig på ena trappsteget och Harry satte sig bredvid mig och torkade min ena tår med tummen.

-          Tack Harry, för allt.

Han log och jag vände mig ifrån honom och fick syn på Zayn som stod och kollade ner på oss, jag kollade mot Harry som inte verkat märka något och när jag kollade upp igen, var Zayn borta…

Jag satt helt stilla vid skrivbordet och stirrade på den avlånga kartongen. Jag bet mig hårt i läppen och kollade bort mot Jessica som fortfarande sov, innan min blick föll tillbaka på kartongen. I ögonvrån såg jag min mobil lysas upp och höga vibreringar hördes. Jag slängde min över den för att inte Jessica skulle vakna. Jag kastade en blick mot henne men hon andades fortfarande tungt. Jag höll upp mobilen framför mig och läste smset jag fått.

”promenad?”

”kommer ut nu” svarade jag snabbt.

Jag tog fram en bit papper och en penna och skrev en lapp till Jessica.

”kommer snart hem!”

Jag gick sedan ut i hallen och tog på mig skorna, öppnade dörren och gick ut där Zayn redan stod och väntade.

-          Vad snabb du var, sa jag.

-          Eller var det du som var långsam?

Han kom fram och gav mig en kram.

-          Ska vi? Sa han och nickade mot utgången.

Jag nickade och vi började gå ut. Ute sken solen och Zayn och jag gick länge bredvid varandra utan att säga något.

-          Du är så tyst, började han efter ett tag.

-          Jag vet inte vad jag ska säga.

-          Så du har ingenting speciellt att berätta? Frågade han misstänksamt.

Jag svalde hårt och såg kartongen med testet framför mig och skakade snabbt på huvudet. Vi fortsatte gå men efter ett tag tog jag tag i hans hand och stannade honom.

-          Jo, det var en grej, började jag.

-          Okej, sa han och kollade på mig.

-          Kommer du ihåg… eh, den där…

Jag blev avbyten av att Zayn snabbt kollade ner, bredvid honom stod en liten blond tjej och ryckte i hans jacka.

-          Är du Zayn? frågade hon.

Han nickade lite lätt på huvudet och tjejen log stort.  

-          Får jag ta ett kort? Frågade hon sedan och Zayn nickade igen.

Han ställde sig bakom henne och de båda log mot kameran som flickans mamma höll i.

-          Jag gillar dig men mest gillar jag Liam, sa hon efter kortet.

Jag log brett vilket även Zayn gjorde. Han sträckte upp hans hand och tjejen gav honom en high five innan de sa hejdå. Zayn var verkligen bra med barn, tänkte jag, vilket fick allt att kännas mycket jobbigare.

-          Vad var det du skulle säga förut? Frågade han när vi hade gått en bit,

Jag skakade på huvudet och tittade ner i marken.

-          Äsch, det var inget, kan vi börja gå hem? Jessica har nog vaknat.

Han nickade på huvudet och vi började gå hemåt.

När vi kom in gick jag tyst in till oss. Jag hörde ljud från vardagsrummet och började gå mot det rummet. När jag kom fram såg jag Leo och Jessica sitta i soffan med varsin filt. Jag himlade med ögonen och gick långsamt ut ur rummet igen innan de märkte att jag kommit hem. Jag gick in på mitt rum och satte mig i sängen. Efter ett tag kom Jessica in i rummet.

-          Hej! Sa hon förvånat, när kom du hem?

-          Ett tag sen.

-          Jag och Leo kollar på film, du kan ju komma med om du vill?

Jag skakade snabbt på huvudet.

-          Men gå du, sa jag log.

Han kom närmare och satte sig bredvid mig i sängen.

-          Jag kom hit för att va med dig, sa hon.

-          Har du… du vet? Hon nickade bort mot skrivbordet.

-          Nepp, inte än.

-          Hur känns det?

Jag ryckte på axlarna.

-          Jag är rädd. Fick hon som svar.

Hon la armen om mig och vi satt tysta en bra stund men vi avbröts av ett kurrande.

-          Hungrig? Frågade jag henne och hon nickade snabbt på huvudet.

Vi gick ut i köket och fixade lite att äta, jag stod och lutade mig mot diskbänken när Leo kom rusandes in i köket.

-          Vad fan är det här? Sa han arg och höll upp kartongen framför mig.

Jag spärrade upp ögonen och stirrade på den

-          Du är sexton år, Naima, sexton. Fortsatte han.

 jag vände mig mot Jessica som skakade på huvudet.

-          Jag har inte sagt något, jag lovar.

Leo fortsatte kolla på mig och jag försökte komma förbi honom så jag kunde gå ut från köket, men han lät mig inte komma förbi.

-          Svara, vad är det?

-          Kan du inte läsa eller? Skrek jag till honom. Och vad fan gjorde du på mitt rum!?

-          Jag letade efter er. Men hittade lite mer än vad jag ville.

-          Leo ta det lugnt… hörde jag Jessica säga, men Leo släppte mig inte med blicken.

-          Har du tagit testet?

Jag skakade på huvudet och han sträckte fram testet.

-          Ta det och gör det.. nu.

Jag svalde hårt och skakade på huvudet.

-          Naima, Nu.

-          Du kan inte tvinga mig Leo.

-          Du måste göra det före eller senare, gå och gör det.

Jag slet testet ut ur hans hand.

-          Visst. Sa jag surt och gick mot toaletten.

Jag låste in mig på toaletten och satte mig på toalettlocket, där satt jag länge och stirrade in i väggen. Jag kunde känna mitt hjärta slå, men efter ett tag började jag öppna kartongen och läste instruktionerna, jag tog ett djupt andetag och gjorde vad som stod.  

En stund senare låste jag upp toalett dörren och gick ut i köket där Leo och Jessica satt och väntade på varsin stol runt bordet. Jag ställde mig i dörröppningen och Leo tittade upp från bordet, jag mötte hans oroliga blick och bet mig i läppen innan jag öppnade munnen för att berätta…

Detta har hänt:
jag tog en kaka och stoppade den i munnen, Harry och Zayn fortsatte spela sitt tevespel. Jag var ganska trött på att vara den enda tjejen i gänget, men snart skulle Jessica komma hit, det var bara en månad kvar och jag
 längtade


Jag kollade upp mot den stora skärmen och läste av den. När mina ögon kommit ner en bit stannade jag. Planet från Sverige hade precis landat, jag slängde en blick mot pappa, jag kände att jag inte kunde stå still och började hoppa lite på stället där jag stod. Jag kände också hur det kittlade till i magen, jag var riktigt nervös. Jag vart lika besviken varje gång dörren för ankomna plan öppnades. Ansiktet jag väntade på kom aldrig. Jag kollade på klockan och gäspade, det var tidigt på morgonen

-          Jaså, är det välkomnandet man får? En gäspning?


Jag kollade upp och mötte Jessicas blick. Utan att säga något kastade jag mig i hennes armar och hon torkade tåren som rann ner för min kind. Så småning om släppte vi varandra och Jessica hälsade på pappa med en kram. Jag tog en av hennes väskor och vi började bege oss ut från flygplatsen, vi babblade på om allt och ingenting. Pappa gick tyst bredvid oss och lyssnade på oss när vi gick och pratade snabbt och i munnen på varandra. Han suckade tungt.

-          Bäst att du vänjer dig pappa, det kommer vara såhär tre veckor.

Jessica och jag titta på varandra och skrattade lite lågt.

-          Så vi kommer ha två pratiga barn hos oss…

Jag slutade snabbt le och kände hur allvarlig jag blev och pappa stannade upp.

-          Gumman, jag vet att du inte är ett barn, jag skojade bara.

-          Det var inte det, sa jag surt.

Pappa och Jessica tittade frågandes på varandra. Jag fortsatte gå mot utgången utan att säga något. Det enda jag kunde tänka på var barn…

Vi kom fram till bilen och båda jag och Jessica hoppade in i baksätet.

-          Jaha, välkommen till London Jessica, sånt här väder är det ganska ofta här, sa pappa och kollade bak på henne.

Jag hörde Jessica svara honom, men jag hörde inte vad. Regnet smattrade mot fönsterrutan när vi körde från flygplatsen, jag satt och stirrade ut genom det och bet lite nervöst på tumnageln. Jag förflyttade sedan handen mot magen och la den där. Jag tog ett djupt andetag och rös av tanken jag hade i huvudet.

SEX VECKOR TIDIGARE:

Jag och Zayn satt bredvid varandra i hans säng och kollade på teve. Jag kollade på honom uppifrån och ner flera gånger och kunde inte hjälpa mig för att le. Jag mötte tillslut hans blick.

-          Vad? Sa han och kollade lite nyfiket på mig.

Jag ryckte på axlarna.

-          Vet inte.

Jag vände mig mot teven igen och det var tyst mellan mig och Zayn, det enda vi kunde höra var musik från teven. Jag kände mig iakttagen och kunde inte hålla mig för skratt, som snabbt verkade smitta av sig på Zayn.

Zayn satte sig lite upp och lutade sig över mig och satte sina händer i sidan, han började sedan röra fingrarna och kittla mig i där, jag kunde inte ligga still och började snabbt röra mig runt i sängen, samtligt som jag skrattade så jag knappt kunde andas.

-          Sluta, fick jag fram mellan skratten.

Han slutade sedan och jag gav honom en snabb kyss. Han tog upp fjärrkontrollen och stängde av teven och det blev mörkt i rummet, det enda som ljus som fanns var svagt och kom från en liten lampa bredvid sängen. Han fortsatte luta sig över mig utan att våra läppar slutade röra varandra. Våra ögon möttes sedan, och vi låg och kollade på varandra länge. Jag bet mig lite nervöst i läppen och sträckte mig för att släcka lampan…

”baby you light up my world like nobody else, the way that you flip your…”

Jag ryckte till av en väl igenkänd melodi, jag kollade upp mot radion, och kände ett litet leende sprida sig, men det försvann snabbt när jag insåg att radion var avstängd.  Jag tittadepå Jessica som rotade upp mobilen från fickan. Jag tittade på henne och min mun öppnades långsamt.

-          Hej mamma… ja, jag är framme nu, flygresan gick jättebra, jag lovar, jag smsar ikväll. Puss. Älskar dig.

Hon kollade på mig och visade mobilen.

-          Mamma, sa hon.

Jag nickade lite mot henne och fick syn på hennes bakgrund som visade fem igenkända ansikten. Jag skakade lite lätt på huvudet, nej, tänkte jag.. Jessica la ner mobilen igen.

-          Så, berätta om killen.

Hon kollade nyfiket på mig och jag mötte pappas blick i backspegeln. Han gillade inte hela grejen med pojkvännen och allt sånt, och då visste han inte ens vad Zayn jobbade med. Jag kollade på Jessica igen.

-          Han är jättesnäll, sa jag. Verkligen omtänksam och allt sånt.

Jag mötte återigen pappas blick, och den här gången log han lite mot mig.

-          Jag måste träffa honom, sa Jessica snabbt.

Och jag nickade lite.

-          Jepp, det kommer kanske komma som en chock, sa jag väldigt tyst för mig själv.

-          Va? sa hon.

-          Nej, inget.

Vi fortsatte småprata lite och svängde in på vår gata, vi tog med Jessicas saker in och jag visade runt henne i lägenheten. När vi gick in i köket kom Leo ut och Jessica slängde sig i hans armar och Leo log stort.

-          Jessica and Leo sitting in a tree, k i s s i n g, retades jag med dom.

De släppte varandra och Jessica drog med mig ut från köket.

-          Kul, sa hon, verkligen. Hon kollade allvarligt på mig men jag fortsatte le och hon brast ut i skratt.

-          Det var åtta månader sen, fortsatte hon.

-          Det hände, var mitt svar.

-          En gång, för åtta månader sen, släpp det.

Jag la armen runt hennes axlar och vi bestämde oss för att gå ut en sväng så jag kunde visa henne runt området.

Vi kom sedan fram till en korsning.

-          Det var här jag och Zay… jag kom på mig själv.

-          Vi träffade, rättade jag till det.

-          Du och killen? Frågade hon nyfiket. Heter han Zayn?

-          Ja och ja. Svarade jag.

Hon log stort och jag drog handen genom håret innan jag började gå och bytte samtalsämne innan hon hann fråga något mer, eller ens nämna one direction.  

Jag tyckte det var ganska konstigt, hon verkade vara ett fan. Men hon uppförde sig som hon brukade, som att hon inte visste något eller hade sett bilderna på mig och Zayn.

-          Vad har ni haft för er då? Sa hon och flinade samtidigt som hon lyfte snabbt på ögonbrynen.

-          Sluta. Sa jag generat.

Hon skrattade och jag stannade utanför en affär. Hon kollade upp på skylten och sedan ner på mig igen.

-          Apoteket? Sa hon.

Jag nickade långsamt som svar.

-          Jo, det är en grej jag måste berätta, började jag och hon kollade på mig.

-          Vådå? Ni gjorde det och nu måste du gå in här och köpa ett test? Skojade hon.

Jag svalde hårt och tittade allvarligt på henne och hennes leende försvann.

-          Seriöst? sa hon lågt.

Utan att svara gick jag upp för de tre trapporna och öppnade dörren till apoteket, jag hörde Jessica komma tassandes efter mig…

-          Nej, Zayn, du gör fel, fick jag fram emellan fnissningarna.

Jag tog decilitermåttet ifrån hans hand och började mäta upp socker.

-          Du gör ju precis samma sak som jag, men jag antar att du gör rätt? Sa han och log mot mig.

Jag kollade på honom och log stort.

-          Precis!

-          Berättade jag att min kompis kommer hit förresten?

Han skakade på huvudet.

-          Nej, när då?

-          Om en månad, säkert att jag inte berättade?

Han fortsatte skaka och stoppade ner fingret i skålen för att smaka på degen.

-          Stannar hon länge?

-          Tre veckor, innan skolan i Sverige börjar.

Han nickade nu på huvudet.

-          Ska bli kul att träffa henne, sa han och log.

Hans leende smittade av sig, och jag började röra runt i degen. Zayn stoppade ner handen igen för att smaka på mer.

-          Gott? Frågade jag honom och han nickade på huvudet som svar.  

-          Smaka, Sa han och höll en klick deg framför munnen på mig.

Jag öppnade munnen men istället för att stoppa in degen i munnen tryckte han upp den bredvid. Jag fnissade till.

-          Vad gör du?

Han bet sig i läppen och hans ögon såg ut att vara fulla med bus. Han tog sedan upp en klick till och kastad den på mig.

Jag gjorde samma sak som honom och slängde en bit deg på honom, innan jag visste ordet av det hade kriget startat. Vi sprang runt i hela köket och kastade deg på varandra.  Jag hukade mig ner för att ta skydd bakom en av stolarna och kollade efter Zayn som inte längre syntes till. Helt plötsligt kände jag hans händer hålla fast mig och han la mig ner på golvet, han satte sig över mig och höll fast mina händer över mitt huvud. Jag kunde inte sluta skratta och var andfådd från att sprungit omkring som en galning.

-          Ger du dig? Sa han.

Jag nickade på huvudet eftersom jag ändå inte kom loss ur hans grepp. Han släppte mina armar men satt fortfarande på mig. han tog handen bakom ryggen och jag förstod vad han höll på med.

-          Zayn, nej!

Han skrattade till och tog fram degen som han hade bakom ryggen, och tryckte ner den i mitt ansikte och jag låg fortfarande och skratta. Han slutade och böjde sig över mig och gav mig en kyss innan han reste sig och sträckte fram handen för att hjälpa mig upp. När vi båda stod upp tog han ett grepp runt om kring mig och började kolla sig runt i rummet.

-          Du inser väl att du måste hjälpa mig att städa här sen va?

Jag kollade runt om kring mig, det såg ut som ett bombnedslag, en del stolar var välta och det var deg överallt. Jag log och vände mig mot honom.

-          Du började.

Vi släppte varandra och började städa i Zayns kök.  När vi var klara ställde sig Zayn vid köksbänken igen.

-          Ska vi göra ett nytt försök eller?

Jag nickade glatt på huvudet.

-          På riktigt den här gången, svarade jag.

När degen var klar ställde vi plåten på ugnen. Zayn hoppade upp bänken och satte sig.

-          Fixar du resten? Frågade jag och nickade bort mot kakorna

Han nickade på huvudet.

-          Visst.

-          Kommer du göra rätt? Sa jag och log retsamt mot honom.

-          Jag ska sätta in kakorna och sedan ta ut dom, inte en chans att jag inte kommer lyckas.

Jag log och nickade på huvudet.

-          Om du säger det så. Jag går hem och duschar, för någon här, sa jag och harklade mig på skoj, har gjort så att jag behöver det.

Han skrattade och drog mig närmare och gav mig en sista kyss innan jag gick ut i hallen.

-          Glöm inte att ställa in kakorna i ugnen nu! Ropade jag.

-          Eh, nej!

-          Du hade redan glömt eller hur?

-          Eh, ja!

Jag skratta och gick ut genom dörren och hoppade ner för trapporna

ZAYN:

När Naima hade gått satte jag in kakorna i ugnen. Jag läste i receptet att kakorna skulle vara inne i femton minuter. Då hinner jag också ta en dusch, tänkte jag.  Jag hoppade in i duschen och efter det gick jag in till mitt sovrum för att ta på mig lite nya kläder. Jag skulle precis ta på mig tröjan när det ringde på dörren.

Jag gick ut i hallen och öppnade och möttes av Harrys ansikte.

-          hej! Sa han. Vad gör du?

-          Kom precis ut ur duschen.

Han nickade lite innan han fortsatte.

-          Det luktar lite bränt.

Jag spärrade upp ögonen och stirrade på honom.

-          Shit! Utbrast jag.

Jag sprang ut i köket och kollade på klockan, kakorna skulle ha tagits ut för tio minuter sen. Jag öppnade ugnsluckan och röken från ugnen spred sig i köket. Jag tog snabbt ut gallret med dom svarta kakorna och ställde dom ovanpå spisen. Samtidigt gick brandlarmet.

-          Nej!

Jag kollade bort mot Harry som stod i dörröppningen till köket, han bet sig i läppen och jag kunde se över hela hans ansikte att han var på väg att börja skratta.

-          Lite hjälp? sa jag och kollade på honom.

Han gick fram mot fönstret och öppnade det och jag stod och vevade med en kökshandduk fram och tillbaka under brandlarmet som tillslut slutade pipa.

Jag kollade på Harry och vi båda brast ut i skratt.

-          Hur kommer det sig att du inte kände att det luktade bränt?

Jag kollade på honom.

-          Jag vet inte.

Jag kollade på kakorna och kände på dom.

-          Dom är stenhårda.
- och svarta, fylde han i.

Jag kollade på honom igen och vi båda började skratta ännu mer.

-          Jag har en idé, sa jag och han kollade nyfiket på mig.

Jag gick ut i hallen och satte på mig skorna och tryckte ner handtaget.

-          Du kanske ska ta på dig en tröja innan du går, sa han.

Jag skakade på huvudet, jag hade helt glömt bort.

-          Lite virrigt idag hörru, sa han.

En stund senare var vi redo och gick ut från porten.



NAIMA:

Jag öppnade Zayns dörr och gick in. I vardagsrummet satt han och Harry och spelade teve spel. Jag satte mig emellan dom.

-          Gick det bra med kakorna? Frågade jag honom.

Han nickade på huvudet och Harry började skratta. Jag kollade på honom och lyfte på ögonbrynen.

-          Okej? Sa jag.

-          Ska du inte hämta kakorna, Zayn? sa han och kollade på Zayn.

-          Jo, Harry, det ska jag.

Zayn reste sig upp och gick ut i köket innan han kom tillbaka med en liten korg i handen. Han ställde ner den på bordet som stod framför oss.

-          Dom vart ju jättefina! Sa jag. Helt perfekta, alla har exakt samma form, det är ju som att de är… köpta.

Jag kollade på honom och log.

-          Det hände en liten olycka med de riktiga kakorna, sa han.

-          en liten, liten, liten, fyllde Harry i.

-          väldigt liten, sa Zayn.

-          äsch, köpte är ändå godare. Sa jag.

jag tog en kaka och stoppade den i munnen, Harry och Zayn fortsatte spela sitt tevespel. Jag var ganska trött på att vara den enda tjejen i gänget, men snart skulle Jessica komma hit, det var bara en månad kvar och jag längtade.

Sa ju att jag skulle lägga ut nästa kapitel idag. Tyvärr har mitt internet slutat fungera. Men det kommer förhoppningsvis snart komma igång igen. Jag har kapitlet färdigskrivet så fort internet hoppar igång kommer jag lägga ut det. Nu undrar ni kanske hur jag kan blogga nu? Jag skriver från telefonen, men har ingen lust att skiva ett helt kapitel på den, vilket jag hoppas ni förstår. Nu håller jag tummarna för att internet snart är tillbaka. Ta hand om er sålänge! Xx puss

Detta har hänt:

-          Du kan ju i alla fall berätta varför du inte tänker prata med mig? fortsatta han.

Jag kollade på de andra som nu satt helt tysta med alla ögon på oss.

Jag suckade och ryckte på axlarna, kunde han inte bara låta mig vara?

En vecka tidigare:

Jag satt framför teven och väntade på att programmet skulle börja. Jag tog en snabb titt på klockan som visade fem i sju. Killarna skulle ikväll vara med i en intervju på tv som jag hade tänkt se. Klockan tickade på och programmet började. Programledaren presenterade killarna som kom ut och satte sig på varsin stol i studion. Jag lyste upp när jag fick syn på Zayn. Även fast han bara hade vart borta i en vecka, saknade jag honom.  Han hade en röd tröja och blåa jeans på sig och håret var lika fixat som alltid, han var riktigt snygg.
  

Efter en bit in i intervjun var jag törstig och bestämde för att springa ut i köket och hämta ett glas vatten. Precis när jag rest mig upp ur soffan fråga kvinnan som höll i intervjun:

-          Har ni någon speciell som stulit ert hjärta eller har tjejerna därute fortfarande en chans?

Jag vände mig om, backade långsamt och satte mig ner i soffan igen. Min blick fastnade på Zayn och lång borta hörde jag Liam säga något i stil med att han var upptagen. Zayn bara satt där, helt normal, utan att säga något. Kvinnan vände sig sedan mot honom.

-          Du då Zayn? började hon, singel?

Han lyfte lite snabbt på ena ögonbrynet och bet sig i läppen.

-          Kanske, svarade han.

-          Lite hemlighetsfullt svar där, sa hon innan hon fortsatte: så, den här tjejen.. vem är hon?

Kameran förflyttade sig lite och filmade nu en stor skärm. Min mun öppnades och huvudet snurrade till. Där var det, mitt ansikte, på live tv som sändes över hela UK.

-          Ni ser ju rätt tajta ut, fortsatte hon.

Han skakade på huvudet och i ögonvrån såg jag Niall och Liam kolla på varandra, men jag släppte aldrig blicken från Zayn. På ett sätt ville jag att han skulle säga som det var, men ändå visste jag inte.

-          Vi är bara vänner. Svarade han henne efter ett tag.

-          Som håller hand, sa hon.

-          Det är inget mellan oss. Svarade han snabbt.

Min mun stängdes och jag suckade. Jag vart besviken på svaret, även fast jag inte trott att jag skulle bli det. Jag tog upp fjärrkontrollen och stängde snabbt av teven, jag ville inte se mer. Jag satte händerna framför ansiktet innan jag la mig ner i soffan. Tankarna snurrade runt i huvudet på mig. Sa Zayn bara det där för att han inte ville att alla skulle veta, eller hade han inte samma känslor för mig som jag hade för honom? Just nu ångrade jag att Zayn igår hade fått övertala mig att komma till konserten på fredag. Men jag var tvungen, jag hade ju lovat.

Idag:

Zayn satt och kollade på mig. Utan att jag svarade på hans senaste fråga. Jag sneglade bort mot Louis som gav mig en blick. Han tyckte alltså att jag skulle berätta för Zayn, nu ångrar jag mig att jag berättade det för Louis. Jag skakade långsamt på huvudet och kollade mot de andra.

-          Ja, de måste lyssna, det är inte som att de kan gå någonstans. Sa Zayn.

Jag svalde hårt, det var som att han kunde läsa mina tankar.

-          Jag… jag vet inte, sa jag.

Det var jobbigt när de alla satt och kollade på mig.

-          Jag såg intervjun, sa jag snabbt.

Han kliade sig lite i huvudet och bet sig i läppen, han tog ett djupt andetag och öppnade munnen för att säga något.

-          Det är lugnt, sa jag. Innan han hann säga något, det är lugnt om du inte gillar mig, men du hade kunnat sagt det till mig, fortsatte jag.

Han skakade på huvudet.

-          Det är inte så Naima, jag gillar dig, verkligen, sa han och jag kollade för första gången på honom och la huvudet på sned.

Jag sneglade ännu en gång bort mot Louis, som ivrigt nickade på huvudet. Precis då, ryckte någon i handtaget till rummet och Niall flög upp.

-          Hallå!? Ropade han och knackade lite på dörren.

Dörren öppnades och ljus spred sig i rummet. Niall hoppade ut och kramade personen som stod utanför. Jag reste mig upp och följde efter Liam och Harry ut. När jag gick förbi Zayn kollade jag ner på honom, han såg rätt besviken ut. Louis gick fram till honom, sträckte fram handen och hjälpte honom upp.

-          Det kommer, ge henne lite tid, sa Louis till honom lite tyst.

Jag log och nickade lite på huvudet för mig själv.

Niall gick bredvid deras livvakt och pratade snabbt, han berättade om vad som hade hänt och varför de var inlåste i rummet.

-          Vi har letat, svarade livvakten. Ni har ganska bråttom nu, det är snart dags.

Killarna gick och satte sig några soffor i ett annat rum, var och en fick sina mikrofoner inkopplade. Jag ställde mig lite längre bort och ställde mig bakom en vägg där jag inte såg killarna längre. Jag lutade mig mot väggen och slöt ögonen. Jag kände en liten vindpust fläkta till av att någon gick förbi, jag öppnade ögon och möttes av Zayns blick. Han stod nära, bara några centimeter ifrån mig, jag svalade hårt, han ögon var så fina. Jag andades in lite luft och kände hans parfym. Jag släppte min blick från hans och kollade ner i marken. Jag kände hans fingrar under min haka och han förde mitt huvud upp så jag mötte hans blick igen. Han kom lite närmare och pressade sina läppar mot mina. Han la armarna runt min midja och jag kysste honom tillbaka innan han tog sedan ett steg tillbaka och tog min hand, han la den med handflatan uppåt och efter det, la han en liten ask i den. Stämningen var fortfarande ganska spänd, men han öppnade munnen för att säga:

-          Jag köpte den här till dig, sa han.

-          Zayn! hörde jag Harrys röst inifrån det andra rummet.

Han log mot mig innan han vände och gick därifrån. Jag kollade ner på asken, och öppnade den. i den låg ett halsband, med formen av ett litet silverhjärta. Jag bet mig i läppen och kollade fram bakom väggen, jag mötte Zayns blick när han stod och fick sin mikrofon fixad, jag log mot honom drog handen över hjärtat som nu hängde runt min hals…

Detta har hänt:

På vägen tog jag upp min mobil och skickade iväg ett sms till Zayn.

”saknar dig redan”

Jag la ner telefonen igen och suckade tungt.

NAIMA:
Jag kunde höra tusentals tjejer skrika utanför byggnaden jag befann mig i. Niall satt lugnt och spelade på gitarren han höll i och Liam nynnade till ljudet. Ljudet av tjejernas skrik blev mer tydligt för varje minut som gick. Jag antog att de bara blev fler och fler. jag hörde dörren öppnads och Louis kom in och satte sig på stolen framför spegeln. Han hade blivit noggrant fixad och alla hårstrån låg perfekt placerade. Han kollade på klockan.

-          Kvart över sex. Sa han.

-          Snart dags. Sa Niall och de tre kollade på varandra.

-          Dags för vad? Sa jag nyfiket.

-          Byte av byggnad. Svarade Liam.

Jag spärrade upp ögonen och stirrade på honom.

-          Byta… byggnad?

Alla tre nickade och jag kände mitt hjärta slå. Vi skulle alltså ta oss ut ur byggnaden som var omringad av skrikande tjejer, tänkte jag, tjejer som hatade mig, tänkte jag sedan. Tjejer som hatade mig för de trodde jag och Zayn var tillsammans. Jag skakade på huvudet, jag kommer dö.

Dörren öppnade sig igen och en stor man kom in i rummet med Harry och Zayn bakom sig.

-          Det är dags. Sa han med sin mörka röst.

Jag tog ett djupt andetag och reste mig upp ur soffan och mötte Zayns blick, men jag tittade snabbt bort. Jag gick istället fram till Louis och tittade på osäker på honom.

-          Det kommer gå bra, sa han och putade till mig i sidan.

Jag tittade på honom utan att svara.

-          Och om det inte gör det, vet du att jag kommer på din begravning.

Han log och nu var det jag som puttade honom i sidan.

-          Skitkul, sa jag ironisk.

-          Om du är nära döden, kommer jag rädda dig, alltid. Sa han.

Vi gick ut ur rummet och gick igenom korridorerna i byggnaden, som hade tonade fönster och det ända vi kunde se var tjejer med skyltar som otåligt stod utanför den andra byggnaden.

Vi kom fram till dörren där vi skulle gå ut, vakterna hade satt upp grinar vi skulle gå igenom, så det var alltså skydd emellan oss och tjejerna, jag pustade ut och kände mig en aning lättad.

Dörrarna öppnade och killarna gick ut med livvakten precis bredvid dem, och bredvid han, kom jag. Tjejerna skrek mer när killarna kom ut och blixtrar från kamerorna lyste upp gatan. De flesta var ganska lugna, sen vad det dem som grät, och så var det dom värsta, dom som försökte ta sig över staketet…

De andra vakterna jobbade hårt för att få bort tjejerna, och för att hålla dom någorlunda lugna. Jag såg Harry och Liams ryggtavlor försvinna in i den andra byggnaden innan jag insåg att alla fem var borta.

Jag kände paniken komma när jag insåg att jag stod själv emellan tusen avundsjuka tjejer. Jag svalde hårt och kände någon ta tag i min arm, jag kollade upp och såg att en av vakterna hade tagit tag i mig. han lyfte lätt upp mig för att föra bort mig bakom staketer, jag började andas snabbt och skrek till vaken att släppa ner mig och försökte lirka loss mig själv, men han hade ett stark grepp runt min kropp. Hur kunde jag låta Zayn övertala mig att följa med på det här? Tänkte jag.

En vecka tidigare.

En vecka hade gått sen jag var i köpcentret. Jag hade inte haft någon lust att gå ut på flera dagar. Jag satt inte, och gjorde ingenting. Leo hade försökt få ut mig flera gånger, men jag hade ingen energi kvar till att göra något, jag ville inte att samma sak skulle hända igen.

-          Sånt som händer när man blir tillsammans med kändisar, hade Leo sagt.

Jag fnyste till när jag tänkte på det. Som att han någonsin hade vart i ett förhållande med någon som var känd.

-          Tror inte vi är tillsammans, hade han fått som svar varje gång.

Egentligen trodde jag att vi var det, men jag visste inte helt säkert.

Jag satt vid köksbordet och hörde mobilen vibrera, jag tittade ner för att till min förvåning se Zayns namn på displayen. När man talar om trollen, tänkte jag. Zayn hade aldrig ringt upp när han sa att han skulle, jag hade bara fått ett sms någon enstaka gång under tiden han hade vart borta.

-          Hej! Utbrast han på andra siden luren när jag svarade.

-          Hej, sa jag lite mer lugnare än honom.

Vi små pratade lite innan han fortsatte.

-          Vi kommer hem till London nästa fredag, vår sista konsert är där.

-          Det ska bli jättekul att se dig igen, svarade jag.

-          Ja, jag kan inte vänta, så därför undrade jag en sak…

-          Ja?

-          Skulle du vilja komma och vara med oss bakom scenen innan? Annars måste vi vänta till lördag. Fortsatte han.

-          Eh, på konserten? Bland alla fans? Svarade jag lite osäkert.

Han vart tyst och väntade på svar.

-          Zayn, jag kan inte, Era fans gillar inte direkt mig.

-          Dom känner ju inte dig, då kan dom ju inte hata dig.

-          Eh, sa jag. Det tror jag nog dom kan.

-          Dom kommer ju inte vara bakom scenen i alla fall, sa han. Snälla.

Jag svalde hårt.

-          Så, lova att  vi inte kommer hamna i en klump bland alla era galna tjejer.

-          Lovar, sa han.

-          Okej då. Sa jag motvilligt.

IDAG:
tårarna började rinna ner för min kind när vakten närmade sig staketet. Då kände jag ännu en arm ta tag i min.

-          Hon är mer oss.

Jag kollade ner och fick syn på Louis. Vakten kollade tveksamt på honom och släppte sedan ner mig på marken igen. Tjejerna skrek nu ännu mer.

Louis la armen runt mig och vi gick snabbt in till den andra byggnaden.

-          Tack Louis, sa jag när vi kom in.

-          Jag lovade ju att rädda dig från döden, svarade han med ett leende.

Jag torkade tårarna på kinderna och skrattade till.

-          Dom är helt galna, sa jag till dom.

-          Eh, ah! Sa Liam och Niall i kör.

Jag skakade på huvudet och pustade ut ännu en gång.

Harry, Niall, Louis och Liam började gå iväg och Zayn kom fram till mig.

-          Är du okej? Frågade han.

-          Mm, sa jag kallt, innan jag gick iväg, jag kände hur hans blick följde mig.

vi gick ikapp de andra innan Liam plötsligt kastade sig åt sidan. Vi alla kollade på honom.

-          Vad gör du? Frågade jag honom.

Han pekade framåt utan att säga något, där framme, stod fyra tjejer, som på något sätt hade lyckats ta sig in i lokalen. Jag svalde hårt, inte igen, tänkte jag.

Harry öppnade snabbt en dörr som fanns till vänster och vi alla hoppade in. Rummet var litet, mörkt och kallt.

-          Tror inte dom såg oss, sa han.

Vi väntade kvar i rummet, vi var där i kanske fem minuter, innan de bestämde sig att gå ut igen. Liam gick och drog ner handtaget för att öppna dörren, men inget ljus spred sig i rummet.

-          Den är låst, sa han.

Niall reste sig snabbt från golvet.

-          Vadå låst!? Den kan ju inte vara låst?

Han gick fram till dörren och Liam flyttade på sig. Han tryckte ner dörren och när den inte öppnade sig började han banka hårt på den.

-          Niall ta det lugnt, utbrast Louis.

-          Ta det lugnt? Vi är fast här inne och du vill att jag ska ta det lugnt?

Louis såg förvånad ut.

-          Vi ringer någon så kommer dom och hämtar oss, sa Harry.

Han plockade upp mobilen ur fickan och svalade hårt.

-          Jag har ingen mottagning, sa han.

-          Det borde du ju ha, du hade ju det precis utanför!? Sa jag.

Även Louis tog upp sin mobil, men skakade på huvudet.

-          Inte jag heller.

-          Jag har! Utbrast Liam.

 Han ansikte lystes upp ur mobilen och han började knappa på den när det plötsligt blev svart.

-          Neej, sa Niall desperat.

-          Den dog, sa Liam snopet.

-          Dåligt batteriii, sa Louis.

-          Louis, inte läge för att skämta, sa Harry alvarligt.

-          Den dog, dog den verkligen? Sa Niall med panik i rösten.

Liam bet sig i läppen och nickade på huvudet.

-          VARFÖR LADDADE DU DEN INTE DÅ? Skrek Niall till honom och det blev helt tyst i rummet.

-          Niall, sätt dig, sa Zayn som inte hade sagt något under hela tiden.

Niall gjorde som han sa och satte sig bredvid Zayn på golvet. Han andades djupt.

-          Andas, sa Zayn lugnt.

Då slog det mig, att jag inte hade förstått.

-          Niall, är du rädd för mörker?

-          Eh, en aning, sa han.

-          Det är lugnt, vi blir inte kvar här länge. Sa jag till honom och svalde hårt.

Hoppas jag.

En stund senare hade vi äntligen fått lite lugn i Niall, och han satt nu tätt intill Liam. Harry och Louis hade en högljudd konversation i andra delen av rummet och vi andra satt tysta. Jag ville verkligen inte vara här, inlåst i ett rum med Zayn.

-          Naima, ska du prata med mig? avbröt hans röst mina tankar.

Jag satt tyst.

-          Du kan ju i alla fall berätta varför du inte tänker prata med mig? fortsatta han.

Jag kollade på de andra som nu satt helt tysta med alla ögon på oss.

Jag suckade och ryckte på axlarna, kunde han inte bara låta mig vara?

NAIMA:

Regnet öste fortfarande ner men jag och Zayn hade bestämt oss för att gå hem i alla fall. Vi vandrade långsamt bredvid varandra utan att prata. Det var kallt ute och klänningen satt klibbat mot min kropp. Zayn tog tag i min hand och jag kände hur värme spred sig i kroppen. Jag log för mig själv och tittade upp på honom. I ögonvrån fick jag syn på hur en man med paraply hoppade fram med en stor kamera som genast började blixtra. Min första rektion var att släppa Zayns hand, vilket även verkade vara hans.

-          Fortsätt bara gå, sa han snabbt och jag gjorde precis vad han sa.

Vattnet plaskade under mina fötter när vi småsprang genom de små gatorna. Zayn svängde sedan hastigt in på en mindre gränd och tittade bakom sig där ingen syntes till. Han pustade ut och lutade sig mot tegelväggen. Jag kollade på honom och kunde inte hålla mig för skratt.

-          Okej…? Sa jag långsamt och Zayn kollade på mig med ett leende.

-          Vadå, sånt som händer varje dag eller? Sa jag ironiskt när han inte svarade.

Han fortsatte kolla på mig.

-          Seriöst? sa jag lite mer allvarligt när han ännu en gång inte svarade.

-          Ja, jo, jag brukar springa ett halvt maraton genom London varje dag för att komma ifrån fotograferna, svarade han med samma ironi i rösten som jag hade tidigare.

-          Så det är därför du andas så tung nu? Sa jag och log retsamt mot honom.

han fnyste till, log, skakade på huvudet och la armen om mig innan vi började gå hem igen.

När vi senare hade kommit hem stannade vi utanför min lägenhetsdörr.

-          Jag måste gå upp till mig och packa, sa han sedan.

-          Måste du åka?

Han nickade.

Han hade tidigare på kvällen berättat att han och de andra skulle åka på en kort turné i hela England under två veckors tid.

Han kysste mig igen och gav mig en sista kram innan han vände sig om och började gå upp för trapporna, halvvägs upp vände han sig om och jag höjde handen för att vinka, utan att säga något.

När Zayn försvann suckade jag tungt samtidigt som jag öppnade dörren.

-          Hallå! Hörde jag Leo ropa från hans rum.

När jag gick igenom lägenheten började jag tänkte på kvällen och kunde inte hjälpa att le. Jag ställde mig i Leos dörrhål, fortfarande med det stora leendet på läpparna. Han snurrade ett varv på stolen han satt på och kollade på mig.

-          Vad du ser ut! Var det första han sa.

Han nickade bort mot spegeln och jag gick fram till den och spegelbilden fick mig att skratta. Mitt smink hade runnit och det våta håret hängde ner över ansiktet och axlarna. Jag sneglade bort mot Leo i spegelbilden.

-          Du ser glad ut i alla fall, sa han.

Jag nickade snabbt.

-          Måste gå, sa jag och gick ut från hans rum.

Jag gick in i badrummet och tog en dusch, innan jag bestämde mig för att gå och lägga mig.

Innan jag somnade tänkte jag på Zayn igen, just nu var det bara mitt tak emellan oss, och det gjorde ont i mig när jag tänkte på att vi inte skulle ses på två veckor.

-          Jag får väl göra det bästa av det, sa jag för mig själv.

Jag vaknade dagen efter runt halv elva, för att hålla mig sysselsatt bestämde jag mig för att gå en runda i köpcentret igen. Jag gjorde mig i ordning innan jag gick ut.

Jag tog extra lång tid på mig att gå, så alla affärer skulle hinna öppna innan jag kom.

Väl framme gick jag in i första bästa affär. Jag älskade den och om jag fick välja, skulle jag bo i den, jag fortsatte gå vidare i andra affärer, men en halvtimme senare bestämde jag mig för att gå tillbaka till affären jag började i.

Jag gick fram till ett bord med jeans, jag tog upp ett par och höll upp dom framför mig, när jag sedan la ner dom på bordet igen fick jag syn på tre tjejer i min egen ålder. De stod och stirrade, men ibland vände de sig om till varandra för att viska något. Jag försökte ignorera dem, men kunde inte hjälpa att snegla mot deras håll. De släppte mig inte med blicken, vad är det med dom? Tänkte jag.

Jag kände det vibrera i min ficka och jag plockade snabbt upp telefonen. På displayen läste jag Zayns namn och jag svarade.

-          Hallå, sa jag.

-          Hej, eh… har du varit inne på twitter idag? Frågade han.

Han lät nervös.

-          Eh, nej, är du okej? Frågade jag honom.

-          Folk pratar om oss, Naima. Svarade han.

-          Shit, sa jag lågt innan jag fortsatte: redan?

-          Bilderna från igår har kommit ut, svarade han.

Jag suckade och kollade bort mot tjejerna igen, nu förstod jag varför de stirrade.

-          Om folk frågar, vad ska jag säga? Frågade han.

-          Välj du, sa jag.

Det vart tyst.

-          Okej, är du hemma nu? Frågade han sedan.

-          Eh, ah, drog jag till med.

Jag ville inte att Zayn skulle fråga mer om bilderna och jag ville verkligen inte berätta om tjejerna.

-          Men jag måste gå, vi kanske kan prata senare? Frågade.

-          Visst, jag ringer, puss.

Jag la på utan att svara. Jag kollade upp mot tjejerna som nu hade förflyttat sig, men deras blickar var kvar på samma ställe, på mig.

jag fick ögonkontakt med tjejen i mitten, och såg hennes läppar röra på sig, jag läste dom.

-          Bitch.

Jag drog efter luft, jag kände mig yr och att jag var tvungen att ta mig ut ur affären, jag la ner alla saker jag plockat på mig på bordet och rusade ut från affären, jag kunde inte andas, jag gick ut från köpcentret och drog efter luft.

Fem minuter senare stod jag kvar utanför köpcentret. Jag andades nu lite lugnare. I ögonvrån såg jag tre tjejer igen och vände huvudet mot dom, det var samma tjejer som tidigare, de tittade på mig igen och skrattade högt. Jag skakade på huvudet och började bege mig hem igen.

På vägen tog jag upp min mobil och skickade iväg ett sms till Zayn.

”saknar dig redan”

Jag la ner telefonen igen och suckade tungt.

-          Jag vill inte ha Naima, jag ska prata med Zayn snart, sa jag till honom och han log,
Men egentligen visste jag inte vad jag ville, jag suckade tungt och fastnade med blicken på teven igen…

En timme senare satt jag fortfarande i soffan. Jag tänkte på det Louis hade sagt. Jag kollade på telefonen och bet mig i läppen. Jag tog sedan upp den och slog in Zayns nummer utan att trycka på den gröna luren. Jag suckade tungt och la ner telefonen bredvid mig igen. Jag reste mig upp och gick ut i hallen, jag öppnade dörren och gick ner en trappa. När jag stod utanför Zayns dörr tog jag ett djupt andetag innan jag knackade tre gånger på hans dörr. Jag hörde mina egna andetag när jag stod och väntade på att dörren skulle öppnas. Dörren öppnade och när Zayn fick syn på mig la han armarna i kors och lutade sig mot dörrkarmen.

-          Hej, sa jag lågt.

Han fortsatte kolla på mig utan att säga ett knyst.

-          Du, fortsatte jag. Det där jag sa i Italien… jag vet inte vart det kom ifrån.

-          Din mun, sa han surt.

Jag nickade. Vad skulle jag säga nu då? Tänkte jag.  Min nickning övergick till att jag skakade långsamt på huvudet.

-          Jag gillar henne verkligen, fortsatte Zayn.

Jag började nicka igen.

-          Och jag gör inte det, sa jag.

Han kollade upp på mig.

-          Inte? Sa han och la huvudet på snedden.

Jag skakade på huvet.

-          Det är precis det jag inte gör, sa jag och svalde hårt.

Det tog emot lite att säga det, en del av mig gillade nog Naima i alla fall, men det skulle jag aldrig säga till Zayn, speciellt inte nu när han pratade med mig igen. Jag kollade upp på Zayn som nu hade börjat le.

-          Är vi okej eller? Frågade jag honom och han nickade på huvudet och jag kände mig otroligt lättad.

-          När ska du ge henne överraskningen då? Fortsatte jag sedan.

-          Ikväll, svarade han och log. Jag skulle behöva din hjälp faktiskt.

Jag nickade snabbt och fortsatte.

-          Ska du berätta vad det är nu eller? Sa jag och blinka snabbt med ögonen.

Han lyfte på ögonbrynen och började berätta.

NAIMA:

Jag satt vid mitt skrivbord och kollade upp mot klockan som visade halv sex. Jag suckade tungt och min blick fastnade utanför fönstret, det såg ut att vara varmt ute. Jag satte armbågen i bordet och lutade kinden mot handen. Jag suckade igen, jag var riktigt uttråkad. Leo var ute med tjejen han hade träffat och pappa och Jaslene var ute och varken Harry eller Zayn ville träffas.

Jag hörde ett svagt knackande. Jag ändra min ställning till sittande. Ljudet blev högre och jag insåg att det var någon som knackade på dörren. Jag lämnade mitt rum och små sprang fram till dörren. När jag öppnade stod en kvinna utanför. Hon såg ut att vara i 30års åldern och hade långt blont hår. Hon sträckte fram ett vitt kuvert som jag tog emot.

-          Läs det på en gång, sa hon och innan jag hann svara hade hon vänt och var på väg ut från trappuppgången.

Märkligt tänkte jag men gjorde som hon sa och öppnade kuvertet redan i hallen.

”redo för överraskningen? Börja följa kartan klockan sex”

Jag läste innehållet två gånger innan jag tog fram pappret som låg under. Jag log för mig själv och förstod att brevet var från Zayn.

Jag skuttade glatt in till mitt rum igen och började riva i garderoben. Jag tog fram en klänning som jag tycket var somrig. jag tog en sista titt i garderoben, kanske skulle jag ta shorts? Jag visste ju inte vad vi skulle göra. Efter beslutsångesten valde jag klänningen och jag gick fram till spegeln och plattade håret och sminkade mig. Jag tog en sista till i spegeln och log. Jag kollade på klockan som visade fem i sex. Var snabb jag var, tänkte jag. Jag gick ut i badrummet och borstade tänderna, i fall att.

Jag gick ut i hallen och tog på mig skorna, tog kartan och gick ut från lägenheten. När jag kom ut från porten tog jag en titt på kartan och spärrade upp ögonen, åt vilket håll ska den vara? Tänkte jag. Och insåg att vårt hus var inritat, jag vred på kartan och log stolt att jag hade lyckats att komma på det, Zayn visste ju hur dåligt lokalsinne jag hade, han hade säkert redan listat ut att jag skulle bli sen.

Jag började gå mot övergångstället i närheten av vårt hus när jag kollade bakom mig, jag fick syn på en kille med lockigt hår, och tänkte på Harry. Jag kollade fram igen men vände snabbt på huvudet ifall det var Harry som stod bakom mig, men när jag tittade bak var det bara främmande ansikten jag fick syn på. Jag ryckte på axlarna och fortsatte gå.

Kvart över sex var jag framme där kartan slutade, jag befann mig då i en park, och en bit framför mig fick jag syn på någon som satt på en filt med tända ljus runt om sig. Jag gick långsamt fram mot personen som reste sig upp. När jag kom fram fick jag se vem det var, Zayn. Jag kunde inte hjälpa mig för att le stort. Han sträckte fram sin hand mot mig och jag tog tag i den. han förde mig närmare honom så vi nästan nuddade varandra, men inte riktigt, jag kollade in i hans bruna ögon.

-          Du hittade, sa han och log.

-          Tycker du inte det var lite riskabelt att ge mig en karta som jag skulle följa? Svarade jag honom. Tänk om jag hade gått vilse.

-          Jag vet, sa han. Det var därför jag bad Harry att gå efter dig hela vägen, svarade han och log retsamt.

-          Så då är jag inte helt galen om jag tyckte att jag såg honom?

Han skakade på huvudet, och höll mig fortfarande i handen.

-          Var fin du är, sa han.

Jag kollade ner i marken, och kände att jag rodnade.

-          Tack, sa jag och kollade upp igen.

Sen vart det knäpptyst och jag fick svårt att hålla mig för skratt, våra ansikten var centimeter ifrån varandra. Och jag fnissade till och Zayn log.

-          Ska vi sätta oss? Frågade han sedan

Jag nickade och vi satte oss ner på filten där Zayn hade fixat picknick. Där satt vi i flera timmar och pratade och skrattade. Det började skymma och värmen försvann, vi lindade in oss i filtarna och la oss ner på marken. Vid nio var det ganska mörk, men ändå inte, det blev inte riktigt mörkt ute sommaren här, precis som i Sverige. Himlen var inte lika klar längre och det såg ut som att det skulle börja regna när som helst. Vi låg kvar bredvid varandra när jag kände dropparna komma och det dröjde inte länge tills regnet öste ner. Zayn ställde sig upp och tog tag i min hand och hjälpte mig upp. Vi började springa mot ett stort trädd som fanns mitt i parken, men vi släppte aldrig varandras händer. När vi väl kom fram och stod under trädet var vi dyngsura, vi kollade på varandra och började skratta. När vi sedan slutat skratta drog Zayn min nära honom igen, jag tog ett djupt andetag genom näsan och kände hur gott Zayn luktade. Jag log och kollade rakt in i hans ögon igen. Denne gång tystnaden uppstod förde vi våra ansikten nära varandra och våra läppar möttes.

Uhh, i can feel the love is in the air !
Kapitel 13 already? crazy !

Tack för alla fina kommentarer på förra inlägget! kul att ni svarade på frågan ! :D
(jag fick typ en hjärtattack när jag insåg att jag faktiskt hade 23 kommentarer ! galet glad ! :))

x

Jag satt och kollade ut genom fönsterrutan, jag var fortfarande arg, utan att höra något visste jag att de andra pratade om vad som hade hänt. Jag kände det på mig.

Jag skulle aldrig förlåta Harry om det skulle bli något med Naima, Aldrig.

LOUIS:

Det var onsdag och vi hade precis hoppat ut bilen utanför porten efter resan till Italien. Jag var trött och hade huvudvärk efter gårdagens utgång. Harry och Zayn tog båda snabbt sina väskor och försvann snabbt in genom porten. Jag, Niall och Liam stod kvar utanför och såg dom försvinna. Liam suckade tungt.

-          Jaha, nu då? Sa han och kollade på mig och Niall.

-          Ja du, sa Niall.

-          Dom kommer förhoppningsvis inte vara sura på varandra för alltid, sa jag och kollade lite osäkert på de andra.

Niall bet sig i läppen.

-          Nej, antagligen inte. Sa han sedan, med samma osäkra ton som jag pratat med förut.

-          Vi är ju bröder, bröder bråkar, sa Liam.

-          Jag kan snacka med Harry. Sa jag.

De båda nickade mot mig och vi tog våra saker och började gå upp till oss. När jag kom in genom dörren hade Harry redan satt sig i soffan och satt på teven. Jag satte mig bredvid honom, men tänkte vänta lite med att prata med honom. Just nu ville jag bara vila, huvudvärken var värre än förut, jag kände hur ögonlocken blev tyngre och hur allt blev svart.

Jag vaknade en stund senare och ett annat teve program var på. Jag kollade mig runt men Harry syntes inte till. Jag reste mig upp och gick ut i köket där han inte heller var. Jag fick syn på ett papper som låg på bordet. ”ute på en promenad” stod det på den. jag gick och satte på vid teven igen, och somnade ännu en gång.

NAIMA:

 Jag tittade upp från datorn och kollade ut genom fönstret som solen sken in igenom. Idag skulle killarna äntligen komma hem. De hade bara varit borta i två dagar, men det var helt klart dom långsammaste dagarna sen jag kom hit. Jag funderade på om jag skulle gå upp och se om Zayn var hemma, vilket jag bestämde mig för att göra.

Jag gick ut till köket där Jaslene stod och fixade till gardinerna.

-          Jag går ut ett tag, sa jag snabbt innan jag vände mig om igen och var på väg ut.

-          Naima, hörde jag henne ropa.

Jag suckade och himlade med ögonen och vände mig om igen.

-          Ja?

-          Är gardinerna raka?

Jag la huvudet på sned, jag orkade inte hålla på med gardinerna just nu och utan att kolla svarade jag:

-          Mhm. Säg till pappa att jag kommer snart, sa jag och lämnade snabbt rummet så hon inte skulle hinna stoppa mig igen.

Jag gick ut i hallen och tog på mig skorna. Jag öppnade dörren och möttes av Harry som precis passerade.

-          Hej! Utbrast jag glatt och Harry hoppade till och höll på spilla ut kaffet från starbucks koppen han höll i.

Jag var glad av att se honom, och insåg då att även Zayn hade kommit hem. Harry tittade snabbt på mig,

-          Hej, sa han utan att stanna.

Jag gick efter honom i trapporna och fortsatte.

-          Hade ni det bra?

-          Mm, sa han snabbt, fortfarande utan att titta på mig. Han fortsatte bara gå.

-          Vad gjorde ni då? Fortsatte jag för att få honom att stanna.

Vi var nu på hans våning, och denna gång vände han sig snabbt om, han stod nära och kollade rakt in i mina ögon.

-          Jobbade, svarade han snabbt.

Jag nickade på huvudet och kollade ner.

-          Är Zayn hemma? Frågade jag sedan och när jag kollade upp hade Harry vänt sig om och öppnat dörren till lägenheten.

-          Du får väll kolla, sa han surt och slängde igen dörren precis framför nästan på mig.

Jag stod kvar ett tag, för att tänka efter vad som hände, men det ända jag kunde tänka på var hur han hade smällt igen dörren, han var inte sig själv. Jag vände mig om och började gå ner för trapporna igen. När jag gick förbi Zayns dörr knackade jag på och några sekunder senare öppnade han dörren.

-          Hej! Sa jag lika glatt som jag hade sagt till Harry tidigare.

Han kollade på mig.

-          Hej, sa han lite dystert, men han kom fram och gav mig en kram. Jag la armarna om honom och njöt av kramen.

Han kollade ner i marken.

-          Är du okej? Sa jag.

Han nickade på huvudet utan att säga något.

-          Jag träffade Harry förut, ni båda vekar ganska nere sa jag.

Nu kollade han upp från marken och kollade på mig.

-          Jaså? Sa han surt.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Så jag nickade bara.

-          Så det har inte hänt något? Frågade jag.

-          Nej, sa han och log, men jag kunde se att leendet var tillgjort.

Det var tyst och Zayn titta återigen ner i marken.

-          Jag måste gå in och fortsätta packa upp, sa han efter ett tag.

-          Okej, ska vi ses senare? Frågade jag och log.

-          Jag kan inte, sa han snabbt.

Jag nickade.

-          Okej, sa jag och fortsatte le så han inte skulle se hur besviken jag var.

Jag vände mig om och gick ner för trappen och jag hörde hur Zayns dörr smälldes igen. Jag öppnade dörren till min lägenhet igen. När jag stod i hallen hörde jag Jaslenes röst från köket igen.

-          Hej älskling! Ropade hon.

-          Det är jag, svarade jag snabbt.

-          Oj, nemen hej Naima, är du hemma redan? Sa hon sedan.

-          Mm, sa jag.

Jag kände hur Harrys och Zayns humör hade smittats av på mig.

-          Skulle du kunna hjälpa mig med gardinerna igen? Frågade hon.

Jag himlade med ögonen. Jag skiter i dina fula gardiner, tänkte jag och gick mot mitt rum utan att svara henne. Jag stängde dörren och slängde mig på sängen.

HARRY:

Jag hade nu kommit in i lägenheten och satt mig bredvid Louis som snarkade i soffan. Han vaknade till när jag höjde volymen på teven.

-          Tja, sa han.

Jag nickade lite med huvudet som ett hej.

-          Du, sa han, vi kanske ska snacka lite om det där som hände igår.

Jag suckade tungt och ville inte, men jag nickade ändå mot Louis, han försökte ju verkligen.

-          Jag vet inte riktigt vad som flög i mig när jag sa det till honom, sa jag till Louis.

-          Så du vill inte ha Naima? Frågade han.

-          Hon är jättesnäll och allt sånt, men jag skulle aldrig göra så mot Zayn. sa jag sedan.

Jag kände hur jag saknade honom och att jag mådde dåligt av att inte prata med honom.

-          Så du vill inte ha Naima, sa Louis igen?

Jag kollade på honom.

-          För då kanske du och Zayn ska prata om det… fortsatte han.

Jag nickade. jag visste vad han tänkte, om du inte vill ha henne, gå och säg det till Zayn.

-          Jag vill inte ha Naima, jag ska prata med Zayn snart, sa jag till honom och han log,

Men egentligen visste jag inte vad jag ville, jag suckade tungt och fastnade med blicken på teven igen…

Jag suckade och himlade lite med ögonen. Aja, tänkte jag. Han kommer nog över det. En halvtimme senare tog planet fart och jag såg hur London blev mindre och mindre…

ZAYN:

När vi kom fram till vårt hotell i Italien var det sent på kvällen. Vi checkade in oss i våra rum, jag Niall och Liam bodde i ett rum och Harry och Louis bodde i ett mittemot. Imorgon hade vi jobb att göra. Vi skulle åka runt till olika ställen och göra intervjuer i radio. Jag gick in i vårt rum och lämnade ifrån mig väskorna och slängde mig i sängen. I ögonvrån såg jag hur Liam och Niall gjorde det samma. Ingen av oss sa något och efter ett tag kände jag hur ögonlocken blev tyngre och tyngre.

Jag vaknade i tron om att det fortfarande var kväll, att jag bara hade somnat till en stund. Men solen sken in genom fönstret och jag insåg att jag hade sovit hela natten. Jag tog en titt på klockan. Den var fem över sju. Jag fick ett ryck och satte mig hastigt upp i sängen. SHIT, tänkte jag. Jag kollade mot Liam och Niall som även de fortfarande låg och sov.

-          Niall! Liam! Sa jag och puttade på dem för att de skulle vakna.

-          Mm, sa Liam tyst och vände sig om för att somna om.

-          Ni måste gå upp! Klockan är redan sju! sa jag högt och tydligt i hopp om att de skulle reagera.

De båda satte sig upp i sängen exakt samtidigt.

-          Seriöst!? Sa Niall med sin irländska dialekt.

De båda hoppade upp ur sängen och vi alla började riva runt i resväskorna. Vi sprang fram och tillbaka som galningar för att hinna göra oss i ordning i tid.

Jag hörde ett någon knacka på dörren och vi alla stannade upp med vad vi höll på med. Liam sprang och öppnade och Harry och Louis kom in i rummet.

-          Vad håller ni på med? Sa Louis samtidigt som han kollade runt i rummet.

Jag stannade upp igen och gjorde samma som honom. Det såg ut som att en bomb hade släppts i rummet, det var saker överallt. Jag log och skrattade lite.

-          Vi vaknade lite sent, sa jag sedan och tog upp en skjorta som jag sedan satte på mig.

-          Vi kan se det, sa Harry.

-          Ni får i alla fall skynda lite, bilen är redan här, sa Louis.

-          Vi jobbar så snabbt vi kan, la Niall till.

Fem minuter senare begav vi oss ut från hotellet och hoppade in i bilen som tog oss till den första radiostationen. Harry var lika glad som vanligt och jag antog att han hade kommit över vad han nu var sur över igår kväll. Vi gjorde våra intervjuer och träffade även lite fans under dagen. Jag blev lika förvånad varje gång vi träffade fans i länder som vi aldrig besökt tidigare.

Runt sex var vi klara med jobbet och vi satt i bilen på väg hem till hotellet igen. Det var knäpptyst i bilen och alla var på gränsen till att somna.

-          Ska vi gå ut ikväll? Sa Louis för att bryta tystnaden.

Alla blickar vändes mot honom.

-          På en tisdag? Sa jag.

-          Ja, de är ju Italien! Det är alltid party här, Sa Louis glatt.

Niall och Harry log och nickade instämmande. Vilket även jag hängde på med att göra. Jag skulle behöva en kul kväll, var länge sen.

-          Varför inte, sa Liam sedan.

-          Prefekt! Sa Harry och Louis i mun på varandra.

En timme efter det var vi framme vid hotellet. Vi bestämde oss för att träffas i lobbyn på hotellet vid nio så vi kunde gå ut och äta innan vi gick ut. Harry och Louis gick in till sig och vi andra till oss.

Jag gick in till badrummet för att göra mig i ordning. Jag tog en dusch och en halvtimme senare stog jag och fixade håret framför spegeln. Utifrån det andra rummet hörde jag hur teven var på och hur Niall försök att lära sig Italienska. Jag log för mig själv, han försökte ju i alla fall tänkte jag.  Jag gick ut i rummet och satte mig i sängen, jag tog en titt på klockan, som hade blivit mycket.

-          Ska vi dra? Sa Liam som finslipade håret.

Både Niall och jag nickade och gick ner till lobbyn där Louis och Harry redan väntade. Vi gick ut från hotellet och gatorna var packade med folk. Vi gick in på en restaurang och åt innan vi gav oss ut igen.

-          PARTY! Skrek Louis och några Italienska tjejer som stod med en flaska i handen började jubla åt honom.

Han skrattade och började vinglade till lite. Fördrinken han hade tagit efter maten började redan påverka honom. Han gick in i Harry och använde honom som stöd.  

-          Vad var det du drack förut Louis? sa Harry och kollade på honom.

Louis ryckte på axlarna och Harry skakade på huvudet.

Vi fortsatte gå längst gatan när vi gick förbi några som dansade runt och mimade till wannabe med spice girls. Vi började genast sjunga med.

-          Yo, I´ll tell I want, what I really really want, började Liam.

-          so tell me what you want what you really really want. Fortsatte Niall.

Vi gick förbi dom och musiken vart svagare och svagare. Och vi alla brast i skratt

-          Tänk att man fortfarande kommer ihåg låten, Liam.

Jag log, friendship never ends ploppade upp i mitt huvud. Jag kollade på de andra, fortfarande med ett stort leende på läpparna, den här kvällen skulle bli helt galet rolig.

Vi kom till slutet av gatan och hittade en krog som vi gick in på. Stället var fullt med folk som dansade omkring och Louis började gå in bland allt folk och vi andra följde efter. Vi kom fram till baren och Louis titta på Liam.

-          Vill du ha något ikväll? Sa han och Liam skakade på huvudet.

-          Alright. Sa Louis och beställde fyra drinkar till oss andra.

Han tog sin drink och gav sig ut på dansgolvet. Niall och Liam följde efter och jag vart ensam kvar vid baren med Harry. Jag började tänka på Naima.

-          Du, sa jag till Harry som kollade på mig.

-          Sa hon något när du gav henne lappen? Fortsatte jag.

-          Nej, inget speciellt. Svarade han.

-          Läste hon högt?

-          Nej, vadådå? Frågade han.

Jag ryckte på axlarna.

-          Vad stod det då? Sa Harry sedan.

-          Inget speciellt, sa jag till honom och kollade bort.

-          Tror du att hon är intresserad? Sa han.

Jag vände mig mot honom igen.

-          Vet inte, kanske.

Nu var det han som kollade bort.

-          Harry?

Han svarade inte utan fortsatte kolla bort.

-          Vadå är du intresserad eller? Sa jag på skoj för att få hans uppmärksamhet.

Nu vände han på huvudet och kollade ner i marken.

-          Seriöst Harry? Sa jag utan att få svar igen.

-          Snälla säg att du skojar, fortsatte jag sedan och kände hur jag blev irriterad, båda för att han ville ha Naima och för att han inte svarade när jag pratade med honom.

-          Vi får väll se vem som får henne, sa han sedan surt.

Jag kollade arg på honom. När Louis kom emellan oss och beställde ännu en drink.

-          Ta det lugnt nu, sa Harry till honom.

Louis ignorerade honom och tog med sig drinken ut och fortsatte dansa. Harry suckade tungt.

-          Harry, hon är ingen leksak, det är inte som att vi kan spela ole dole doff om vem som ska få henne. Sa jag till Harry.

Han kolla på mig och ryckte på axlarna och lyfte på ögonbrynen.

-          Vem fan tror du att du är? Sa jag surt och tog min drink och gick ifrån honom.

En halvtimme senare satt jag på änden av baren och Harry satt på den andra sidan. Jag fick syn på Niall och Liam som satt och pratade med några andra killar vid ett bort längre in i klubben och Louis syntes inte till. Jag suckade tungt och kollade bort mot Harry och kände hur jag blev varm och argare än vad jag redan var. Hon kollade upp på mig och jag kollade snabbt bort. Jag tog några munnar av drinken och himlade med ögonen.

Jag reste mig upp och gick fram till bordet där Liam och Niall satt. Jag nickade mot de andra killarna och kollade sedan mot de niall och Liam.

-          Jag ska dra nu, sa jag.

Det kollade på varandra.

-          Redan? Fråga Liam.

-          Ska ni med eller ska jag gå själv? frågade jag utan att svara på deras fråga.

De reste sig upp.

-          Var är Harry och Louis då? Frågade Niall.

-          Vet inte, svarade jag snabbt.

-          Zayn, är du okej? Frågade Liam sedan.

-          Ja, jag vill bara gå hem.

-          Så inget har hänt?

-          Nej. Svarade jag lika snabbt som jag hade gjort innan och jag började gå mot utgången.

När vi kom till hotellet hoppade jag i säng på en gång. Jag suckade tungt och stängde ögonen.

-          Bråkade du och Harry förut? Sa Liam.

Jag öppnade ögonen igen.

-          Lite, sa jag.

Jag kollade på honom och han skakade på huvudet. Niall var inte i rummet då han var i badrummet.

-          Tänker du berätta vad som har hänt? Frågade Liam och satte sig vid mina fötter i min säng.

Jag kollade på honom och berättade varför jag var arg. Han nickade förstående. Jag han precis berätta klart när Niall kom ut från badrummet och Liam gick tillbaka till sin egen säng. Liam var i alla fall en riktig vän, tänkte jag för mig själv innan mina ögon slogs ihop igen.

HARRY:

Jag kollade mig runt på klubben innan jag kollade på klockan som redan var halv 4. Jag suckade tungt och insåg att Liam och de andra redan hade gått hem. Jag gjorde ett desperat försök att leta reda på Louis. Så småningom hittade jag honom nere på golvet längst in i rummet. Jag förstod att de två drinkarna jag sett honom hämta inte var det enda han hade druckit den kvällen. Jag suckade tungt och gick fram för att hjälpa honom upp.

-          Heeej Harry! Sa han glatt när han fick syn på mig.

-          Hur mycket har du druckit Louis? fråga jag.

Han flinade utan att svara.

Jag tog ut honom från klubben och fick hålla i honom hela vägen hem för att han inte skulle trilla omkull. Han gick och pillade på mina lockar hela vägen tillbaka till hotellet och pratade på mer än vad han brukar göra.  När vi kom fram hade jag slutat lyssna för länge sen. Jag hjälpte honom ut sina kläder och ner i sängen och han somnade på en gång, han kommer inte må bra i morgon. Det är inte jag som kommer åka hem bakis i alla fall, tänkte jag.

LIAM:

 Dagen efter vaknade jag vid nio. Jag väckte Zayn och Niall och vi packade ihop våra saker och lämnade hotellrummet. Nere utanför hotellet stod en bil och väntade på oss. Zayn och Niall hoppade in i bilen och precis då kom Harry och Louis ut från hotellet, de båda höll i varsin kopp kaffe. Louis hade fortfarande morgonfrilla och hade ett par solglasögon på sig. Jag antog att de var kvar ganska länge igår.

När han kom fram till bilen log jag mot honom.

-          Prata inte om det, sa han snabb och hoppade in.

Jag log och skakade på huvudet, hoppade sedan in i bilen och Harry kom sist. Det var en minibuss och Louis satt längst bak. Jag satte mig framför honom och när Harry hoppade in slängde han inte en blick åt Zayns håll.

-          Hade ni kul igår? Frågade Niall och kollade mot Harry och Zayn.

De båda satte in hörlurar i öronen och de satt surt och stirrade ut genom fönstret.

Louis satte sig upp från sin halvliggande ställning, han tog av sig glasögonen och kollade frågande på Zayn och Harry, sedan kollade han på mig. Han gav mig en har jag missat något blick och jag nickade som svar.

Jag berättade för Niall och Louis vad Zayn hade berättat.

-          Då får vi väll fixa det här då, Sa niall och vi kolla osäker på varandra.

ZAYN:

Jag satt och kollade ut genom fönsterrutan, jag var fortfarande arg, utan att höra något visste jag att de andra pratade om vad som hade hänt. Jag kände det på mig.

Jag skulle aldrig förlåta Harry om det skulle bli något med Naima, Aldrig.

HARRY:

Jag tittade först på Naima, sen på killen som stod bredvid henne, innan min blick föll tillbaka på henne.

-          Hej! Sa killen glatt och sträckte fram handen mot mig, man hade kunnat tro att han hade sprungit ett maraton, han var riktigt andfådd.

-          Tja, sa jag och tog tag i hans hand.

-          Harry, fortsatte jag.

-          Leo. Svarade killen som var ganska lång.

Jag kollade på Naima som försökte få bort dun från håret jag nickade långsamt på huvudet innan jag fortsatte:

-          Så, Leo är din…?

-          Bror, svarade Leo snabbt.

-          Aha, sa jag snabbt och kollade ner i marken.

Dom var ju faktiskt ganska lika, nu när jag kollade noga och visste att de var syskon. Men jag kunde inte hjälpa att tro något annat när de stod med dun i håret och var andfådda. Det var tyst i rummet och ingen sa något.

-          Ehm, egentligen vet jag inte varför jag kom hit, sa jag sedan.

Inte förens orden kom ut ur munnen på mig hörde jag hur illa det lät.

-          Jag tänkte säga hejdå, fortsatte jag snabbt innan någon av dom han säga något. Vi ska till Italien.

-          Zayn sa det, sa Naima och log.

Jag började känna mig nervös och insåg att det var en dum ide att gå ner.

-          Jag måste gå, sa jag sedan. Vi ska snart åka, sa han sedan.

-          Okej, svarade hon och gav mig en kram.

Jag kunde känna hennes parfym när hon lutade sig över mig.

-          Ah en trevlig resa, sa hon sedan.

-          Tack. Sa jag och kollade på Leo som nickade mot mig.

-          Ja juste, sa jag och tog upp en pappers lapp från fickan. Zayn bad mig att ge dig den här.

Jag räckte lappen till henne och hon tog emot den.

-          Hejdå, sa jag och vände mig om.

-          Hälsa de andra, sa Naima snabbt när jag redan var halvvägs uppe i trappan.

Jag kom upp och öppnade dörren till lägenheten. Precis innanför dörren stod våra väskor, och utan att se mig för gick jag rakt in i en av dom. Jag suckade tungt.

-          Hej bebe, hörde jag Louis ropa inifrån hans sovrum.

Jag log och skakade på huvudet. Jag gick in i Louis sovrum och han satt vid datan!

-          Ciao Italiaaa! Redo? Sa han.

-          Redo.

Vi gick ut i hallen och tog våra väskor, släckte lamporna och Louis låste dörren, vi gick sedan ner för trapporna och ut där en bil stod och väntade på oss.  

NAIMA:

Jag satt i köket med lappen framför mig på bordet. Jag kollade ut från fönstret och såg bilen med Louis och Harry i. strax efter det Niall och Liam ut och till sist Zayn. Precis innan han hoppade in i bilden vände han sig om och kollade rakt in i mitt köksfönster. Jag höjde handen och han gjorde samma sak och hoppade sedan in i bilen och den åkte iväg. Jag suckade tungt. Nu då? Tänkte jag och kollade ner på lappen och började veckla upp den.

”Kommer sakna dig, kommer hem på onsdag och då har jag en överraskning planerad för dig”

jag log och sprang in till Leo.

-          Kolla! Sa jag och häll lappen extremt när hans ansikte.

Han kollade i kors.

-          Jag ser inget. Stå still.

Jag kom på mig själv att stå och hoppa upp och ner.

-          Coolt, sa han! Vad tror du det kan vara?

-          Hm, har ingen aning, sa jag. Fortfarande med ett stort leende.

-          En date kanske! Sa han med ett ganska retfullt flin.

-          Sluta, sa jag. Det kan vara vad som helst, det behöver inte vara så.

-          Han kommer ju i alla fall sakna dig, sa han.

-          Mm, sa jag och kunde inte låta bli att le igen.

Jag gick in på mitt rum och öppnade min bärbara dator och loggade in på twitter. Jag letade upp Zayn och de andra i bandet och valde att följa dom.

”Italyyy” hade Liam twittrat. Jag kollade runt lite och loggade ut. Jag tog upp Zayns lapp igen och läste om raden som stod på den. En överrasknings.. tänkte jag… hm.

ZAYN:

När vi gick ombord på planet kom jag och tänkte på lappen och ryckte tag i Harry.

-          Du, gav du henne lappen? Frågade jag honom.

-          Japp, svarade han snabbt.

Jag nickade och han tittade lite surt på mig.

-          Är du sur? Frågade jag honom.

-          Nej!? Sa han lika snabbt som innan.

Jag suckade och himlade lite med ögonen. Aja, tänkte jag. Han kommer nog över det.

En halvtimme senare tog planet fart och jag såg hur London blev mindre och mindre…

Detta har hänt :

Jag bestämde mig för att göra det och gick upp för trapporna och knackade på hans dörr…

Jag hörde sedan hur fotstegen igen, men denna gång blev ljudet lägre och försvann tillslut helt. Jag suckade tungt. Seriöst? Tänkte jag.  Jag vände mig om och var på väg ner för trappen när dörren sakta öppnades. Jag vände mig om och fick syn på Zayn som lutade sig mot väggen i dörrhålet och hade armarna i kors.

-          Hej, sa han snabbt.

-          Hej, svarade jag och tog några steg närmade Zayn.

Hans blick åkte ner i golvet, och han tittade på mig nerifrån och upp. Jag stannade till och kände vad Zayn tänkte, att jag inte skulle komma närmare. Han var alltså fortfarande sur. Han vände sig om och gick in i lägenheten igen, men lämnade dörren öppen vilket jag tog som ett tecken att jag skulle komma in.

När jag kommit in i lägenheten och tagit av mig skorna, gick jag in i köket där Zayn stod lutat mot diskbänken, fortfarande med armarna i kors. Jag satte mig ner på en stol runt bordet och undvek att titta på honom.

-          Så… började jag.

 Jag kunde inte låta bli att titta upp.

-          Vad hände förut? Sa jag och mötte hans blick.

-          jag vart lite arg, sa han generat.

-          Såg det, du rusade ju ut från restaurangen.

Han nickade lite och log.

-          Förlåt, sa han.

-          Det är absolut lugnt för mig, så länge du är gladare nu. Svarade jag med ett leende på läpparna.

Han log.

-          Jag vet inte riktigt vad som hände, sa han sedan. Det har vart ganska mycket jobb på senaste och jag har vart riktigt trött.

Jag nickade långsamt.

-          Jag måste egentligen gå hem, sa jag sedan. Pappa och Jaslene väntar nog.

-          Gör det. Sa han. Tack för du kom upp.

-          Vill bara se till att du mådde bra. Svarade jag och började gå ut mot hallen.

Jag tog skorna i handen och vände mig om mot Zayn som hade följt med mig ut. Jag kollade bakom honom där det stod en resväska.

-          Ska du åka bort? Frågade jag och nickade bort mot väskan.  

-          Mhm, sa han.

-          Coolt, vart? Frågade jag sedan.

-          Italien, men jag kommer snart hem igen. Sa han.

Jag log mot honom.

-          Du får säga till, sa jag och log.

Jag kände mig egentligen ganska ledsen, och visste inte riktigt vad jag skulle hitta på de kommande dagarna, men jag förstod att han var tvungen att åka.

-          Självklart, svarade han.

Vi sa hejdå, och jag lämnade lägenheten, jag gick ner för trapporna och öppnade dörren till vår lägenhet.

-          Hallå! Ropade jag och slängde ner skorna på golvet.

-          Hej gumman! Hörde jag pappas röst från Jaslenes och hans sovrum.

Jag gick in och fick syn på de båda som stod och packade upp väskan.

-          Hur har ni haft det? frågade jag.

-          Jättebra, svarade Jaslene.

Jag frågade pappa, tänkte jag tyst för mig själv. men log ändå snällt mot Jaslene.

-          Bra. Är Leo hemma? Frågade jag sedan för att få en anledning för att lämna rummet.

-          Han är nog på sitt rum. Svarade pappa.

Jag vände mig om utan ett ord och började gå mot Leos sovrum. Jag öppnade dörren och gick in. Leo satt vid sin dator och var inne på facebook. Han kollade upp och fick syn på mig.

-          Hej nörd, sa han. Och vände blicken mot datorn igen.

-          Brukar du hälsa på dig själv ofta eller? Sa jag som svar och log retsamt mot honom.

Jag gick och satte mig på hans säng.

-          Hade du roligt ikväll? Frågade jag.

-          Han snurrade på stolen så han nu var vänd mot mig. Han nickade ivrigt som svar på min fråga.

-          Vem är det då? Frågade jag nyfiket.

Han svarade inte.  

-          En tjej? Sa jag och lyfte på ena ögonbrynet.

-          En snygg tjej? Fortsatte jag sedan

-          Skitsnygg, sa han och log.

Jag nickade och tog upp hans telefon.

-          Lägg ner, sa han.

Jag fortsatte pilla på telefonen och gick in på hans bilder.

-          Naima, sluta… nu. Fortsatte han.

Jag var så himla nyfiken och kollade på den senaste tagna bilden.

-          Shit, sa jag. Hon var snygg!

Leo reste sig upp och tog telefonen, han kollade på bilden och log vilket smittade av sig.

Han satte sig sedan i bredvid mig i sängen.

-          Hur går det med grabbarna i bandet då? Frågade han mig.

Grabbarna i bandet, tänkte jag och log av tanken.

-          Dom är riktigt snälla. Sa jag.

-          Coolt. Har du lyssnat på någon av deras låtar då? Frågade han sedan.

Det hade jag faktiskt inte, när jag kom på tanken tyckte jag att det var lite konstigt. Vem som helst hade säkert lyssnat på en gång. Jag kollade på Leo och skakade på huvudet.

-          Ofta? Sa han, till och med jag har gjort det.

Vad var det jag sa? Tänkte jag, alla gör det.

Leo reste sig upp och hämtade sin dator. Han gick in på youtube och sökte på ”what makes you beautiful” och klickade på den första videon som kom upp.

Jag log genom hela videon.

-          Shit, sa jag när låten hade spelat klart.

-          Eller hur! Svarade leo. Grymt ju! Och dom är ju bara sååååå snygga la han till med en tjejig tillgjord röst.

Jag knuffade hon lätt i sidan.

-          Lägg av, sa jag

Han skrattade.

-          Vadå, är dom inte det eller? Sa han sen.

-          Jo, det är dom, helt galet snygga.

-          Fast inte som mig dårå, sa han.

Jag lyfte på ögonbrynen.

-          Eller?

Han putta på så jag nästan trillade ner från sängen. Jag tog tag i en kudde på vägen ner och började slå på honom, ett kuddkrig startades och tio minuter sedan hade jag dun i hela håret. Vi gav oss tillslut och Leo tittade ner över sin säng.

-          Bra jobbat sa han med andan i halsen.

Jag skrattade till och insåg att vi i stort sätt hade dunat ner hela rummet.

-          Säg inget till pappa, la han sen till.

-          Haha, lovar.

Jag andades fort, Leo och jag uppförde oss fortfarande som vi gjorde när vi var små. Fast utan allt bråk.  Dörrens ringklocka avbröt min tankar.

-          Försten till dörren, sa Leo och sprang ut i rummet.

-          Du fuskade, ropade jag efter honom samtidigt som jag sprang ut ur rummet.

Framme vid dörren, stod Leo.

-          Jag vann, sa han och log.

-          Ska du öppna eller? Sa jag utan att kommentera hans vinst.

Spurten hade gjort mig mer andfådd och jag gick fram till Leo som öppnade dörren, och där ute stod Harry. Jag tyckte till och kollade på Leo som mötte min blick, och vi båda andades fortfarande tungt.

Zayn kollade på mig med en stressad blick. Han reste sig upp ur soffan och gick fram mot dörrhålet som skulle leda honom ut i hallen. Han andades tungt. Jag satt kvar i soffan och kände hur pulsen slog när jag hörde att fotstegen från personen som precis hade stigit in i lägenheten närmade sig oss. Zayn höjde handen som att han var redo att slå till personen som snart var framme vid dörren, vi såg handtaget tryckas ner, dörren öppnades och en fot sattes i rummet. Zayn ryckte upp dörren och tog hastigt ner handen. Han andades ut såg lättad ut.

-          Hej, sa han sedan till personen som jag fortfarande inte visste vem det var.

Eftersom att Zayn antagligen kände personen, började jag slappna av igen. Zayn kom tillbaka in i rummet med en kille i lockigt hår och stora bruna ögon.

-          Det här är Liam, sa Zayn innan han fortsatte.

-          Han som inte var hos Harry och Louis sist.

Jag nickade och gick fram och tog tag i hans hand.

-          Naima, sa jag

Jag märke hur Liam tittade undrande på Zayn.

-          Naima bor mittemot dig, sa han sedan och Liam nickade.

-          Jaha, sa han och log stort. Så du är hon dom precis flyttat in? Fortsatte han.

-          Precis, sa jag.

-          Så, Liam, var det något du ville säga som var så viktigt att du bara kom in och skrämde livet ur oss? Fortsatte Zayn.

-          Eh.. ja, sa han, inte något viktigt, men jag tänkte bara fråga om du hade lite socker.

Jag tittade på honom och log lite smått,

-          Socker? Sa Zayn.

-          Ah! Fick han som svar.

Zayn gick ut i köket och jag och Liam blev kvar i  vardagsrummet. Stämningen var spänd och jag lovar att man kunde höra en nål falla i golvet.

-          Så, började Liam.

-          Trivs du? Sa han.

-          Ja, sa jag och la till, verkligen.

-          Vad bra. Så, du vet va? Fortsatte han.

-          Vet vad? Sa jag nyfiket.

-          Om bandet, fortsatte han.

-          Ja, det vet jag. Sa jag och log.

-          Zayn brukar vilja lära känna personer innan han berättar. Fortsatte Liam.

Jag log. Zayn var så mysig, tänkte jag.  Vi blev avbrutna av att Zayn kom in i rummet igen.

-          Här, sa han och räckte sockret till Liam som glatt tog emot det.

-          Jo, juste. Niall och dom sa att jag skulle fråga dig om du skulle med ut och äta snart?

-          Självklart, sa Zayn.

-          Du kanske också vill komma? Sa han och kollade mot mig.

Egentligen skulle pappa och Jaslene komma hem från landet idag, men pappa skulle nog bara vara glad för min skull om jag gick ut med mina vänner.

-          Gärna, sa jag och log mot honom.

-          Om det är okej för dig såklart, sa jag och kollade på Zayn.

Hans ansikte sken upp av ett stort leende.

-          Klart jag vill, sa han och la armen om mig.

Han kollade på Liam och gav honom en blick, jag märke på Zayn att han ville att Liam skulle lämna rummet.

-          Ja. Ej, jo, hejdå då, sa Liam och lämnade rummet. Vi ses vid sex hörde vi han säga från hallen.

Dörren stängdes igen och Zayn stog fortfarande med armen runt mig. Jag kollade upp mot honom och log.

-          Jag måste faktiskt gå hem nu, sa jag.

-          Kommer du upp sen? Frågade han.

-          Visst, jag ska bara fixa mig lite, och ringa pappa.

-          Gör det, sa han och log.

Jag  lämnade Zayns lägenhet och gick ner till min egen lägenhet.

-          Hallå? Ropade jag utan att få något svar.

Jag gick in i köket och såg posten som Leo antagligen hade plockat upp. På köksbordet låg det en lapp

”ute med en vän” stod det. Jag log för mig själv, det var kul att Leo hade hittat nya vänner också.

Jag tog upp telefonenen och slog pappas nummer.

-          Hej gumman, hörde jag hans röst i andra sidan luren.

-          Hej pappa, har ni haft det bra?

-          Ja! Vi är på väg hem nu, fortsatte han.

-          Vad bra, jo jag undrade om det är okej att jag går ut med några kompisar sen.

-          Självklart, vad roligt att höra att du har skaffat vänner. Sa han.

Han lät som en robot när han pratade.

-          Ja, mår du bra pappa? Sa jag sedan.

-          Ja då, jag mår fint!

-          Ehm, okej, vi ses väll hemma ikväll. Sa jag precis innan jag la på.

Jag gick sedan in och tog en dusch innan jag började fixa mig. Jag sminkade mig, och plattade håret. Efter det gick jag in till rummet, öppnade garderoben där alla kläder nu hängde. Jag valde en aprikosfärgad klänning, som inte var för mycket, utan precis lagom för att gå ut och äta.

Jag tog en titt på klockan och gick ut i hallen för att sätta på mig mina skor. Jag tog min plånbok och gick upp till Zayn.

-          Hej, sa han och kramade om mig.

Hela jag sken upp och jag kände mig riktigt glad.

-          Vi ska möta de andra på restaurangen, sa han sedan.  

Jag nickade och vi började gå, när vi kom fram till restaurangen stog alla andra och väntade på oss.

Vi gick in och satte oss, jag hamnade ute på kanten, bredvid Harry. Servitrisen kom och tog vår beställning. Jag satt en stund och pratade med Harry innan våra drickor kom in, Harry tog sitt glas och skålade med mig på skoj. Jag titta in i hans gröna ögon, han såg riktigt busig ut. Jag log och tittade bort mot Zayn som var fullt upptagen med att jämföra något på sin mobil med Niall.

-          Naima, vi alla sjunger ju, har du några musikaliska talanger, frågade Harry sedan.

Jag skakade snabbt på huvudet.

-          Verkligen inte, sa jag och kollade mötte Harrys blick.

-          folk får huvudvärk när jag sjunger, fortsatte jag sedan.

-          Kan det verkligen vara så illa? fortsatte han sedan.

-          Du vill inte veta, sa jag och lyfte på ena ögonbrynet.

Harry och jag pratade resten av kvällen. Han var riktigt rolig, även han var riktigt lätt att prata med, precis som Zayn, tänkte jag och kom på att jag inte hade pratat med honom sen vi kom. När jag tittade upp satt han och rörde runt i sin dricka med sugröret, han sneglade upp mot mig och kollade sedan på Harry strax innan han kollade ner i glaset igen.

-          Zayn, hallå? Sa Louis till honom.

Han kollade upp utan att slänga en blick till mig.

-          Vad? Sa han irriterat till Louis.

-          Du verkar lite bort igen, svarade han.

-          Jag ska gå hem, sa han surt och kollade på mig.

Han reste sig upp och gick ut från restaurangen, jag kollade på Louis och Liam som både ryckte på axlarna, vad var det som just hände? Tänkte jag för mig själv.

Vi satt kvar en stund på restaurangen, men jag var inte på humör för att skratta och ha roligt längre, men var tvungen att vänta på de andra eftersom att jag inte hittade hem. Även fast Zayn hade gått hem surt förut, verkade de prata som vanligt, vilket fick mig att undra om han brukade bli sur ofta, eller om de visste varför han var sur.

Efter ungefär en halvtimme efter att Zayn gått reste vi oss upp och började gå hem. Väl inne i porten sa jag hejdå till de andra som gick hem till sig, jag tog tag i handtaget till min lägenhet men kände att jag ville gå upp till Zayn, jag visste inte varför, jag ville nog bara veta varför han hade blivit så arg tidigare. Jag bestämde mig för att göra det och gick upp för trapporna och knackade på hans dörr…

ZAYN:

”med grabbarna i studion” skrev jag in på telefonen och la ut på twitter.

-          Zayn? Hörde jag Liams röst i bakgrunden.

Jag kollade upp från telefonen.

-          Ska du med ut och ta en fika sen eller? Fortsatte han.

Jag kollade ut genom fönstret, regnet öste ner och jag kände mig trött.

-          Jag vet inte, jag ska hem och städa och ta det lugnt. Svarade jag honom.

Hans bruna ögon blev stora.

-          Städa? Sa han sedan.

Jag nickade lite lätt på huvudet.

-          Precis, sa jag.

-          Du har vart lite borta på senaste, mår du bra? Sa han sedan.

-          Ja, det är klart. Sa jag.

Han kolla misstänkt på mig.

-          Lova att du säger till annars. Fortsatte han.

Jag log mot honom.

-          Det är klart jag gör.

Jag tog mina grejer från bordet, gick ut i hallen vi hade i studion.

-          Jag drar nu, ropade jag.

Till svar fick jag en blandning av:

-          Ses hemma, hejdå, puss, där Louis röst var högst.

Jag titta ut ännu en gång, jag var verkligen inte sugen på att gå hem i regnet, men ville ändå få lite frisk luft efter dagen som spenderats inomhus. Jag bestämde mig för att ta en promenad i alla fall, jag var ju bara 10 minuter hemifrån. 

Halvvägs hemma ångrade jag mig att jag inte tog en taxi. Jag ökade mina steg och några minuter senare var jag hemma. Jag öppnade porten och fick syn på ett väll igenkänt ansikte som fick mig att le.

NAIMA:

Jag tog ut posten och stängde locket till brevlådan, jag kollade ner på alla vita kuvert, inget till mig, tänkte jag. När jag tittade upp, stod Zayn plötsligt bredvid mig.

-          Hej, sa han glatt.

-          Hej! Svarade jag i samma glada ton.

-          Jag tänkte precis plinga på hos dig, sa han.

Jag kollade på honom nedifrån och upp, han var dyngsur.

-          Sådär? Sa jag och log busigt mot honom.

Han skrattade till.

-          Kanske inte, men nu när du ändå står här kan jag ju fråga, sa han.

Han stod ganska nära och jag kunde känna hans parfym. Jag titta upp mot honom då han var mycket längre än mig.

-          Fråga på, sa jag.

-          Vill du komma upp till mig? Frågade han sen, jag tänkte sätta på en film.

Jag log.

-          Skulle vara super mysigt, sa jag.

Han lyfte på ena ögonbrynet och log. Sa jag verkligen mysigt? Tänkte jag, jag kanske skulle ha sagt roligt.

-          Kanon! Sa han och avbröt mina tankar.    

Jag log.

-          Jag ska bara lämna in posten, sa jag.

Jag öppnade sedan dörren till lägenheten, jag kasta in posten och stängde den igen.

När jag kollade upp på honom, hade han ett flin på läpparna.

-          Vad? Sa jag.

-          Jag trodde du skulle lämna in posten, sa han sedan.

Jag tyckte på axlarna.

-          Äsch, nu har Leo nått att göra, svarade jag honom.

Vi började gå upp för trapporna och Zayn låste upp dörren. Vi gick in och tog av oss skorna.

-          Jag ska bara gå och byta lite kläder, sa han.

-          Gör det, svarade jag mot honom.

Zayns lägenhet luktade så gott, Det luktade… Zayn. Jag log för mig själv.

-          Du kan sätta dig i soffan så länge, sa han. Eller så gör du något annat, du får bestämma, sa han.

Jag nickade och gick in i vardagsrummet och slog mig ner i hans soffa. Zayn fortsatte in i rummet bredvid. Det blev helt tyst, jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja skratta, jag vet inte vad som var roligt, det bara kom. När jag hade lugnat ner mig hörde jag Zayn från sovrummet.

-          Värst vad tyst du blev, sa han inifrån rummet bredvid.

-          Du säger ju inte heller nått. Sa jag.

Jag hörde hans skratta. Dörren till Zayns rum var öppet en bit. jag sneglade in och fick syn på honom. Han stod framför sin garderob utan tröja. Jag bet mig i läppen och fick anstränga mig för att inte stirra. Jag svalde hårt och Zayn kom ut ur rummet, fast med tröjan på.

-          Vilken film vill du se? Frågade han samtidigt som han slog sig ner bredvid mig,

-          Jag vet inte, någon bra. Svarade jag och log.

-          Nej, jag tycker vi ser en dålig, sa han.

-          Jätte bra idé där Zayn, men jag tror jag röstar ner det förslaget.

Han log.

-          Men... kanske, jag kollade mot Zayns filmer som han hade i en bokhylla i hörnet av rummet, jag reste mig upp och tog fram en film.

-          Nej, inte den. Sa han, jag la huvudet på sned.

Efter ett tag bestämde vi oss för att se marley and me.

Zayn gick fram till teven och satte i filmen. Han kollade sedan upp på mig.

-          Vill du ha glass? Sa han sedan.

Jag nickade.

-          Visst, svarade jag.

Zayn gick ut i köket och kom sedan tillbaka med en burk glass och två skedar.

-          Är det okej att äta direkt ur burken? Sa han sedan innan han fortsatte:

-          Det är godare så.

Jag skratta till.

-          Är det verkligen sån stor skillnad? Sa jag.

-          Säg inte att du aldrig har ätit glass direkt ur burken!? Sa han och tittade seriöst på mig.

-          Jag är hopplös, sa jag. Han tittade in i mina ögon.

-          Någon gång ska väll vara den första, sa han och gav mig skeden. 

-          Precis, sa jag och tog emot den.

Efter en timme in i filmen hörde jag hur det knallade utanför. Jag tog ett djupt andetag, jag gillade verkligen inte åskan. Efter några sekunder kom en blixt och lyste upp hela rummet. Jag svalde hårt och tog ett djupt andetag. Och vände mig mot Zayn.

-          Jag måste nog gå hem. Sa jag.

Han kollade på mig med undrande blick.

-          Varför? Sa han sedan.

Det smällde till igen och jag ryckte till.

-          Naima… började Zayn innan han fortsatte

-          Är du rädd för åskan?

-          Lite, sa jag och log osäkert.

Han log och la huvudet på sned, innan han flyttade sig lite närmare mig i soffan.

-          Jag tror inte du är så mycket säkrare hemma.

Ett leende spred sig över hela mitt ansikte.

-          Antar det. sa jag.

-          Så, du stannar? Sa han och blinkade snabbt med ögonen.

Jag nickade.

Vi fortsatte kolla på filmen. Det var mysigt att sitta här, jag skulle kunna göra det länge. Vi hade nu ätit ut burken med glass och satt nära varandra under filten vi hade i soffan.

Precis innan slutet på filmen hörde vi hur dörren till lägenheten öppnades och någon steg in…

-          Hallå? Ropade Zayn från hallen.

-          NEEEEEJ, hörde jag en manlig röst säga.

Zayn kollade på mig, han skakade huvudet och log. Jag undrade vad som pågick. Han började gå längre in i lägenheten.

-          Kom, sa han till mig.

Jag stod kvar i hallen, det var som att mina fötter var fast limmade i golvet. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till honom. Vi gick jämsides och innan han stannade i dörröppningen till vad som verkade vara lägenhetens vardagsrum.  Jag ställde mig bredvid honom i öppningen och fick syn på tre killar som satt och spelade tv-spel. Den ena var blond, han hade jeans och en röd t-shirt på sig. Bredvid honom satt en annan, han hade stort, lockigt hår och hade liknande kläder och den tredje kille, även han var brunhårig, han hade vit t-shirt med hängslen. Alla var lika inne i tv-spelet och släppte inte blicken från teven.

-          Hallå? Sa Zayn men fick inget svar.

Han harklade sig och killen med hängslen tittade upp. Han fick syn på mig och använde armbågen till att stöta till killen med lockigt hår i sidan som även han tittade upp. Killen med det lockiga håret verkade tycka spelet på paus.

-          Men hallå!? Utbrast den blonda killen och även han släppte blicken från teven.

Han kolla upp, fick syn på mig och log generat. Alla tre reste på sig och kom fram och hälsade.

-          Louis.

 Sa killen med hängslen och räckte fram handen. Jag tog tag i den och kollade på honom. Han log glatt och släppte fram de andra två som gjorde ungefär samma sak. Killen med det lockiga håret presenterade sig som Harry, och den blonda som Niall.

-          Naima bor i lägenheten längst ner, sa Zayn sen och log mot de andra som nickade.

Han kollade på mig och fortsatte.

-          Här bor Harry och Louis, och pekade mot de brunhåriga killarna.

Niall bor mittemot mig, och vår femte medlem, Liam, bor mittemot dig.

Jag nickade och mötte Zayns blick. Han såg riktigt glad ut. Killarna gick tillbaka och satte sig i soffan igen, men jag stod kvar i dörrhålet, jag kände mig lite obekväm, som att jag kom och störde. Jag titta på dom alla och fick ögonkontakt med Harry, han sneglade mot soffan och sedan kollade han upp på mig igen.

-          Du får komma och sätta dig, sa han sedan.

Jag log lite osäkert innan jag slog mig ner mellan Harry och Zayn.

-          Hur länge har du varit här? Frågade Louis sedan.

-          En och en halv vecka. Sa jag och han nickade.

-          Gillar du det då? Fråga Harry.

-          Ja, det är trevligt, men jag har inte hunnit göra så mycket ännu. Svarade jag.

-          Då kanske vi ska ta och göra det då, sa Zayn.

Han kollade på de andra som nickade instämmande. Jag sneglade på Zayn och undrade vad han menade.

-          Så, ska vi gå ut en sväng? Sa Niall och kollade på mig.

Jag tittade åter igen på Zayn som nickade. Jag vände mig mot Niall igen.

-          Visst, sa jag och log.

Vi gick ner för trapporna och när vi var utanför min lägenhet funderade jag på att springa in till Leo och säga att jag skulle ut, men ville inte be killarna att vänta, så jag valde att skicka ett sms istället.

”Är ute, vet inte när jag kommer hem” skickade jag och fick ett snabbt svar, ”gå inte vilse igen” stod det, jag fnissa till och gick ikapp killarna.

När vi hade gått en bit kom vi fram till en stor gata som var fullt med människor.

-          Det är karneval här ikväll, sa Harry och kollade på mig.

-          Aha, sa jag.

Klockan var 8 och det hade börjat bli mörkare ute. Det spelades musik och folk pratade och skrattade. Jag gick tätt intill Zayn och Harry för att inte komma bort.

-          Jag tycker vi ska köpa något gott att äta på, sa Niall efter ett tag.

Alla kollade på honom.

-          POPCOOOORN! Skrek Louis till så jag nästan blev rädd.

När Zayn såg att jag reagera sa han:

-          Välkommen in i gänget, det här kommer hända ofta, och skratta till.

Jag log och började gå, Niall fick sedan syn på ett stånd med popcorn och han och Louis rusade fram till det. Tjejen i kassan såg chockad ut när det kom fram.

-          Tre stora popcorn, Sa Niall och gav fram pengar till tjejen.

Hon tog emot pengarna och gav killarna popcornen, hon följde dem sedan med blicken hela vägen på deras väg tillbaka till oss. De gav Zayn den ena och han räckte fram den mot mig.

-          Vill du ha? Sa han, samtidigt som han själv åt av dom.

Jag tog ett par och de alla satte sig på en bänk, det var som att de tänkte exakt samma sak hela tiden. jag stod kvar och kände mig lika obekväm som jag hade känt mig i lägenheten tidigare på kvällen, jag ville inte att de skulle tycka att jag trängde mig på. Zayn tittade upp på mig.

-          Det finns plats för en till, sa han och nickade mot bänken.

-          Tack, sa jag och satte mig ner.

Jag satt tätt intill Zayn längst ut på kanten av bänken

-          De ska skjuta fyrverkerier snart, Sa Harry. Gillar du fyrverkerier?

-          Ja! Sa jag.

Killarna började prata med varandra och jag fick syn på tre tjejer som stod lite längre bort. Dom var alldeles fnittriga. De började sedan komma mot oss.

-          Hej, sa de i kör och killarna kollade upp på tjejerna.

-          Får vi ta en bild med er? Frågade de sedan.

Jag hade helt glömt bort det där med bandet igen. Jag reste mig från bänken och ställde mig lite längre bort så tjejerna kunde sätta sig en i taget mellan killarna, Jag hörde Louis säga ett flörtigt skämt till tjejerna som fnittrade. Efter att två av tjejerna hade tagit sitt kort började jag fundera, var jag bara en av alla tjejer som de träffade och var trevliga mot? Jag stod och tittade på killarna som pratade med tjejerna när Zayn vände sig om och kollade på mig, han log. Jag log tillbaka, ett tillgjort leende dock. jag förflyttade min blick från Zayn upp till tjejerna som stod upp mittemot killarna, de stod och viskade och slängde blickar mot mig, jag hade nu ändrat min hållning och stod med armarna i kors. De tackade sedan killarna med en kram, när den ena tjejen kramade Zayn sneglade hon upp mot mig, jag himlade med ögonen och tjejerna gick iväg, med de följde mig med blicken.

-          Naima? Hörde jag sedan Louis röst säga.

Jag ryckte till och gick fram mot killarna. Precis när jag kom fram till dom började alla räkna ner.

-          Tre, två, ett noll!

-          FYRVERKERIEEEEER, skrek Louis ut.

Zayn skojade inte, han gjorde verkligen det där hela tiden.

Fyrverkerierna började sedan och Zayn ryckte i min arm.

-          Sätt dig, sa han.

Jag satte mig ner och mötte hans blick.

-          WOW, hörde jag Nialls röst när en stor fyrverkeri lyste upp himlen, alla vi andra skratta till.

Jag tog en titt på klockan, som började närma sig tio, undra hur länge vi skulle vara ute, tänkte jag.

-          Ska vi börja gå eller? Sa Harry, det var som att han kunde läsa mina tankar.

Vi alla nickade och reste sig, vi började gå hemåt och fyrverkerierna lyste fortfarande upp himlen.  På vägen hem började vi prata om allt mellan himmel och jord. Det kändes inte som att jag gick runt med några som jag hade träffat för första gången för några timmar sedan.

Louis och Niall började sedan prata om en film de hade sett.

-          TRO MIG, sa Louis, jag har sett den hur många gånger som helst.

-          Jag men, sa Niall, minst 23 gånger.

De kollade på varandra och skrattade. Jag förstod verkligen ingenting, det måste ha vart ett internt skämt.

Vi kom in i porten till vårt hus bestämde jag mig för att gå in till mig. Niall, Harry och Louis gick upp i förväg och Zayn stannade hos mig.

-          Ses vi snart igen? Frågade han

Jag log.

-          Det tycker jag. Svarade jag.

Vi sa hejdå och jag gick in. Jag bet mig i läppen, jag var definitivt inte som alla andra tjejer de träffar, tänkte jag när jag tog av mig skorna. Jag log igen och kände mig riktigt glad.

Jag vände mig om och började gå mot dörren. När jag öppnade den stod en medelåldersman där med ett paket i handen.

-          Är du miss Fox? Frågade han.

-          Ja, det är jag, sa jag.

Han sträckte fram ett papper som jag skrev på.

-          Här är ditt paket, sa han sedan.

När han hade överlämnat paketet sa han hejdå, vände och gick.

Jag kollade på paketet och bet mig i läppen. Jag undrade var det var och vem det var från.

Jag ställde paketet på en byrå vi hade i hallen, tittade på det och bestämde mig för att öppna det på en gång, jag var så nyfiken på vad som låg däri. Jag tog ett steg fram och tog bort tejpen som höll paketet stängt. När jag öppnade låg det en bok längst upp, jag tog upp den och bakom första sidan låg en lapp. Jag vecklade upp den och läste.

”Naima min fina vän, Jag saknar dig så otrolig mycket, Sverige är inte samma utan dig, det känns konstigt. Vågar inte ens tänka tanken hur skolan kommer bli efter sommaren, inte bara skolan, tanken att börja gymnasiet utan dig skrämmer mig. Känner mig otrygg utan dig, allt är så nytt. Du är inte bara min vän, du är min syster. Jag saknar och älskar dig. PS. Jag skickade med en Marabou choklad ifall godiset i England är dåligt, vad vet jag? Jag har aldrig varit där, men hoppas på att komma snart. Boken du antagligen just höll i innehåller några av dem bästa minnena vi haft. Och jag hittade hjärtat/ Jessica”

Jag kände tårarna och helt plötsligt stod jag och grät i hallen. Jag tittade ner i lådan, packade upp den stora gula chokladen och la den på sidan, och lägst ner låg det, min halva av kompishjärtat jag och Jessica hade delat på när vi gick i fyran. Tårarna fortsatte rinna. Vi hade tappat bort min del när vi hade storstädat Jessicas rum när vi gick i femman. Alla hade alltid tyckt det var konstigt att det försvann när vi städade, men det var bara något som var typiskt för mig och Jessica. Hon hade inte velat haft a på sig sitt heller, ifall det var någon annan som skulle hitta min del. Jag log när jag tänkte på det. Jag satte på mig halsbandet och öppnade istället boken. Det var hur många bilder som helst, det var som en scrapbook. Alla minnena kom tillbaka och jag insåg ju mycket jag saknade Jessica. Jag kände att jag bara ville åka hem till Sverige igen.

Jag la ner boken och var på väg ut ur hallen, när det åter igen knackade på dörren, jag torkade mig i ögonen med tröjärmen och gick mot dörren, när jag öppnade fick jag till min förvåning se Zayn stå utanför dörren.

-          Hej, sa han.

-          Hej… sa jag.

Han såg nervös ut och trummade med fingrarna på sidan av benet.

-          Hur är det? Frågade han och såg undrande på mig.

-          Det är bra. Sa jag och log.

Jag mådde faktiskt ganska bra, trotts tårarna. Han tittade tveksamt på mig.

-          Jag har gjort pannkakor, sa han sedan och log. Men… det blev lite för många, fortsatta han sedan.

Jag kunde inte hjälpa mig själv för att fnissa till.

-          Så, vill du följa med upp till mig och äta? Sa han.

Han vågade knappt titta på mig. Jag log.

-          Visst, sa jag

Jag gick ut genom dörren och följde med Zayn en trappa upp. Det kändes lite konstigt att gå hem till någon jag knappt kände, men jag skulle verkligen vilja skaffa lite vänner. Zayn öppnade dörren och gav mig en gest att stiga in. Hans lägenhet såg precis ut som vår fast spegelvänd. När jag tog av mig skorna kände jag pannkakasdoften sprida sig i lägenheten. Zayn visade mig in i köket och vi slog oss ner. Jag satte händerna på låren och börja titta mig runt, ingen av oss sa något. Jag kände hur Zayn tittade på mig och jag mötte hans blick.

-          Så… började han, du är från Sverige eller hur?

-          Precis, svarade jag. Har du varit där? Frågade jag i hopp om att få i gång en konversation.

Till min förvåning svarade han:

-          Ja, några gånger faktiskt, men jag har bara varit i Stockholm.

-          Coolt, utbrast jag.

Han kollade på mig och skratta till. Jag log lite generat.

-          Jag är väldigt nyfiken på något, sa han och kollade med en fundersam blick.

-          Vad? Sa jag

-          Cyklar folk överallt i Sverige? dom var överallt, här finns det knappt några, Sa han.

Jag brast ut i skratt då jag trodde han skojade med mig, men jag mötte sedan hans seriösa blick.

-          Seriöst? Frågade jag.

Han log.

-          Ja.

Skrattet kom tillbaka.

-          Ja, på sommaren cyklar man ganska mycket. Svarade jag, det är ganska vanligt.

-          Här åker alla bil…  

-          På fel sida av vägen, avbröt jag honom.

-          Fast, nu har du fel, det är ni i Sverige som åker på fel sida, sa han.

Jag log.

Tiden gick och när jag kollade på klockan insåg jag att jag redan hade varit här i en timme. Jag som trodde jag precis hade kommit. Zayn var väldigt lätt att prata med. Jag hade helt glömt bort att han var med i ett band som var känt i nästan hela England, han var verkligen inte som jag trodde kändisar skulle vara, han hade verkligen fötterna på jorden. Zayn hade fortfarande inte nämnt något om bandet. Men jag ville verkligen få reda på mer.

-          Är det något mer du kan berätta för mig om dig? Frågade jag i hopp att få reda på något mer om bandet.

-          Som vad? Sa han.

-          Har du jobb? Frågade jag.

-          Ja, jo, det skulle man väll kunna säga, Sa han.

Jag nickade.

-          Som vadå? Sa jag.

-          Vill du verkligen veta? Sa han och lyfte på ena ögonbrynet.

-          Jag vet redan, sa jag.

-          Jaså?

-          One direction, eller hur?

-          Precis. Sa han och nickade. Han kollade ner i bordet.

-          Så, ni är ganska kända eller? Frågade jag sedan.

-          Dom flesta skulle väll säga det, men vi är bara fem killar som jag vad vi älskar.

Jag log. Han var så lugn när han pratade om det.

-          Är ni bra kompisar? Undrade jag.

Han log och titta på mig och leendet smittade av sig.

-          Nej, vi är inte kompisar, vi är bröder.

Jag började tänka på brevet Jessica hade skickat. Du är inte bara min vän, du är min syster, såg jag i huvudet.

-          Vill du träffa dom? Frågade han sen.

Jag kollade förvånat på honom.

-          Är dom snälla? Sa jag.

-          Om du tycker jag är snäll kommer du gilla dom, sa han med en busig blick.

Jag nickade.

-          Varför inte? Sa jag och log brett.

Vi gick ut i hallen och gick upp ännu en trappa.

-          Hoppas de har kommit hem, sa Zayn sedan.

Jag tog ett djupt andetag och kände hur nervös jag var. Jag sneglade på Zayn, han måste ha tyckt jag var schyst om han vill presentera sig för sina vänner, eller bröder.

Zayn öppnade dörren och gick in, jag stod kvar och kollad in, jag såg utifrån att det var mycket större än vår. Jag tog ett djupt andetag och gick efter honom in.