beautifulsoul

Detta har hänt:

Jag Stannade när jag kommit upp, precis innan jag tryckte ner handtaget till Zayns lägenhet ångrade jag mig. jag släppte det, bet mig i läppen och bestämde mig för att gå upp till Harry innan. Inget han kunde säga skulle kunna vara värre än det han sa på sjukhuset, hoppas jag…  

---

Jag knackade tre gånger på Harrys dörr. Jag stod sedan spänt och väntade på att han skulle öppna på andra sidan. Mitt hjärta slog hårt och jag stampade lite otåligt med foten i golvet. Efter ett tag hörde jag steg närma sig bakom dörren. Jag fixade snabbt till håret och handtaget till dörren trycktes ner långsamt. Jag mötte Harrys gröna ögon och hans ansikte lös upp. Utan att säga något gav han mig en gest med handen att stiga in i lägenheten. Jag gick tyst förbi honom och satte mig på en stol i köket. Han kom efter mig men stannade i öppningen till köket. Han lutade sig mot kanten på dörrkarmen och fäste sin blick på mig.

 

-          Ska du eller jag säga något? Sa jag för att avbryta tystnaden mellan oss.

-          Du sa just något, svarade han följt med ett leende.

-          Ska du inte fråga varför jag är här? Sa jag glatt.

Han lyfte nyfiket på ena ögonbrynet och kom närmare mig.

-          För att du saknade mig? sa han flörtigt och blinkade med ena ögat.

Jag kollade seriöst på honom.

-          Så det är så du får alla tusentals tjejer på fall? Sa jag på skoj tillbaka.

-          Genom att säga att jag saknar dom? Det kan ju bli lite konstigt om man aldrig har träffat dom.

-          Du vet vad jag menar, det är något med den där… blinken.

Han log belåtet.

-          Fungerar det på dig? Sa han och började luta sig mot diskbänken istället.

Jag la huvudet på sned samtidigt som jag skakade på det och gav honom en seriös blick.

-          Harry…

-          Jag skojade, det var ett skämt, sa han och skratta till.

Jag gjorde ett tillgjort leende mot honom, men jag kände att det faktiskt inte var ett skämt, han ville veta det på riktigt.

-          Så varför är du här? Fortsatte han, antagligen för att byta samtalsämne.

Jag började direkt ångra att jag frågat frågan från första början, för jag hade inget vettigt svar att svara tillbaka.

-          Jo… Niall fyller ju år snart, jag tycker vi borde hitta på något roligt, hittade jag snabbt på.

Harry verkade köpa det, han nickade instämmande på huvudet.

-          Ja, det låter som en jättebra idé, svarade han glatt.

-          Du kan ju kanske fundera på något, om det finns något speciellt, sa jag och reste mig upp.

Han nickade på huvudet igen.

-          Jag borde gå, jag ska ner till Zayn.

Jag såg direkt hur glöden i hans ögon försvann men han följde mig ut i hallen för att säga hejdå.

 

LOUIS:

Jag reste mig långsamt upp ur min säng, huvudet dunkade fortfarande hårt. Att aldrig huvudvärken kunde försvinna. Jag närmade mig dörren och skulle precis sätta foten i utanför rummet när jag hörde röster från hallen, Harrys kände jag igen på en gång och förstod på en gång att det var Naima han pratade med när jag hörde hennes röst. Jag kände att jag var tvungen att tjuvlyssna, jag kunde inte hjälpa att undra varför hon var här. Det verkade som att jag hade kommit försent i alla fall. De sa bara hejdå. Jag stack ut huvudet en bit och såg hur dom stod mitt emot varandra och hur Harry böjde sig fram för att ge Naima en kyss på kinden.

Jag andades hastigt in luft och drog mig tillbaka in i rummet. Tusen tankar gick snabbt igenom mitt huvud. Båda Harry och Zayn stod mig nära hjärtat och jag gillade verkligen Naima. Men jag kände hur jag blev irriterad på Harry, kunde han inte bara respektera att Naima var med Zayn?

Jag gick sedan för att lägga mig i sängen igen men kunde inte släppa tankarna. Det som jag tänkte mest var att hur det en slutade kommer någon få sitt hjärta krossat…

ZAYN:

Jag satt mittemot Naima vid köksbordet, hon såg ut att vara långt borta i tankarna. Hon satt med armbågen i bordet och lutade huvudet mot handen. Med den andra handen trummade hon med fingrarna i löst i bordet.

-          Är du okej? sa jag och kollade frågandes på henne.

Hon harklade sig och satte sig upp i en rakare ställning, men sjönk snabbt tillbaka och lutade sig mot stolens ryggstöd.

-          Mhm, svarade hon lågt.

Jag kollade oroligt på henne, hon verkade inte okej, jag märke på henne att något störde henne.

-          Stannar du ikväll?

Han skakade på huvudet.

-          Jag måste till skolan lite tidigare imorgon, jag kom nästan för sent i morse.

Jag nickade på huvudet, reste mig upp och gick fram för att kyssa henne i pannan.

NAIMA:

Jag mötte Zayns bruna ögon när han lutade sig ifrån mig. Jag fick sämre samvete hela tiden. Jag ångrar att jag gick upp till Harry tidigare, och jag ångrar att jag lät honom få mig på fall som han gjorde. Jag iakttog Zayn noggrant när han hällde upp en glass vatten. Jag fick inte samma fjärilar i magen när Harry kysste mig som när Zayn gör det. jag var kär i Zayn, jag önskade att Harry bara kunde inse det och släppa mig. Jag reste mig upp från stolen och gick fram för att ge Zayn en kram.

-          Jag måste gå.

-          Du kom ju precis.

-          Jag vet, men jag är trött.

Han nickade förstående på huvudet och lutade sig fram för att kyssa mig.

-          Du vet att jag älskar dig, sa han.

-          Älskar dig med.

Jag stängde försiktigt igen Zayns lägenhetsdörr och hade precis satt första foten i trappen när jag hörde någon komma bakom mig.

-          Naima!

Jag vände mig om, även om jag hörde vem det var.

-          Louis, Hej.

Jag vände mig om igen för att gå ner till mig, jag orkade inte prata mer, jag ville bara lägga mig ner i sängen.

-          Jag behöver prata med dig, kan vi gå upp?

Jag suckade tungt och tvekade en stund.

-          Harry är inte där, fortsatte han.

Jag stelnade till, så han visste det om Harry?...

Senare:

Ännu en gång satt jag på stolen i Harry och Louis kök. Louis stod med ryggen mot mig och fixa varsin kopp te till oss. När han var klar vände han som om och satte sig mittemot mig vid bordet. Vi satt och pratade en lång stund, och för första gången på länge skrattade jag riktigt mycket. Det var det bästa med Louis, hur jobbigt allting än allting var kunde han alltid få en att le.

-          Jag såg dig och Harry förut, sa han plötsligt. I Hallen, la han till.

Jag nickade.

-          Allt blev bara så komplicerat när jag flyttade hit, mer komplicerat än vad jag ville att det skulle bli.

Han tog en stor klunk av sitt te.

-          Saknar du Sverige?

Jag nickade snabbt.

-          Varje dag, hela tiden. Jag saknar Jessica, mina klasskompisar, du vet, allt var okomplicerat.

-          Där kom vi tillbaka till det komplicerade.

Jag nickade mer, det var ju sanningen.

-          Det har blivit så komplicerat här att jag inte ens vet om jag vill vara kvar.

-          Och vad betyder det?

Jag tog ett djupt andetag, skulle Louis bli den första jag sa det till? Jag hade inte ens sagt det till Zayn, jag var rädd för att säga det högt, det var något vi bara hade pratat om inom familjen.

Jag kollade upp och mötte Louis undrande blick, jag svalde hårt.

-          Att jag kanske åker tillbaka till Sverige…

---

Hejj !

del 34 redan? känns helt galet, känns som att det har gått hur fort som helst! men det har det nog inte, för jag har ju skrivit sen i November!

satt och tänkte på alla superfina kommentarer som jag har fått hitills och ville bara säga att ni är bäst!
helt seriöst, ni är gryma!

Hoppas ni gillade den här delen också!
vad tror ni kommer hända? kommer hon åka eller inte?

kommentera som sjutton nu!

x

hoppas ni tyckte att den här delen också var bra!