Jag la mig ner igen och kröp nära intill Zayn som la en arm runt om mig. jag rös av obehag när jag tänkte på drömmen, men kunde inte hjälpa att undra hur det hade vart om Harry var den som låg bredvid mig nu…
Jag vaknade upp på morgonen av att klockan på alarmet på min mobil ringde. Jag satte mig nyvaket upp i sängen. Jag kollade över axel och såg att det var Zayn som låg bredvid mig. jag andades lättat ut, det var alltså bara en dröm, tänkte jag.
Jag reste mig upp och gick in till badrummet för att ta en dusch. 45 minuter senare stod jag framför spegeln och flätade klart mitt hår. Jag granskade mig själv i spegeln och bestämde mig för att sätta på lite rouge på kinderna.
Jag lämnade badrummet och gick in till sovrummet där Zayn fortfarande låg i sängen.
- Jag går nu, började jag.
- Mm.
- Hejdå.
- Mm.
Jag skakade lite på huvudet och gick ut från rummet igen. Jag tog mina saker och lämnade Zayns lägenhet…
Senare:
Jag kollade panikslaget på klockan när jag rusade över skolgården. När jag kom in i skolan sprang jag till mitt skåp och hämtade snabbt mina böcker. Jag smällde igen skåpsdörren och fortsatte springa genom skolans korridorer. Jag öppnade dörren till klassrummet och alla blickar vändes åt mitt håll. Läraren tittade snabbt på klockan innan även hon vände sig mot mig.
- Naima, precis i tid.
Jag log mot Mrs. Jones samtidigt som jag försökte att inte se för andfådd ut. Jag kollade mig runt i det fulla klassrummet för att hitta någonstans att sitta. Jag fick syn på en ledig plats i mitten av klassrummet och gick fram för att sätta mig.
- Hej.
jag kollade ner på Cody som satt på stolen bredvid den tomma. Precis innan våra blickar möttes tittade jag bort. Jag satte mig surt ner bredvid honom och Mrs. Jones började prata.
- Ja, har ni fått någonting gjort på arbetet som ska vara klart på fredag? Frågade hon klassen utan att få ett svar från någon av oss.
- Okej, eh, ja… då är det väll bara att sätta igång nu då, fortsatte hon och log stort.
Jag suckade tungt och önskade att hon bara kunde sluta le sådär. Alla började sedan flytta runt i klassrummet och satte sig i sina arbetspar. Jag satt tyst och skakade pennan fram och tillbaka i handen.
- Naima, tänker du säga något eller?
Jag skakade långsamt på huvudet och la armarna i kors. Jag kunde höra honom sucka och i ögonvrån såg jag hur han bet sig i läppen.
- Jag fattar inte varför du är så arg på mig, fortsatte han.
Jag rynkade på ögonbrynen och vände mig mot honom.
- Jag fattar inte att du just sa det där.
Jag vände mig bort från honom igen och kände hur han kollade på mig, jag vände då ännu en gång mig om så jag nu satt vänd mot honom.
- Vem fan tror du att du är? Går runt och låtsas som att inget har hänt? Du är ett svin Cody, inte bara mot mig, utan alla runt om kring dig.
Han kollade chockat på mig och jag insåg att jag höjt rösten. Resten av klassen kollade nu upp från deras böcker och hade ögonen fastklistrade på oss istället, även Mrs. Jones satt tyst och lyssnade på vår konversation. Jag sjönk ner lite i stolen och kollade ner i boken igen, Cody gjorde detsamma och efter ett tag gjorde resten av klassen också det.
- Naima, kom igen, viskade han tyst.
- Jag kom till biblioteket för att du bad mig, och vad fan tänkte du när du slog till Leo? viskade jag tillbaka.
Han tittade bort.
- Hur mår han?
Jag kollade storögt på honom, så nu bryr han sig?
- Jättebra faktiskt, jag har en mörklila ögonskugga hemma som matchar perfekt.
Han kollade skamset ner i böckerna..
- Stolt över dig själv? frågade jag lika surt som förut.
Han skakade på huvudet.
- Verkligen inte, jag vart bara så arg.
- Så du tog första bästa och slog till personen?
- Första bästa? Vad Har Leo sagt egentligen?
Han rynkade på ögonbrynen och kollade snett på mig, innan han fortsatte berätta.
HARRY:
Jag tog av mig de stora hörlurarna och kollade ut genom glasfönstret. Zayn satt i soffan bredvid Liam. Han höll telefonen framför ansiktet och knappade snabbt på den, jag kände på mig att det var Naima han skrev till. Jag kunde inte hjälpa mig själv från att känna mig avundsjuk på honom. Han kollade upp och mötte min blick och log stort. Jag pressade fram ett leende mot honom, men det tog emot.
Bilder från intervjuer spelades upp i mitt huvud. En av de vanligaste frågorna vi får är vad som skulle hända om vi gillade samma tjej. Vi svarade alltid samma sak, att det aldrig skulle hända. Men nu hade det hänt, vi gillade samma tjej.
Mina tankar avbröts av att Mike, killen som hjälpte oss i studion gav mig ett tecken.
- Harry, börja om där du slutade.
Jag nickade och satte på mig hörlurarna igen. Jag ångrar mig att jag sa något till henne, jag hade verkligen klantat till det. Jag kunde inte släppa Naima, jag ville, men kunde inte. Jag blev arg på mig själv, Zayn var en av mina bästa vänner. Varför kan jag inte bara släppa henne?
NAIMA:
När jag kom hem från skolan gick jag direkt in till oss och smällde igen dörren bakom mig. jag stampade mig igenom lägenheten och öppnade Leos dörr.
- Leo, vad fan!?
Han kollade snopet på mig.
- Vad?
- Snälla säg att det Cody sa till mig i skolan inte stämmer.
Han kollade snabbt bort och vart helt tyst, jag vart chockad. Jag skakade på huvudet. Det är inte sant.
- Leo, berätta…nu.
- Jag drog ett dåligt skämt, han vart arg och den här kom på besök, sa han och pekade på blåtiran.
- Ett dåligt skämt? Leo det där var inget dåligt skämt, det där var inte ens i närheten av roligt.
- Så nu försvarar du honom? Vem sida är du på?
- Ingens längre. Just nu tycker jag bara att du verkligen har gjort dig förtjänt av den där blåtiran.
Jag vände ryggen mot honom och lämnade hans rum bakom mig innan han hann svara, jag ville inte höra mer.
Jag tog på mig mina ytterkläder igen och gick ut för att få lite luft. Jag satt i lurarna i öronen och höjde volymen. Rihannas röst dunkade i takt till mina steg.
En bit in på promenaden mötte jag dom igen, de blå ögonen. Våra blickar möttes och jag följde honom med blicken tills han hade gått förbi. Jag tänkte efter länge, jag kände verkligen igen hans ögon. Jag började gå långsammare, utan att släppa tankarna med de blåa ögonen. Jag stannade plötsligt upp, drog ut lurarna ur öronen och vände mig om för att skynda mig hem igen, nu vet jag vem det var!...
uh, spännande!
vem tror ni att kille med de blåa ögonen är?
(Lovisa, du får inte säga något, eftersom du vet!) hah :D
iaaaf, väldigt lessen över att jag inte skrivit denna del tidigare! men, jag var borta i helgen. igår skulle jag sätta mig och skriva, skulle precis börja, men som ni kanske har läst i twitterboxen vart det ett besök på akuten istället. No more details.. Nu är jag iaf på benen igen och kapitlet är uppe! lovar att jag inte ska vänta så länge med nästa !
Kommentera massor nu! då blir jag riiiktigt glad!
(ni måste kommentera, annars är det galet tråkigt att skriva, blir sjukt omotiverad !)
pussss
Sjukt bra! Skriv mer, SNABBT.