beautifulsoul

Detta har hänt:
Jag tänkte efter länge, jag kände verkligen igen hans ögon. Jag började gå långsammare, utan att släppa tankarna med de blåa ögonen. Jag stannade plötsligt upp, drog ut lurarna ur öronen och vände mig om för att skynda mig hem igen, nu vet jag vem det var!...

Jag skyndade mig in i mitt rum och öppnade en av lådorna, lådorna som innehöll de gamla sakerna från Sverige, hela mitt svenska liv nerpackat i en låda. Jag hade länge undvikt att öppna lådorna för jag visste att när jag gjort det skulle alla minnena med Jessica komma upp till ytan igen, minnena jag försökt begrava ner och glömma i flera veckor. Jag suckade tungt och fortsatte leta igenom alla papper som låg nerpackade. Precis som jag hade fått för mig, där längst ner i lådan låg den, den gamla skolkatalogen från skolan i Luleå.

Jag tog upp den och kollade på den länge utan att öppna det. Jag satte mig ner på stolen framför mitt skrivbord och la försiktigt ner katalogen framför mig. jag öppnade den långsamt och tittade på bilderna från första sidan, en blandad mix av bilder på eleverna och skolan. Jag svalde hårt och bläddrade snabbt fram till slutet av katalogen. ”klass 8 A” läste jag längst upp på sidan. Jag kollade igenom de väl igenkända ansiktena på bilden, men fastnade på två på sista raden, jag och Jessica satt tätt intill varandra. Vi lutade oss mot varandra och hon höll ett stadigt grepp om mig. Jag fick en plötslig flachback av dagen då bilden togs…

 

-          Du där i röd tröja, du kan sätta dig på den stolen längst ut på kanten, sa fotografen.

 Han pekade på mig och sedan på en av stolarna.

-          Och du, i den andra röda tröjan, kan sätta dig på stolen längst ut fast på andra sidan, fortsatte han.

Båda jag och Jessica la armarna i kors och skakade bestämt på våra huvuden.

-          Aldrig, vi ska sitta bredvid varandra, sa Jessica surt till fotografen som kollade snopet på oss båda.

-          Nej, du ska sitta där och du där, sa han och pekade på samma stolar som tidigare.

-          Vi sitter alltid bredvid varandra, sa jag för att försvara oss.  

Jessica nickade instämmande på huvudet och fotografen suckade tungt.

-          Då klarar ni nog av att vara ifrån varandra i fem minuter, svarade han.

Vi rörde oss inte ur fläcken, vi stod bestämt kvar på samma ställe som tidigare och protesterade som två små barn i trotsåldern. Fotografen kliade sig lite i bakhuvudet, samtidigt som han la huvudet på sned. Jag sneglade mot Jessica och lyfte lite på ena ögonbrynet, vi båda visste att han snart skulle ge sig.

-          Snälla, kan ni bara…? Sa han och pekade på stolarna igen.

-          Sätta oss? Visst, sa Jessica drygt, tog min hand och drog med mig till två av stolarna i mitten. Vi satte oss ner och Jessica log nöjt.

Jag kunde se på fotografen att han blev mer och mer irriterad, men började slutligen placera ut de sista stolarna till resten av klassen.  

 

Jag skakade på huvudet av tanken, alltid jag och Jessica som skulle göra livet jobbigt för alla andra. men jag kunde inte låta bli att le, vi hade alltid lika kul när vi gjorde det.  Jag kollade på våra ansikten igen, vi såg glada ut, men framför allt, vi såg tajta ut. Det gjorde ont i hjärtat på mig och jag insåg hur mycket jag faktiskt saknade Jessica.  Jag skakade på huvudet och torkade tåren som rann ner för mig kind, hon har gått vidare, gör samma sak, tänkte jag och bläddrade snabbt bort sidan. Jag kollade vidare på klass 8C. jag kollade noggrant på allas ansikten, även här fastnade jag för ett ansikte, inte ens i katalogen kunde man missa de blå ögonen, jag visste att det var han. Jag bläddrade med fingret ner till namnen, Adrian Henriksson.

Jag nickade för mig själv, det var han. Jag var säker, de där ögonen gick inte att ta fel på. Jag lutade mig tillbaka i stolen, jag visste att han hade flyttat från Luleå, men inte att han hade flyttat hit.

Jag stängde igen katalogen igen och reste mig upp för att lägga tillbaka den i lådan. När jag lagt ner den och började långsamt stänga igen lådan igen, men ångrade mig strax innan den stängdes igen helt. Jag öppnade upp den igen och började plocka ut alla saker som fyllde den. Jag bläddrade långsamt igenom alla bilder. De flesta på mig och Jessica, jag tog upp en av mina favoriter och höll den framför mig. det var jag och Jessica på vårt hemliga sälle, dit vi alltid gick när någon av oss var arg, ibland bara för att prata, men oftast bara för att komma ifrån allt.

Tårarna rann nu ner för mina kinder, jag torkade bort dom med tröjärmen och snyftade till. Jag la ner bilderna igen, reste mig upp från golvet och öppnade dörren för att gå ut, jag behövde frisk luft.

När jag öppnade porten fick jag Zayn som stod på utsidan.

-          Jag trodde du hade slutat, sa jag och nickade mot cigaretten han höll i.

-          Jag hade det, sa han och ryckte på axlarna.

Jag la huvudet på sned och kollade oroligt på honom.

-          Zayn, snälla, lova att det där är din sista.

Han bet sig i läppen, slängde ner den på marken och stampade på den.

-          Lovar.

Jag log smått mot honom och han kom fram för att ge mig en kram. Han kollade på mig med en bekymrad blick.

-          Är du okej? det ser ut som att du har gråtit.

Jag skakade på huvudet.

-          Jag är okej.

-          Säkert?

Jag nickade och han la armen över mina axlar och vi gick in igen.

-          Jag måste bara gå in och fixa en grej, jag kommer snart, okej? sa jag precis när vi skulle gå förbi min dörr.

Zayn nickade på huvudet och log mot mig.

-          Jag väntar däruppe.

Jag gick in till mig och tassade igenom lägenheten, jag tog ett djupt andetag och knackade på Leos dörr.

-          Kom in, ropade han från andra sidan.

Jag öppnade och gick in och satte mig på hans säng. Han vände sig om på stolen och mötte mig blick.

-          Jag tycker verkligen att du ska be om ursäkt till Cody, började jag.

Han kollade bort och satte armarna i kors.

-          Leo? upprepade jag flera gånger innan han tillslut tittade på mig igen.

-          Varför? Det är inte han som måste gå runt med en fet lila ring runt ena ögat.

-          Nej, men det är han som måste gå runt och ta emot massa skit från folk hela tiden, hur kunde du ens ta upp det du sa? Fattar du inte att det måste vara jobbig för honom?

Han kollade ner i marken.

-          Leo!? kolla på mig, jag pratar med dig.

Han suckade tungt och kollade upp ännu en gång.

-          Du har aldrig vart såhär förut? Vad hände med den omtänksamma Leo som alltid tänkte på allas bästa?

-          Han…drack? Svarade han långsamt.

Mitt seriösa ansiktsuttryck lättade upp en aning när han sa det

-          Så… ska du göra någonting åt det?

Han tvekade en stund men nickade lätt på huvudet.

Jag log nöjt mot honom innan jag reste mig upp och började gå ut från hans rum, innan jag han ut hela vägen stoppade han mig.

-          Juste, innan jag glömmer, Harry var här, han verkade vilja prata med dig, något var tydligen väldigt viktigt.

Jag bet mig i läppen och stängde Leos dörr bakom mig. Fan, jag som hade tänkt undvika honom, tänkte jag. Jag suckade tungt och gick mot Zayns våning, fortfarande med Harry i tankarna. Jag Stannade när jag kommit upp, precis innan jag tryckte ner handtaget till Zayns lägenhet ångrade jag mig. jag släppte det, bet mig i läppen och bestämde mig för att gå upp till Harry innan. Inget han kunde säga skulle kunna vara värre än det han sa på sjukhuset, hoppas jag…  

---

Sådääärrr !

tänkte bara säga att det kommer komma mer om the Leo&Cody situation och självklart massa spännande grejer om "killen med de blå ögonen" som jag har valt att kalla Adrian!

hoppas att du gillade det! :D

ska vi köra som förra gången, minst 10 kommentarer.

xx

---