beautifulsoul

Detta har hänt:

Precis innan jag somnade, tänkte jag på Lucy, men tankarna bleknade bort där mina ögonlock blev tyngre och tyngre…

---

ONSDAG:

Jag var tillbaka i ishallen efter några dagars vila. Jag stod med Marcus och diskuterade hur vi skulle lägga upp de kommande dagarna. Vi skulle tillsammans leda lektioner för yngre barn. Jag kollade bort mot träbänken där de ivrigt satt och väntade på att få börja åka. Marcus gick iväg till dom för att kolla att allt var okej. Jag följde honom med blicken tills jag avbröts av att någon knackade mig på ryggen. jag vände mig om och fick syn på Harry som höll armen runt en mörkhårig flicka. Hon kollade på mig med stora ögon och log blygt.

-          Is it too late to join you now? Frågade Harry och pekade på tjejen bredvid honom.

Jag skakade på huvudet och log mot honom.

-          Of course not.

Flickan log stort och började nästan hoppa där hon stod.

-          What’s your name sweetie?

-          Alice.

-          Okay Alice, Marcus over there can help you get your skates on, I´m just going to talk to Harry for a second, is that alright?

Hon nickade och tog sin rosa väska på ryggen och gick fram till Marcus och de andra barnen. Jag vände mig om igen och mötte Harrys blick.

-          Did you borrow a kid? Frågade jag misstänksamt.

Han skrattade och skakade på huvudet.

-          It’s my cousin, svarade han och jag nickade på huvudet.

-          So you just borrowed you cousin?

-          Her mom was supposed to take her here, but she got sick, so I offered to go with her instead, sa han allvarligt och kollade på mig.

Jag lyfte på mitt ena ögonbryn och tittade på honom utan att saga något och han kollade så småning om bort.

-          Okay, actually I just wanted to see you, fortsatte han och sneglade upp på mig.

Jag mötte hans varma, gröna ögon och kunde inte hjälpa mig för att le.

-          I´m glad you came, svarade jag efter en tystnad som antagligen kändes längre än vad den egentligen var.

Han lyfte på ögonbrynet och flinade stort. Tanken slog mig snabbt, Glad you came, hur tänkte jag nu? Jag kände hur jag snabbt skämdes. Han fortsatte le och såg ut att vara nära att skratta, men hans leende försvann snabbt när han titta över min axel, han tittade sedan tillbaka på mig och svalde hårt.

-          He doesn’t seem too happy that I…came.

Jag vände mig om och fick syn på James stå med armarna en bit bakom oss. Jag mötte hans blick och skakade på huvudet samtidigt som jag suckade djupt.

-          Well… He is never happy about anything.

Harry nickade. Jag kollade på klockan och det var dags att börja lektionen.

-          Gotta go, sa jag och vände mig om för att gå mot de andra.

Halvvägs vände jag mig.

-          Oh, and Harry.. började jag mötte hans blick.

-          There are a lot of young kids here, so next time you decide to come, prepare me, okay?

Denna gång kunde han inte hålla sig, han började skratta och det smittade av sig på mig. jag vände mig om igen och kunde fortfarande se Harrys leende när han skrattade framför mig, vilket antagligen fick mig att le mer.

Jag kom fram till Marcus som stod på golvet och spände en killes skridskor. Han reste sig sedan och ställde sig bredvid mig och vi började lektionen.

SENARE:

När dagens lektion var slut var klockan fyra. Jag hade lovat Kevin att ta en kaffe tillsammans, så jag gick med snabba steg mot Starbucks.  När jag kom in genom dörren satte jag mig ner vid disken och vänta tills kunderna han hade nu hade gått.

-          Hi sweetie, haven’t seen you in a while, sa han och gav mig en snabb kram över disken.

Jag nickade och småpratade samtidigt som han gjorde iordning mitt favoritkaffe.

-          Tough week? Frågade han när han ställde upp den färdiga kaffekoppen på disken.

Jag nickade utan att säga ett ord.

-          You can always call me, okay?

Jag fortsatte nicka.

-          Friday is going to be the worst, it always is, sa jag efter en kort tystnad.

-          I know.

Jag mötte hans bruna, sorgsna blick och kände hur mina egna ögon började tåras upp långsamt.

Han tog tag i min hand och klämde den extra hårt när jag satte min andra hand i pannan och lutade mig ner mot bänken när tårarna började rinna ner för kinden…

FREDAG:

Det var sista dagen på kursen för de yngre. Jag stod på isen, men var längre bort i tankarna än vid vad barnen gjorde på isen. Jag höll en hand på sargen och stirrade ner i isen. Någon kom susandes förbi mig och ställde sig bredvid mig, la handen på min axel och jag kände hur jag blev granskad.

-          Kylie, are you alright?

Jag skakade på huvudet utan att svara på Marcus fråga.

-          You can take a break if you want to, I´ll take care of them, sa han och nickade mot barnen. You can come back when you feel better.

-          Thank you Marcus, svarade jag och mötte hans blick.

-          No problem.

Han lämnade mig och jag gick av isen, tog av mig skridskorna och skulle precis gå upp en bit på läktaren när James kom och ställde sig framför mig. Han tittade bestämt på mig och stoppade mig när jag försökte gå förbi honom.

-          Can we talk now? Frågade han.

-          No, svarade jag kallt och gjorde ännu ett försök att komma förbi honom.

-          I miss you, I want you back, I´m willing to give it another try and this time I won’t let you down.

Jag skakade på huvudet åt det han nyss sagt, utan att jag hann säga något som svar fortsatte han prata.

-          Please don’t just throw the great relationship we have away.

Jag fnös till och gav honom en irriterad blick.

-          Do you even know what day it is today?

Han kollade på mig med sitt blanka ansiksuttryck och jag kunde tydligt se att han inte hade en aning om vad jag pratade om.

-          I think that says a lot about the relationship we had, fortsatte jag.

Jag kollade på honom och såg att han hade ett uppgivet ansiktsuttryck. Jag skakade på huvudet och putade honom åt sidan, gick upp till läktaren och valde en plats i mitten. Jag satte armbågarna på knäna och täckte ansiktet med händerna.

En stund senare, jag visste inte hur länge, om det var kort eller långt efter jag satt mig, hörde jag en igenkänd röst.

-          Kylie? How are you?

Jag hade blivit trött på den frågan, men det var något med rösten som inte kunde få mig irriterad. Jag snyftade och hoppades på att Harry inte skulle förstå att jag grät.

-          Do you want to talk about it? Fortsatte han.

Jag satte mig upp och skakade på huvudet som svar på hans fråga. Vi satt under tystnad och båda stirrade rakt fram. Jag torkade en tår som precis rann ner och tog ett djupt andetag.

-          I had a sister, började jag.

Han kollade på mig, men jag fortsatte kolla rakt fram.

-          She was two years older than me, and three years younger than my brother Mike.

Jag tog en kort paus för att låta tårarna som satt i ögonen rinna ner. Harry satt med händerna i kors mellan knäna och lyssnade.

-          And… uhm, on this day three years ago she were in an accident, she ended up at the hospital right away and the doctors couldn’t do anything and all we could do was wait for here to get better or worse. Mike and I were here in London, I had a very important audition to go to.

Jag drog långsamt efter andan.

-          The last thing she ever said was that she wanted me to stay here, that she would be better and come here to watch me skate in the Olympics.

Jag skratta till åt minerna vi hade haft tillsammans, samtidigt som tårarna forsade ner för mina kinder.

-          I was young and I believed that she would get better, Mike really wanted to go, and when I finally agreed to go, it was too late. She didn’t get better and if it weren’t for me, we would have a chance to see here before she left us.

Det högg till I hjärtat på mig, jag hade alltid sett det som att det var mitt fel.

-          Mike kind of blame me for this, so we don’t really talk when it comes to this time a year. And I don’t really blame him for blaming me either, I just wish I had someone to talk to.

Harry satt tyst, han såg nästan lite chockad ut, som att han hade förväntat sig att det inte var något så stort som hade hänt. Han la en arm om mig och lutade sin kind mot mitt huvud. Jag la mitt huvud mot hans bröst och han smekte mig långstam upp och ner på ryggen.

-          Thank you for telling me this, sa han viskandes.

-          Thank you for listening.

Jag mötte hans blick och för första gången på dagen, log jag…

---

Extraaaa långt kapitel idag! :)
bara för det vill jag ha extraaa många komentarer för det! :)
Klarar ni det? :D

minst 10 iaf!
varje liten kommentar gör mig otroooligt glad! helt obeskrivligt! :)

nästa del kommer innan veckan är slut! :)

haha, juste, tänkte bara tillägga en grej!
jag döpte kevin till kevin omedvetet! hah, tänkte inte på att Louis pigeon heter det! ;)