när det blev grönt gasade jag på, i ögonvrån såg jag hur en annan bil kom från höger, han körde fort och verkade inte ha någon kontroll på vad han gjorde, han kom emot oss och jag hörde hur Jessica hastigt andades efter luft, och hur flera biltutor lät…
ZAYN:
Jag gick genom de färglösa korridorerna, det kändes som att jag inte kom någonstans, att jag gick på samma ställe hela tiden, de vita väggarna tog aldrig slut. Även all personal jag mötte vad vitklädda, de vita rockarna sågs överallt. Längst väggarna satt det livlösa människor, de flesta helt bleka i ansiktet, andra var helt förkrossade och några få såg rätt samlade ut. Jag svalde hårt och fick en klump i magen, hoppas jag inte var en av de förkrossade snart. Jag insåg sedan att jag nu var framme vid receptionen, jag mötte jag kvinnans blick. Hon såg uttråkad ut, som att hon verkligen hatade sitt jobb.
- Jag söker Liam Payne och Jessica Nilsson, sa jag.
Kvinnan mumlade något tyst för sig själv och himlade lite med ögonen innan hon kollade ner i sina papper. Vilken kärring, tänkte jag. Hon vände sig sedan bort mot en av hennes kollegor och började viska lite diskret till henne. Jag kände klumpen inom mig växa, varför viskade dom, och vad viskade dom om? var några av de tankar som flög igenom mitt huvud.
Den första kvinnan kom sedan fram tillsammans med den andra. Den nya hade kort mörkt hår och gav mig ett stort leende, jag förflyttade min blick till den första som fortfarande såg mest irriterad ut, så jag bestämde mig för att ha min blick fokuserad på den korthåriga.
- Välkommen, sa hon.
Jag bemötte hennes välkomnande med ett leende, äntligen någon som verkar bra på att ta emot folk.
Hon fortsatte le och nickade sedan bort mot vänster, jag vände huvudet i samma riktning och fick syn på Liam sittandes på en av bänkarna längst väggen, han hade ett plåster i pannan, men förövrigt såg han ut att må bra. Jag pustade långsamt ut och började gå fram till honom, jag kände mig otroligt lättad när jag såg honom ställa sig upp. När jag kom fram till honom gav jag honom en stor kram, han satte sig efter det men jag stod fortfarande framför honom.
- Jag var helt sjukt orolig, sa jag innan han hann säga något.
Hans blick var helt tom och han hade svårt att fokusera på mig.
- Är du okej? fortsatte jag.
- Lite chockad och jag skakar fortfarande, svarade han.
Jag hade blivit så lättad över att se Liam, att jag helt hade glömt bort att fråga vart Jessica var.
- Jessica mår väll också bra?
Liam tittade snabbt ner i marken.
- Liam?
Han ryckte på axlarna.
- Jag vet inte, svarade han.
Han bet sig i läppen och hans blick blev helt spegelblank, innan de började fyllas med vätska som snart rann ner för hans kind.
- Du skulle ha sett bilen, sa han tyst, den var helt krossad. Det är mitt fel alltihop, allt är mitt fel.
Jag skakade lite på huvudet.
- Du, började jag och satte mig ner på huk framför honom och placerade min hand på hans axel.
- Liam, det är inte ditt fel, du gjorde precis som du skulle, du körde mot grönt, den andra killen som körde hade druckit, väldigt mycket. Sa jag lugnt. Det är inte ditt fel, Upprepade jag. Jessica mår ju bra, eller hur?
- Varför har de inte sagt något då? Om hon mår bra skulle det väll ha sagt något eller hur? Jag hörde på hans röst att var upprörd.
- Jag lovar, hon mår bra.
- Om hon inte gör det då? Vad gör jag då? Hoppar på nästa bästa plan till Sverige och berättar för hennes föräldrar? Han pratade högre nu, antagligen för att han var utsatt för stress, men han satt ändå fortfarande lugnt kvar på bänken med mig framför honom. Jag klarar inte av det här, varför kommer det ingen och säger vad som pågår? Han hade ställt sig upp och kollade sig förvirrat omkring.
- Liam, sätt dig, vi frågar nästa som kommer förbi, det kommer någon närsomhelst.
Jag hade rätt, runt en halv minut senare kom det en kvinna i vit rock.
- Ursäkta, började jag. Vi undrar om du vet något om vår vän Jessica, hon kom in tillsammans med honom, sa jag och pekade på Liam.
Hon skakade lite på huvudet.
- Tyvärr, jag kan inte hjälpa er, sa hon och gick vidare.
Jag kände hur jag blev argare, och lite mer stressad, kanske var det som Liam sa, hade Jessica mått bra hade det sagt något. Paniken inom mig växte och jag följde kvinnan med blicken när hon gick med ryggen emot oss. När hon passerat ett av rummen, nickade hon som hälsning mot en lång man, även han i vit rock. Liam reste sig hastigt upp när han fick syn på honom, och tjejen som stödde sig mot hans grepp runt om kring henne.
- Jessica! Utbrast Liam och kastade sig i hennes armar.
Hon hade ett bandage runt huvudet, gips runt tummen och en del skrapsår syntes på armen. Jag betraktade de båda när de stod och höll om varandra och kände mig lättad. När de hade släppt varandra gick även jag fram och gav henne en kram. Hon höll ett löst grepp runt mig, så det gjorde även jag.
- Har du ont? Frågade jag och hon nickade långsamt på huvudet.
- Hon har en lätt hjärnskakning, började doktorn. Hon har även brutit tummen, men det är det värsta, hon har en del skrapsår och lite mindre blåmärken, men det är ju sånt som försvinner snabbt med tiden.
Jag och Liam nickade i takt till varandra, vi fick ta hem Jessica på en gång, men hon var tvungen att ta det väldigt lugnt. På väg ut från sjukhuset stannade Jessica plötsligt upp.
- Jag vill åka hem.
Jag kollade på Liam.
- Vi är på väg hem, svarade han.
- Jag vill hem, hem. hem till Sverige.
- Okej, sa jag utan att ens försöka få henne att ändra sig, vi ska försöka.
Liam gjorde några samtal i bilen och när han la på vände hans sig bak till Jessica.
- Vi har fixat så att du kan flyga hem imorgon vid halv sex på morgonen.
I backspegeln såg jag hur hon nickade långsamt på huvudet.
- Är du säker? Frågade jag och hon fortsatte nicka.
- Helt säker.
Jag kollade på klockan, den var halv tolv, hon skulle alltså bara hinna packa.
En kvart senare svängde jag in vid huset och gick in genom porten, Jessica tog ett djupt andetag innan hon öppnade dörren till Naimas lägenhet, innan hon gick in gav hon Liam en blick och han följde in efter henne.
NAIMA:
Jag hoppade till när jag hörde dörren smällas igen, jag hade nästan somnat vid bordet. Jag kollade snabbt på klockan, kvart i ett. Jag hade suttit och väntat längre än vad jag trodde. Jag hörde fotsteg från hallen och jag hoppade upp från stolen och gick snabbt ut mot dom. När Jessica fick syn på mig gav hon mig en sur blick.
- Herregud! Vad har hänt? Utbrast jag när jag såg bandaget runt hennes huvud.
Jessica svarade inte utan gick in på mitt rum och smällde igen dörren. Liam stod chockat kvar och kollade på mig.
- En liten olycka, svarade han.
- Liten?
Han berättade för mig och jag kände att jag var tvungen att sätta mig, jag sjönk långsamt ihop ner på golvet och stirrade in i väggen på andra sidan hallen.
- Hon, eh, hon har bestämt sig för att åka hem också, fortsatte han sen.
Det kändes som en kula i bröstet och min andning blev tung.
- När? Fick jag fram.
- Hon åker snart, halv sex.
Jag skakade snabbt på huvudet och Liam satte sig på golvet bredvid mig.
- Är du okej?
- Nej, svarade jag snabbt. Det var inte så här det skulle bli, det skulle vara bästa sommaren på länge.
Han la armen om mig precis när Jessica kom utstormandes från mitt rum och slängde sig in i badrummet istället, hon kom snabbt ut igen med sin necessär i famnen.
- Ska jag skjutsa henne? Frågade han sedan och jag nickade långsamt på huvudet, jag hade väll inget val, jag var tvungen att låta henne gå.
När Jessica hade väskan packad tog hon sina skor och öppnade dörren, hon kollade på mig över axeln utan att säga något, innan hon vände om igen och smällde igen dörren.
Jag stod länge kvar och stirrade på den stängda dörren, säkert i fyra minuter. jag fick sen ett ryck, sprang ut och hoppade upp för trapporna, och ringde på Zayns dörr. När han öppnade dörren mötte jag hans blick med min uppgivna. Han förstod direkt vad jag ville.
- Kom, sa han snabbt och tog tag i min hand.
Vi kom ner för trapporna och hoppade in i Nialls bil, eftersom att Liam hade Zayns. Jag hade aldrig fattat varför de hade varandras extra nycklar till bilarna, men nu var jag riktigt tacksam över att de hade det.
Vi kom fram till flygplatsen och sprang in genom dörrarna. Jag såg Jessica stå precis utanför säkerhetskontrollen, hon kramade om Liam, antagligen för att säga hejdå. Han tittade åt vårt håll och kollade på Jessica igen, han gav henne en nickning mot oss och även hon kollade hit. Hon protesterade ett tag men Liam nästan tvingade fram henne till mig. när hon väll var framme backade både Liam och Zayn en bit.
- Jessica, snälla prata med mig. började jag.
Han svarade inte, hon kollade inte ens på mig, hon stirrade surt åt ett annat håll.
- Är det såhär du vill att vår vänskap ska sluta? Fortsatte jag.
- Vår vänskap? Vilken vänskap? sa hon.
Jag vart chockad över att hon ens sa något, jag reagerade knapp på vad hon sa. Jag stod och funderade på vad jag skulle säga, men innan jag hann fortsätta, gjorde hon det:
- Vår vänskap dog för länge sen, Naima, den finns inte mer.
Hon vände sig sedan om och gick snabbt in i säkerhetskontrollen, jag följde henne med blicken samtidigt som tårarna rann ner för min kind. Hon vände sig sedan om en sista gång och jag mötte hennes iskalla blick och efter det försvann hon ur synhåll.
Jag torkade mig under ögonen och kände Zayn lägga sin hand på min axel, jag vände mig och tog ett stadig grepp om honom, jag kunde känna hur hela jag skakade. Jag tryckte ansiktet in mot hans bröst, och han höll om mig hårt, drog sin hand genom mitt hår några gånger och sa att allt skulle bli bra…
sådär!
Hoppas ni fortdarande gillar det! ;)
och så har jag har en fråga!
Jag funderar på att skaffa en twitter,bara för bloggen, som jag kan lägga in som en liten ruta i menyn, (fattar ni?) på så sätt kommer jag kunna skriva där när nästa kapitel kommer ut, eller om det är något annat viktigt jag måste berätta!
hur låter det?
kommentera som galningar nu!
xx
As bra meeer!!