Jag la huvudet på sned och han kom närmare, låste dörren, släkte lampan och kysste mig igen…
Jag tog en sista till i spegel, granskade mig själv nerifrån och upp. De svarta stumpbyxorna bröts av med den långa röda tröjan, min blick stannade när jag mötte min egen blick i spegeln, jag kanske skulle ha gjort något mer med håret? Jag skakade lite på huvudet, nej, det här duger. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag, och när jag öppnade ögonen igen föll min blick på den nya tavlan som ersatt den på mig och Jessica. Bilden på mig och Zayn i Bradford fick mig att känna mig bättre, det fick mig på andra tankar under några sekunder. Dörren till mitt rum öppnades och pappa stack in huvudet.
- Redo?
Jag nickade lite osäkert på huvudet, tog min väska och gick efter pappa ut i bilen. Det var den fjärde september och min första skoldag i England. Magen kittlade till när jag tänkte på det och för varje kilometer bilen körde, blev det värre.
Pappa stannade sedan upp bilen framför en stor tegelbyggnad.
- Här är det, började han, lycka till.
Jag nickade lite lätt och öppnade dörren och lämnade bilen bakom mig. jag började gå över skolgården, den var stor och det var andra elever överallt, det var precis som i Sverige, små gäng. Tjejerna samlades i en ring och kramades, och killarna samma sak, fast de gjorde high fives istället för att kramas.
När jag korsat skolgården gick jag in, tog upp kartan och schemat jag fått hemskickat några dagar tidigare. Jag började förvirrat gå åt de ena hållet. Jag hittade tillslut klassrummet jag skulle börja i precis när klockan ringde in. Jag öppnade dörren till klassrummet.
- Hej, är det här engelska och är du Mr. York?
En lång, mörkhårig man vände sig mot mig och gav mig ett varm leende.
- Ja, det är jag och ja, det är här. Välkommen, Naima Fox, eller hur?
Jag nickade och han vände sig mot de andra eleverna.
- Okej allihopa, jag vet att ni är nyfikna på vad alla gjorde under sommaren, men om ni bara kunde vara tysta en stund.
De andra vart knäpptyst och läraren log.
- Det här är Naima, hon har precis flyttat hit från Sverige och ska vara här med oss från och med nu, så ta väl hand om henne. Du kan sätta dig där borta, fortsatte han och pekade på en tom stol.
Tjejerna började snabbt viska med varandra och de följde mig med blicken när jag passerade dom. Jag satt mig ner på den tomma stolen och precis när jag satt mig brast ett gäng killar ut i skratt, men en av killarna i mitten satt mest och log nöjt.
- Mr. Brown, är det något ni skulle vilja dela med klassen? Frågade läraren snabbt.
Killen skakade snabbt på huvudet och hans leende försvann.
Resten av förmiddagen var detsamma, jag satte mig tyst i ett hörn i början av lektionen och lämnade salen efter att den var slut. När det blev lunch tänkte jag ta chansen att lära känna någon. Jag kollade mig omkring i matsalen och fick syn på några tjejer jag kände igen från engelskan.
- Är det okej om jag slår mig ner? Frågade jag när jag kom fram till bordet.
Fem av dom kollade upp på mig, alla förutom en. Hon satt och sirrade ner på sin mobil. Tillslut vände sig även hon sig om. Hon kollade på mig och jag på henne. Hennes blonda hår var prefekt lockat, hennes ögon var ljusblåa, och hon hade ett tjockt lager rosa läppglas på läpparna.
- Ser det ut som att det finns en plats ledig?
Hennes ena kompis tittade bort mot henne och log elakt, innan hon tittade upp på mig igen och lyfte på ögonbrynen. Jag vände mig utan att svara och började gå iväg när en kille plötsligt dök upp från höger.
- Swedish girl, sa han högt och lockade till sig flera nyfikna blickar.
Det var killen i min klass, han med det hemska elaka leendet. Han började sig framåt mot mig och viskade lågt:
- Det här är min skola, min matsal, man måste förtjäna sin plats här, du kan inte bara komma in och tro att du är någon.
Han hade tagit tag i min arm och kollade in i mina ögon, det skrek avsky om hans blick.
Jag ryckte mig loss ur hans grepp och gick snabbt ut från matsalen, jag kunde se hans leende framför mig, han stod säkert bakom mig med just det där leendet nu.
Vi slutade tidigt den dagen, vi hade en lektion till och slutade vid ett. Jag skyndade mig ut från skolan, korsade skolgården återigen och småsprang till busshållsplatsen. Efter några minuters väntan hörde jag en väl igenkänd röst bakom mig.
- Swedish girl.
Vad fan är hans problem? For igenom mitt huvud. Jag hörde hur han och hans kompisar kom närmare men precis i tid kom bussen och jag andades lättat ut. När jag hoppat på stannade han utanför.
- Det betyder inte att det är över ännu Sverige, det blir bara värre med tiden.
Jag svalde hårt, de sista orden ekade i mitt huvud hela vägen tillbaka in till stan. När jag var framme hoppade jag av och tog de sista stegen mot dörren till killarnas studio. Jag ringde på klockan och dörren öppnades.
När jag kom in satt Louis, Niall och Harry i en soffa, jag satte mig ner bredvid Louis och suckade tungt.
- Hur var första dagen? Frågade han.
Jag svarade inte, jag vände istället blicken och kollade in i väggen.
- Så dålig? Sa Harry och jag nickade lite.
- Var är Zayn och Liam? Frågade jag för att byta samtalsämne.
- De är och hämtar mat, sa Niall glatt.
- Så varför sög den första skoldagen? Fråga Louis och drog fram skolan igen.
- Folk där har seriösa problem, svarade jag och både Niall och Harry småskrattade lite.
- Det är sant, fortsatte jag.
- Alla eller en? Frågade Harry sen.
- Två av dom, fast mest en, en kille har riktiga problem.
Vi hörde sedan dörren smällas igen och Zayn och Liam kom in packade med McDonalds påsar. Zayn lös upp när han fick syn på mig, han ställde ner påsarna på bordet och pussade mig kinden.
- Hur var första dagen i skolan?
- Dom har seriösa problem där, två av dom i alla fall, men mest en kille, han har riktiga problem, sa Louis snabbt.
Nu var det jag som småskrattade, när man sa det så lät det kanske lite dumt, men det var ju sant. Niall och Harry hade nu slängt sig på påsarna med mat, och de andra gjorde samma sak.
- Hungrig?
Jag mötte Liams blick och tog emot asken med pommes.
När de ätit fortsatte de jobba och jag la mig ner på soffan med Nialls dator i knät. Jag kände mig ganska ledsen, jag hade hoppats på att första dagen skulle blivit bättre än vad den blev. Jag ryckte till av att någon tog datorn ifrån mig, jag kollade upp och mötte Zayns blick. Han ställde datorn på bordet och satte sig i soffan bredvid mig.
- Hej, började han. Du ser rätt uppgiven ut.
Jag ryckte på axlarna och försökte undvika hans blick, men det gick inte, den drogs till hans.
- Det blir bättre, ge det lite tid bara.
Han strök mig över kinden och lutade sig fram och pussade mig i pannan. Han reste sig sedan och la tillbaka datorn i mitt knä.
Lite tid, tänkte jag. i mitt huvud överröstade ”det blir bara värre med tiden” Zayns ”det blir bättre, ge det lite tid bara”. Den här gången tror jag Zayn hade fel, det skulle nog inte bli bättre…
hoppas ni gillade det här! har somsagt inte haft några ideer om någonting de senaste dagarna, så jag tycker själv att det här kapitlet inte var superbra! men har idag fått lite nya ideer som snart kommer användas ! ;D
tack för alla fina kommentarer ni skriver! blir otroligt glad varje gång ! ni är för fina !
puss
Jättebra! :)