Jag gick in på rummet för att leta fram något att ha på mig till kvällen, men avbröts av att det ringde på dörren. Jag skyndade mig ut och öppnade. Där stod personen jag hade tänkt undvika.
Zayn.
Mitt hjärta slog hårdare och hårdare för varje slag, det kändes som att det snart skulle hoppa ut bröstkorgen på mig. Zayn stod nervöst och trummade med fingrarna på låret och han verkade ha svårt att fokusera blicken på mig. Men han mötte tillslut min blick och tog ett djupt andetag.
- Kan jag komma in? Frågade han sedan.
Jag nickade lite lätt på huvudet och flyttade mig åt sidan så Zayn kunde komma in, jag stängde igen dörren bakom honom och lutade mig sedan ryggen mot den. Han hade nu vänt sig mot mig, men stod med ett rejält avstånd. Han gnuggade handflatorna sakta mot varandra och tog ett steg närmare. Säg det bara, få det överstökat, tänkte jag och mötte Zayn bruna ögon.
ZAYN:
Jag tog ett djupt andetag och mötte Naimas blick ännu en gång, hon kände nog på sig att jag inte var som jag brukade, kom igen Zayn, gör det bara. Ta hennes hand och säg det.
Niall, Harry och Louis skratt ekade i mitt huvud när jag tänkte på det. Jag blev arg på mig själv, att jag ens hade låtit Niall övertala mig till att öva på honom innan jag gick hit, bilen från tidigare spelades snabbt upp i mitt huvud…
- Okej, kör! Sa Niall högt.
Jag närmade mig honom, mötte hans oseriösa blick och tog tag i hans hand. I ögonvrån såg jag Louis och Harry sitta i soffan och flina som idioter, vilket även Niall såg och alla tre brast ut i skratt.
Jag suckade tungt och kollade på Liam som satt en bit ifrån de andra i soffan.
- Bry dig inte om dom Zayn, sa han med sin seriösa röst.
Niall slutade plötsligt skratta och blev seriös, han låtsades slänga med håret och la arm om min nacke, han blickade snabbt med ögonlocken.
- Zayn, var det något du ville säga? Han pratade med en tillgjord, väldigt ljus röst.
De tre brast igen ut i skratt och jag ilsknade till på riktigt. Jag skakade på huvudet, tog tag i Nialls arm och fick honom att släppa mig.
- Skitkul, verkligen, ni är så roliga ibland, skrattar så mycket att jag knappt kan stå upp längre, sa jag surt men låg ton i rösten.
Jag lämnade rummet efter det, bakom mig hörde jag hörde hur de blev tystare, men att de fortfarande viskade till varandra.
Jag ryckte till av att Naima knäppte med fingrarna framför ansiktet på mig.
- Är du okej?
Jag nickade långsamt mot Naima som nu hade kommit närmare. Nialls skratt ekade fortfarande inne i mitt huvud och jag kände hur mina handflator blev fuktiga, jag drog dom mot mina jeans innan jag tog ännu ett steg närmare Naima och tog hennes hand. Kom igen Zayn, du är halvvägs. Jag försökte släppa Nialls skratt, han skrattade ju åt allt, det var inget speciellt.
- Det va en grej… började jag. jag.. eh…
Jag mötte hennes blick igen, tog ett djupt andetag och log lite lätt.
- Jag älskar dig, Naima.
Hon var tyst och stod längde och tittade på mig, innan hon släppte blicken och återgick till att hänga mot dörren utan att säga något. det var det här jag var rädd för, jag skulle aldrig ha sagt något.
NAIMA:
Det kom verkligen som en chock, det kändes som att benen skulle vika sig under mig, men jag kände mig ändå otroligt lättad. Jag ställde mig upp igen och log mot Zayn, närmade mig honom och kysste hans läppar länge. Jag var glad, riktigt glad, fjärilarna i magen fick mig alldeles sprallig. Jag njöt av Zayns kyss, njöt av att vara i hans närhet och jag njöt av att det inte var den sista gången.
- Jag älskar dig med, sa jag och kysste honom ännu en gång.
- Wow, vad tog det, två och en halv månad? Kom igen, vi vände oss om och fick syn på Leo som log stort innan han tog en ny tugga på sin knäckemacka.
Han himlade lite med ögonen på skoj och lämnade efter det rummet. Jag kollade upp på Zayn som småskrattade. Jag skakade på huvudet och kramade om honom riktigt hårt.
Senare hemma hos Vanessa:
Jag vinglade ut ur köket till det stora vardagsrummet, jag kollade på klockan och ansträngde mig hårt för att se vad den var, halv ett.
Det var mer folk här nu än vad det var när vi kom, det var fortfarande en stor dansande klunga i mitten av rummet. Jag ställde ner mitt glas på en av tvbänkarna och jag bestämde mig för att det räckte nu. Jag lutade mig sedan mot bänken och tittade på allt folk. Jag mötte Ambers blick, men kollade snabbt bort. Jag insåg då att jag stod på samma ställe som när vi hade träffats tidigare…
Kvart i åtta:
Jag, Leo och Zayn hade precis kommit in till vardagsrummet hos Vanessa, helt från ingenstans kom hon springandes mot oss och slängde sig i Leos armar, hon gav även mig en snabb kram. Till sist vände hon sig mot Zayn, hon kollade på honom länge innan hon utbrast:
- Zaaaayyyyn! Hon gav honom en lång kram och Zayn spärrade chockat upp ögonen.
När Vanessa sedan gick iväg för att presentera Leo för hennes vänner lutade jag mig fram mot Zayn.
- Känner du henne? Frågade jag misstänksamt.
Han skakade på huvudet.
- Har aldrig sett människan.
Vanessa kom tillbaka och jag ställde mig rakt upp igen.
- Naima, det här är min syster Amber och hennes pojkvän, sa han och pekade på de två som stod bredvid henne.
- Naima?
Det är inte sant, tänkte jag. Jag mötte Codys blick, han såg lika förvånad ut som jag säkert gjorde. Bredvid honom stod Amber, Codys flickvän och Vanessas syster, den blonda tjejen med sitt egna bord i matsalen.
- Känner ni redan varandra? Sa Vanessa glatt och kollade på oss alla tre.
- Mm, svarade jag tyst och svepte det sista som jag hade i mitt glas.
Jag vände mig mot Zayn.
- Zayn, skulle du kunna hämta ett glas till är du snäll?
- Är du säker?
- Jag lär behöva det, svarade jag diskret och han gjorde vad jag bett honom.
Zayn gick och det gjorde även Vanessa som lämnade mig ensam med Cody och Amber. Hon stod med armarna i kors och såg mest uttråkad ut. Jag skulle aldrig ha gissat på att hon och Vanessa var syskon, de var så olika som två personer kunde bli. Hon granskade mig noga nerifrån och upp samtidigt som hon tog små klunkar ur glaset. Cody gjorde ett desperat försök att få mig att förlåta honom för det som hade hänt tidigare i biblioteket. Jag kollade mig runt omkring i hopp om att Zayn skulle komma tillbaka och jag andades lättat ut när jag fick syn på honom.
- Men här kommer ju Zayn, vad synd, sa jag och gjorde en ledsen min.
Jag mötte upp Zayn innan han hann komma fram till oss, jag krokade fast min arm i hans och lämnade Cody och Amber bakom oss.
Nu:
Jag fick syn på Vanessa som satt i soffan bredvid Leo, som fortfarande hade påsen med is framför ögat, Zayn hade försvunnit, jag hade inte sett honom på ett bra tag. Jag började gå sakta mot Vanessa, när jag kommit fram till henne sträckte jag ut handen och tog med henne till mitten av klumpen med dansande folk. Hon dansade glatt runt och slängde med armarna överallt. Efter en stund stannade jag upp, det snurrade till ordentligt i mitt huvud och efter det föll jag snabbt ner till golvet.
Jag märkte att någon lyfte upp mig från golvet där alla nu hade slutat dansa. Jag tittade suddigt upp för att se vem det var och fick syn på Zayns höga hår. Han höll en arm under mina knäveck och en runt min rygg, jag kände att han tog med mig ut i friska luften, det vart svart en stund och andra gången jag vaknade till var jag omringad av folk, rött och blått ljus blinkade snabbt. Jag låg nu på en säng, som någon snart lyfte in i en bil och det blev svart för tredje gången…
Jag kisade med ögonen när jag vaknade till i det ljusa rummet. Jag kollade mig omkring och försökte minnas vad som hade hänt kvällen innan. Jag kollade ner på min hand där en nål kopplade mig till en ställning. Jag hittade klockan i rummet och läste av de röda siffrorna, 10.23.
Jag gjorde en ansträngning för att resa mig upp, men kroppen var för tung.
- Hur mår du?
Jag fick syn på Harry som stod vid sängens slut. Jag ryckte lite på axlarna.
- Känns som att mitt huvud är lika stort som en vattenmelon.
- Det brukar vara så, sa han och jag klämde fram ett leende.
- Harry, vad gör du här?
Han vart tyst en lång stund, men jag hade ingen ork till att fråga igen.
Han kom närmare och ställde sig bredvid mig, tog ett löst tag i min hand och böjde sig fram.
- Jag kan inte sluta tänka på dig, jag har fortfarande samma känslor som jag hade när du flyttade hit, viskade han tyst i mitt öra.
Jag stelnade till, jag visste inte vad jag skulle säga. Harry ställde sig upp igen och jag mötte hans gröna ögon. Han vände sedan om och jag såg hans ryggtavla försvinna ut från dörröppningen.
Jag suckade tungt och stirrade upp i det vita taket igen…
Hej ! :)
som ni kanske läste i "twitterboxen" på sidan så hade jag galet med problem att skriva kapitlet!
är fortfarande inte helt nöjd, men jag har gett upp, lägger ut det här nu så kör jag stenhårt på nästa istället!
TUSEN TACK för alla kommentarer! 18 stycken ni är helt otroliga !
så vad säger ni? ska ni slå det nu eller? jag vet att ni kan fixa det!
kör hååårt!
blir så sjukt glad! obeskrivligt!
kommentera som tusan nuråå!:D
slår ni 18 kommer nästa del upp Fredag eller lördag! :)
det var ju skitbra ! :)