beautifulsoul

Detta har hänt:
Jag fixade till håret en sista gång när jag hörde ringklockan ringa och Leos glada steg fram till dörren… 

---

Jag stod kvar inne på mitt rum och lyssnade på Leos och Vannesas konversation. Jag gick sedan mot dörren och öppnade den en liten bit och kikade ut. Leo stod nära henne, höll hennes hand och kollade henne djupt in i ögonen. Jag suckade tungt, det var ganska jobbigt att se honom hålla henne så nära. Det var inte hela grejen med att han hade en skaffat en tjej, det hade han aldrig haft svårt med. Det hade han haft ett par, en del hade han dumpat redan efter första övernattningen, och en del var kvar längre än det. Grejen var att det var hon, hon som var mesta dels orsaken för att Jessica hade åkt hem.

Jag stängde igen dörren tyst och ställde mig framför spegeln ännu en gång. Jag försökte få fram ett leende som inte såg för fake ut, för jag visste redan nu att det skulle vara svårt att få ett sedan.

-          Naima! Kommer du? Ropade Leo utifrån hallen.

-          Kommer! Ropade jag tillbaka.

Jag andades snabbt ut och nickade till mot min spegelbild. Innan jag närmade mig dörren och gick ut till dom. Vanessa var söt, hon hade gjort en lång fläta av sitt blonda hår som låg över hennes vänstra axel, hennes bruna ögon var perfekt inramade med smink och hon hade perfekta fylliga rosa läppar.

När jag stod framför henne stäckte hon fram handen. Jag tog tag i den och vi presenterade oss för varandra. Leo log nöjt mot oss båda när vi stod framför varandra, vi var dock tysta men bara att vi log mot varandra gjorde nog honom ganska glad.

-          Ska vi? Frågade han och pekade mot dörren.

Både jag och Vanessa nickade som svar och vi började bege oss ut ur lägenheten. Det hade slutat regna, men det hade börjat mörkna. Jag gick tyst bredvid Leo som gick och höll Vanessa i handen. Jag frös en aning. Det hade blivit mycket kallare ute nu, tiden hade gått så fort, jag hade nästan glömt att det redan var september.

På vägen berättade Vanessa att hon var 19, alltså ett år äldre än Leo och att hon var bitränade chef för en av affärerna i köpcentret jag brukade gå till.

-          Hur kommer det sig att du lyckats även fast du är så ung? frågade jag nyfiket.

Hon ryckte lite på axlarna.

-          Jag började precis som alla andra, med att jobba i butiken, sen har allt bara fallit på plats. Min pappa har ganska många kontakter och många påstår att det är tack vare min pappa, men jag har jobbat hårt för att komma dit där jag är idag.

Jag nickade långsamt på huvudet, jag gillade Vanessa, hon verkade smart. Jag hade alltid haft lite förutsatta meningar om Leos flickvänner, de var alla likadana, och hade inte så mycket att erbjuda än ett sött ansikte.

vi gick och småpratade lite när Leo stannade till.

-          Här är det.

Jag kollade upp på skylten, det ett ganska udda namn följt med en fransk flagga. Vi gick in i restaurangen och blev placerade vid ett tre bord långt in i rummet. Det var fullt med folk härinne. Servitrisen kom sedan och tog vår beställning och lämnade snabbt bordet igen.

-          Leo sa att du hade börjat skolan här, sa Vanessa glatt.

-          Ja, på Haverstocks.

-          Jaså, är det sant? Sa hon glatt. Min syster går där, Amber.

Jag tänkte efter och efter en stund skakade jag på huvudet.

-          Lessen, vet inte vem hon är.

-          Det är ju en stor skola, sa hon och ryckte lite på axlarna.´

Vi satt kvar på restaurangen en lång stund, runt halv elva bestämde vi oss för att ta en taxi hem då ingen av oss orkade gå. När vi kom hem ställde jag klockan och gick och la mig, jag slängde en sista blick på historia böckerna som låg på mitt bord, att veta att jag skulle behöva jobba med Cody gjorde mig nervös, jag vred och vände på mig en bra stund innan ögonlocken blev tunga och jag somnade.

ZAYN:

Jag gick nervöst fram och tillbaka i vardagsrumet. Jag bet lite på tumnageln, men fortsatte gå.

-          Jag måste säga det, sa jag högt för mig själv, jag ska säga det.

Jag trummade lite med fingrarna på tv bänken när jag gick förbi den för ungefär hundraelfte gången.

-          Bara gå fram och säg det, du klarar det. det är inte så svårt, säg det bara.

Jag fortsatte gå, men hade nu bytt riktning och gick i någon slags cirkel form, jag tog upp mobilen ur fickan och slog in numret, men stängde snabbt ner det igen.

-          Jag klarar det inte, jag kan inte säga det, fortsatte jag efter ett tag.

-          Mår du bra eller? Hörde jag en röst säga bakom mig.

Jag vände mig hastigt om och såg Louis stå och kolla på mig med en konstig blick. Jag stannade upp och kände att jag var lite yr från att gå runt och runt.

-          Du skrämde mig, sa jag.

-          Du skrämmer mig, var håller du på med?

Jag satte mig ner i soffan och pustade tungt ut, jag kollade på Louis och han nickade på huvudet.

-          Jag fattar, sa han.

Det var det bästa med att vara i ett band där man kände alla riktigt bra, man behövde sällan förklara var man tänkte på.

-          Jag ska säga det… imorgon.

NAIMA:

Jag vakande av att alarmet på mobilen gick. Jag satte mig yrvaket upp i sängen. Jag reste mig upp efter ett tag och gick in och duschade innan jag fixade iordning allt som jag brukade göra varje morgon. När jag var klar slängde jag upp väskan på axeln och började gå mot biblioteket, det var gråmulet ute och väldigt kallt, jag knäppte upp jackan sista biten och började gå snabbare.  

När jag kom fram var det fullt med elever från skolan, det var tydligen ett populärt ställe att plugga på. Jag kollade mig omkring men fick inte syn på Cody, men jag var lite tidigt, så jag satte mig ner i en fåtölj med ett bord framför och plockade upp böckerna. Jag sneglade på den tomma fåtöljen bredvid mig och kollade mig ännu en gång runt omkring mig, utan att se honom. Jag suckade tungt och började skriva lite i mitt block, minuterna tickade på, men Cody syntes inte till. Jag blev mer och mer irriterad, jag var här för att han bad mig.

När klockan var kvart över elva gav jag upp, jag insåg att om Cody inte hade kommit på fyrtiofem minuter skulle han nog aldrig komma. Jag började plocka ihop böckerna i väskan när jag avbröts av att någon ställde ner två Starbucks koppar på bordet framför mig.  Jag kollade upp för att se vem det var och mötte Codys oskyldiga blick.

-          Gick klockan fel eller? Frågade jag honom surt.

-          Förlåt att jag är sen, Sa han.

Jag fnyste till och kollade bort.

-          Ska vi börja? Frågade han.

-          Är du seriös? Jag har suttit här i fyrtiofem minuter, jag är snart klar.

-          Coolt, vad har vi skrivit då?

Jag kände hur mitt hjärta dunkade hårdare i bröstet, han var odräglig.

-           Vad har jag skrivit… rättade jag honom.

-           Jag sa ju att jag var lessen, snälla, sa han och kollade på mig med sina rådjursögon.

Jag skakade på huvudet.

-          Jag tog med mig kaffe… till oss båda, fortsatte han, förlåter du mig?

-          Du är en bra bit på vägen, sa jag och tog den ena koppen, men du måste hjälpa till och jobba lite.

Han nickade ivrigt på huvudet.

-          Lovar.

Vi satte igång att jobba, när Cody var utan sina vänner var han ganska okej, han var faktiskt roligt, klockan tickade på när jag plötsligt avbröts av att min mobil vibrerade. Jag lös upp när Zayns namn ploppade upp på displayen.

-          Värst vad du blev glad, pojkvännen din eller? Frågade Cody och lyfte på ögonbrynen.

Jag gav honom en hemlighetsfull blick och kollade ner på mobilen igen.

”jag måste prata med dig… idag”

Jag svalde hårt, Smset som alla tjejer fruktade. Jag la snabbt ner mobilen i väskan igen och gav Cody ett tillgjort leende. Men inombords kände jag hur klumpen växte.

Klockan närmade sig kvart över tolv och vi hade kommit en bra bit på arbetet, han hade tillochmed bett om ursäkt för min första vecka.

-          Han är stark, sa han och lutade sig tillbaka i stolen för att ta en vila från pluggandet.

Jag rynkade på ögonbrynen.

-          Vem?

-          Din pojkvän, fortsatte han, det var ett rejält grepp han tog.

Jag fick lite dåligt samvete över hur Zayn hade agerat.

-          Förlåt.

Han skakade på huvudet.

-          Jag förtjänade det.

Bakom honom såg jag hur ett gäng killar kom gåendes mot oss och attackerade Cody bakifrån. Cody brast ut i skratt och hälsade på killgänget, jag kände igen dom nu när de stod närmare, det var hans vänner från skolan.

-          Vad gör ni här då? Är ni på date eller? Frågade en och flinade elakt.

-          Vad säger flickvännen om det? fyllde en annan i.

Cody fnyste till.

-          Ni vet… Mrs. Jones, sa han och himlade med ögonen, hon hotade med betygen och allt sånt, jag hade aldrig vart här med henne om jag inte hade vart tvungen, sa han och skrattade.

Mina ögon smalnade ihop och jag kollade surt på honom.

-          Jag kommer sen, ni kan gå så länge, sa han till dom och de lämnade rummet.

Han kollade sedan på mig och la huvudet på sned.

-          Är du sur nu? Frågade han drygt.

-          Du är ett riktigt svin Cody, du kan glömma ditt jävla betyg för jag tänker fan inte hjälpa dig länge.

Jag reste mig upp så fåtöljen föll bakom mig, jag tog upp böckerna och min väska i famnen och rusade mot utgången.

-          Naima, vänta! Ropade han bakom mig.

Nej, jag tänker inte förlåta dig den här gången, tänkte jag för mig själv. vid utgången sprang jag nästan in i någon, jag kollade upp och mötte de varma blåa ögonen, samma som jag hade träffat häromdagen. Jag vek undan och skyndade mig ut.  

När jag kom hem hade jag avreagerat mig på Leo som snällt satt och lyssnade.

-          Vet du vad? Frågade han.

Jag skakade på huvudet och satt fortfarande med armarna i kors i soffan.

-          Du borde komma på Vanessas fest ikväll, det verkar som att du behöver lite dricka, sa han och log stort.

Jag släppte armarna.

-          Räkna med mig, sa jag och kände hur mitt humör vändes helt.

Jag gick in på rummet för att leta fram något att ha på mig till kvällen, men avbröts av att det ringde på dörren. Jag skyndade mig ut och öppnade. Där stod personen jag hade tänkt undvika.

Zayn.

---

Sådääär!

Nu måste ni börja kommentera igen! ni var ju sjukt duktigt förut ;)

vad tror du Zayn ska berätta?

haha, tack till Sofia som har koll! jag hade gjort fel och det blev kapitel 27 två gånger!
men nu är det rätt igen ! :D

det var helt konstigt för mig förut. jag försökte tänka ut något roligt om skulle kunna hända på Nialls födelsedag i novellen. sen senare stog jag i affären och var asglad och ba: juuuuste, Niall fyller år snart!
sen insåg jag att det var Januari och Niall fyller i september...
virrig tjej, jag vet.

vet inte varför jag berättade detdär.. eh.. hah.
okej !
kommentera nu fina läsare! blir galet ottagad till att skriva annars ! :(