beautifulsoul

detta har hänt: 
Jag kollade upp och mötte Louis undrande blick, jag svalde hårt.

-          Att jag kanske åker tillbaka till Sverige…

---

Jag gick med tunga steg igenom skolkorridorerna på tisdagsmorgonen. Jag stängde ögonen och gäspade stort, när jag öppnade dom igen stannade jag snabb till, där stod han, mitt framför mig, Adrian. Jag kollade mig omkring om det fanns en väg jag kunde gå för att undvika honom, men det var för sent, han hade redan sett mig. jag tog ett djupt andetag och gick fram till hans skåp. När jag kom fram mötte jag han blåa ögon och han log stort.

-          Vad tog så länge? Frågade han glatt

Jag log lite generat och kollade snabbt bort.

-          Du har förändrats, sa jag och kollade på honom igen.

Han ryckte lite på axlarna.

-          Du då! Har du kollar dig i spegeln de senaste två åren?

Jag fortsatte le mot honom när det vart knäpptyst, man skulle kunna höra en nål falla i golvet.

-          Har du fortfarande kontakt med Jessica? Avbröt han tystnaden med.

Jag suckade tungt, jag hade hellre velat ha tystnad än det här.

-          Eh… nej, inte direkt, det rann ut i sanden ganska snabbt.

Jag bestämde mig för att inte nämna vad som egentligen hade hänt, vi hade ju precis träffats. Jag öppnade mitt skåp som var ett par ifrån hans. Jag tog ut mina böcker och kollade ner i hans famn.

-          Shit vad dum jag känner mig.

Han kollade upp från skåpet och mötte min blick igen.

-          Snälla säg att vi inte har haft matte ihop sen vi började? Sa jag och kände hur jag skämdes, hur hade jag inte kunnat se honom?

Han skakade på huvudet.

-          Faktiskt, så är det min första dag på matten idag, jag bytte.

Jag andades lättat ut.

-          Ska vi gå? Fortsatte han och nickade bort i korridoren.

Jag nickade glatt på huvudet och gick fram bredvid honom.

I skolan hemma i Sverige hade jag och Adrian nästan aldrig pratat trots att vi hade gått tillsammans sen vi var små. Han var en av dom som gick till skolan för att han var tvungen, men han hade nog hellre lagt sin tid på att spela fotboll.

-          Trivs du här då? Frågade han  mig efter ett tag.

Jag ryckte på axlarna.

-          Ibland, det var ganska jobbigt att börja om helt, men det funkar antar jag, känns lite svårt att träffa nytt folk och så.

-          Det blir bättre.

Jag la huvudet på sned?

-          När? När blev det bättre för dig?

Han tänkte efter länge innan han vände sig mot mig.

-          Förra tisdagen.

Han började le stort och jag puttade honom lite löst i sidan.

-          Kul, verkligen jätteroligt.

Efter mattelektionen delade vi på oss, men bestämde att ses vid lunch igen. Jag gick glatt mot mitt skåp för att hämta böckerna till nästa lektion. Jag kände mig sprallig, glad för att jag hade hittat Adrian och för att jag äntligen hade hittat någon som skulle göra mig sällskap vid lunchen.

När jag kom till Engelska lektionen var klassrummet redan fullt med andra elever. Jag satte mig ner ensam längst fram. Jag kollade mig omkring och fick syn på Codys kompisar, men Cody var inte där, synd, tänkte jag och log ett leende för mig själv. När lektionen ringde ut gick jag snabbt till skåpen, jag kände magen kurra. När jag fick syn på Adrian saktade jag in, han stod och hade en djup konversation med en annan kille. De skrattade högt och slutade inte prata. Jag kände mig lite besviken, kanske hade jag förväntat mig för mycket? Jag kände hur jag sjönk ihop och vände för att gå till matsalen ensam…igen.

-          Naima!, vänta?

Jag hörde Adrians röst och hur han kom springandes bakom mig, han la sin hand på min axel och öppna munnen för att prata:

-          Jag trodde vi skulle äta tillsammans?

Jag mötte han blick och log stort. Glädjen kom genast tillbaka när vi gick bredvid varandra till matsalen. Vi satte oss vid ett litet bord långt in i rummet. Bakom Adrian såg jag hur Amber kom åt vårt håll, hon hade håret utsläppt och det svängde fram och tillbaka mot hennes rygg när hon gick.

-          Nemen kolla, är det inte svenskarna vid samma bord?

Adrian himlade med ögonen och skakade på huvudet och vände sig mot henne. Han drog snabbt efter luft när han fick syn på henne.

-          Herregud Amber, vad har du i ansiktet? Sa han med en tillgjord nervös röst.

Jag kollade på honom samtidigt som jag försökte hålla mig för skratt. Jag såg paniken växa i Ambers ögon.

-          Den är enorm! Fortsatte han.

Han kollade snabbt på mig och jag fattade på blicken han gav mig att hjälpa till.

-          Ja, jag ser den ända härifrån! Utbrast jag högt!

Amber började panikslaget vifta med händerna i luften.

-          MEN TA BORT DEN DÅ! Skrek hon till sina tjejer som stod tysta bakom henne.

-          Tyvärr Amber, den där kommer inte gå att ta bort. Fortsatte Adrian.

Amber vände sig snabbt och gick med raska steg ut ur matsalen. Adrian vände sig om igen och när jag mötte hans blick brast vi båda ut i skratt.

-          Du anar inte hur länge jag velat göra det där! Sa jag till honom mellan skrattattackerna.

-          Lika skönt varje gång! Svarade han.

-          Då vet du inte ens det värst, sa jag och han kollade nyfiket på mig.

-          Hennes syster är tillsammans med mig bror och Cody nitade min honom på en fest.

Han kollade överraskat på mig.

-          Seriöst?

Jag nickade på huvudet.

-          Låter lite som Romeo och Julia, dom är hopplöst förälskade men familjerna hatar varandra.

Jag skrattade till, jag hade inte tänkt på det förut. Vi avbröts av att jag kände hur mobilen började vibrera i fickan. Jag tog upp den och läste Zayns namn på displayen.

”Hej snygging, kommer du förbi studion när du slutat? Puss”

-          Vilket leende, sa Adrian och jag kollade upp, vem är den lycklige?

Jag bet mig i läppen samtidigt som jag log.

-          Zayn.

Han lyfte på ena ögonbrynet och log stort, men han log inte åt mig, jag sneglade bakom mig där en kille kom gåendes mot oss.

-          Naima, det här är Adam, sa Adrian när killen kommit fram till bordet.

Jag sträckte fram handen och presenterade mig. Adrian och killen stod och småpratade och jag passade på att svara på Zayns sms.

”självklart, älskar dig, puss ”

Adam stod nära Adrian. De pratade tyst och diskret till varandra, tillochmed jag hade svårt att höra vad de sa. Adrians ögon glimtade mer än vanligt och det var då det slog mig. När Adam lämnat bordet mötte jag Adrians blick igen. Jag log glatt mot honom utan att få ett gensvar av honom.

-          Vad? Sa han.

-          Och vem var det då? Sa jag och lyfte på ögonbrynet.

-          En kompis.

-          Kompis?

Han nickade på huvudet.

-          Okej, om du säger det så.

Han svalde hårt.

-          Det är okej du vet, det är ingenting att skämmas över, fortsatte jag.

Han kollade ner i bordet.

-          det är inget, okej?

-          okej, sa jag utan att protestera.

Han kollade på klockan.

-          Ska vi gå? Vi börjar snart.

Jag fortsatte nicka och ställde mig upp tog mina saker och följde efter honom ut från matsalen. Jag slutade tidigt på tisdagar, jag gick till skåpet efter lektionen, tog mina saker och lämnade skolan. Jag hoppade av bussen utanför killarnas studio och ringde på dörrklockan. Dörren öppnades inifrån och jag hoppade glatt in. Niall stod inne i den lilla glasburen med hörlurarna på sig, när han såg mig vinkade han glatt.

Zayn satt på en stol bredvid soffan där de andra satt. Jag gick fram till honom och kramade honom hårt.

-          Har du haft en bra dag? Frågade han.

Jag nickade på huvudet.

-          Jättebra faktiskt.

Jag såg hur hans ögon lyste upp och han log stort mot mig. Jag släppte greppet jag hade om honom och satte mig bredvid Louis i soffan.

-          Träffade du den svenska killen? Frågade han glatt.

De andra tittade skumt på oss.

-          Svensk kille? Frågade Liam nyfiket.

-          Jag fick reda på att en kille som gick på min skola i Sverige gå här nu.

-          Är han trevlig? Fråga Zayn.

-          Supersnäll, vi har aldrig riktigt pratat förut, men jag fick verkligen ett bra första intryck.

-          Och dom där blåa ögonen är fööööööör fina, retades Louis.

Jag fnittrade till.

-          Ja, fast bruna är såklart finare, sa jag och blinkade mot Zayn som log.

-          Ja... fast, vi alla vet ju att du pratade om mig nu, sa Liam på skoj. Mina ögon är ju.. ni vet, himmelska, det har vi ju hört x antal gånger, eller hur Harry? Sa han och slog till honom i sidan med armbågen.

-          Lägg av, sa han surt och Liams leende försvann snabbt.

Liam kollade undrandes på oss, alla tre ryckte på axlarna i takt. Alla satt tysta en lång stund efter det. Både Louis och Zayn pillade på sina telefoner och Liam satt och rullade tummarna när Niall kom ut ur glasburen med ett stort leende på läpparna.

-          Hej hallå! Sa han och slängde sig på godiskkålen som stod på bordet.

Han svalde långsamt ner en godis innan och jag såg på honom att han kände av hur stämingen var.

-          Har någon dött eller? Frågade han.

Jag skakade på huvudet som svar på hans fråga.

Harry reste sig då upp, gick mot dörren och smällde igen den bakom sig. Jag mötte Louis flackande blick, det var som att han visste något som han ville säga, men egentligen inte fick. Mina tankar avbröts av att min mobil vibrerade i fickan. Harrys namn kom upp med stora bokstäver på displayen.

”vi måste prata”

---

sådär!

känner att jag har vart otroligt kreativ när det kommer till bilderna på de senaste inläggen, men... helt på riktigt nu, jag orkar inte! hah, I do it the easy way!

iaaf, hoppas ni gillade denna del !
nu har adrian kommit in lite mer i berättelsen! vad tycker ni om honom än så länge? jag tycker han verkar lite mysig!

och vad är det Harry vill prata om?
uh, spännande.

kommentera som 17!

pusss