Louis- Jävla skog, jävla sten, träd, stig, djur tänkte du när du gick i dina lite för stora gummistövlar genom den fuktiga skogen. Frustrerad för att du låtit din pojkvän övertala dig till att tälta en natt trampade du med bestämda steg närmare och närmare tältet du och Louis precis fällt upp.
Du kollade dig omkring för att se om Louis var i närheten men du kunde inte få syn på honom. Kan jag inte ens gå iväg i fem sekunder utan att han försvinner, tänkte du
Du gick fram till tältets ingång och böjde dig ner för att dra upp dragkedjan. Du gav ifrån dig ett irriterat stön när den efter halva vägen fastnade. Du ryckte lite extra hårt i den och den släppte. Du öppnade ingången helt och satte in ena foten i tälten med den andra fortfarande på utsidan. Sen frös du till, du spärrade upp ögonen och drog efter andan.
- LOOOUIS!!! Skrek du i panik och Louis kom springandes från skogen.
- Vad är det? Vad gör du? Sa han oroligt och du mötte hans blick samtidigt som du sakta tog ut foten ur tältet igen. Utan att släppa hans blick pekade du argt och bestämt mot tältet.
- Fixa det där… nu.
Han kollade undrandes på dig och gick långsamt mot tältet, lyfte upp skynket som stänge igen öppningen och tittade in. Efter några snabba sekunder kom han springandes tillbaka och gav dig en panikslagen blick.
- Louis, det här är ditt fel.
- Hur kan det här vara mitt fel? Sa han försvarande
- Det är en skunk i vårt tält OCH HADE JAG FÅTT BESTÄMMA HADE VI INTE ENS VART HÄR! Sa du och höjde rösten
Han svalde hårt och kollade mot dig med ett snett leende.
- Vi åker hem va? Sa han sedan
Ni började gå mot er bil som stod parkerad utanför skogens kant.
- Tänk att du aldrig lyssnar på mig, nästa gång bestämmer jag, sa du bestämt.
Han log mot dig, la sin högra arm över dina axlar och kysste dig på huvudet.
- Nästa gång bestämer du, sa han.
Niall- Du låg nerbäddad under en röd filt och lyssnade på regnet som slog mot tältets takt. Du kollade upp mot Niall som tyst stämde sin gitarr. Du iakttog hans långsamma, små rörelser noggrant. Han var så inne i sitt att han inte ens märkte att du låg och kollade på honom, men det gjorde dig inget. Du gillade lugnet han skapade, du gillade att du bara kunde ligga där och koppla av, lyssna på regnet och vara med Niall. Det var det bästa med dig och Niall, ni behövde inte alltid prata, tystnaden mellan er sa tillräckligt mycket.
Han började sedan spela lugnt på gitarren och mumlade texten till Justin Timberlakes låt Mirrors.
Han mötte din blick, log mot dig och du kände hur hans leende gjorde dig alldeles varm inombords.
- Fryser du? Frågade han och slutade spela på gitarren.
Du skakade på huvudet som svar och drog upp filten högre mot ansiktet.
Helt plötsligt från ingenstans, lyste tältet upp utifrån och följdes upp av en högljudd knall. Jag svalde hårt och kände hur den lugna, varma känslan du nyss hade inombords plötsligt försvann och ditt hjärta började slå snabbare. Du gillade verkligen inte åskan, och Niall, perfekt som han var, visste också det.
Han la ner gitarren på tältgolvet och la sig ner bredvid dig. Du höll upp filet och han kröp in tätt, tätt, så nära som han kunde komma intill dig. Han la en stadig, stark arm runt din midja och kysste dig i pannan.
- Babe, med mig är du alltid säker.
Konstigt nog överröstade hans lugna röst nästa knall och du log mot honom. Niall hade rätt, ingen åskknall i världen kunde få dig att känna dig rädd när du just nu låg i hans famn.
Harry- du gick med små, långsamma och väldigt korta steg framåt med din pojkvän Harrys starka armar runt om kring dina. Den svarta ögonbindeln satt tajt runt ditt huvud och lät dig inte ge några som helst ledtrådar om vart ni var på väg. Du väntade förväntansfullt på vad som skulle komma.
- När är vi framme? Frågade du honom utan att han svarade.
Hans tysta svar fick dig mer nyfiken, Harry brukade aldrig kunna vara hemlighetsfull mot dig, men denna gång hade du inte fått veta någonting om vart vi var på väg.
Du hörde fåglar kvittra och kände ett träds vassa pinnar stryka din arm.
- Harry, seriöst, vart är vi på väg?
- Du får se.
Precis när han hade slutat prata snubblade du på ett träds rot som stack upp på stigen, Harrys mörka, lugna röst hade fått dig att tappa koncentrationen. Hans tog ett stadigt grepp runt omkring din kropp och fångade dig innan du han ramla på marken. Han skrattade högt åt ditt fall.
- Koncentrera dig, sa han retsamt.
- Jag kan inte! Utbrast du när nyfikenheten tog över.
Han förflyttade då sin ena arm ner mot dina ben och la den andra runt din rygg och bar upp dig i hans famn.
- HARRY! Utbrast du skrattandes oförberedd på vad han nyss hade gjort.
- Vi är snart framme, sa han och bar dig den sista biten.
När ni väl kom fram släppte han försiktigt ner dig och tog långsamt av dig ögonbindeln. Framför dig hade han dukat upp på en röd och vit rutig filt, levande ljus och mat ett stort tält bredvid.
- Överasking, sa han viskandes i ditt vänstra öra.
Du log, vände dig om och kysste honom.
Liam-
- Liam, du sa att du kunde det här? Sa du lite smått frustrerat och la armarna i kors.
Liam tog upp en lång tältpinne och kollade fundersamt på tältet, sedan pinnen och sedan på dig.
- Det trodde jag också, sa han förvirrat.
Ni kollade på varandra under tystnad och du suckade tungt för att göra honom lite mer förtvivlad.
- Jag hatar skogen, klagade du.
- Det blir inte bättre av att älta om saker du hatar just nu, var bara tyst.
Du gav honom en betydligt argare blick. Du kände frustratrationen inombords. Jag ställde upp för dig för att du ville få en lugn kväll iväg från jobb, så vad du än gör klaga inte på mig, tänkte du.
Liam slängde sedan ner tältpinnen i den stora högen med saker och det avbröt dina tankar.
- Ger du upp? sa du i ett försök av att vara överlägsen.
- VET DU VAD? Lägg ner attityden, jag är så trött på att du alltid ska vara så här så fort vi ska göra något tillsammans.
- OKEJ!? Så det är mitt fel nu? Men vet du vad Liam, om inte du kommer med så jävla dåliga idéer kanske vi faktiskt kunde ha kul tillsammas.
Du reste dig hastigt upp och gav dig iväg med hastiga steg utan att höra honom svara på det du nyss sagt. En bit in i skogen satte du dig på en stubbe och surade. Du vart uttråkad. Hur länge har jag suttit här egentligen? Tänkte du, en timme? En halvtimme? Tio minuter?
Det hade börjat mörkna. Du reste dig upp för att gå tillbaka när du genom skogen såg ett ljus komma närmare.
- (DITT NAMN) hörde du Liam ropa. Snälla kom tillbaka!
Du gick i riktigt mot ljuset. När du fick syn på Liam sänkte han ficklampan och log ett litet, snett leende mot dig.
- Förlåt, sa han.
- Förlåt själv.
Du gick fram till honom och ni la era armar runt om varandra. Liam klämde dig lite hårdare och hårdare med varje andetag han tog och vaggade lite fram och tillbaka samtidigt som ni fortfarande kramades.
- Det ska ju i alla fall inte regna, sa han och ni kollade upp mot den stjärnklara himlen.
Du visste vad han tänkte.
- Jag älskar den idén, sa du med ett leende.
- Det händer inte ofta, men ibland får jag till det. Sa han samtidigt som ni la er bredvid varande uppepå det ouppfällda tältet.
Zayn-
- Vilken händig pojkvän jag har, sa du med ett brett leende när Zayn fick fart på brasan.
Du satte dig bredvid honom och värmde dina händer framför elden och mötte Zayns bruna ögon. Det spelade ingen roll hur många gånger du mötte hans blick, du vart lika förälskad varenda gång du såg in i dem.
Han la en värmande han på din och ni satt under tystnade och värmde er. Ni flätade samman era händer samtidigt som Zayn tog upp en pinne med marshmallows på, han grillade den och la den sedan mellan två kex med en chokladbit.
- Smores? Sa han glatt och höll fram den mot dig.
Du gapade och Zayn förde kexket med fyllning mot din mun. När du precis skulle luta dig fram och ta en tugga vred Zayn sin hand lite åt höger och spretade du den smälta marshmallowen på din kind.
Du slickade dig runt munnen och kollade på zayn med ett litet leende. Han flinade stort.
- Kul Zayn, verkligen. Sa du och kollade retsamt.
Han lutade sig fram emot dig och förde försiktigt sina läppar mot din kind. Han gav dig en kyss samtidigt som han åt lite av det som fastnat på din kind. Han förflyttade sedan sina läppar och gav dig en blyg kyss.
- Du är väldigt söt med mat i hela ansiktet.
Du log och kysste honom igen, samtidigt som du tog en grillad marshmallow från din egen pinne och la handen på hans kind. Han kollade förvånat på dig och du skrattade av glädjen för att du lyckats ge igen.
- Inte lika söt som du, svarade du och han skrattade.
Ännu en gång gav han mig en kyss, denna gång, utan matkrig.
